Senaste kommentarerna i forumet

Kanske inte den man eftersträvar i mindullness och yoga direkt. Grönt te och chiabowls. Tidiga mornar med tacksamhet och soluppgång med händerna tätt mot varandra framför bröstet. Nej.
Men visst har jag händerna knutna mot bröstet. De ligger tätt intill mig där jag ligger på golvet i fosterställning. Och jag ber.
Just där och då försöker jag minnas allt jag lärt mig tidigare, andas i fyrkant Ella . Andas. Andas. Andas. In. Andas ut. Knyter mina händer så knogarna vitnar. Andas Ella. Ssssh sssssh ”jag har dig” det är ingen fara. En lugnande inte monolog. Jag hör min egna lugnande röst, eller så är det mammas. Men något i mitt huvud säger till mig att andas. Så jag andas.

Jag orkar ingenting. Känner mig patetisk som hamnar här igen. Hur länge ska man orka vara stark egentligen?

Det började i januari. Jag har varit stark i flera månader. Igenom hans ord och lena tunga har jag varit stark. Jag har inte behövt höra hans röst i telefon sedan fackförbundet tog över. De är ett litet team som arbetar mot honom nu. Vad jag vet så är han lika hotfull mot dem som han var mot mig. Vafan hände egentligen?
Varför.just.mig.ödet?.... varför?

Jag kryper ihop hårdare. Ser mig själv utifrån.
Stackars sate.
Sen dör orden ut, igen.
Hjärnan blir sådär fluffig igen där inga ord kommer fram. Där endast allt och inget finns samtidigt, som i en tyst destruktiv dans. Ett vacuum. En tystnad och en panik. En ångestattack där inget utan jag själv kan klappa mig på pannan och säga att det löser sig. Trotts det att jag vet att det är en lögn. Så lugnar det mig och jag andas igen. Utmattad.
Han vägrar låta mig gå. Varför köper han inte bara ut mig om jag är så värdelös som han utan ord kommunicerar?
Fackförbundet säger att han gjort det till en principsak, en personlig vandetta i ett samhälle där han inte längre har någon kontroll. Läkaren säger att jag visar indikationer på svår depression. Han säger att jag behöver komma tillbaka, in igen. ”Stirra på en vägg” 8-17. Vem fan säger så?...

Snälla ödet inte igen.
Karma, vad har jag gjort dig?
Jag ber om ursäkt. Snälla låt mig vara.
Jag älskade ju mitt jobb.

Andas. Ella bara andas.

Hej
Ja allt fungerar bra fortfarande. Men det brukar funka bra på veckorna . När helgen kommer så vet man aldrig om man faller dit igen, och beroende på vad helgen i övrigt har att erbjuda.

Kram

Om jag hade varit du så hade jag satt på mig skyddsmasken ?

För säkerhets skull - och för att markera. I alla fall om arbetsgivaren och kollegor är så nonchalanta att sjuka inte håller sig hemma och att alla som kan jobba hemma inte gör det.

2/3 av våra medarbetarna jobbar hemifrån, och vi permitterar också på vissa avdelningar.

Hej Saskian!
Jag skrev mitt först inlägg här några månader innan jag skulle fylla 30. Hade liknande tankar som dig, dvs har jag verkligen problem. Det hade jag helt klart och det tog ett tag att inse att även om man dricker ett helrör varje dag så blir dom där ölen, vinet osv rätt mycket sprit tillslut. Jag höll uppe ett tag men sen började jag igen... nu är jag tillbaka här efter några veckor nykter och det är nog tyvärr så att det är svårare att kontrollera drickandet än att sluta helt (det tar en massa energi och för mig funkade det inte på slutet).
De tips jag kan ge är att verkligen bestämma dig för en förändring - om det nu är att dra ner eller sluta. Sen ta hjälp av någonting för att få det att fungera. Du kan testa tex alkoholmottagning, programmet här, terapi, AA/NA, kanske vara öppen med din särbo om hur det är (inte för att kontrollera men för att stötta) Testa en nykter period på 30/90 dagar?
Ha de gott,

”Vill inte mer”, Det är grunden till allt. Behåll den känslan ?

