Senaste kommentarerna i forumet

Tack för svar! Ja absolut vi får stötta varandra i detta, med en dag i taget. Man vill ju så mycket på en gång....men en dag i taget blir bra.?

Kram och ta hand om dig!

Gav mig ett leende på läpparna! Kolla vad mycket fint som kommit av att du avstått alkohol! ?

Om jag själv tar kontakt med soc, vad händer och hur går d till? Kanske kanske att jag kan få hjälp av dom? För jag o barnen kan verkligen inte ha d såhär längre...

Det värmer ??

Tack Nurture! Grät lite när jag läste ditt svar. Underbart att få kontakt med någon som förstår.

I morgon har jag tid hos min nya terapeut. Jag försökte lyfta detta för min förra terapeut men jag upplevde 1) Anklagelser, Hur kan du köpa alkohol när du har ekonomiska bekymmer? 2) Hon dömde ut drickandet som själva roten till problemen utan att se till orsakerna till att jag tar till alkohol.

Vet inte vad ni tycker om det,men jag kände mig mest obekväm och påhoppad. Så i morgon gör jag ett nytt försök med min nya terapeut.

Nästa steget är väl att berätta för min bästa vän. Hittills har jag inte berättat det hör för någon i hela världen. Mycket för att jag skäms så mycket men också för att jag är rädd.

Kommer hem o människan sitter i vardagsrummet, dricker vin o röker INOMHUS!!! Vi har barn o jag har astma, blir skogstokig o nu, står han därnere dammsugare o skriker som en tok för att JAG är dum i huvudet! Alltså på riktigt?!

Ja du det blir en ny upplevelse att vara nykter på personalfesten. Folk kommer undra vad som hänt. De är ju vana att se mig bölja i mig öl.

Välkommen hit. Här finns många som känner igen precis det du beskriver, inklusive mej. Vi kan relatera. Så många prestationsprinsessor, mammor, pappor, unga, gamla...

För tre år sedan var jag ungefär där du är nu. Önskar att jag känt till forumet *då*, eller kontaktat beroendemottagning *då*, istället för att försökt hantera allt på egen hand. Men du är klok och har självinsikt. Om jag vore du skulle jag ringa det där numret. Du kommer att få professionellt stöd och ett fint bemötande. För den emotionella biten finns vi alla här för dej.

Styrkekramar ?

Jag slutade med kaffe och har inte druckit på två år eller så, slutade med det innan alkoholen. Saknar det inte, thé är roligare och godare finns väldigt många goda sorter. Jag upplever att jag blev bättre i magen, en rörig mage ger mig någon form av ångest påslag.

Var det svårt, inte speciellt. Huvudvärk i två dagar, det svåraste var vanans makt. Istället för att gå som du direkt till bryggaren fick jag lära mig att det var thé jag skulle dricka. Det hände att jag stod av bara farten med en kopp kaffe i handen, för att två sekunder senare hälla ut det i vasken.

Jag mår bättre utan.

Mvh

Jag skulle gå till mannen för att berätta om en sak som har hänt. När jag pratat med honom vände jag mig om och såg av en slump att han placerat massa öl under vardagsrumsbordet.

Så nu ska han väl dricka och prata i telefonen igen? Det verkar ha blivit hans grej nu.

Och min grej har blivit att hata hans röst.

Han förgiftar luften. Med sin alkohol och med sin rökning. Egentligen är det helt sjukt att vi bor under samma tak. Jag köper doftljus och doftpinnar och försöker alltid skapa en fin stämning. Men hans alkoholångor sprider sig i hela huset. Jag hatar att bo så.

Nu ska jag tillåta mig att drömma om framtiden igen.

Jag ska rensa ut så mycket saker. Jag kommer ha så lätt att hålla rent och ha ordning. Och framförallt kommer det lukta gott och rent.

Nu kan inte hunden finna ro för att mannen pratar högt därute. Och jag kommer behöva ta ut honom en gång till innan jag får sova... Hade mannen inte varit här så hade allt varit klart för idag. Sista promenaden gjord och en lugn natt framför oss.

Jag är helt uppstressad nu pga ilskan jag känner. Han står nedanför sovrumsfönstret och pratar nu. Hörs direkt in både till mig och till grannarna.

Får nästan samma panik nu som jag kunde få förr när jag tänkte försöka stanna med honom i 4-5 år till. Måste påminna mig om att det bara är månader kvar. Vet inte hur många men det är inte mycket jämfört med 4 år. Helt galet att jag får lika stark panik nu som då. Men jag har ju fått nog alltså.

