Senaste kommentarerna i forumet

Ja nu är det uppförsbacke, men jag har ju kanat ner hit själv.

Så då har jag pratat med min chef och en kollega som jag har förtroende för och troligtvis kommer jag att påbörja öppenvårdsbehandling inom kort i jobbets regi. Krånglet är bara att allt blir krångligare utan körkort och rätt att framföra en bil. Men det är bara att bita i det sura äpplet och hantera konsekvensen av mitt handlande.

Det känns hoppfullare nu i alla fall. Den enda vägen är uppåt, framåt och det bästa är nog att vi gör det tillsammans min partner och jag. Hen verkar fortfarande tro att vi att vi tillsammans kan rida ut detta om jag nu på allvar tar emot den hjälp jag nu erbjuds.

Det låter som läget börjar bli såpass akut så det är fråga om du borde söka dig till ett skyddshem med barnen? Han har en historia av våld och med den grad av fylla ni lever med är det osunt för barnen. Finns det nån familjearbetare på soc eller nåt skyddshem på din ort du kan kontakta direkt? Eller släkt eller vänner ni kan klämma in er hos för ett tag? Ta all hjälp du kan få! Ledsen för din situation ?

Är helt enig med dig Nordäng67. Min mening var inte att ursäkta beteendet utan snarare att belysa att det faktiskt är vanligt med en pappa depression. Hur man väljer att hantera depressionen är ju individuellt och sättet Hanna_b man hanterat det är hemskt. Precis som min exman... önskar inget hellre än att han är ett stöd för Hanna_b och det ska han vara. Så inte min mening att bagatellisera problemet alls.. problemet är dock där och eftersom Det ändå verkar finnas en kärlek kvar så hoppas jag att ni med hjälp kan komma genom det tillsammans.. men fokusera på dig själv och er nya familjemedlem främst❤️.

Alltså denna konflikträdsla som gör att så fort man säger ett endaste litet ord fel så brister d o hela jvla kvällen blir förstörd för att då dricka d och man blir kallad allt möjligt jvla skit! JAG ORKAR INTE MER! Men vart ska jag vända mig för att få hjälp??? Jag behöver en bostad nu!

Ja men visst är det hemskt med pms knaskatten?! Sååå jobbigt. Nej det är klart jag hade gett en kompis en kram och tröst och inte varit så hård. Tack ❤️

Tack för dina ord. Jag skulle verkligen behöva en paus när jag mår sådär för det ÄR orättvist och fel mot barnen när de får ta mitt dåliga humör. Men jag lekte massa roliga saker men min ena son innan jag förlorade gnistan och blev en sur och ledsen trasa.

Tiden går men den tycks stå stilla. Igår tänkte jag en stund att det är puckat att skiljas. Det kommer bli dyrare och svårare tänkte jag. Men så åkte mannen och jobbade över natten och jag fick ett helt annat lugn inombords. Inte för att hans nyktra kvällar och nätter hemma är svåra men jag fick en flashback till i fredagsnatt när jag knappt sov två timmar pga klumpen i magen när jag förstod hur mycket han drack den kvällen.

Funderar på vad man kan göra medan tiden segar sig fram. Nåt projekt eller ett mål som kan nås om några månader. Så att det blir nåt roligt i den här konstiga situationen.

Hoppas ni andra mår bra ❤️

Trist att det inte löste sig med torpet! Men ge inte upp, fortsätt leta! Det tog mig också månadsvis med tid innan nåt dök upp som gick att slutföra, det är märkligt vad universum ska motarbeta en när man skulle behöva ens lite medvind för att komma vidare. Men du är stark och allt mer beslutsam så när du minst anar det kommer lösningen som känns rätt att dyka upp! Håller tummarna det blir snart! Styrkekram till dig!

Det är bara jag. Och jag tror inte att någon misstänker heller. Eftersom de lånar ut pengar o så. Problemet är att jag inte känner hans familj. Jag känner inte hans vänner. Så jag vet inte vem jag ska kontakta. Men den tanken har slagit mej. Att jag borde kontakta de som står honom närmast förutom jag.
Är så kluven kring detta. Vi har det så bra tillsammans, även när han dricker. Men jag är rädd att det bara är en tidsfråga tills han börjar dricka mer o mer. Tills en flaska sprit om dagen inte är tillräckligt. Och jag ska poängtera att han dricker kanske 4 kvällar i veckan i snitt.