Och välkommen hit!

Hej,
jag träffade en man för lite över 2 år sen, som är intelligent, sköter sitt jobb och som är helt underbar.
Jag är själv uppväxt i en miljö där överdrivet drickande inte uppskattas (har senare lärt mig att min farfar tydligen var alkoholist, men inget som diskuteras i min familj).

Hur som helst, jag kom första gången i kontakt med min nuvarande sambos problem, då vi hade börjat dejta. Han var på sin praktik i en annan stad och jag for dit, de sista dagarna när vi pratade verkade han redlöst full, missade praktikdagar och jag var så pass naiv att jag trodde han var på något vis sjuk. Jag reste dit och insåg att han faktiskt dricker och har stora problem. Han slutade dricka och hade svåra abstinensbesvär, som jag inte förstod då... Han nyktrade till och började må bättre. Vi fortsatte förhållandet och allt var frid och fröjd. 3 månader senare händer samma sak.. han börjar dricka är jäkligt irriterande och jag fattade noll vad som hände. Han drack i ca 1-2 veckor.. lyckades skaffa sjukintyg eftersom han alltid nyktrade till så pass och duschade så han kunde gå till hälsovården... klagade på magbesvär and that is it. Så här har det fortsatt med 3-4 månaders mellanrum i snart två år. Jag har mått skitdåligt när han druckit, främste eftersom jag har börjat inse hur farliga abstinensbesvären är och dessutom då han har från tidigare förhöjt blodtryck. Vi är båda relativt unga, han är endast 35, men äter blodtrycksmedicin (som han då inte tar när han dricker).

Livet är alltså helt bra mellan hans periodande, och vi flyttade ihop (jag vet jag är fruktansvärt naiv) för jag trodde att det skulle bli bättre, men det har bara blivit värre, nu dricker han nästan en gång i månaden i ca 1 vecka. Det är ett helvete, jag mår skit, är skitstressad och känner att jag har ingen att prata med. Pratar endast med en av mina närmaste vänner som konstant säger att jag ska lämna honom, men det känns så jävla svårt eftersom jag älskar ju hans nyktra jag och vi har annars ett väldigt bra förhållande. Det som gör det svårare är att jag inte har så pass bra ekonomi att jag kan flytta och betala garantihyra. Han har en son från ett tidigare förhållande, och de har ett väldigt bra förhållande och när han dricker så har de inte alls kontakt, men när han e nykter så bor sonen hos oss ett par gånger i veckan, vi bor rätt nära hans mamma. Han menar att sonen vet ingenting, men jag tror han underskattar sonen, han är trots allt 14 och det är konstigt att plötsligt inte få svar av sin pappa om man vanligtvis pratar dagligen.

Ett annat problem med hans alkoholism är att hans bror är fullskalig alkoholist, han dricker dagligen och det är väldigt sällan han skulle vara något så när nykter. Lyckligtvis bor hans bror i en annan stad, men de söker alltid stöd hos varandra. Jag avskyr när vi får besök av honom eftersom då blir de helt utslagna båda två. En annan sak som stör mig enormt är att när han dricker blir han (min sambo) så fixerad på sex, det är helt så det äcklar mig. Han är ju inte alls attraktiv när han är full och om vi haft sex någon gång så har det verkligen inte varit värt det. Jag har också sett att när han börjar dricka så börjar han sexta med andra kvinnor.. och det sårar mig enormt. Han påstår både i nykter samt onyktert tillstånd att han aldrig varit otrogen, men han ljuger ju om en massa saker så vet inte om jag kan lita på honom.