Tack, #Mulletant, för din hälsning! Som du kanske läst har jag börjat "Livsstegen" nu. Vi har bara hunnit med två träffar utav tolv ännu. Nu kommer jag tyvärr missa träff nummer tre denna vecka för jag reser iväg på retreat torsdag till söndag. Jag ska till retreat gården "Berget" utanför Rättvik på en retreat med temat "Sinnesro bönen och frälsarkransen". Det ser jag fram mot. Det är andra gången jag reser dit.

Jag har medvetet slutat med AA, åtminstone tillfälligt, men istället hämtat kraft i kyrkans olika verksamheter. Dessutom får jag inte dåligt samvete om jag väljer att dricka vin enstaka tillfällen heller. AA är till för dem som önskar sluta dricka. Inte direkt för dem som vill dricka mindre, om man säger så.
Hoppas du har det fint, också. Allt gott! ??

Tack för dina fina uppmuntrande ord ❤
Ja, man har inte misslyckats förän man slutar att försöka och det tänker jag inte tillåta mig.

Konstigt nog så känner jag någon typ av lättnad nu när familjehemligheten är avslöjad.

Behöver ta kontakt med förunderaökningsledare och åklagare för att förbereda mig om vad som kommer. Det får bli morgondagens projekt.

Nu blir det en tidig kväll, sov inte så bra i natt av förklarliga skäl.??

Ses när vi ses. Kram och tack! ?

Vill först och främst råda dig att leta efter närmaste alanongrupp. Du behöver stöd och förståelse av människor som är eller varit i liknande situation. Sedan skulle jag råda dig att om möjligt genomgå något anhörigprogram. Kommunen har ofta det. Du kan själv om du vill, men det är kanske inte så lätt, göra en orosanmälan till soc. Barn får inte bo tillsammans med missbrukande föräldrar. Din man blir då tvingad att antingen flytta eller bli nykter. Det är krav man kommer att ställa på honom och även att han ska uppvisa nykterhet. Sedan är det en sak till och det kanske inte känns så roligt att höra, men det är ditt ansvar att se till att dina barn inte lever under såna omstämdigheter. Han brister i sitt föräldraransvar, men även du. Låter kanske hårt, men det är så man ser det inom socialtjänsten. Förstår att det inte är lätt för dig och i det kaos du befinner dig är det inte lätt att se vad som är rätt och fel. Det viktigaste just nu är som jag ser det att du får stöd att genomföra det du måste göra. Har själv upplevt en oehörd ilska pga en anhörigs missbruk. Jag blev rädd för mig själv när jag tänkte, tänk om det ligger en kniv framme och jag känner detta raseri. Skulle jag då kunna sätta kniven i honom. Var inte säker på att så inte skulle ske och det fick mig att söka hjälp. Jag genomgick då ett anhörigprogram och det förändrade väldigt mycket för mig.

Det är någonting som är annorlunda ikväll. Jag har sitter har med rödvin och en bit ost. Jag kollar på en film eller en serie på Netflix. Jag är ensam och jag känner mig ganska ensam men ruset från det tredje vinglaset hjälper mig slappna av. Ändå är någonting annorlunda.

På bussen på vägen till jobbet i morse så hittade jag det här forumet. Jag hittade också beroendecenter i Danderyd och satt och tittade en stund på telefonnumret för tidsbokning. Jag smög iväg från jobbet en stund och läste igenom en massa forumtrådar och kände mig mindre ensam. Jag lyssnade på Alkispodden hela vägen hem på bussen.

Ikväll dricker jag mitt rödvin och äter min ostbit till filmen 28 Dagar som finns på Netflix. Sandra Bullock spelar rollen som den trasiga partytjejen som hamnar på rehab som villkorlig dom efter att ha förstört sin systers bröllop och sedan kvaddat en bil in i ett hus.

Inombords har jag ett stor tomrum och det här tomrummet måste fyllas för att jag ska bli hel. Alkohol, jobb, bekräftelse, upplevelser...helst i en härlig cocktail. Tomrummet kommer från åratal av prestationsångest och en barndom kantad av både mobbing och tidig förlust av mina föräldrar i en bilolycka.

Det är inga fyllor, minnesförluster, partynätter eller så. Det är bara många ensamma kvällar efter en skilsmässa och ett sprucket kärleksförhållande efter det. Fast egentligen började det när blev förälder. Jag var så klart helt nykter under två graviditeter men i takt med att mitt andra barn blev lite större och gav mig svåra utmaningar (nu diagnostiserad med ADHD) så ökade också mitt drickande. Barnens pappa är också glad i alkohol men när jag bodde ihop med honom så fanns det ändå någon som hade viss kontroll. De stora problemen började när jag flyttade ifrån honom.

