Senaste kommentarerna i forumet

Om möjligheten finns så skall jag försöka komma dit. Skulle vara så stort att få träffa några av er❤️Strulan

är det sista som överger en. Den som dricker har vita knogar på ett sätt och vi som är medberoende på ett annat sätt. Egentligen är dessa sjukdomar skrämmande lika. När jag ser tillbaka så var både jag och mitt ex beroende av att han drack för mycket. Han på ett kemiskt sätt och jag på ett känslomässigt sätt. Han ville ha ruset och jag den "martyriska besvikelsen". Tror också att många alkoholister har en lång eller t.om livslång fas när dom har ambitionen att bli normaldrickare. Vi som är anhöriga har ambitionen att dom skall sluta dricka för gott. Ambitionerna krockar. Bäst man bara har önskningar och mål för egen del. Kram till dig Intemera.

Känns som ett slalomåk där glögg och annat är som portar.
Lurigt med vad folk tycker är alkoholfritt, de flesta har nog svårt för mitt noll tolerans. Kanske har jag själv varit sådan, hoppas inte det.
För mig är det så att här skall inte gläntas på någon dörr, all respekt till er som väljer en annan väg.

Som människa är jag allt eller inget, en liten glugg i den muren jag bygger så kan jag välja fel.

Så för mig är det nolltolerans som får gälla, väljer också bort de substitut på vin för det triggar mig. Alkoholfria öl rnågon gång när det passar maten.

Så när grannen tycker att det är ok bara glöggen är köpt på Ica och bara några % är det dags att vaska med glögg eller bli allergisk mot mandlar ?

Så Grinchen åker vidare till julen, nykter och avstår glöggen men äter pepparkakor för glatta livet// kram Strulan❤️

Stor igenkänning på ditt senaste inlägg. Inaktivitet är min bane. Det är då oron tar över och passiviserar mig. Jag gör ryckvisa stötar då jag sliter mig loss, sätter mig i förarsätet och kör av bara fa-an. Men det är så svårt att sitta kvar där över tid. Hur gör man?

Jag har druckit mer eller mindre varje dag under senaste åren. Vanligen en fem dagar i veckan och sådär 5-6 flaskor vin per vecka, ibland mer. Jag har känt att jag måste gör nått åt saken och har nu inte druckit alls på en vecka.. Är än så länge inte så lång tid, men är inte så farligt sugen och det fungerar bra. Jag sysselsätter mig med massa saker för att ändra beteendet.
Men till min egentliga fråga: Jag mår så fruktansvärt psykiskt dåligt, är helt nere, känner hopplöshet och tårarna är i ögonen i princip hela tiden. Jag förstår att det är någon form av abstinens, kroppen håller på att ställa in sig efter det nya nyktra tillståndet. Hur länge kan detta tänkas hålla på innan jag mår bättre igen?
,
// Kanske inte längre På Sponken

Tack för ditt svar gros19 ??
Jag tycker som du att han bor hos dem är inget alternativ..men det känns som de ser det som enda alternativet nu.
Nu har de koll på honom hela tiden och det kunde de inte ha om han var hemma hos sig. Men han tar ju droger ändå.. han manipulerar iallafall pappa att tro att det inte är några farliga droger. Det är ju bara för att han ja kunna sova säger han.
Även om han beställer det från Kina och används vid narkos..
Känns som de glider längre o längre ifrån mig och även barnbarnen. Det är bara honom det är fokus på fast jag mår rent ut sagt förjävligt av detta!!
Tror tyvärr inte det är möjligt att få med dem till Alanon.
Du har gjort precis rätt och önskar så att mina föräldrar också kommer till insikt.
Det låter på din beskrivning som ni hade det precis så som mina föräldrar har det nu.Gick du i någon anhöriggrupp och fick stöd? Du har varit så otroligt stark och gjort precis rätt. Önskar att du kunde berätta detta för mina föräldrar att det går att få en förändring om man släpper på kontrollen. Men det är väl det att de är så rädda att han ska ta en överdos och dö om han flyttar hem och det kan han ju..och har nästan gjort några gånger.
Nu känns det som jag vill flytta närmare mina döttrar som bor på annan ort.
Vill ha detta på längre avstånd!!

