Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår att motivationen går upp och ner... men det är ju jättebra att du kikar in här då min vän.. och letar upp glädjen igen.. viktigast är att du e snäll mot dig själv... alla har svackor DU har rätt att ha DIN svacka <3 .Du sprider så mycket glädje här inne.. och hopp och värme... jag hoppas du vänder den värmen och glädjen inåt mot dig själv. också.. du är värd det fina människa <3.
Jag är väl medveten om att jag kommer ha svackor.. men so be it! Kanske dricker jag snart igen.. kanske väntar jag... jag fick ett glas vin på middagen igår.. jag drack ett par klunkar faktiskt... det smakade inte gott så jag lät glaset vara och drack vatten.. de andra drack på friskt.. idag vaknade jag utvilad och med hopp om livet... mycket--- MASSOR med inre oro för saker som måste lösas.. men det är rätt skönt .. om än sjukt jobbigt samtidigt att möta allt detta nykter.. men just nu går det.. min man säger att han märkt en otrolig förändring i mig senaste veckan.. ( han vet inte om mitt missbruk) ... att han ser förändring är ett kvitto på att detta är rätt väg att gå..
Varm kra Mirabelle och ni andra fina där ute <3 Ha en fin andra advent <3

Det var riktigt trevligt förra året på den här träffen. Spännande att möta en del av er "nicks" i verkliga livet. Jag bor på Sveriges framsida, men en tågresa till Stockholm är värt varenda öre. (Jag litar inte på tågen, så åkte dagen innan och låg över för att vara säker på att komma fram i tid:-) Det har inte gått så bra för mig under året som gått när det gäller alkohol, men nu är jag uppe på banan igen. Insåg att det går riktigt illa om jag inte slutar. Förhöjda levervärden och så trött på slösa bort halva dagar i bakfullt tillstånd. Nykter sedan 15 dagar, och går två dagar i veckan helt frivilligt till vårdcentralen och tar antabus. Litar inte på mig själv, men nu sådan lättnad att leva nykter och njuter varje kväll jag ska somna och varje morgon av att vara nykter. Kul nu att se fram emot träffen, och att komma i nyktert tillstånd sedan en längre tid. Ni som tvekar, sluta med det! Finns inget att frukta. Med vänlig hälsning, Fenix

håller jag tummarna !

Tack för era fina meddelanden. Terapi kommer hon aldrig gå med på, hon blev skickad till terapi förut pga ätstörningar. Dessa att hon skulle behöva minst ett år, men hon hittade på ursäkter och slutade gå efter några ggr. Det var inget fel på henne tyckte hon.

Druckit för mycket har jag alltid gjort så det kan jag inte skylla på henne. Men det destruktiva vardagsdrickandet beror ju helt på henne och att jag flyr. Nu har det ju gått så långt att jag dricker rutinmässigt så även om jag kastar ut henne så kommer jag fortfarande ha ett dryckesproblem att lösa.

Fast utan en tickande bomb i närheten och utan att ständigt känna att något är fel tror jag alkoholproblemen kan lösas. Men i slutändan vet jag faktist inte om hon skulle klara ett uppbrott och jag känner trots allt ett ansvar för att inte skicka ner henne i avgrunden. Där sitter jag och jag vet inte ut eller in.

Jag lider med dig Nordäng67, för jag har en liknande historia som du när det gäller jul. Har minnesbilder av föräldrars högljudda bråk, våld, välta julgranar och passiv aggressivt beteende hela helgerna genom min uppväxt. Som barn förväntades man hålla god min och spela glad, så ja även för mig är jul förknippat med ont i magen och oäkta låssasglädje. Mina föräldrar har heller aldrig förstått eller sagt förlåt, min mamma påstod jag hittar på när jag en gång försökte prata med henne om det.

Som vuxen har jag allt för många jular återupplevt allt det hemska, genom både exmannens och nuvarande mannens drickande och aggressiva beteende. Blir besviken på mig själv jag fortsatt utsätta barnen för detta. Har lovat mig själv redan för flera jular sen jag vägrar uppleva fler fyllejular men när man väl stpr där med julgranen och julmaten och eländet slår till har det ändå inte funnits nånstans att fly. I år är det annorlunda eftersom jag för första gången har nånstans att åka, så ens minsta tecken på julfylla i år och jag firar jul med barnen i lägenheten. Kan bli jobbig jul om det brakar på julafton och man inte har förberett i lägenheten med varken julmat eller annat men det får bli som det blir.

