Senaste kommentarerna i forumet

Tack FinaLisa, Stormenlilla och Pellis för era fina ord och hejarrop ?! Blir alldeles varm i hjärtat, och med stöd som detta, blir jag än mer taggad på att fortsätta på samma spår ?!
Ni kan aldrig gissa hur jag firade min 1 månad av nykterhet imorse..
...?
Jag "unnade" mig att släpa iväg mig till gymmet INNAN jobbet idag..!! ???
Detta är ngt jag bara drömt om tidigare att jag skulle greja.. (har inte hänt de senaste 10 åren iaf..)
Och det kändes verkligen som en seger??! Nu kanske detta inte kommer bli nya vardagen precis..?,
men det kändes helt fantastiskt efteråt ?!
Haft sådan energi och känt mig så glad och nöjd och positiv hela dagen, så ja, det gav faktiskt mersmak..?!

Tacksam för allt gott jag gör för mig nu och för er som finns där och stöttar?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

exakt där du är nu Blade Runner, för 3 år sedan. Jag föll ner i totalt mörker. Och trodde aldrig den här dagen skulle komma. Eller att jag skulle ta mig till den platsen. Jag har stridit som fan.

Men nu är den här. Jag drömmer framtidsdrömmar igen.

Det är ingen lätt resa. Men när du kan tänk. Jag kommer dit jag med. Tänk det om så bara för en kort stund.

Insikter som du håller på att ta till dig är så tuffa att ta in.
Jag läste någonstans att när man levde i kaos så är man nästan tvungen att slå in fantasifoster i sig själv.
För annars blir man galen.
Men i takt med att man tillfrisknar så vågar man se hela sanningen och kan börja jobba med sig själv och vad man faktiskt kan förändra.
Sorgligt men strålande,eller hur jag nu ska uttrycka det.

Ja miss lyckad så känner nog jag också nu. Att jag är ju möjliggöraren. Jag möjliggör framförallt att han kan försämra hela min tillvaro.

Något som irriterar mig så oerhört är att han ALLTID tycker synd om sig själv. ALLT kan vändas och vridas på tills det är honom det är synd om. Att han hotar mig när han är full är i slutändan inte riktigt hans eget fel. För det är ju faktiskt synd om honom som dricker. Synd om honom som det ena och det andra. Och han har manipulerat mig till att hålla med. Stackars honom.

Jag funderade på kärlek och attraktion. Han säger ofta att jag är fin och vacker etc. Och klär jag upp mig om jag ska bort så ger han mig komplimanger. Men han följer ju aldrig nånsin med. Jag går uppklädd på restaurang men han följer inte med. Och gud vad jag saknar att vara fin med och inför någon jag tycker om. De andra jag träffar är där med sina respektive. Men jag är alltid själv i min fina klänning. Mannen är med nån kompis och dricker i regel.

Blir närmast bitter över vad han får mig att leva utan. Och vad han får mig att leva med.

Jag är så trött på livet med honom för det är så ensamt.

Är så trött.

Jag är också så trött på att jag är så lätt att manipulera och lätt att få nöjd och tacksam. Han skrev ett sms som var gulligt formulerat och då tänker jag direkt på hur snäll han är och hur elakt jag tänker. Det är som att jag är hjärntvättad och att jag själv är med och hjärntvättar mig själv till att vara nöjd och glad för varje liten smula av omtanke jag får.

Det är sorgligt att inse och jobbigt att det tar sån tid att omprogramera sig.