Det känns bara som så otroligt svårt nu. Känner jag har försökt allt, jag har försökt visa honom länkar om alkoholberoende, fått honom att inse de skadliga effekterna att det verkligen är allvar (som nykter älskar han hälsosam mat och hälsosamt liv och går på gym nästan dagligen). Jag lyckades ringa en vårdplats och fråga råd, de har en avdelning var de kan hjälpa patienter komma igenom sin abstinensbesvär och få träffa läkare och försöka komma fram till en lösning. De sade att jag tillsammans med honom kan försöka ringa, vi ringde dit och försökte kolla hur läget är och vad som händer om han kommer dit, vi lyckades nästan komma dit men han fegade ur och sa han kan inte fara dit för de tar hans telefon och låser in honom (han har varit i polisens förvar tidigare och hamnade senast han drack in eftersom två alkoholistvänner hjälpte honom hem och kom in i vår lägenhet och jag blev väldigt rädd eftersom den ena mannen betedde sig hotfullt och vi skrek en hel del så grannarna ringde efter polis). Efter det har han varit ännu mer avskräckt att söka hjälp för han vill kunna kontakta mig osv.

När han började jobba mera långvariga vikariat, så skulle han på hälsogranskning, och det var precis efter en period och han var ångerfull osv, vi fyllde i hälsogranskningsblanketterna tillsammans och där tog vi tydligt upp alkoholproblemen och att han dricker allt för mycket och vill ha hjälp... jag blev så fruktansvärt besviken efter hans hälsogranskning, eftersom de sa jaha de e ju lite mycket men ring detta nummer.... det var allt. Jag trodde på riktigt att de skulle tillsammans boka in en tid och ha uppföljning för det påverkar ju hans arbete.. men icke. Han hade själv tyckt att samtalet varit riktigt bra och han var pepp på att få hjälp men klarade aldrig av att ta steget att ringa.

Jag sade åt honom senast att nu får det vara nog, jag orkar inte mer och det för att det påverkar min sömn enormt och jag mår så dåligt när jag oroar mig för honom och dessutom är jag hela tiden på helspänn att någon oinbjuden ska dyka upp. Jag sa att han bör söka hjälp för annars om det händer igen så måste vi avbryta vårt förhållande och han bör då fokusera på sitt liv och söka hjälp eller fortsätta sitt liv som det är men utan mig.

Nu har han börjat dricka.. det värsta är att det är meningen att han skall vara i karantän pga corona eftersom han blivit exponerad.. det är omöjligt att hålla honom hemma :( men jag jobbar också hemifrån och har undervisning och möten och det blir ohållbart för han stör mig hela tiden, så ska åka till mina föräldrar ikväll.
De vet inte hur läget är, och jag vill inte oroa dem för de har oroat sig för mig under hela mitt liv (en annan historia).

När jag läser på om alkoholism och hur det fungerar så förstår jag ju att hans alkoholdemon är för stark, men jag vet inte vad jag kan göra... vill ju inte ge upp honom. Men samtidigt vill jag inte slösa bort mitt liv, jag har alltid drömt om familj och barn men det kommer aldrig att hända som läget är nu. Sen känns det så enormt svårt att ta steget att flytta ut, dels för att jag bryr mig lite för mycket vad andra ska tänka...och dels för att bara tanken av att packa och flytta gör mig alldeles matt. Mitt inre är i uppror den ena delen av mig säger sluta vara med honom, fokusera på ditt liv. Den andra delen säger: ge inte upp om honom, fortsätt att försöka stöda honom.

Det känns uppriktigt sagt för jävligt och som att alla känslor jag har är fel.
Jag blir sjukt frustrerad när han är full för han säger ingenting begripligt och han fattar noll och upprepar samma sak en miljon gånger.

Har ni några råd eller tankar... är jag helt korkad som inte gett upp hoppet om honom? Att han kanske skulle förändras och faktiskt söka hjälp?

Hej Torn!
Kul att höra att det går bra för dig :)
Måste vara skumt att komma tillbaka till jobbet och särskilt om det är kollegor som är där eller har varit smittade i viruset. Jag jobbar också med it men vi måste jobba hemifrån nu på grund av detta. Är konstigt att inte träffa kollegorna tycker jag... men självklart ska man vara hemma om man är sjuk annars är det oansvarigt.
Hoppas du får en fin nykter dag!