Men ja även för mig är julen främst förknippad med ångest och stress, och av orsaker i historien och nyligare som ingen borde behöva uppleva på julen. Kämpar så för att ge barnen en normal jul men vet inte när det på riktigt ska lyckas ända från hjärtat.

Så du är inte ensam och jag hoppas du äntligen kan frigöra dig och njuta av julen med dina barn!

Skrållan och en stor kram tillbaka ♥️ ja fattar inte hur djupt saker kan sitta. Att det fortfarande kan påverka en. Låter kanske jättehemskt det här men jag undrar ibland om det kommer kännas bättre när inte mina föräldrar lever längre. Då kan man inte störa sig på någon längre eller hoppas på deras insikt. Usch hemsk tanke, önskar ju verkligen inte livet ur mamma och pappa. Men så frustrerande att ha dom i sitt liv fast ändå inte. Som en sårskorpa man kliar hål på som aldrig får läka. Kram ♥️

Besviken idag.
Vad mer ska jag säga..
Skulle kunna ösa ur mig allt självhat och destruktiva tankar. Men till vilken nytta. Tycker både synd om mig, och ändå inte. Det är ju jag som tar det där förbannade första glaset. Vill förskjuta ansvaret lite på min man, som tar hem, fastän jag så tydligt deklarerat att jag inte fixar det. Men det är ju mitt ansvar att låta bli det. Vad ska jag göra? Har pratat med honom om det. Hans förslag är att vi kan ställa det i garaget. Jag har ju också nyckel dit svarade jag då. Jag försöker förklara hur svårt det här är för mig, men det är nog svårt att förstå för ngn som inte utvecklat ett beroende. Hatar mig själv för att jag lät det hända.

Och så skäms jag och känner mig ovärdig det stöd jag fått ifrån er. Varför skulle ngn vilja skriva en endaste rad till, till mig.
Ett hopplöst fall.

Fast så kan jag inte tänka. Nu måste jag i vanlig ordning tänka att just denna dag. Söndagen den 8 dec 2019, var den första nyktra dagen, som sedan fortsatte i oändlighet..

Det finns ju inget annat sätt, än att återigen sitta upp på hästen. Så jag gör det. Sitter upp. Tårarna rinner. Inte för att jag ställde till det igår. Inte ångest av det slaget. Bara så ledsen för att jag än en gång känner mig besegrad av a-?. Får försöka tänka som förut, att även "vurporna" är en del av tillfrisknandet.

Jaja, jag har min ärlighet iaf. Och det är väl också ngt av en strategi att ta till
mot a-?. Inte smyga, ljuga, förminska. Se den nakna sanningen som den är.
Jag vill bara vara färdig med skiten än gång för alla!

Dag 1 - lovar mig nykterhet idag??❤️

Tar en dag i taget mot ett bättre, starkare och friskare liv..?

Kram
/Fibblan ?.

Du var en av de första att välkomna mig här på forumet för snart 6 årsedan.
Än är jag kvar.
Ibland kvider min själ lite och jag behöver skriva av mig i egen sak.
Ibland känner jag att jag kan bistå med någon form av igenkänning och stöd till andra som befinner sig där jag nyss var.
Tack till dig och tack till detta forum.

Känner att jag vill ge dig en stor kram Nordäng67 ❤️. Läser och känner mig ledsen för din skull, för dina jular.
Hoppas du får en underbar andra advent med dina söner.

Det var ju samma med mitt ex. Han drack för det mesta bara på helgerna. Han sköter sitt jobb fortfarande. Men jag tror Spinoza, att hur våra närstående än dricker, så påverkar det oss negativt. När dom dricker, så är det ju mycket vi får vara med om, och på anhörigstödet förstår dom. Man får prata av sig om det man varit med om.
Och jag pratade ju även i grupp, och även om jag lämnat min man, så hade jag andra infallsvinklar som jag kunde bidra med till dom andra i gruppen. För mig har det blivit räddningen känns det som.
Har du gått och pratat med någon annan? Psykolog, kurator? För jag tror man måste få ur sig all besvikelse man bär på. För jag känner att jag griper alla halmstrå för att bli fri, och inte bli bitter i framtiden.
Hoppas du kan hitta något som passar dig Spinoza?. Kram

Jag har en liten mullig, gullig tjej hos mig i helgen❤️?..Mitt barnbarn..Hade jag fortsatt att bejaka min beroendehjärna och det destruktiva livet, hade allt sett mörkt ut..Nu har jag istället två små knubbiga armar runt min hals, och en mjuk liten baby som fullständigt litar på mig..Föräldrarna till flickan är också helt säkra på att vi har det bra, när dom har lite barnfritt..Ny kärlek på gång, och ett jobb som jag trivs med..Just nu känns livet bara härligt.❤️..Alla kan ändra ett destruktivt liv till något bättre..Varm kram????