Hej Garageper!

Jag hittade till det här forumet för att min bror just nu härjar med mig när han är full. Nu råkar han vara det ofta och det tär något enormt på mig. Jag har ägnat förmiddagen åt att leta anhörigstöd. Således letade runt i forumet, men tyckte nog inte att det var något för mig - tills jag hittade din "resa". Jag känner igen mig och jag har förstås också många års erfarenhet av rus. Det är alltså ditt "fel" att jag känner mig manad att öppna upp, att söka hjälp och samtidigt stötta andra. :)

Det mest gemensamma jag ser i din text är energin, rastlösheten och att även jag har påbörjat en utredning. Eller avslutat den fasen, kanske, eftersom diagnosen bipolär typ två sattes för en månad sedan. Nu väntar jag på nästa steg, som är samtalsterapi. Det var inte alkoholen i sig som gjorde att min läkare uppmärksammade att jag behöver hjälp, utan att jag utan att tänka mig för, babblade om den där härliga energin när jag inte behöver äta eller sova så värst. Detta var i våras och efter några papperstester, framkom förstås också att jag självmedicinerar med alkohol. Alternativet ADHD fanns också, men det tar visst längre tid att få en sådan utredning, så vi stannade vid bipolär just nu. Och det stämmer kanske men känns inte så viktigt. Det viktiga är att jag tar tag i att försöka leva väl.

Jag har svårt att motivera mig till mitt eget välmående, men det är lättare att göra det för mina barns skull. De har inte upplevt mig berusad så värst många gånger men i höstas gick jag in i en "flygarperiod" efter en mycket plötslig skilsmässa. Barnen och jag fick bara några timmar på oss från att han informerade oss om sitt beslut till att han hade flyttat. Där och då blev jag en rasande björnmamma och adrenalinet bar mig storartat. För att över huvud taget kunna sova, drack jag vin varje kväll efter att de hade lagt sig. I december konfronterade mina barn mig och efter en traditionell runda av ihåligt självförsvar sjönk det ändå in till slut. I midsomras slutade jag med antideppmediciner och när de hade gått ur kroppen, försvann också den mentala rastlösheten på kvällarna och suget att stilla den. Men den problematiska relationen till alkohol som upp- och nedåttjack finns förstås kvar. För när tankarna och känslorna snurrar på högvarv och suget efter adrenalinkickar kommer, då ligger alkoholen så jäkla nära till hands. Jag har druckit alkohol i sociala sammanhang utan att det går överstyr sedan dess, men eftersom jag redan har flyttat på gränserna för vad som är ok under så många år (som jag inte berättar om nu), vet jag hur skör balansgången är. Men jag tror att jag kommer att hitta strategier och svar när jag börjar i samtalsterapin. Hela mitt vuxna liv har varit fyllt av 200% arbetsinsats, en rasande snabb hjärna, resor, framgång och fest - följt av utmattade perioder. Men inte förrän för ett par år sedan gick jag in i väggen på riktigt. (Det var sex veckor efter den sjukskrivningen som min make tydligen tyckte att han förtjänade en gladare kvinna.) Det har varit ganska mycket kaos i mitt liv, men jag har alltid tagit mig fram ändå. Mina vänner beskriver mig som strukturerad och målorienterad - men själv har jag alltid känt mig desorienterad och flummig. Jag har aldrig känt att det är bra nog och har effektivt raderat all kreativitet och fysisk aktivitet och därmed avkoppling. Alkoholen blev alltså den enda avkopplingen jag hade kvar. Som singelmorsa större delen av tiden, har jag ju också av naturliga skäl varit husbunden. Jag säger inte det som något negativt - mina barn är fullt ut det bästa som har hänt mig. Jag engagerar mig i deras aktiviteter, studier och framför allt deras mående. Att de behövde reagera på det återkommande tomma vinglaset på diskbänken, skäms jag något makalöst över. Men jag är också glad att de hade modet och förtroendet för mig att kunna säga ifrån. Nej, jag är faktiskt till och med stolt över att de ruskade om mig! Men igår föll jag. Min bror härjade extra svårt med mig med många hårda ord och trots att det är genom alkoholen som han beter sig vidrigt, hällde jag upp efter att jag hade lagt på och jag drack tillräckligt för att skämmas idag. När jag blir rädd och ledsen blir känslopåslaget alldeles för stort och jag bara måste tysta och trycka bort. Därför hjälpte du mig mycket när du omdefinierade fallet med x antal dagar - x antal fall. Det blev lättare att resa mig. Tack.

