Senaste kommentarerna i forumet

Jag har precis börjat lyssna på ”Så som jag minns det”, om Mikael Persbrandts uppväxt och liv. Skriven av Carl-Johan Vallgren ihop med Mikael Persbrandt, och läst av Persbrandt själv.

En timme in i lyssningen känner jag på mig att jag efter 14 timmars lyssning kommer att ha ändrat uppfattning om Mikael Persbrandt. Han är kanske inte dryg, macho och aggressiv. Han är kanske blyg, osäker och har mycket integritet.

Det är sunt att ändra uppfattning. Jag gör det hela tiden, och känner aldrig någon prestigeförlust över det. Har jag fått till mig andra fakta som förändrar min åsikt så berättar jag det gärna högt för alla.

Han läser boken väldigt bra!

Har ett par dagar kvar, men känner så igen din beskrivning av oros-molnet... glada dagar men ändå den där skuggan. Tänk om det inte får fortsätta.
Men då tänker jag på mega-skuggorna i vin-livet, och då är ju detta ett annat liv. Vi kanske inte kommer undan skuggorna, men också en påminnelse, som slaven på triumfvagnen, kom ihåg att du är dödlig.
En beska i det söta. Och skapar kanske en större varsamhet om det liv vi lyckats bygga upp.
Jag tror jag kommer att gå på din linje med ytterligare tre månader.
Ska fundera i helgen.
Allt om ”jag kan inte dricka lagom” har för mig nu blivit; Jag vill inte dricka lagom.
Att avstå känns högst frivilligt.
Idag.
Kram, heja dig!

Hej!
Jag tror att forumet för mig behövs som en påminnelse, (och givetvis gemenskap och samhörighet) men blir också så tydligt här att långa nyktra perioder kan följas av tuffa dagar. Kommer nog alltid vara försiktig med att tro att faran är över! Sen är det ju bara härligt med färre inlägg när det går bra! Tror verkligen det finns så mkt genuin glädje här när vi klarar längre och längre perioder av nykterhet. Så känns det. Liksom sorg när det inte går bra.
Vi hejar på varandra, i vått och torrt. Och snart räknar vi tre månader!
Kram.

Tre månader ? !!! Idag är det exakt tre månader sedan min första nyktra dag. Det är nu som de stora belöningarna i form av energi och välmående ska komma på allvar har jag läst, samtidigt som risken för att återfalla i misären är lika överhängande...

Har inget alkoholsug alls, enda gången jag känner att jag skulle vilja dricka så är det pga stress, ångest, stark oro mm. Ren medicinering mao. Har inte längtat efter en enda festfylla, aw-öl, eller liknande. Alkohol för mig handlar därmed enbart om verklighetsflykt, aldrig för smakens skull eller som stämningshöjare som jag emellanåt trott. Jag är festglad ändå och det är en stor befrielse att inse det.

Beträffande påsken så känner jag ingen oro. Blir fokus på god mat och friluftsliv. Har gått ner runt 15 kg dessa månader och det känns så taggande att ta tag i hälsan på allvar nu. Vill gå ner lika mycket till och har ju faktiskt orken att lägga i en ytterligare växel.

Däremot känner jag ingen eufori eller spirande lycka. Kanske beror det på vetskapen om att det endast krävs en enda drink för att krackelera hela tillvaron. Då bryts styrkan i dessa obesudlade månader och jag kan lika gärna börja om en annan dag... Allt eller inget. Det är jäkligt obehagligt att ha alkoholen flåsandes i nacken, hängande som en stor mörk skugga över mig, som bara väntar på det där tillfället då fokuslampan slocknar... Det får mig att känna mig svag. Kommer jag alltid känna mig så här bräcklig? Kommer det komma en tid när jag litar på nykterheten så pass mycket att jag får sinnesro?

Tänker mig den här resan i etapper, "för alltid" är abstrakt och omotiverande. Så idag börjar etapp 2 som innebär tre månader till. Den 4 juli firar jag förhoppningsvis ett halvår!

Trevlig nykter helg!

Lyssnar och andas.
Vaknade mitt i natten, ont i käkarna och jobbtankar som snurrade.
Småttigt i det stora hela, men i mörker och ensamhet växer skuggorna.
Idag tar jag med dig det du skriver om här. Andas och lyssnar, räfsar och bereder plats för blommor som är påväg upp. Lyssnar på en bra bok och återkommer till mina tankar från igår, mig äger ingen, varken alkoholen eller det bolag som betalar min lön, i dessa tider dock lite extra tacksam för det.
Men idag njuter jag av en nykter dag och sol.
Kram och tack för inspo. ?