Hej Rutan 66.
Jag känner igen ALLA dina känslor som du har. Såna känslor TÄR på en och bryter sakta men säkert ner en. Just detta att de ljuger för en är det värsta som finns samt att de tar sitt beteende i försvar. De tänker inte på hur det kostar på hos de närstående bara de själva får sitt lystmäte mättat, så kan de gå över lik för att få det.
Jag känner också igen att man till sist avskärmar sig från vänner och umgänge eftersom det alltid slutar med att han dricker alltför mycket och skämmer ut en. För SJÄLVA skäms de visst inte!? Utan detta överlämnar de till en annan istället. Så på tid och längd blir man mer och mer medberoende och man lever nästan HANS liv istället för ett eget p g a att han inte kan hantera alkoholen. Man får gå "sprit-runda" i hemmet och leta gömmor, man får gå efter och se vad han gör i nästa rum. Man blir som en vakt i sitt eget hem - åt sin man! Sjukt!
Har han redan druckit är det INGEN idé att ta en diskussion då, för de tuggar om och tuggar om samma skit varje gång. Så jag gör som du - lägger mig istället! :( Detta är inte så roligt en lördagkväll - att lägga sig kanske redan runt 21.00. Men samtidigt står jag inte ut med att ens titta på'n när han är påverkad. Han äcklar mig sådant just då så det inte ens går att beskriva.
Med tanke på att halsa direkt ur flaskan kan jag berätta den sista episoden här. Vi hade då - återigen - pratat om hans alkoholproblem och han höll med och sa att han inte skulle dricka mer. Jag tog då också upp detta att vi inte har något umgänge längre med någon och att jag känner mig socialt isolerad. Då sa han att vi skulle bjuda hem en vän till honom så skulle han minsann visa att han skulle sköta sig. Jag frågade om vi skulle ha alkoholfritt, men det skulle inte vi andra behöva. Han skulle hålla sig till alkoholfritt sa han. Mhm, tänkte jag, men som vanligt gav jag honom en chans igen då! Sagt och gjort, vännen kom, vi åt mat och till maten bjöd jag på ett glas rött och sedan stod den öppna vinflaskan på diskbänken här. Efter maten drack vår bekant 2 starköl till matchen som gick på teven då. Då for plötsligt min man upp ur soffan och sa att han skulle sätta på kaffe. Men jag fick då en känsla av att nåt var på gång (man lär sig alla tecken under åren) och smög efter honom ut i köket. Då tar han vinflaskan och ska halsa direkt ur den. Då for jag fram och frågade vad i helvete han höll på med. Då snodde han runt och sen ältade han om och om igen; "jag skulle bara smaka, jag skulle bara smaka, jag skulle bara smaka. Det gör ju inget. Det gör ju inget". Så ja, pinsamt värre när man har främmande och allt, så jag fick försöka lägga band på mig under tiden matchen var på teven. Sen gick vår bekante så fort det bara gick när matchen var över. DÅ brast kriget ut här och jag kände "Nä, nu får det fan i mig vara NOG!" På riktigt alltså! Har ägnat hela mitt vuxna liv åt honom och hans jävla sätt. Jag tror att han denna gången äntligen fattade allvaret för denna gång ERKÄNDE han att han hade problem med alkoholen, vilket han inte gjort ärligt tidigare. Så jag krävde att han tog hjälp så jag fick höra att han pratade med någon. Detta gjorde han och tog då kontakt med rådgivarna här på alkohollinjen. Men nu känner jag att det kanske krävs ÄNNU mer än bara de samtalen, vilka han redan har utnyttjat 3 samtal utav av 6. Sen då? Vad händer då? Känner han att han gjort "sitt" då eller, och kan återgå till det som var förut? Eller? Jag är skeptisk. Man blir luttrad när man levt i missbruksförhållande i 38 år! Jag sitter på en briserande bomb varje dag! Bara väntar på när den smäller IGEN. Och han återigen lallar runt här och luktar alkohol men skyller det på nytt snus eller på att han har tagit halstabletter och dylikt. Men nu är det ju inte bara doften man märker detta på utan hans sätt; ögon som snurrar, sluddrar, raglar och tjatar om ända tills han antingen får utbrott eller somnar. Numera somnar han mer, eftersom jag har lärt mig att inte konfrontera honom när han är full för det blir bara värre. Men trots alla de kännetecknen jag nämnt, så stämmer det INTE att han har druckit! Eller hur! Det får gå så långt till ett erkännande att man ertappar honom med "fingrarna i syltburken" så att säga. Ända fram till dess är det blånekande rätt upp i ens huvud. Man är inte så mycket värd så man kan få sanningen ens!
Men jag har full förståelse varför du är kvar hos honom för förutom alkoholen är han en jättesnäll man och på alla dessa år har han ju blivit en del utav mig. Och det är just detta som man blir extra ledsen över; han är bra i nyktert tillstånd men det där andra monstret vill jag inte alls veta av. Det är knepigt att vara gift med två personligheter varav man älskar den ena och HATAR den andre.
Jag har gjort ett inlägg i denna tråd som du kan läsa och så har jag gjort ett eget inlägg på detta forum där du kan läsa om vill och orkar. Rubriken är: Anhörig och medberoende? Eller hjärntvättad?
Vi är iaf starka vi som står missbrukare nära - det kan ingen säga emot iaf! Det är så skönt att ha detta forum och känna att man inte är ensam iaf. Lycka till med allt. kram /Sussidum

Magiskt att vi kan få stöd av varandra fast vi aldrig träffats ! Ha siktet inställt på horisonten så blir du inte sjösjuk i allt elände. Styrkekram och jag inbillar mig att något gott kommer ut på andra sidan.
Blade Runner