Vet nån annan om att han dricker, övrig familj, vänner? Anar dom nåt? Att vara ensam i en sån här situation är hemskt, jag vet. Vad händer om du vågar berätta för andra hur det egentligen är? Om fler kan konfrontera, ifrågasätta och räcka ut en hand till honom? Jag upplevde det först som att jag svek, skvallrade. Men så här i efterhand var det det bästa jag gjort, att slippa bära oron och ångesten ensam. För inget är ju ditt fel - allt ligger på honom och om nåt ska bli bättre måste han kapitulera, erkänna. Ju fler som vet desto svårare att komma undan med det. Och den sista dom vill lyssna på är ju den som står dom närmast. Jag släppte alla spärrar och outade allt till alla jag tyckte borde veta, möttes av misstro först men sen såg dom till slut det jag såg. Och då var det nästan försent, hans liv hängde på en skör tråd och än är kampen inte över. Men nu bär jag det iallafall inte ensam. Och jag tror det nånstans är en stor lättnad hos min man att slippa lögnerna och att inse att han faktiskt har många runt sig som bryr sig om.

Starkt jobbat att försöka förändra din situation med alkoholen. Jag är lite som dig. Behöver inte dricka dagligen men när jag dricker är det för mycket.

Vi får stötta varandra för att ta en dag i taget.

kram

Har en dålig dag. Sur och ledsen. Jättesugen på vin. Ska springa en lång vända efter middagen istället när maken är hemma och kan vara med sonen. Hoppas det hjälper.

Något jag inte berättat förut är att jag har en son på 2 år. Han föddes med en genmutation. Mutationen gör så han har epilepsi och kommer få intellektuell funktionsnedsättning. ? Att jag fick en sjuk son har nog eskalerat mitt drickande men hade problem innan sonen med. Drack dock inget under graviditeten och sonens första år var jag måttlig. Sen spårade det ut igen. 10 flaskor vin i veckan är inte normalt. ? Har så mycket skam.

Nä nu är det verkligen dags att sluta hinka i mig alkohol. I min andra tråd beskriver jag hur jag inte kan stoppa mig själv efter 1-3 glas alkohol. Jag beskriver också att jag inte har behov av att dricka dagligen, inte ens varje vecka men när jag väl gör det så finns det inget stopp före jag somnar.

Jag måste säga NEJ TACK till alkohol nu både för min egen del och för min omgivning ffa min dotter skull. Jag ska välja att leva ett bättre liv för oss båda och resten av min nära omgivning.

Det kommer finnas svårigheter och tillfällen där jag kommer prövas och frestas....inte minst i juletid. Jag dricker i första hand för att det är gott inte för att jag just älskar alkohol som substans. Men nu ska jag hitta andra goda saker att dricka vid lite festligare tillfällen osv.

Jag kan dock inte så här rakt upp och ner lova att jag aldrig någonsin mer kommer att dricka alkohol, men just nu ska jag ha en paus helst en lång sådan.

Jag tänker att jag kommer att skriva här lite som en dagbok, inte varje dag men då och då. Kanske kommer jag pö om pö berätta vad alkoholen under mitt liv har haft för roll, mening orsak och verkan. Men just nu är jag för sliten från helgens förhoppningsvis sista fyllor....Jag måste piggna till och få bort den inflammationslika känslan med värk och kaos i kroppen.

Ha det fint alla ni som läser och kämpa på med allt vad ni går igenom!

Hälsn Tezza, kvinna, mamma, 40+

Först, tack för era svar!
Har inte varit här inne så helt missat att ni skrivit.
Situationen har förvärrats och jag vill verkligen konfrontera honom men är så rädd. Rädd för att han ska lämna mej om jag gör det. Hela hans liv har bestått av lögner och att manipulera människor. Han skulle aldrig erkänna att han druckit. Aldrig! Han ljuger om allt, för alla. Han lånar pengar av vänner och familj för att kunna dricka. Han har slutat gå på möten. Han har slutat i sin öppenvårdsbehandling.
Jag trodde ett tag att det blivit bättre. Att han slutat, en vecka klarade han sig utan alkohol. Men sen igår var det dags igen.
Han blir aldrig elak när han dricker, men får helt klart ett annat beteende. Och han dricker bara på kvällarna. Nej, jag försvarar honom inte. Men är bara så rädd för vad som ska hända. Om jag konfronterar honom.
Han har varit på behandling förut i 3 veckor. Det hjälpte uppenbarligen inte alls. Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar honom verkligen. Men jag hatar hans fulla jag. Hatar!
Jag vet ju vad jag borde göra men det är så svårt! Så svårt.