Hej,
Jag tror, särskilt efter att ha läst och hängt mkt här, att vi har våra olika sätt. Du har ju en enorm och så häftig viljestyrka, något att verkligen ta vara på. Det jag tror att både AA och forumet står för, på olika sätt är ju möjligheten att dela med sig, att få stöd - och inte minst, att stötta andra, de dagar man känner sig stark och nykter ?
För mig hänger detta ihop med min filosofi kring människan, att få hjälp och stöd från varandra, och att vara till nytta för någon annan. Tror liksom att det är vad som ger oss mening, kanske är detta även religiöst, men jag benämner det inte så.
På så vis har också forumet, så här långt, varit avgörande. Det håller mig alert och gör mig varje dag medveten om vilket arbete detta innebär.
Låter ju jobbigt, men långt mycket jobbigare är det att dricka.
Var och en blir salig osv... och det kan ju ha ett värde att testa olika vägar!
Önskar dig en fin nykter dag, kram.

Gud är en kvinna, en man hade aldrig lyckats hålla reda på allt ??
Vad man använder sitter hos en själv, använd det som passar dig. Jag gjorde 12stegsprogrammet med min alkoholterapeut, byggt en egen grupp av kloka människor både de som AA och de som bara är kloka. Men besöker Aa då och då för jag tycker det ger mig kraft, men har ingen egen hemmagrupp. Så välj något som du känner dig trygg med och där du kan vara helt ärlig.
Styrka och mod till dig// kram Strulan ??❤️

Hej eweryhopa ?
Gick på mitt första AA i går. Jag fick ett bra bemötande och intressant att lyssna på dessa olika levnadsöden helt klart! Men jag har tyvärr alltid varit lite av en motståndare till det att blanda in gud. (Han är väldigt gammal den gubben nu).
Respekterar sätt att arbeta på, men kan inte komma från min känsla i det hela. Känns lite som att om jag inte går på AA möten så kommer jag misslyckas i min nykterhet. Detta gör att jag blir ännu mer motsträvig. jag har alltid gått min egen väg i livet med blandade resultat givetvis.
Jag försöker absolut inte hitta några bortförklaringar att inte gå på möten.
Jag ser saker som att jag väljer russinen i kakan. Och tar det bästa från olika håll. Tydligen är det ovanligt att bara bryta med alkoholen och som jag har det. Är helt allena och väldigt sparsmakad vänskapskrets, knappast någon att vända till.
Förutom hit förstås.
Känner mig inte riktigt bekväm med att bara använda AA som forum. Dessutom så är jag döv på höger öra och det märktes igår. Folk sitter och mummla och det resulterade i att jag tappade " kontakten" med gruppen. Helheten försvinner då. Ska tilläggas att vi var enbart tio personer, tydligen brukar dom vara fler där.
Ja, jag vet inte hur jag ska göra i fortsättningen?

Ska förvisso till en läkare nästa vecka för utredning av en ev. ADHD, vet att jag kommer få en samtals terapeut om jag önskar..
Är jag ute cyklar?

Vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara hur det är att leva med en narcissist. Alla era råd är väldigt goda och skulle säkert vara guld värda i en "normal" situation. För att svara på din fråga Sisyfos, ja jag tror hon alltid varit så här men jag har gjort allt för att passa in och undvika bråk. Läser man om detta så förstår man inte vad som händer när man lever med en narcissist. Jag började vakna upp med insikten att något var fel för kanske 8 år sedan. Men det har tagit mig ändå till sista året att förstå vad det är dom är fel. Jag kan välja på att vara min fru till lags men försaka vänner och familj och mig själv. Eller också kan jag välja att inte vara henne till lags och konstant leva i en krigszon. Sista åren har det varit krigszon, det tär något fruktansvärt men jag har iallafall lite av ett liv.

Just nu har jag inget val annat än att hörda ut, går ju inte att bryta just nu i rådande situation. Men jag kommer mer och mer till insikten att jag måste bort från detta. Jag förväntar mig inte att ni ska förstå hur det är att gå på äggskal hela dagarna och hela tiden sitta i moment22 där vsd jag än väljer betyder bråk.

Just nu handlar det om damage limitation.