Tiden går svindlande fort..Därför så skönt att det har gått så bra för dig/er...Tack för fina, stöttande, inspirerande inlägg i min tråd..Du är en av dom som står för ärlighet och stabilitet..Ha ett fortsatt gott liv????

jag skall giva julångesten på moppo!
Jul och december har alltid inneburit ont i magen, ångest och avsky för min del. Mina barndoms jular är ett svart hål, ett helvete som man inte vill tänka på. Mamma mådde då som allra sämst, inget toppade hennes dalar som dom hon hade runt jul. Pappa var extra-plus-martyr och tyckte oerhört synd om sig själv...mer än någonsin. Ofta blev julen helt enkelt inställd, pannkaka, högljudda gräl mellan mamma och pappa. Farmor var min stora trygghet så även när det gällde jul. Men runt jul fick mamma alltid för sig att farmor var en elak människa som vi skulle "skyddas" från.? Så det är inte många av farmors underbara julkalas som jag fick gå på. Hon brukade ordna ett för mig och mina bröder efter istället, när mamma hade lugnat ner sig. Helvetet fortsatte när man kom tillbaka till skolan efter lovet. Då skulle man ljuga ihop sin fantastiska jul. Mina känslor för jul har hängt i även om jag har skapat egna jular med mina fina söner. Farmor är sedan länge död, mina föräldrar undviker jag under julhelgen men känslorna består. Har dåligt samvete för mina söners jular. Visst jag har gjort allt det jag själv saknade för dom. Men är helt säker på att dom har känt av mina känslor och sett mitt påklistrade leende. Jag har inte kunnat njuta och har sjukt mycket dåligt samvete för det.? Vill att dom ska ha ALLT jag inte hade. Har tagit makten över annat i mitt liv och ska försöka att göra det med julen också. Lördagen den 30 :e november storstädade jag därför huset och julpyntade. Ett personligt rekord. Brukar motvilligt stressa med detta veckan innan julafton typ och sätta fram jultomtarna med en smäll!? Tänkte att man kunde ta bort stressen och njuta av ett skinande rent hem under årets värsta månad. Faktiskt riktigt mysigt. Första advent var ju förutom första advent även mitt två-årsjubileum med mig själv. Firade med att äta julbord med en av mina bästisar. Hon vet inte det där med två-årsjubileum, det vet bara ni Vi valde ett ställe ute på landet, vacker miljö, solen sken och det var snö och kallt. Riktigt mysigt det också. Idag ska jag och sönerna baka lussekatter och äta söndagsmiddag tillsammans. Det ska bli JÄTTEmysigt?
När det gäller min barndom, den jag känner mest ilska emot är min pappa. Han kunde ha "räddat" mig och mina bröder men gjorde inte det. Han klarade inte/ville inte lämna min mamma vilket hade skapat lite lugn och ro i hans barns liv. Han valde att vara kvar, njöt av att vara martyr och lät oss växa upp i destruktivitet. Det är fortfarande hans favoritämne att pratat om hur jobbigt det har varit för HONOM. Varje gång han pratar om det har jag lust att ge honom en fet smäll på käften, spotta honom i ansiktet, knuffa omkull honom och sparka på honom. Mår fysiskt dåligt och nästan kräks. Jobbigt för honom!?!? Säkert men det har framförallt varit ett helvete för fyra barn och det har skapat en dålig linje som löper genom hans barn och även barnbarns liv. Konstigt nog har ingen av oss ballat ur. Jag menar då droger, kriminalitet mm. Vi är alla skötsamma medborgare även om vi har pimpat psykolog-branschens omsättning och några av oss har valt förhållanden som liknar våra föräldrars. Stjärnorna i Hollywood brukar ju tacka diverse människor. Jag är bara en vanlig människa men tackar ändå farmor, fröknar i skolan och kompisars mammor som var mina extramammor kanske utan att veta om det. Nu låter jag kanske bitter men detta är djupt rotade känslor jag måste komma tillrätta med. För julfridens skull, för mina barns skull, för min egen skull och för framtidens skull. Önskar jag kunde ta alla dåliga känslor kopplade till barndomen och kasta i en soptunna. Har bearbetat och jobbat med det mycket. Men när julen närmar sig är det precis som allt rörs upp igen och man lägger in den mentala backen. Känner mig tvärilsk över att min mamma och pappa aldrig reflekterar, aldrig tar ordet förlåt i sina munnar, verkar ALDRIG ha dåligt samvete för NÅGOT. Jag har och gör allt detta TROTS att mina barn har haft en idyll jämfört med min egen barndom. Mitt mantra är: jag förlåter er, inte för att det ni gjorde var rätt utan för att det inte ska få förstöra mitt liv. Upprepa, pränta in så kanske det landar i hjärtat så småningom.
Sååå full fart mot julen med ett nystädat och julpyntat hem! Har gett mig f-n på att i framtiden kunna le naturligt och inte känna obehag. Läste något så himla klokt och fint någonstans här på forumet, någons pappa hade varit en "dålig" pappa som söp men han var nu en fantastisk och nykter morfar. Jag har haft ett tillgjort ångestleende på läpparna under mina barns jular men siktar på att i framtiden bli en farmor som ÄLSKAR jul med barnbarnen. Har inga barnbarn än så än finns tid att jobba på detta.
Önskar er alla en riktigt fin andra advent ♥️