mammor med baby blues brukar inte börja supa, registrera sig på dejting sidor och vara otrogna. Utan brukar mer handla om att inte känna lycka fast man borde, trötthet mm. Och att fånga upp dessa känslor måste man ju själv ta ansvar för! Mitt ex gjorde också så sårande och svekfulla saker på fyllan. Inte kändes det ett dugg bättre för att han skyllde på spriten. Tycker du ska fokusera på dig och din baby och låta honom ta ansvar för sina egna problem. Får du en stund över så använd den till att göra något för dig själv. Lider verkligen med dig! Så mysigt att få en bäbis, hemskt att du ska behöva ägna energi åt att vara bekymrad för pappan. Han borde vara DITT stöd nu! Kram ♥️

Att acceptera hur det är när det gäller din syster och också acceptera att du själv inte har ansvaret eller förmågan att förändra henne är det bästa du göra. Börja sätt dig själv först. Du har säkert massor inom dig som du behöver ta hand om och bearbeta. När det gäller hennes löften till er om att sluta: hon ska inte lova er att sluta utan hon skall i så fall lova sig själv. Kommer hon med såna muntliga löften igen kanske du till och med på ett mjukt sätt kan påpeka det för henne. Då sätter du dels gränser för dig själv men också för henne. Svårt när någon man älskar gör sig själv illa. Men man kan så gott det går låta det stanna hos den personen och inte låta det ta allt för mycket av en själv. Kram

Efter tretton år med en alkoholist till man, som konstant ljugit, slingrat sig, förnekat, mörkat, gömt, skyllt ifrån sig och ljugit lite till återstår bara ILSKA inom mig.
I januari i år tog jag steget, (som jag inte orkat och vågat under flera år för jag visste att det skulle bli ännu värre) och sa att jag ville skiljas. Som den offerkofta han är så började det gå ännu mer utför, han söp mer, anklagade mig för allt möjligt, blev paranoid och svartsjuk. Han vägrade samarbeta, gick inte med på att flytta eller ens ha växelvis boende så att vi båda flyttade in och ut så vår elvaåring fick bo kvar. Ingenting fungerade, familjeterapi ledde ingenstans. Han var som en trotsig skitunge som bara ville jävlas och rulla sig i självömkan. Efter dagligt drickande under hela sommaren så föll han till slut i hop i ett krampanfall och fördes i ambulans till akuten. Inte ens där ville han riktigt ta till sig att det var alkoholrelaterat och väldigt allvarligt. När han kom hem så trodde vi att han nått botten, att han skulle ta tag i allt. Han lovade sina tre barn att han nu skulle bli nykter, och han kontaktade arbetsgivare för en rehabplan. Men icke, det blev ännu en trigger till att tycka lite mer synd om sig själv och dricka om möjligt ännu mer. När jag och dottern hittade honom däckad hemma med en nästan urdrucken vodkaflaska fortfarande i näven gick det sönder nåt inom mig - jag slängde ut honom och ställde ultimatum att om han inte var nykter var han inte välkommen hem. Då påbörjade han en sex veckor lång "rymma hemifrån, trotsa och supa-period", tog en kredit på 100 000, sket i att gå till jobbet, slutade höra av, berättade inte för nån vad han höll på med och fortsatte ljuga för vuxna barn och vänner. Jag förstod vad han höll på med och att han tänkte supa in i kaklet. Jag påbörjade en kamp för att hitta honom och hjälpa honom - för min elvaårings skull. Det var soc, arbetsgivare och polis, många veckor av ångest och oro - jag kunde bara se på hur allt föll ihop - hot om att han skulle få sparken, ekonomin kraschade, dotterns mående av att ha en pappa som bara dragit, vuxna barnen som vägrat tro mig att det var så här allvarligt och som kollapsade i ångestattacker när det stod klart för dom hur skarpt läge det var. Gamla föräldrar som bara grät och inte visste vad dom skulle ta sig till. Allt var kaos. Så till slut hittades han söndersupen i en husvagn, vi tog honom direkt till beroendeakuten och efter fem dygn var han ute och hemma hos oss igen. Hjärnan funkar inte på honom som den ska längre, han är inte ångerfull eller märkbart ledsen eller berörd över vad han ställt till med, han är samma egoistiska empatilösa skithög som han alltid varit. Och här sitter jag, fast med honom trots att jag velat skiljas i flera år....skilsmässan går igenom först i april då han vägrade samarbeta kring det dom första månaderna. Jag trodde i min naivitet att arbetsgivaren skulle skicka honom på ett behandlingshem direkt han blev utskriven så att han fick en ärlig chans att fösöka förstå sitt beteende och att jag och elvaåringen skulle få lite lugn och ro och veta att han var i goda händer dygnet runt - men nä, det har man ju fattat vid det här laget att man är såååå ensam i allt det här. Nu är det ligga hemma i en sjukskrivning, företagshälsovård, antabus och en väntan på nästa steg och under tiden lever jag och elvaåringen i ett vacuum - helt styrt av honom och hans behov. Samtidigt som jag ska försöka rådda i allt med ekonomin, orosanmälningar till soc, orka arbeta själv, trösta och stötta barnet...Så det här är inte ett inlägg om sorg eller att älska nån som har ett missbruk - det här handlar om att jag är SÅ JÄVLA FÖRBANNAD och såååååå klar med att dalta med en alkis som har noll självinsikt. JAG VILL HA MITT LIV TILLBAKA och inte hållas gisslan av honom och hans förbannade sprit!