Tack för dina inlägg, vi dras verkligen mellan både offer och synd om och nu jäklar.
Jag vet inte hur du funkar men för mig har det varit hjälpsamt att ta en dag i taget. Jag planerar inte ens till påsk även om det är högst troligt att jag är nykter, men en enda dag i taget har varit nyckeln för mina- på tisdag, tre månader nykter,
Det var mitt övergripande beslut, men varje dag, nytt löfte.
Idag är jag nykter, hoppas du med.
Kram.

Flowerchild, du är väldigt klok och du är väldigt observant. Däremot så är det oerhört viktigt att ha en bra vuxen att kunna prata med. Det är inte din uppgift att lösa din situation, men när du har landat i att det är bara du som är den som kan signalera till en vuxen, exempelvis din farmor så behöver du signalera. Inget går att förändra på en dag. Allt är en process. Det är faser. Du ska inte behöva vara ensam med dina tankar. Det är jättebra att du skriver här. Jag tror att det hjälper dig att närma dig att faktiskt prata med någon. Jag tror att din farmor förstår och hon kanske upplever det svårt att inleda samtalet. Att säga om hur det är till henne skulle kunna vara en övning. Vad svarar hon då. Behöver hon också prata och berätta hur hon tänker. Ni kanske kan stötta varandra genom att säga som det faktiskt är. Jag vet att det är läskigt att berätta som det faktiskt är till någon som finns nära på ett sätt, för då finns det ingen återvändo. Fast vad är alternativet, du har tankar hur det ska gå med din bror om du studerar på distans deltid i höst. Den oron kommer inte att försvinna när du inte är hemma. Att du skriver den här meningen är jättebra "Men jag fortsätter också undermedvetet att försöka hitta anledningar att förneka det hela, trots att jag har väldigt mycket bevis." Du sätter ord på hur du upplever det och du är i en process där du inte borde vara ensam med dina tankar. Under tiden som du behöver landa i detta, fortsätt göra det du tycker om. Fokusera på vad som gör dig glad och får dig att må bra. Jag brukar citera den brittiska läkaren Rangan Chatterjee. Han sa i ett TV inslag idag (TV4) att vi ska begränsa vår information kring corona till en gång om dagen. Vi behöver koppla bort information som skapar oro och göra saker vi mår bra av, som att röra på oss, andas djupt och ha social kontakt - även om den är på distans med våra nära. Nu lever du i en miljö som inte är bra, därför behöver du ännu mer av det som får dig att må bra. Ibland behöver en "bara" kasta sig ut och säga som det är, för att det ska förändras. Det kan vara så svårt, men jag önskar att du landar i att du gör det när du är redo. Nikes reklamslogan är bäst "Just do it", "bara gör det".
Vad tror du kan hända om du pratar med din farmor?

Precis så var jag också. Visste jag drack på tok för mycket, hade minnesluckor. Låtsades utåt att jag mådde bra. Vet hur du har det?
Läs på om vad alkoholen gör med våra hjärnor, då förstår du varför det är svårt att sluta. Men har man motivation så går det.
Kram?

Vi sitter alla i samma båt - eller i varsin båt snarare - och vi har tagit oss olika långt på vår nyktra resa. Själv är jag på dag 56 idag ☀️☀️☀️

Jag har tänkt i 5-7 år kanske att jag borde begränsa eller sluta dricka. I höstas gjorde jag ett seriöst försök att begränsa. Det gick åt helvete.

De senaste åren har min tolerans ökat enormt, och jag hade alltid minnesluckor.

Någon liknade det vid ett hus, ditt barndomshem kanske. Du sitter där och dricker och känner plötsligt lukten av rök. Snart blir du varse - det brinner! Massor!

Vad gör du? Stannar och dör eller flyr för livet?

Ja, Svinalängorna är också bra! Ont-i-magen-bra. Är lite i valet och kvalet - kolla ont-i-magen-bra filmer eller skratta? Vad behöver jag bäst idag?

Men först frisk luft och sol - det behöver jag massor av ☀️☀️☀️

Vilken bra början att skriva här på forumet!Välkommen hit till gemenskapen?Jag kan inte ge något råd mer än att berätta att jag har varit där du är men vågade inte skriva här då.Hoppas du finner stöd här som jag och många andra gör.Jättebra att du visat dig här?Kram Pilla

Inte bra när bekymren hopar sig. Hoppas det går bra med din släkting. Hade själv hjärtinfarkt och har klarat mig fint.
Är också rädd för återfall trots mitt beslut att vara nykter... vi får fortsätta jobbaför nykterheten.
Kram

Så glad för din skull, så stark du är// kram Strulan ?❤️?