Bra jobbat! Jag har känt igen mig en hel del i hur du har det med frugan.Jag hade det på ett liknande sätt i ett tidigare förhållande. (fast hade inga barn då) Har förstått nu i efterhand att hon troligen hade starka drag av narcissist. Det höll i ca tio år, men problemet var att jag slutade aldrig att dricka efter att vi separerat, och sedan blev det bara värre och värre med mitt alkoholintag. Beroendet hade satt sig för hårt. Så oavsett om det nu kanske löser sig med frugan, eller att ni separerar så är det skönt att läsa att du är nykter.

Lycka till!?

Ja väldigt gärna! Du förstår inte hur mycket det här betyder för mig. Jag har svårt att sortera mina tankar just nu, känns inte som att folk runt omkring förstår. Vi är en väldigt ”normal” familj, min man är omtyckt och har många vänner tex är väldigt social. Det märks inte heller att han druckit, som när vi är utomlands, då dricker ju han öl från 10-11 på morgonen till han går o lägger sig, men ingen annan än jag skulle se att han är berusad. Han sköter sitt jobb och så.
Men vad tycker du man ska ha för ”strategi” om man säger så, jag vill ogärna ställa krav att du ska dricka si och så eller göra så, jag vill ju att förändringen ska komma från honom. Samtidigt måste jag ju sätta mina egna gränser på något sätt. Är du glad över att du lämnade? Blev ditt liv bättre? Vad säger barnen nu, eller dricker han fortfarande? Min man kommer aldrig aldrig sluta dricka det vet jag. Just nu är jag dock mest rädd för skulderna.

För att göra en väldigt lång historia kort: jag gjorde slut med sambon för 5 år sedan och sa att jag ville separera. Han accepterade det då och tog det som en man, men nu 5 år senare har han fortfarande inte hittat nåt eget eller försökt ta tag i sitt liv. Han lider av PTSD, ångest, depression, och han är den snällaste människa jag mött (när han inte är dum, vill säga!), så det är svårt att bara kasta ut honom till ett liv på gatan! Han är så hjälplös utan mig, men jag är så trött på det här och mår dåligt över att bo med nån jag inte vill leva med! Jag har skrikit, hotat, bett, vi har haft långa samtal, men ändå händer inget! Det är min lägenhet, jag stod på kontraktet innan vi träffades. Man ska ju inte skylla sitt missbruk på någon annan, men självklart påverkar detta med honom mig starkt, det påverkar allt i mitt liv. Vill bara bli av med fanskapet så jag kan börja leva på riktigt och bara tänka på mig själv. Jag dricker nog mycket pga att jag mår så dåligt av detta. Men jag vet inte.. Han är också missbrukare, men mest amfetamin då. Vem tror ni får betala?! Jag vill fan inte försörja någon jag inte ens vill bo med!! Men det spelar ingen roll vad jag säger eller hotar med, och man blir så trött av att hålla på så, så emellanåt ger jag upp, svarar "ja" utan att tänka på vad det är jag svarar på osv. Alla jag anförtrott mig åt tycker att jag ska ta hjälp av polisen eller kronofogden. Men.. ska man behöva det?? Han har ju ändå funnits där alltid när jag haft det svårt, när ingen annan funnits för mig!

Tack så mycket Sofia och gros19. Jag har gått i Al-anon möten tidigare och kanske borde börja igen. Det var ett bra råd. Jag har väldigt svårt med gränsdragningarna just nu känner jag. Det är svårt att släppa på kontrollen. Jag måste nog fundera över hur mycket relationen ger/tar och var mina gränser och rädslor ligger.

Åh, jag känner så för dig! Var i exakt samma sits som du för 7 år sedan. Mina barn var då 4 och 6 år. De visste inget då han "skötte det snyggt" - jag visste ju och var den som fick anpassa mitt liv. Minns att jag åkte hem till mina föräldrar med barnen vissa helger när jag inte orkade vara hemma. Då kunde han ringa och vara jättenöjd över att han målade om trappan medan jag var ledsen för att jag hörde att han var berusad när han gjorde det.
Och ja, det är en problematik med varannanvecka när man inte vet vilket skick pappan är i. Det var vidriga år men jag tror att jag hade kunnat göra annorlunda. Nu är barnen 11 och snart 13.
Men du, oavsett - kom i håg att det absolut inte är DU som krossar familjen - det är HAN.
Jag var medberoende i så många år och bröts ner, sakta men säkert - vill inte att det ska hända dig. Livet är för kort för att försöka utkämpa någon annans krig. Du kommer aldrig kunna förändra honom - det kan bara han.
Jag skriver gärna mer med dig om du vill.