Jag har tidigare skrivit om hur vi som gärna ger upp oss själva i förmån för andra kanske borde kravla oss över till förarsätet över våra egna liv.

Jag har många rädslor,den ena mer befängd än den andra.
Kombinerat med riktiga rädslor som de flesta av oss känner av till och från

Att bli övermannad och insnärjd av dessa rädslor är hemskt.
Detta händer oftast vid inaktivitet eller passivitet.
Dvs fortsätt simma.

Men ibland så måste ju även doris sova och då hinner det ikapp.
Detta är ett mönster som följt mig sen tonåren.

Sen har jag nu i några år varit duktig och stannat upp.
Känt in rädslorna och ångesten och försökt att inte agera.

Problemet med det är den bergochdalbana som jag skapar alldeles själv.

Där jag liksom kastar mig ut och hissas upp och ned ganska viljelöst.

Fast allt egentligen händer inne i mitt huvud.

Kanske om jag skaffar en bra bilbarnstol och spänner fast bredvid mig i passagerarsätet?

Där får de sitta och vara med mig.men jag ska köra och fortsätta kära fast de likt krångliga småbarn kämpar för att ta sig loss.

Då får jag bestämma när de får komma ut ur bältet en stund och när det är dags att spänna fast de igen.

Så får det bli.

Det var ett bra lästips Spinoza, tack!

Jag har ännu inte klarat av att bryta dansen, har bott i huset med mannen igen sista veckorna. Han har varit nykter men vartefter dagarna gått med en välbekant ökande irritation över allt och alla. Det tydligaste tecknet före han ramlar i en rejäl fylla. Jag reste bort med barnen några dagar och idag svarar han inte på sms. Jag vet vad det sannolikt innebär. Han kommer ljuga och påstå han glömt telefonen inne medan han varit ute eller i garaget, jag vet att det inte stämmer. Att han inte svarar beror alltid på han slocknat. Tänkte att detta var ett bra test för hur långt han är villig att gå med sin nykterhet. Tydligen bara så långt att det är okej att vara redlös om jag inte är hemma. Alltså verkar han inte ha planer på att lära sig låta bli eller vara måttlig, om han fortfarande inte kan stå emot mer än två veckor tills pirrandet stigit till nivå att han måste dricka igen har han inte tagit itu med det på allvar. Som jag egentligen redan visste, att nykterheten kommer med knogarna knytna och gnisslande tänder. Han tycker fortfarande antagligen jag gnäller om strunt. Att han borde få vara full när jag inte är hemma. I min värld är det bara ännu ett intyg han inte går att lita på. Men jag får skylla mig själv som ens låtit mig hoppas på nåt annat.

Tack!
Ja det tycker jag, vi reder det här!

Tack fina Mirabelle för ditt engagemang i denna självklara, men ändå så utmanande fråga..?!
Jag upprepar för egen inprätning:
Vuxna männsikor, var och en, äger SINA BEHOV, och tar ansvar för att de blir tillgodosedda ☑️ !
JAG gör det FÖR MIG ☑️ !
Och förstås allt det vi redan vet, INGEN LÖSNING finns i FLASKAN ☑️ !
Var och en bär SITT EGET KORS ☑️ !
Tack?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Tack ?. Vilket elände alkohol för med sig. Nu vaknar man klar i huvudet och pigg. Sen ska man inte sticka under stolen att det även är en sorg att inte dricka mer. Men i mitt läge finns det bara två val att göra, fortsätta eller sluta. Har valt det sista

Alla vi kvinnor som ofta är starka behandlas så illa av män. Det talas ofta om att Sverige kommit så långt men bakom fasaden sker fruktansvärda påhopp hela tiden. Vi måste stå upp för oss själva och varandra, vi ska inte behöva ta sådan skit och vi ska inte behöva mörka och bära all smärta på våra axlar. Jag har läst ditt inlägg och du är stark och bra. Hoppas ditt x kommer må bättre framöver så att era barn har en pappa och du kan få mer lugn i ditt liv. Stor kram Blade Runner