Jag har läst här hos dig och måste säga att du är en förebild för mig.Va starkt av dig!Du förmedlar att det är möjligt!?Tack från Pilla

Tack snälla sofia för återkopplingen ♥️

Och tack miss lyckad och vinäger och finalisa ❤️❤️ varje litet ord och hjärta gör mig så glad.

Jag ligger i soffan med halsont. Känns så latmaskigt att vara hemma för så små saker men det är ju ens plikt nu. Jag försöker tänka att den här tiden av mycket vab (med till synes friska barn) oh sjukskrivningar för lite halsont är som min chans att landa i allt. Jag kände en period att jag var väldigt nära den berömda väggen som man säger. Men all den här tiden hemma blir som min återhämtning. Det är bättre att se det så än att få panik över de förlorade pengarna.

Jag fick ett sms av mannen runt klockan 1 inatt. Såg det dock inte förrän tidigt imorse. Jag vet att han drack igår för jag behövde gå hem en snabbis till honom igårkväll. Då såg han sådär suddig ut på ögonen och hade en öl i handen. Skyndade fort därifrån efter mitt ärende.

Sms:et gjorde mig orolig i sinnet men det kändes tryggt ändå. Hade han bott här hade han nog väckt mig med att klampa in i sovrummet då. Men nu blev det ett sms istället.

När jag läser lite på anhörigsidorna känner jag nästan att männen som håller kvinnorna som gisslan i ett alkoholiserat hem borde få fängelse! Att det ens är lagligt. Varje människa har så vitt vi vet ETT liv. Att använda det till att önska sig bort, må dåligt, bli utbränd, bli psykiskt eller fysiskt misshandlad, tippa på tå, gråta, oroa sig osv osv pga EN annan människa som vägrar inse sina problem??! Det är inte klokt.

Jag tycker att det är så skönt att jag slutat med att ständigt hyscha mina barn hemma. Förut gjorde jag det hela tiden nästan pga mannen som sov hela tiden på dagarna. Det är så skönt att låta dem leva fritt hemma.

Och så sover jag med öppen sovrumsdörr varje natt. I flera år har jag sovit instängd. Pga en enda människa! Det borde som sagt vara olagligt.

Denna ständiga tanke, varje dag, på morgonen, mitt i natten. Detta har nu pågått i över 15 år. Skamkänslorna, rädslan att bli påkommen av någon.
Jag önskar måttlighet, jag börjar med det.....i rus så skiter jag i min egna överenskommelse....nu har jag börjat få minnesluckor....hjälp mig med HUR jag ska komma vidare, jag är så olycklig inombords, men utåt visar jag ingenting

Noterade dessutom att Systembolaget infört kösystem för att inte fylla butikerna med potentiella coronasmittade. När jag såg bilderna på de långa köerna där människor står med två meters mellanrum tänkte jag bara att vad skönt att slippa förnedra sig genom att stå i en sådan kö. Undrar hur det kommer att se ut nästa vecka när alla ska ha sin påskmust? Det är i många fall ingen snabb affär att slinka in på systemet just nu. Kan vi använda detta för att fixa en vit påsk tro?

Lite filosoferande från min sida, utan att bemöta ditt inlägg egentligen Vinäger. Skickar kramar och styrka.

Charlie

Skickar kram och häxkraft nu när påsken börjar närma sig//kram Strulan ?❤️?

Sakta sakta rinner de nedför kinden. Jag skrev att jag behöver er nu. Och det uppmärksammade ni. Med råge. Så många fina ord på en och samma gång. Vet inte hur jag ska kunna visa den djupa tacksamhet jag känner just nu.

Andrahalvlek, FinaLisa, Se klart, VaknaVacker, Torn, Femina, Strulan: Era ord värmer. Ni har rätt, förstås. Jag kan inte göra så mycket åt omvärlden. Alkohol hjälper definitivt inte. Jag vet det, men känner mig maktlös emellanåt. En farlig känsla.

Varafrisk: Vad glad jag blir. Snart är jag på igen och då stöttar vi varann lite extra.

Sisyfos, finaste söstra mi: Ja, igenkänningen är mycket stor. Detta med att vara så säker på att det är över, den här gången så... Pinsamt ibland, men här tillåter jag mig att vara ärlig, hur genant det än känns att komma krypande med svansen mellan benen. Gång på gång. Härligt att du verkar ha kommit en bit nu. En dag tar vi klivet över för alltid.