Denna morgon står regnet som spön i backen men vad gör det när man vaknar pigg och fräsch?
Mysigt med andra advent och få tända ljus i mörkret.
Ska nog julpynta lite idag och få upp stämningen inför en julkonsert i eftermiddag.
Ha en fin söndag alla forumvänner!?
Kramar ???

Tycker du att du dricker för mycket och vill ändra på det så är detta forum bäst.
Det finns ett forum som heter Det vidare livet och där är de flesta som lämnat alkoholen helt och hållet.
Sedan finns ett forum för de som inte vet om de dricker för mycket och vill ha råd om det.Dessutom ett forum för anhöriga och medberoende.
Men forumen har inga stängda dörear, det finns de som har flera trådar i flera forum.
Så du får surfa runt lite och se vad du känner dig hemma.
Och detta är ett fantastiskt ställe att få support och hejarop av underbara medmänniskor.
Och vi är anonyma vilket gör att vi kan öppna upp oss och prata om allt och då menar jag allt!!
Välkommen ??♥️

Känner igen mig i början av tiden här på forumet. Det är snart två år sedan och mina första vita dagar var så lätta!
Men på dag 17 tror jag det var, så slog suget till som en smäll i huvudet?
Sedan har jag kämpat fram och tillbaka, ett steg fram och två steg bak och tvärtom ?
Denna gången är jag på dag 54 och det känns som det är på allvar nu.
På något vis har jag kapitulerat och insett att jag aldrig kan bli en normaldrickare. Under denna tid har jag haft så många återfall och mått fortsatt dåligt och känner att det är inte värt det. Det är mycket större livskvalitet att vakna nykter och fräsch varje morgon.
Så var på din vakt Allic, det är ingen katastrof med ett snedsteg men det är onödigt.
Lycka till ?
Kram?

Ligger nu och varit nykter 11 dagar. Har druckit varje dag senaste året o när jag summerade mina kortköp på bolaget blev det 60.000:-; den siffran satte jag upp på kylskåpet idag...
Kämpa på Allic ??

Ja rädslan för att min son ska dö har jag burit länge. Har varit med om fasansfulla händelser med flera sjukhusinläggningar pga överdoser. Vid ett tillfälle var min son försvunnen 16 dagar och då trodde jag att han var död för det hade aldrig hänt tidigare. Själv blev jag inlagd på sjukhus pga en så kraftig yrsel så jag kunde inte röra mig, inte lägga mig ner. Detta tillsammans med diverse andra symptom bedömdes allt vara psykiskt. Till slut blir man sjuk av att leva under såna påfrestningar som det innebär att ha ett missbrukande barn. Ett barn som man samtidigt älskar så sorgligt är det. När min son var försvunnen var han efterlyst och missing people var inblandade, men visste inte var man skulle leta så man kunde inte göra något. Själv mådde jag så dåligt trots mediciner jag fick utskrivna att jag beslutade mig för att varje helg ska jag leta efter honom tills jag får veta vad som hänt. Det var outhärdligt att inte veta. Beslutade mig för att åka till Köpenhamn och kontaktade där polisen och missing people och sedan började jag leta där hemlösa höll till. Blev varnad för att det var farliga miljöer att vistas i men kände ingen rädsla utan jag hade fattat beslutet att leta tills jag hittade honom eller fick veta vad som hänt. Det var förfärligt och märker att jag skakar nu när jag skriver. Det som sedan hände var mycket, mycket märkligt. På det första ställe jag besökte lämnade jag bild och mitt mobilnummer. Fortsatte sedan att leta, men det dröjde inte länge förrän telefonen ringde. Min son hade kommit till stäleet jag besökt och väntade där på mig. Ett under men sånt ska man inte behöva uppleva. Att har en nära relation med någon som är aktiv i sitt missbruk är farligt på många vis, men framför allt för den psykiska hälsan och även för den fysiska hälsan.