Alla vi kvinnor som ofta är starka behandlas så illa av män. Det talas ofta om att Sverige kommit så långt men bakom fasaden sker fruktansvärda påhopp hela tiden. Vi måste stå upp för oss själva och varandra, vi ska inte behöva ta sådan skit och vi ska inte behöva mörka och bära all smärta på våra axlar. Jag har läst ditt inlägg och du är stark och bra. Hoppas ditt x kommer må bättre framöver så att era barn har en pappa och du kan få mer lugn i ditt liv. Stor kram Blade Runner

Om det inte gäller barnens behov ser jag inte varför du skulle se till dem i första hand. Vuxna människor får äga sina egna behov och se till att de blir tillgodosedda helt för egen maskin. Och det ska även du göra för DIG ❤️ Jag lovar, ditt behov är inte flaskan. Ditt behov är att låta vederbörande bära sitt eget kors. Precis som du bär ditt. Kraaaaam

Min motivation är det litet si och så med just nu... Så jag hänger här inne och återuppväcker kämpaglöden och insikten hur mycket bättre man mår generellt utan alkohol. Den där nynyktra glädjen är färskvara. Men man får återuppleva den när man läser hos er som just nu är i den fasen ?

Bara så enerverande att hela tiden se till andras behov (och då menar jag inte barnens, som alltid kommer först). Jag orkar inte! Ett rop på hjälp- ett rop i desperation!! Jag fixar inte det här. (Obs! Inte självmord), snarare gå till flaskan, som jag ju också vet, löser ingenting..
Usch.
Trött.
Misströstan.
?.
Kram
/Fibblan ?.

Jag landade någonstans i att jag inte kommer säga något till hans nya flickvän. Jag känner fortfarande ett ansvar gentemot henne men jag inser att jag aldrig kan rädda dem alla.. Om jag mot förmodan når fram till den här tjejen så kommer det snart en ny.. Mitt beslut i det här blir helt enkelt att ta ett steg tillbaka, lära känna henne när den tiden kommer och finnas där om helvetet bryter ut.

Gällande mitt ex drickande så är jag fortfarande nervös.. "jag ska bara dricka en flaska vin varannan vecka och ABSOLUT ingen öl eller whiskey".. Det löftet bröt han på mindre än en vecka.. vet med säkerhet att han druckit mer än en flaska och han sa att han druckit en öl i jacuzzin "men det var ju bara EN"..

Jag kommer att ha alla tentakler ute och följa med på utvecklingen på avstånd.

Min och mitt ex relation har trotts allt detta blivit mycket bättre de senaste veckorna. Genom min terapi har jag framförallt börjat arbeta med att sätta gränser och att inte låta hans manipulationer trigga mig. Eftersom jag är mamma så har jag alltför många gånger hört om lågaffektivt bemötande och jag insåg att detsamma gäller på mitt ex. Om jag håller mig lugn och inte ger bränsle till hans försök att manipulera mig så vinner jag.

Nu när han ser att jag släpper taget så har hans ton mjuknat och helt plötsligt är han rolig, charmig och supertrevlig mot mig.. Jag vet ju att det bara är ett försök att dra in mig i hans liv igen.. så jag håller mig kall i detta men försöker vara strategisk för att behålla en god ton mellan oss. Jag är tyvärr för alltid bunden till den här personen och för allas skull är det bättre om vi är någorlunda vänner.

Som ni säkert förstår har jag kommit en bra bit på väg. Sakta men säkert hittar jag tillbaka till mig själv och jag känner glädje och livslust igen. Jag är otroligt stolt över att jag tog mig ur den här skiten och att jag lärt mig hantera honom.. svackor kommer med 100 % säkerhet med påföljande ångest men nu är "episoderna" kortare och jag repar mig fortare..