Jag berättade om mitt telefonmöte med ledningen för det företag jag är anställd av i går kväll.
Nu har vi haft mötet och anledningen till mötet var i första hand att reda ut hur jag ser på min comeback efter att min sjukskrivning gått ut.
Jag har väl berättat hur jag mötte väggen en helg för ca 1 månad sedan och ska snart starta en utredning angående bipolär eller ADHD problematik?
Allt går extremt sakta och vården är inte vad den borde vara inom detta område. Jag märker att personalen och läkaren jag träffar är ganska uppgivna över sin arbetssituation.
Nå, nu har vi haft mötet, mina chefer och jag.
På det stora hela blev det ett bra möte där jag beskrev mina symptom och hur jag ser på framtiden. Vi är överens om att alla år med långa resor hemifrån och all den stress och press det utsatt mig för måste upphöra, därför kommer jag lämna mitt arbete så snart jag kan för att finna något annat meningsfullt att göra. Tanken på att man ska sätta mig på ett kontor framför en dataskärm där min kompetens helt går upp i rök vill jag inte utsätta vare sig dem eller mig själv för. Skulle känna mig som ett litet offerlamm. Därför är mitt drastiska(?) kanske något impulsiva besked att jag vill nå en uppgörelse och bli kvitt bördan med att STÄNDIGT tänka och vara frustrerad över jobbet. På väldigt många sätt och vis är det arbetet som gjort mig sjuk och förtvivlad. Alldeles för lite stöd och skyddsnät med stora hål i. Nu har jag fallit igenom ett av dessa hål och det känns helt omöjligt att börja om på samma företag igen. Vi var eniga och nu återstår bara vad slags deal jag kan få? Troligen ingen större fallskärm men att viljan finns att hjälpa mig komma vidare är full av respekt, tacksamhet och glädje från min sida.
Kanske jag nu kan bli något helt annat än mitt arbete så här mitt i livet?
Mitt i livet är inte riktigt sant, jag är på "fel" sida 50 strecket. Trivs med det, har ingen åldersnoja direkt.
Vad som verkligen kan stressa mig i dagen samhälle och på många arbetsplatser är den digitala verklighet vi lever i. Det ger frihet på många vis men skapar även digitala bojor runt våra hjärnor och tankar. Tror faktiskt att riktig frihet är att inte kunna bli nådd av någon, om man inte själv önskar. Inte känna obehag eller olust över att någon kanske ringt, messat och är undrande över varför du inte svarar?
Så många e- post meddelanden som skall svaras på, hur meningslösa de än är. Så mycket tid och energi går åt till "ingenting", stirra på skärmen, skicka meddelanden till andra om vad och hur de skall utföra olika uppgifter, telefonmöten, Skype, uppkopplad, tillgänglig dygnet runt, sms, chattar och sociala medier.
Nu ska jag i lugn och ro(?) försöka finna en ny väg, nytt arbete, ny mening med livet. Det är inga små uppdrag för en liten GaragePer. Problemet är väl att se det som uppdrag? Man ska bara låta det komma till sig......Hur funkar det egentligen? Kan någon vänligen förklara hur det till slut kommer till dig?
Tror att ju mer och hårdare man tänker på att finna en lösning på stora frågor, problem desto svårare blir det att finna en lösning. Jag är oftast allt för snabb med att vilja ha lösningar, beslut och driv framåt. Jag tror helt enkelt det är tid för mig att bara låta saker och ting ha sin gång, som Sisyfos skriver här ovan, "Att vara här och nu"
Det borde räcka för mig just nu och det kan vara prioritet ett. Hur kommer man dit utan att slå knut på sig själv?
Här och nu har alltid varit svårt att fånga för mig, alltid på språng efter nya äventyr och framsteg.
Tror att personlig utveckling står högt upp på min önskelista just nu.
Ska ta mig tiden till att börja meditera och yoga. Det är mitt löfte till mig själv.......jag ska bara fixa lite annat först.
Lovade mig själv igår kväll att ladda ner en nykterhetsapp, det ska jag göra precis nu!
Ta hand om er därute.
GP