Låter helt magiskt och det är du värd !
Själv kaosar allt med bekräftat skilsmässa och en galen man och barn som kommer i kläm :-(. Känns overkligt att jag någonsin skulle hitta kärleken igen.
Blade Runner

Jag är tillbaka efter några bakslag. Någon katastrof har det inte handlat om, ett par fyllor. Jag kapitulerade fullständigt när en vän kom och kvittrade och sa att nu är oktober slut, jag hade ju sagt att jag körde nykter oktober för att slippa frågor och tjafs.
Så stod hon där med ett par flaskor bubbel och fyllan var ett faktum till halloween helgen, och även helgen därpå. Fastän jag lovat mig själv att det skulle stanna vid Halloween-vurpan. Men icke.
Nu har det inte blivit något mer alkohol sedan förra helgen, helgen som varit var lugn, fin och skön och jag känner mig sådär motiverad igen.
Jag har öppnat upp för min make och berättat hur det ligger till och han förstår allvaret nu, jag har även berättat om det här forumet som hjälper och stöttar mig.
Han ville att jag skulle visa honom det här, men där går gränsen.
Det här forumet är för mig...än så länge.
En dag i taget!

jag som tycker att kaffe är Guds gåva till mänskligheten :-))) Får jag inte 2-3 koppar på morgonen så har dagen inte startat !
Men jag gillar the också, (enbart lösthe...inga j-la påsar !!) gärna en stilla stund på kvällen men tyvärr tar jag mig inte den tiden :-(

Jag gillar att åka buss, eller tåg. Bara jag inte behöver prata med nån och det är hyfsat tyst. Det är sååå rogivande. Känslan av att sitta still och åka med, och veta att jag kommer dit jag ska utan att behöva anstränga mig.
Lite löjligt... men skulle vilja ha det så livet.. ett bekvämare liv... ?

Har varit riktigt tufft på jobbet. Jag har sagt ifrån mig en arbetsuppgift... en uppgift som jag inser har gett mig ångest. Blir lite orolig över om jag gjort rätt, men jag tror det är rätt. I fyllelivet skulle jag sagt ifrån mig skiten i ilska. Kanske lite demonstrativt. Eller inte gjort någonting åt saken och istället druckit och ältat skiten för mig själv. Jag försöker göra saker snyggt och schysst och hoppas att jag får det lite lättare. Snart.

Hela jag känns som November. Grå och trist. Drar på mig ett leende när jag möter andra, vill inte att andra ska påverkas av mitt humör... och för att jag hoppas på ett leende tillbaka.

Grå och trist... men nykter iaf ?

Och känner igen mig Pianisten. Två och ett halvt år hemma nu. Genomgår en arbetsförmågeutredning. Precis börjat få över till de små extra saker som ska fungera dem med. Och sen ska där i arbete igen. Rädslan. Mina egna tankar är att jag troligen skulle få en ADD diagnos. Men är för envis för mitt eget bästa. Så jag kör mig in i kaklet med lätthet. Kroppen fungerar dock. Men psyket är fortfarande skört.

Vill sända gratulationer till giftermålet ❤. Det är en alldeles särskild känsla.

Jag har bestämt mig för att använda denna tråden lite som min dagbok och skriva av mig lite.

Idag känns det tungt, jag har ångest som heter duga. Det är nu konsekvenserna av mitt handlande börjar att sjunka in, i går var allt som ett töcken men nu är det jobbigt.
Fy fan för mig, självföraktet är på topp. Hur har jag kunnat göra så här mot de jag älskar mest och de som älskar mig??

Sedan har mina tankar kretsat till hur det kommer att bli med det stöd som jag kommer att erbjudas från jobbet? Kommer det att bli lika fattigt som när man fått något enstaka samtal med företagshälsovården för att det inte får kosta så mycket pengar, eller kommer arbetsgivaren att satsa den slant det kostar för att jag ska komma ut på andra sidan med de verktyg för min livslånga förändring jag behöver?

Tror knappt själv på det än. Håller fortfarande garden uppe. Men det har gått tre veckor. Och jag tror jag fallit för någon som inte behöver min omsorg på det sättet. Någon som inte alls triggar mitt medberoende. Någon som jag på riktigt kan luta mig mot. Någon som jag från första stund var mig själv inför.

Jag föll på 0.02 sekunder. Jag kände igen känslan. Men det är inte passionerat och uppslukande. Det är mer lugnt och tryggt. Vad betyder det? Att jag gått framåt. Att jag vågar välja något utan drama. Att jag är mer redo än jag tror. Och nykterheten känns trygg och okomplicerad med honom.