Om jag skulle ge ett enda råd till andra i min situation så är det: Berätta för alla! För mig blev det avgörande för att orka ta mig ur det. Vet inte om jag hade orkat ta mig ur det av egen kraft utan stödet från vännerna och familjen. Någonstans tog jag ett indirekt beslut när jag berättade. Jag gjorde det omöjligt för mig att stanna kvar den här gången genom att berätta för mina nära vänner.. En av mina vänner som jag berättade för sa "men snälla du.. detta är inte normalt.. Du pratar som om att en knuff är ok. Det är INTE ok någonstans. Det är misshandel och du måste ta dig därifrån". De orden satte igång en process hos mig då jag alltid ursäktat hans beteende och känt att en knuff är ju inte så farligt.. De orden räddade eventuellt mitt liv..

Det närmar sig föreställning med min grupp hobby-entertainers. Jag vill verkligen inte. Och det känns så tråkigt. Det brukade vara det bästa jag visste, att uppträda tillsammans, ge vår värme och gemenskap vidare till publiken... Visst har jag känt ett motstånd ibland, tex när man är litet halvt tillfrisknad från influensan och knappt orkar stå på darrande ben... Men det motståndet har farit all världens väg bara vi kliver upp på scenen, och jag har lämnat scenen euforisk. Under det senaste året händer den där boosten liksom inte längre. Det inre motståndet växer och jag känner mig bara förljugen där jag strålar mot publiken. Anledningen är säkert en kombination av min utmattningsdepression och konstig stämning i gruppen. Jag orkar egentligen inte alla resor, uppträdanden och övningar sena kvällar. När det var kärleksfull och stöttande atmosfär inom gruppen var det ändå värt en tynande ork. Men stämningen har ändrats. De som har utgjort gruppens hjärta och varit sådana där kärleksspridare har liksom ledsnat på de som styr mot en mer professionell inriktning. De som tidigare har bidragit med kärleksfull galenskap håller nu låg profil. Och de som tror att vi ska utvecklas till någon sorts pseudoprofessionella stjärnor pressar på mot högre grad av disciplin, större krav, högre insats. För mig känns det löjligt. Vi är en samling kärringar och gubbar. Strålglansens tid är förbi.

Nä, jag vill verkligen inte sitta och köra i mörker och regn, för att lägga timmar på ett genrep som ändå inte håller proffsmåttet, och sen genomföra en över två timmar lång föreställning. Men jag har pliktkänsla, så jag kommer att göra det ändå. Men det får bli den sista. Jag tänker pausa. Sen när lusten faller på igen kanske jag går med i någon annan grupp. Jag har turen att vara naturligt bra på det vi gör, så jag har en del inbjudningar från andra alternativ.

finaste Strulan65 ! Nu var du på hugget :-))
Och JA !! Det är så viktigt vilket bemötande man får när man väl söker hjälp ! Det är inte många som inser vilken enorm styrka man måste uppbåda för att erkänna att man är beroende. Jag kommer så väl ihåg första gången !! Så liten och rädd har jag aldrig varit. Det finns guldkorn ute i sjukvården men de är sällsynta.
Hoppas du kommer på forumträffen så jag får ge dig en kram !!

Att vi alla jobbar för att det skall bli lättare att få hjälp kanske skulle hjälpa. Öppenhet och tillgänglighet är det som skulle behövas.
Jag hade ofantlig tur med en bra företagsläkare och min alkoholterapeut är fantastisk önskar att alla fick det bemötande.
Sen önskar jag att jag var modig nog att vara öppen med det, men är inte där ännu.
Tack för du delar dina tankar// kram Strulan

dig ? Kram !

nostalgi.....

Från det att jag för första gången försökte få hjälp att ta mig ur drickandet till att jag verkligen gjorde det och tog in på behandlingshem tog det 10 år.

Jag hade inga strategier, inga tankar på HUR jag skulle göra, bara att nån (nån???) skulle fixa mig. Om jag kommer ihåg rätt så sökte jag hjälp 4 ggr på den sk beroendevården och träffade den ena idioten (f'låt) efter den andre. Socionomer som inte kunde ett skit om hur jag som alkis fungerade, inte något. Den absolut värste var den siste som dessutom var chef för beroendevården då. Hon tyckte seriöst att jag skulle söka hjälp på familjeenheten för vi hade äktenskapsproblem !!