Hej kompisar. Jag ska var försiktig, det lovar jag? Tyvärr kan jag inte jobba hemifrån då det är vissa datasystem som jag har ansvar för som måste hanteras på plats. Angående den "hostande kollegan" så har han däremot möjlighet att jobba hemifrån! Grejen är egentligen tragisk, alla vet att han är gravt alkoholiserad men så länge han klarar att "sköta" sitt jobb så får han tydligen vara kvar. Om man jämför med hur mitt beroende såg ut så har han det 10 gånger värre. Han har varit på företagshälsovården och fick testa sig regelbundet, men klarade sig tydligen på något underligt sätt. Men tyvärr så tror jag att han kommer "trilla av pinnen" pga alkoholen snart, för man märker att det bara blir värre och värre. Det är riktigt illa nu. Jag tycker det är konstigt att inte hans chef (vi har inte samma chef) gör något år saken.?

Ja-ja, Jag funderar på att ta med mig min andningsmask till jobbet. En riktig proffsmask med utbytbara filter av högsta skyddsklass som jag använder hemma vid målning, slipning mm.Men blir väl idiotförklarad då?

Som det ser ut nu så kommer jag bara jobba halvveckor ett tag framöver pga dåligt orderläge på våra produkter.
Så på torsdag är jag permitterad igen några dagar.

Ha det bra! Kram.

Har läst dina inlägg och känt mig så inspirerad.. känner igen mig i din resa till ett beslut, jag står idag inför den första dagen av ett annat liv, för nu vill jag inte mer. Tack för att du delar med dig av ditt liv öppet och ärligt. Hoppas jag har samma styrka o beslutsamhet som du har. ❤️

Svårt att säga om han är alkoholist eller inte men han behandlar inte dig och barnen okej. Långt ifrån okej. Ta hjälp av en expert, en kurator eller liknande som du kan bolla med, det är lätt hänt att man blir manipulerad - man vill ju såklart tro på den man lever med. Lycka till och ta hand om dig, det finns bara en du och du är värd så mycket mer än detta!

Ja det är inte direkt med sanningen överensstämmande. Jag tycker och glädjs över att tankarna kring hur andra är inte tar nån vidare plats i livet kanske också eftersom tankarna, för att inte säga fördomarna kring vad som utmärker en alkis är djupt rotade hos många av oss. Kanske hindrar de oss från att ta tag i problem onödigt länge.
Att se människor var och en för sig är något att sträva efter. Svårt. Människan vill förenkling, att härda ut med komplexitet är en utmaning så god som den att hålla sig nykter. ?

Ja det är inte direkt med sanningen överensstämmande. Jag tycker och glädjs över att tankarna kring hur andra är inte tar nån vidare plats i livet kanske också eftersom tankarna, för att inte säga fördomarna kring vad som utmärker en alkis är djupt rotade hos många av oss. Kanske hindrar de oss från att ta tag i problem onödigt länge.
Att se människor var och en för sig är något att sträva efter. Svårt. Människan vill förenkling, att härda ut med komplexitet är en utmaning så god som den att hålla sig nykter. ?

Nykterheten består, har egentligen inte haft något sug alls under hela tiden. Har inte sagt att jag ska eller inte ska dricka i framtiden, lättast att lämna det till senare. Trodde det skulle bli bättre mellan mig och frun när jag slutade, men ingen direkt skillnad där. Eller, kanske lite värre på ett sätt då jag tar fight när hon dummar sig istället för att korka upp och gömma mig. Just nu finns ju ingen framtid att planera, vet ju inte hur något blir så det bästa är att vara nykter.