Kanske är frågan du bör ställa. Kan jag vara mig själv fullt ut med honom? Om svaret är nej. Är det värt din tid?

Mitt medberoende är dock aktivt. Blev en familjekris och shit vilken rush jag fick av att kliva in i den och rodda. Känner mig kompetent och klok. Snudd på lycklig. När får säga kloka saker. Skrattar gott åt min självupptagenhet. Men samtidigt. Vill säga det jag kan iallafall. Annars får ingen ro. Men nej. Jag är inte helt frisk än. Oombedd om hjälp är jag också. Ett steg fram ett bak.

Rätt häftig tid just nu ändå. Tänker på er. Det finns lättare tider. Trodde det aldrig och så fick jag uppleva det ändå.

Först var jag bitter för att inte fick vara ifred och vara förälskad ostörd. Hahaha. Men världen snurrar ju inte kring mig och tur är väl det.

Där har man ju varit, i den där rosenröda ilskan där man bara vill ha ihjäl fanskapet. På ett sätt var det rätt skönt också, att sluta tycka synd om och börja agera för min och barnens skull, inte för hans.

Jag hade faktiskt inte tid att gå till Alanon, jag var ensam med en sjuåring och en nioåring och kunde inte lägga en barnvaktskväll på att åka in till stan och älta deras pappa. Istället betalade jag en privat terapeut och smög iväg på arbetstid. "Jag är så arg att jag vill slåss!" minns jag att jag skrev när jag först kontaktade henne.

Men du, det är ganska länge kvar till april. Vad gör du tills dess? Hur bor ni, ska nånting säljas? Jag köpte en egen lägenhet i smyg, bakom hans rygg, med hjälp av mina föräldrar. Sen lyckades han, i ett ögonblick av klarhet, köpa en egen. Därefter skulle han absolut inte medverka till nån jävla försäljning av vårt hus, det skulle stå och ticka pengar för att jag skulle gå i personlig konkurs (!). Sen kom ett till ögonblick av klarhet, då lyckades jag få honom att skriva på mäklarpapper. Så där böljade det, fram och tillbaka, under flera månader, medan jag sålde och städade ur hus, flyttade, råddade ALLT (med hjälp av mina föräldrar).

Finns det nånstans du och barnet kan häcka ett tag medan han ligger och ältar? Finns det plats hos nåt av de vuxna barnen? För ni kan inte bo ihop på heltid i nästan ett halvår - och vad säger att han är med på flytt om ett halvår?

Soc tycker jag tyvärr har varit ganska tandlösa, i alla fall för mig - de är snabba på att ringa efter orosanmälan och kolla "han är väl inte med barnen?", men hade liksom inget alternativ att erbjuda. Flera perioder Innan jag till slut fick nog på riktigt tvingade jag exet att bo på hotell (!) för att jag inte orkade ha honom hemma.

Äsch, jag har ju inga råd att ge. Vill bara skicka dig pepp och jävlaranamma och behåll den där ilskan - det är skönare att vara arg än ledsen, i alla fall i det där skedet. Sen, när allt är klart, kan du tillåta dig att sörja det som var. Just nu ska du bara igenom. Tveka inte att be folk om hjälp, förresten - många gånger vill folk hjälpa till, bara man specar med vad. Jag fick t ex oerhört mycket hjälp med städning inför visning, flytt, passning av barn etc, när jag till slut blottade strupen och berättade för folk att jag faktiskt inte trodde att jag skulle fixa allt det praktiska ensam.

Stor kram! Du klarar detta. (Och tro inte en sekund på att "det inte går att supa på antabus", för det gör det.)

Dessa mornar man vaknar utan ett spår av alkohol i kroppen är fantastiska. Inget tungt i huvudet. Ingen krypande känsla i kroppen. Inget dåligt samvete och ingen plufsig känsla.fullkomligt närvarande. Det är så värt att uthärda abstinensen för att uppleva det.

Absolut igenkänning! Det är abstinens symtom och kommer gå över på några dagar. Så håll ut för det kommer bli bättre?
Ha en skön onsdag?
Kram ?

Den listan ska jag plita ner eller fota rättare sagt! Alltså...jag säger bara alltså...du är grym Fibblan, jag kan inte sluta tjata om det. Du peppar och sprider glädje och kämpar. Heja Dig! Jag sitter fortfarande längst bak i vagnen trots att jag inte druckit någon alkohol på några dagar har jag ingen plan på hur jag ska avancera framåt! Kraaam på dig och ha en fin dag!