Tack tack tack...

Det som är utom min kontroll måste jag släppa.

Jag kan inte säga åt min dotter som är livsviktig på sitt arbete just nu att stanna hemma. Inte ens för att hon jobbar där det är mest farligt i landet just nu, tillhör en riskgrupp och dessutom har småbarn hemma. Det går inte. Hon behövs på jobbet. Mer än aldrig förr. Är det någon gång vi måste ställa upp, så är det nu. Hoppas bara att skyddsutrustningen räcker...

De andra klarar sig - tror jag.

M har haft diffusa symtom, men de har tack och lov inte blivit värre. Om han inte fanns... På något sätt har verkligheten kommit ifatt. Nu drabbar det inte bara andra.
Utan honom vore jag inget.
Utan honom törs jag inte tänka på hur mitt liv skulle bli.
Utan honom vore alla spärrar vad gäller alkohol borta.

Ja, jag vet, så deprimerande tankar. Uppblandat med för mycket på jobbet och en hel del offermentalitet på det - Ka-boom - där har ni mitt liv just nu. Fångad av en overklighetskänsla jag inte riktigt kommer ur.

Högkänslig? Ja, på ett sätt. Känner av stämningen i ett rum, hör när icke menade ord kommer ur munnen på andra, märker av ett aldrig så litet avståndstagande. Men tar sällan på mig andras elände. Faktiskt. Har flera äventyrliga barn, som rest en del. Trots en del mindre roliga händelser ute i vida världen har jag ändå hållit mig lugn. Gång på gång.

Men det kanske finns en gräns...

Tillgängligheten, eller snarare bristen på densamma, är avgörande för mig. Som Sisyfos ord träffar så mitt i prick. Är så tacksam över att numera bo i en liten stad. Att gå på någon av krogarna är uteslutet. Risken att möta någon jag känner är alldeles för stor. Bekanta arbetar på de två Systembolag som finns. Brukar därför hålla inköpen till en gång i veckan. Den här gången gjorde slumpen att jag kunde handla två gånger = alldeles för mycket.

Har nyss tagit en promenad, en skenmanöver för att kunna göra mig av med tre ihopknycklade vintetror. Köper dessa enbart för att de är lätta att frakta hem gömda, låter (!) minst när de öppnas, samt tar liten plats och väger minimalt när de väl är tömda. Patetiskt! Annars är ju all A helt ok, ju högre procent, desto bättre. Tragiskt!

Nu har jag inte så mycket kvar och att gå in och att handla på mig under måndag och tisdag sätter min stolthet stopp för. Än så länge finns den och det utnyttjar jag till max. Herregud, om den skulle försvinna... *ryser*. Räcker gott att förnedra mig med billiga tetror (autocorrecten gjorde ännu en gång om ordet till terror) på torsdagar.

Ursäkta en stor portion svammel, men så här ser mina hastigt nedtecknade tankar och känslor ut. Orkar inte ens läsa igenom allt, det är så skönt att låta den forna svenskläraren vila.

Om A-läget lät hopplöst i mitt förra inlägg kan jag glädja er med att det känns mycket bättre nu. Jag vet att jag kommer att återta kontrollen. Ännu en gång. Förhoppningsvis för alltid, men efter alla käftsmällar A har gett mig är jag mycket ödmjuk inför dess kraft.

Hoppas ni får en fin fortsättning på helgen.

Kram kram

Att man är rädd nu är nog mer naturligt än att inte vara det. Men att försöka finna en stund varje dag att tänka på det man är tacksam över, hjälper faktiskt.
Att en liten stund släppa oro över nära och kära, utan ta fram de saker som man kan vara tacksam över. Det hjälper iallafall mig med att ta en dag till och hitta ett lugn så jag orkar det som är jobbigt.
Har prövat onlinemöte och tyckte det var ett bra sätt att få extra kraft. Använder också mkt nätet nu till både föredrag och yoga ?‍♀️. I dag blir det Danny Saudeco på fb eller Instagram, följ honom så kan du se honom live kl 17
Kram och styrka till er// Strulan ???

Jag hoppas också att du fortfarande har någon att vända dig till när demonerna vaknar - av fullt rimliga skäl. Att du inte är släppt "vind för våg" efter din behandling? Jag läser dina inlägg och följer dig med stort intresse.
Charlie