På sätt och vis var det hon som hjälpte mig för då insåg jag att jag aldrig skulle kunna få nån hjälp via den offentliga vården.
Och jag blev så förbannad för jag visste ju då att jag hade alkoholproblem, inte alkis då men "problem" hade jag.
Då var det inte så väl förspänt som nu med internet och en massa olika sidor för oss att läsa på och deltaga i, jag var rätt ensam med mina problem. Jo, internet fanns förstås men inte med den mängden info som finns nu. Jag letade och hittade ett namn jag kände igen. Men först försökte jag få hjälp av socialen för det kostade ju en del och det sket sig från första samtalet. De betalar minsann inte för några behandlingshem !! (Den inställningen har de fortfarande) Senare hittade soc-tanten ett eget behandlingshem som kommun drev. Strategiskt placerat mitt i centrum ca 100 m från Bolaget. Smart.

Från det att jag tog kontakt med behandlingshemmet till att jag verkligen åkte dit tog det nog 2 månader ? Varför, VARFÖR ???? måste vi alkisar skjuta på dagen då vi ska bli nyktra ???? Liten som Alfons : "Jag ska bara....."

När jag väl insåg att om jag ska ta mig hur ruset så måste jag fixa det själv, inte "nån" annan. När det hade gått så långt så hade jag inga som helst strategier på hur utan jag hade fullständigt kapitulerat och bad verkligen om hjälp. Och jag litade på att de skulle ta hand om mig om jag släppte taget och lämnade över allt i deras armar. Jag känner så väl igen när folk kapitulerar och lägger sitt öde i andras händer så jag blir gråtfärdig själv. Känslan när jag väl bestämmer mig går inte att beskriva !!! När jag första gången inför andra säger att jag är alkoholist är en sån otrolig känsla !! Omtumlande, lättande, lugnande, stärkande !
Under förra forumträffen hände det att vi fick vara med om det och jag är fortfarande tagen av det ögonblicket !!

Våga ta klivet över den tröskel som skammen bygger framför oss och erkänn för dig själv först och sen inför andra och känn, HÖR!!!, hur ryggsäcken dundrar i golvet och hur kroppen slappnar av nåt helt otroligt ! Tröttheten breder ut sig och vi sover kopiösa mängder när kroppen vilar efter tortyren vi utsatt den för. Vi börjar känna smak och lukt igen och lite småkrämpor som vi haft tidigare men som kroppen inte prioriterat för den har ju haft mer akuta ärenden att ta hand om. Vi börjar se småsaker, blommor, färger, hur andra människor ler mot oss.....

Jag kan fortfarande känna bitterhet över att jag inte fick kunnig hjälp när jag väl sökte hjälp första gången. 10 år längre nykterhet hade suttit fint och besparat både mig själv och min familj så mycket obehag. Och jag harmas över att det fortfarande är så uselt mottagande fast så många lider. Okunskapen är monumental.

Men idag är jag nykter och tänker gå och lägga mig nykter så jag mår bra i morgon när jag vaknar.

Framför allt är det barnen det handlar om. Förstår inte varför samtalskontakten inte anmäler till socialen. Det har man som proffessionell skyldighet att göra. Sedan vad du bör göra anser jag är att, om inte din vän tar emot hjälp för sitt missbruk, är en anmälan till socialen. En till två flaskor vin varje dag är väldigt mycket och då har man mycket allvarliga problem och behöver avancerad missbruksvård. Där kan du inte hjälpa henne. Fundera vad du kan göra för barnen i första hand. Barn ska inte och får inte växa upp under sådana förhållande. Förhoppningsvis har dom en pappa som tar sitt föräldraransvar när inte mamma gör det. Så tycker jag.

Låt oss fira en vecka tillsammans
imorgon?☺️!
Just idag är jag väldigt ostark, men provar alla möjliga tokiga grepp för att hålla a-? på behörigt avstånd..?, så än så länge stark trots allt!
Vi fixar det här?!
Bra du sökt dig hit, här finns änglarna ?, som gör kampen lättare och ibland t.o.m roligare?!
Kram
/Fibblan ?.

Gratulationer till nykterheten ? Varmt välkommen in i forumvärmen ?