Jag har druckit fler kvällar än jag varit nykter under de senaste tre åren. Jag kan ha spritflaskor i kylskåpet i flera månader men rött vin är min bästa vän. Jag har en karriär som jag sköter och ingen märker något på jobbet. Jag är oftast först på plats på morgnarna. Varannan vatten är en stor stolthet. Men rödvinet...jag vet att jag dricker om det finns hemma...men det hindrar mig inte från att planera omvägen till systembolaget. För några år sedan gav jag upp tanken på att ha ett fyllt vinställ i köket. Förra julen var fruktansvärd då barnen och deras pappa åkte utomlands i tre veckor och jag drack hela jul och nyår i min ensamhet sånär som på några dagar med släkt och vänner. Nu åker de iväg igen om en månad och jag måste hitta sätt att överleva.

Jag börjar känna att jag har mer att ge än det här. Jag vet att jag kan prestera bättre både på jobbet och i mina relationer om jag inte skulle prioritera alkoholen. Jag har gått upp flera kilo och vikt och hatar den jag ser i spegeln. Mitt självförakt växer för var dag och jag vaknar med stark ångest varje morgon. Det som är så konstigt är att de kvällar jag inte dricker sover jag bättre och vaknar gladare, samt presterar bättre på jobbet. Ändå fortsätter jag dricka. Varför gör jag det? Jag har alltid varit en stark och driven kvinna som klarat av svåra prövningar i livet. Nu känner jag mig misslyckad och värst av allt i det här är skammen. Också skräcken att konfrontera mina barn en dag. Att jag inte orkade med att vara den bästa mamman för dem för att jag drack. Att jag hade ekonomiska problem i perioder och ändå köpte vin. Att jag inte fixade allt det här. Att jag inte var tillräckligt duktig, smart, driftig, motståndskraft.

Skriver av mig

Han har gråtit helt hysteriskt över att det är slut, sa att nu är det slut på drickandet, jag vill vara med dig ja slutar osv osv.

Jag pratade med honom dagen efter att jag går inte tillbaka, jag sa att du behöver släppa och jag har och gör det ff. Du behöver hjälp med dina alkoholproblem. Han anser att han kan klara det själv.

Ja har iallafall trots att han säger han ska sluta mm så sa jag att det är över och han får gå vidare.

Jag känner att jag växer mer o mer, men samtidigt så bör jag ta mer o mer avstånd! Men just nu känns det ok ändå och jag har klarat av så mycket som jag orkat just nu.

Tack ??

Vad bra att du klarat 10 dagar!??
Tänker att du borde klara jobbfesten utan alkohol denna gången bara för att testa? Man brukar ju säga att man aldrig ångrar en nykter kväll...?
Lycka till ?
Kram ?

att en diskussion om er relation är att rekommendera just nu...Du får nog helt enkelt fatta beslut efter hur du känner...

Alltså vad händer egentligen?!
Denna förvandling som skett i mig är M-A-G-I-S-K stundom, inte alltid, ibland slåss jag för mitt liv men inte så ofta som tidigare och aldrig som förr.
Jag har så väldigt sällan ångest nuförtiden, så pass lite att jag önskar att någon kunde avskriva ångest ut mitt diagnosregister. Jag har numera Svensson-ångest, dvs ångest som vilken annan fullt normalt fungerande, frisk människa som hyser någon form av empatisk förmåga.
Och ångest är helt okej. Ångest är normalt och helt okej och i rätt sammanhang är ångest lite nyttigt kan jag till och med våga skriva.
De dagar jag har ångest nuförtiden är jag snabb på att identifiera och bekräfta min ångest - vad skulle man annars göra med den egentligen?
Självmedicinera och få mer ångest, fast kemisk ångest. Nej tack, jag har redan testat det och tycker att jag har ganska konkreta bevis på att det inte funkar längre.
Ångesten dök upp strax efter lunch idag. Jag klev upp tidigt imorse och var på jobbet redan vid klockan 6.00 så jag hinkade en del kaffe idag för att jag var sugen. Jag var så djävulskt sugen på kaffe to be honest.
Det vart en stor kopp när jag stod och sminkade mig hemma i badrummet vid 05.00. Det var en kopp klockan 6.50. Det var en kopp vid 8.00. En vid 9.00. En vid 11.-tiden och sista koppen för dagen intogs för sent, vid 13-tiden.
Koffein har en halveringstid i kroppen, läs med betoning halveringstid, på 8 timmar. Detta innebär att 6 koppar kaffe på en dag brinner ur min kropp klockan 05.00 imorgon bitti (!!!) Först då är jag helt clean. Det är rätt sjukt när man börjar reflektera över det.
Sedan ett halvår tillbaka så har jag minskat mitt koffeinintag till ca 2 koppar kaffe per dag, inte senare intag än klockan 10.00 pga att jag lider av ganska svår sömnstörning. Som vanligt när man meckar runt med fysiska faktorer som är direkt kopplade till psykiska faktorer krävs det ju tills motsatsen är bevisad för att Dee ska tro på det.
Varje gång sedan jag blev nykter för drygt 11 månader sedan har jag loggfört min ångest i min stora svarta bok om livet. Jag har kartlagt allt. ALLT.
Jag har loggfört alltifrån födointag, till sömn, till mängden koffein, till känslor till PMS och mens, träning etc.
Allt står i den stora svarta boken om Dee´s liv.
Det finns ett ganska tydligt samband med intaget av koffein och ångest.
Jag har mått bra idag. Jag presterade superbra på jobbet idag, jag har känt mig pigg, allert och gjort ett fint jobb, jag har också fått ett glädjande besked angående framtida planer så det finns ingen anledning för mig att egentligen ha ångest idag. Hormonellt är jag helt okej den här tiden i månaden. Jag känner mig också jävligt tacksam för att jag lever och är nykter och är frisk och vid riktigt fin fysisk form träningsresultatsmässigt.
Men jag har rå-ångest sedan tidig eftermiddag. Allt har eskalerat i takt med koffeinets förbränning. Och den känns kroppslig, jag kan inte tala mig själv till rätta, den är mer fysisk (om man nu kan skilja på olika typer av ångest.)