Bara sådär blev man servad med 30 jättebra saker att ta med sig på tåget...???
Fibblan, du är fantastisk???

Skulle också vara gå och ta några öl. Egentligen alkoholfritt men ändrade mig för att jag ”kände mig så trött”. Det där med några glas blev säkert 11 för mig. Och vaknade upp med den värsta kraterångesten. Har faktiskt fortfarande den ångesten. Så det jag ska försöka göra är att komma ihåg hur fruktansvärt man mår. Påminna sig konstant. Och kom ihåg att man bara kan göra det bästa man kan; man är inte en dålig människa för att det strular till sig.

Kram till dig!

Skickar en hälsning i novembermörkret. Tänker på dig och undrar hur du har det. Hoppas skapligt bra! / mt

En ny vecka med mkt av det som ger dig energi✨! Och den där känslan att va helt slut, pga av träning, snarare än stress och måsten, är ju helt annorlunda??!
Skönt också att det framöver inte finns en massa tillställningar med alkohol, som du behöver förhålla dig till. Annars kan ju december helt klart vara en månad med mera av just det.
Ha en riktigt go och sund vecka??!
Kram
/Fibblan ?.

Önskar dig detsamma?!
Kram!
/Fibblan ?.

<3. Underbart att läsa dina rader... på nått konstigt sätt får det mig att inte ta mig själv på så satans stort allvar :).... Livet ska levas.. med alla problem och verkligheter.. ( såvida man inte e INFLUENCER och livet består av att fota sin lunch med filter på Instagram ;).... resten av oss lever IRL.. hur som.. ville mest skicka en kram , krya på dig och jag tycker du e helt fantastisk. <3

Jag får ont i magen när jag läser ditt inlägg. Jag var med om i princip samma sak när vår dotter föddes. Min Exman söp massor och distanserade sig. I efterhand har jag förstått att han fick en pappa-depression. Vården är snabb att fånga in oss mammor vid baby blues men papporna finns det inget skyddsnät för. Kan det vara så att din man upplever samma som mitt ex gjorde? Sök på daddy blues eller liknande på nätet så finner du massor av information.

Jag hoppas så att ni kan rädda ert äktenskap. För oss gick det inte men det berodde inte enbart på ovanstående men det förstörde onekligen väldigt mycket. Man har fullt upp med att anpassa sig till nya livet med barn så man hinner inte tänka för mycket på sin partner. Om möjligt och han är villig så rekommenderar jag er att gå i parterapi redan nu. Gällande alkoholen så verkar han ju ändå ha insett att han har ett problem vilket är bra men lita på din magkänsla och var inte naiv.. alla gånger jag misstänkt något har det visat sig stämma och jag önskar att jag hade gjort något åt det tidigare.

Fortsätt skriva här och använd oss som bollplank. Vi har alla mycket sorgliga erfarenheter som man önskar att man inte hade men de kan hjälpa dig att få perspektiv och stöd i en otroligt tuff tid. Vi står på din sida och hejar på. Du verkar vara en stark och insiktsfull person men bra magkänsla så låt inte medberoendet ta över.

e rädd att känna som att jag så att säga..."befäster mitt problem" om jag hänger på... men vill inget hellre än att träffa er och känna gemenskapen här inne IRL <3