Vad det sprudlar om er! Blir alldeles lycklig från knopp och topp ner till tårna! Så glad för eran skull att ni kan gå hand i hand, jag skulle aldrig ha släppt greppet. När jag startade i somras tillsammans med dig Fina Lisa och Fibblan gick allt så mycket enklare och nu har jag liksom hamnat på efterkälken eller snarare i sista vagnen. Men jag hänger mig kvar här och läser om din glädje och hur himla duktig du är! Ha en fin dag FinaLisa! Kraaam

Glömde att skriva i går - första gången. Sunt antar jag.

Har inte tid att skriva. Men har bestämt mig för att dricka på fredag, har resonerat kring detta i över en vecka och har nu bestämt mig. Det känns jobbigt och spännande samtidigt. Det är AW. Har regler för hur mycket, när var och hur. Vi får se hur det går. Har ju aldrig testat innan. Går det åt pipsvängen så startar jag på dag 1 igen såklart.

Väljer i alla fall i dag att inte dricka, istället ska jag kika på färger till mitt sovrum

Jag känner igen mig i era resonemang om att bara ta EN öl som sedan slutar i kaos. Jag har själv gjort det många gånger tidigare och alltid fått ångest. Jag har hängt här på forumet i drygt ett år. Under den tiden har jag lyckats ändra min relation till alkoholen rejält. För att kunna göra den förändringsresa krävs insikt och vilja. Ni har kommit en bra bit på vägen genom att skriva här. Ni kan följa min resa i min tråd. Ett bra tips är att spela upp filmen när ni mår som sämst när tankarna på alkohol kommer. Ni kommer att märka hur bra ni mår utan alkohol efter en längre vit period. Jag själv har som mål att kunna bli "normal" drickare. Det går rätt bra men jag vet att jag mår bäst när jag avstår helt. En dag i taget ?
/Mrx

På Berget har jag varit många gånger men inte på länge nu! Hälsa platsen och njut av den vilsamma dagordningen. Frälsarkransen bär jag dagligen sen många år tillbaka. Livsstegen har jag också gått. Vi får söka oss fram och landa i det som är rätt. Som Martin Lönnebo säger, leva i nåd. Och tillit till att allt blir bra. Önskar dig en vilsam retreat, ska kolla programmet och följa dig i tanken❤️ / mt

Mija!

Jag känner så väl igen det du beskriver. De står och blåljuger en rakt upp i huvudet utan att blinka eller skämmas. Tvärtom - de vänder det emot en istället precis som du säger. Min man säger att HAN inte har nåt problem, utan det är JAG som har det t ex. Han blir så jävla katig och stursk med lite innanför västen, vilket han annars aldrig är i nyktert tillstånd. Då är han tvärtom en jävla mes utan ryggrad alls! Konflikträdd till tusen!
Jag blir också den elaka när han ertappas på bar gärning. Då reagerar han med ilska. För han trodde ju att han skulle kunna komma undan denna gången med!
Han har, liksom din karl, ljugit om att han har sökt hjälp men aldrig ens närmat sig stället i verkligheten. Han har däremot hittat på en historia om att alkoholrådgivaren inte ansåg att han passade in hos dem. Eller hur!
Man får nog till sist och jag, liksom du, sa att nu får det bli skilsmässa men då tog han sig i kragen och tog kontakt med alkoholhjälp. Dessa samtal (iaf 2 av 3) har jag själv suttit och lyssnat på så DET vet jag iaf är sant. Men sen då? Hur går man vidare för att få tilliten till den som ständigt har ljugit för en? Kommer det nånsin att gå?
Jag önskar er stort lycka till på parterapin och hoppas att även min man så småningom kan följa med på sånt så inte allt blir som förr igen.
/Sussidum

Jag känner mig väldigt lättirriterad. Påtaglig förändring sen jag slutade dricka. Varför? Någon som känner igen sig?

Känner igen ilskan, frustrationen och nästan hatet, som blir mot mannen och alkoholen..Jag tror att för mig ramlade poletten ner när jag såg mig själv som möjliggöraren.Hon som faktiskt låter allt fortgå..........När jag började förändra mitt liv och ta kliv i rätt riktning, Så hade exet inte så stor påverkan på mig..När han förstod allvaret, så söp han som värst..Tyvärr drabbade det mest barnen, för deras skull städade jag upp en del..Hoppas inte din expartner försöker förhala flytten..Den risken finns ju eftersom det är han som flyttar..Styrkekramar i massor??✨???

Tack för svar! Ja absolut vi får stötta varandra i detta, med en dag i taget. Man vill ju så mycket på en gång....men en dag i taget blir bra.?

Kram och ta hand om dig!