Tack för ditt inlägg Min tur, hoppas allt går bra för dig.

Stort tack för dina ord, tårarna rinner när jag läser det du skriver, tycker du gjort helt rätt. Gör riktigt ont att det är mina barn som jag låter stå ut och uppleva allt det du skriver om.
Vet inte varför jag håller på så här, trott att det är pga att jag ännu älskar honom men när jag tänker efter så vet jag inte vad jag känner för honom, älskar honom för han är en fin pappa till våra barn när han är nykter och för att vi har en fin familj ihop men har inte de känslorna som krävs för att vi skall leva ihop som ett par, blir arg för att han valt det och inte sin fina familj.

Orkar du får du jätte gärna fortsätta skriva till mig i bland behöver precis höra det här flera gånger om för att jag skall kunna fortsätt min resa innan jag är helt fri.
Stor kram

Som du skriver, inte har vi tagit oss ifrån askan för att kliva in i elden.
Var så försiktig som det går att vara. Och som du skriver är detta inte en katastroffilm utan vår verklighet. Tråkigt och oroligt. Vilken tur att vi inte dricker. Kram.

Har du inte möjlighet att jobba hemifrån? Oansvarigt av din kollega att vara på jobbet när han är sjuk ?

Tack snälla. Jag kom på det här med pengarna av misstag, konfronterade honom och han erkände. Till saken hör att han erkänner bara om jag har ”bevis” samma med drickandet , han tycker inte han har problem förräns jag räknade och konfronterade att såhär mycket dricker du. Han har bokat tid hos en psykolog, han har haft en tuff barndom och skyller allt på den. Jag tycker inte han är riktigt där i processen, han kan erkänna att han dricker för mycket ibland men inte att det skulle vara ett problem. Han vill verkligen inte skilja sig och jag vet att barnen skulle bli sååå otroligt ledsna av det. Dessutom har jag ju ingen kontroll då på om man dricker när han är med dem, nu vet jag att jag är nykter om barnen skulle vakna på natten och va ledsna. De är 7 o 9 år. De tycker vi bråkar ibland men drickandet tror jag inte de märker han dricker mest efter deras läggdags. Nej jag vill inte vara med i detta samtidigt vill jag inte vara den som krossar familjen heller!! Orkar jag det då? Att vara själv med huset och ta mig igenom allt vad en skilsmässa innebär?

Inte ett pessimistiskt inlägg utan ett realistiskt. Det är så det är just nu. Vi måste fortsätta vara MYCKET försiktiga. Hålla avståndet och stanna hemma vid minsta symptom.

Tillbaka på jobbet igen efter en tids korttidspermittering. Min närmsta chef är hemma coronasjuk, en kollega som har sitt skrivbord 6 meter från mitt fick dom tvinga hem i fredags pga hans konstanta hostande. Han har under permitteringen roat sig på krogen varje dag, men jobbade i fredags. Han sa tydligen när han blev hemtvingad "jag är inte sjuk, jag bara hostar mycket" Idiot! Ytterligare 2 personer på avdelningen är frånvarande pga corona, den ena ligger i respirator. En av mina kusiner har nätt och jämt klarat livhanken efter en vecka på sjukhus.Min närmaste kollegas vän dog i corona i går. Alla är i samma ålder som mig och har inga underliggande sjukdomar.

I början var jag inte orolig för att bli drabbad själv, det skulle ju vara som en vanlig förkylning men har börjat
tänka om där. Det känns olustigt och jag vill till varje pris undvika att bli smittad.När jag äntligen har kommit ur mitt alkoholberoende och mår bättre än någonsin så vill jag inte dö kvävningsdöden pga corona.

Så till alla er som har möjlighet att jobba hemifrån, gör det, jag kan inte det.

Sorry för pessimistiskt inlägg, men jag vill njuta av livet nu, livet som nykter.?

Ta hand om er.❤️

Vad glad jag blev av att läsa ditt inlägg, vad härligt att du har sån energi och glädje, det smittar! :-)