Superintressant - spontant tänker jag "aldrig mer kaffe om jag ska må såhär!"
Det är ett jävla rävgift, jag kan ändå tycka det är überintressant att jag blivit så känslig för droger.
Undrar hur det egentligen gick till när jag pyntade ner 2L vin om dagen.
Hur fan gick det till?

Vilken fasansfull upplevelse! Nu tycker jag ändå att du låter förundransvärt frisk under omständigheterna. Du är helt medveten om vad du gör och varför och du planerar redan revanschen mot a-djävulen. När tiden är mogen och själen har kommit ikapp så är du snart nykter igen. Kram

Alltid härligt att få påhälsning av dig i tråden ? Jag kan inte tänka mig något värre öde än att vara någon typ av kändis, som influencer... Tänk vad apjobbigt att skapa en gångbar fasad och sedan upprätthålla den för att... ja varför? Vi som lever IRL är så härligt ofullkomliga. Eller, vi kan iaf välja att blotta den sidan, när vi nu inte har gjort vår egen höga person till ett varumärke. Det är så skönt att lalla runt med alla sina brister och tillkortakommanden och vara fullt övertygad om att man duger bra så ? Kram!

Dagarna går. Snart dag 10. Suget kommer lite då och då. Pekar runt 18 på kvällen. Jag snusar och snusar men känner mig inte tillfredsställd av det. Rastlös. När suget sätter in känns allt så trist. Jag fantiserar om att hälla i mig tre stora öl. Sen sent på kvällen, på natten och på morgonen känns det underbart att vara nykter. Man konfronteras med sin egen verklighet och sina verkliga känslor. Det är nyttigt men tufft. Som alla alkoholister har jag ett tomrum inom mig som jag måste fylla. Ska nog börja löpträna ute novembermörkret med regnet piskande mot ansiktet.

Snart är det fest på jobbet. Då dricks det en hel del. Från börjar tänkte jag att jag skulle hålla mig nykter fram till festen. Det blir ju ett par veckor. Men nu börjar jag tänka om jag inte ska köra alkoholfritt då i stället. I stunden kommer jag vara fruktansvärt sugen. Men jag får väl tänka att jag slipper bakfyllan och ångesten dagen efter. Har inte bestämt mig än. Något sorts beslut måste jag fatta snart

När man undrar hur man kan befinna sig i samma situation igen. Men du försöker. Det är det viktiga. Igen och igen och tillslut kommer det att gå. Jag förstår att du måste vara rädd men det kommer att gå. För när det blir riktigt jävla illa så lär man sig något man kan ta med sig, även fast det inte alltid känns så.

Bra att du skriver här. Det finns många fina som lyssnar och stöttar. Stor kram!

Jag har accepterat det. Många frågar vart han har tagit vägen. Jag vet inte vad jag ska svara. Om han har dumpat mig så vill jag att han säger det, så jag kan söka vidare.

Tack, men min familj säger bara att jag ska försöka stå ut tills jag är klar i skolan...min syster vet inget o vill inte lägga nån börda på henne heller.
Mina vänner har jag knappt kvar då de börjat mer o mer ta avstånd....jag har ingen förutom mina barn! Jag känner mig just nu så jvla hjälplös o ensam