Jag genomgick anhörigprogram på Nämndemansgården och det förändrade mitt liv. Min son är inte drogfri, men jag berörs inte på samma sätt som tidigare. Självklart känner jag sorg och ilska ibland, men det kan jag hantera och jag kan fotsätta leva mitt liv. Tidigare var det som allt rasade när jag fick veta att han fortsatt med sina droger. Det är inte lätt för dig och självklart inte för dina föräldrar men det är dom som kan göra en förändring. Vad det gäller rädslan för att personen ska dö så är den i alla dall i min sons fall realistisk, men jag har väl insett att det är inget jag jag kan förhindra. För mig är det lite svårt att förstå att dina föräldrar inte skulle ta emot den hjälp som finns, men kanske lever dom i förnekelsen och i hoppet om att en förändring ska ske. Förstår att allt detta bekymrar dig mycket. Det finns en bok som heter flodhästen i vardagsrummet och så blir det med någon som missbrukar dom tar all plats. Kanske en bra ide' att flytta. ❤

Att försöka tankestyra sitt känsloliv... Det är ju vad vi ständigt matas med, att positivt tänkande är det enda rätta. Men det är det inte, har jag kommit fram till. Man gör bara sig själv illa när man bannar sig själv att tänka positivt, fast känslan skriker tvärtom. Känslan som varnar att något är fel, att man går åt fel håll, eller står ut med sådant man inte ska stå ut med. Jag gillar tanken på att parkera en stund och sedan köra vidare. Litet som ”bryt ihop och kom igen” ?

Jaa, som anhörig ger man dom många chanser att visa att dom vill bli nyktra. För många chanser. På något vis vill man vara säker på att man gjort allt.
Men så många gånger man blir besviken.
Snart, InteMera, så vill du inte åka med på berg-och dalbanan. Snart blir det nog. Snart vill du sätta dig först. Snart?
Kram

Ibland går det bra. Ibland mindre bra.
Jag tror att man måste hitta parkeringsplatserna och låta det komma.
Kanske boka en kvart till halvtimme varje dag hur motigt det än känns.
Och släppa loss skramlet i själen.
Låta de fäktas med varann kanske tom utan ord.

Jag har i många och långa perioder försökt tankestyra mitt känsloliv, för stt ge mig själv illusionen av kontroll.

Men om jag orkar låta allt vara och kännas precis som det är utan att försöka göra paket av dom så brukar jag komma närmare något sorts här och nu.

Dag 61 kom och gick... inte ett enda mini-sug, inte en tanke inget... som om det alltid varit såhär? ? Blir ändå lite orolig i själen, det går för lätt. Det ska vara svårt, jag ska vara sugen på vin... jag ska behöva jobba för att stå emot. Inte som nu, vips kväll och så var det klart liksom nykter fredag och lördag. Var år sen, minst 3 år sen jag var nykter fredag och lördag. Men då var det som nu, ingen big deal liksom.

Jaja, nog med funderingar. Nu dags att sova och vansinnigt skönt att vara nykter. MEN jag känner av alla känslor som jag tryckt undan med alkoholen och de har slagit mig med full kraft. Aj alltså... ?

Imorgon firar jag jämt - dag 60. ?????

Tycker också du ska göra en orosanmälan till soc.
Barnen ska absolut inte växa upp i sådana förhållanden.
Bäst om om hon söker hjälp själv men om hon inte gör det så ska du absolut anmäla.

Och inte mindre fantastisk lösning! Jag ser det ’framför’ mig, för min inre syn. / mt

Vad jobbigt du verkar ha det..Din snart ex-man verkar väldigt hänsynslös i många avseenden..När jag bodde ihop med barnens pappa, var det lite likadant..Men våra barn var större, så han fick skärpa till sig emellanåt, dom sa till honom..Det gjorde jag med såklart, men väl när folk har alkohol i kroppen är det ingen ide med samtal..Ibland tror man att man kanske ångrar separationen, det har jag aldrig gjort, men jag träffade ju exet ett kort tag och trodde det fanns en chans..Nu är han barnens pappa för mig..Ibland en tragisk sådan..Alla har chans att välja annorlunda och göra fina val för sig och sina barn..Dom som inte gör det, får skylla sig själva..Relationerna blir dåliga, och barnen tar avstånd..Hoppas du får kraft emellanåt lim, så du orkar..Varm kram????????