Senaste kommentarerna i forumet

Hej och varmt välkommen till Alkoholhjälpen! Grattis till en första nykter dag. De värsta abstinenssymtomen brukar gå över på ett par dagar. Vad målmedveten du är som inleder med att du måste ta tag i ditt drickande och nu tar steg i linje med ditt mål. Att du skriver här är ett jättebra steg. När man känner sig ensam, ledsen och att man inte har någon att öppna upp sig för så kan det här forumet extra värdefullt - här finns många som känner igen sig i vad du går igenom nu och som kan bidra med pepp och stöd. Fint att du ser den påtvingade karantäntillvaron som en positiv möjlighet, en chans att testa en vit månad.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tänker på dig?
Kram ?

Så härlig läsning ??????????????????

Hej Lim! Så härligt att läsa din senaste uppdatering! Barnen mår bra och är trygga hos dig. Du trivs i ditt hem och mår bra hemma, du har fått tillbaka ett liv. Fint att läsa om din tacksamhet, även om det är förståeligt att det också kan vara tröttande att ha 100% ansvar för två tidvis trotsiga preteens. Härligt att du kan känna att du är på rätt väg, även om det kan komma en del orostankar om framtiden. Vilken otroligt viktig insats du har gjort för dina barns utveckling och mående! Och för dig själv och ditt eget mående. Tack för att du delar med dig och inspirerar andra!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kan känna igen mig i det. Jag jobbar också med att bara trevlig men utan att påminna och göra. Känns så påfrestande att leva tillsammans och att partner bara är lat och vill lämna över alla beslut och görande till mig. Om det blir en fortsättning måste detta ta slut. Och fortsättning blir det endast om han kapitulerar inför alkoholen. Han är inte där än, vi får se hur det utvecklar sig. Jag jobbar på med min trevlighet utan klagomål?

Både du och din dotter har en bipolaritet och ett problematiskt förhållande till alkohol. Du har druckit på helgerna i många år, men på sistone har du även märkt ett sug efter att dricka i veckorna också. Alkoholen ger dig i stunden en chans att drömma dig bort och slappna av, kanske slippa en del av den ångest som kommer av din dotters situation. Däremot får du mer ångest efteråt. Det låter som att du reflekterar och resonerar klokt kring dina vanor och att du har satt upp ett rimligt mål för dig själv framåt - att i nästa vecka begränsa alkoholen till helgen. Ett tydligt och specifikt mål är en viktig del i att göra en förändring. Skulle du vara i behov av flera strategier för att nå dit, så kan jag slå ett slag för Alkoholhjälpens självhjälpsprogram som du kan anmäla dig till på startsidan. Du kan gå igenom det på egen hand eller med stöd av en rådgivare, det väljer du.
Fortsätt gärna att skriva här om hur det går för dig!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

??‍♀️? Nyktra ännu en dag!

Vi kör på! Surfar på!??‍♀️
Nyktra! ??‍♀️???

Så många som är nya, extra välkomna vill man ju verkligen säga till var och en. Påminner också om vilken ständigt pulserande misär, ångest och ren olycka som alkoholen är upphov till. Hoppas så att vi kommer igenom.
Jag känner mig dock på den andra sidan helvetsgapet, ibland som att jag kom iväg från ett brinnande hus i sista stund.
Nu väntar storhelger på nya sätt, utan resor. Jag känner mig lugnare kring det (nuförtiden går jag ju och lägger mig när jag är trött...) men ganska stressad av jobbet.
Försöker pausa. Vila.
Vill ha tillbaka mina kvällar, ska vara noga med det, jobbet är också ett sätt att få försvinna, har lite samma effekt på mig.
Kikar in här, som jag skrev i någons tråd så är resan här inne som att vara liten rädd fågelunge som inte kan flyga, till att nu kunna ta lite längre utflykter, lite högre upp.
Men det är viktigt att läsa här, se hur ni har det, jag tänker på er mycket. Heja en till nykter dag.
Kram.

Så bra du är, och allt du tacklar i livet, som en fura.
Hoppas hoppas att dessa tider snart är över, att din cykel både kan lämnas in och komma tillbaka, och ge dig frihet.
Tänker, och hejar på dig! Kram.

Hej!
Vi är inga proffs på att ta hjälp, vi som hänger här. För mig är det t om ett steg att ta emot omsorg/omtanke, från er andra. En viktig hjälp. Skammen gör oss oförmögna att se oss som ”vanliga människor”.
Önskar dig en stark dag, kram! ?

Vilket fint inlägg, och välkommen tillbaka, vi gick precis omlott här i januari. Som vanligt känner vi igen oss i varandra. Blev berörd av ditt tidigare inlägg med din dotter. Jag tänker mycket på relationen till barnen, mina vuxna nu, men närvaron minst lika viktig. Att vara en förälder att räkna med.
Vad fint att du är tillbaka här. Jag märker att jag läser och skriver mindre i takt med flera nyktra dagar. Från början är man som en liten fågelunge som inte kan flyga. Sen blir utflykterna längre.
Tror jag alltid kommer att behöva flyga ”hem” till det här boet då och då. Lycka till nu!

består ju oftast av drickande... Min pappa sa det när jag berättade att jag fallit tillbaka till gamla vanor. Jag förstod det eftersom du inte hört av dig lika mycket på senaste tiden, sa han sen. Sedan förra gången jag skrev här har jag gjort otaliga försök att sluta. Varianterna har varit många. Inte dricka alls, bara dricka på fredagar, bara dricka fredagar och lördagar, börjar om efter helgen, bara dricka onsdag och fredag, bara dricka när man är bortbjuden osv osv.
Alkoholdjävulen pratar ett internationellt språk med oss alla. Ibland pratar Hon inte alls utan skickar bara känslor. Ibland tittar Hon bara på när jag tror att jag är stark. Det är som att Hon när sig på min styrka och slår till när jag är ovaksam. Min alkoholdjävul är en Hon. Mitt sämsta jag när jag vill straffa mig själv, belöna mig själv, roa mig själv... Då tror jag att jag vet vem jag är och vad jag vill, det är för att jag tror att jag är Hon. Hon vet vad Hon vill. Ta över mig, göra mig till sin.
Det slår mig nu att jag är på dag 5 idag. En annan dag 5 än mitt senaste inlägg. Av någon anledning, som positivt överraskar mig är att jag blir helt chockad när jag ser mängderna jag drack tidigare. Jag hade förträngt det. Var det så mycket?! Senaste månaderna har jag inte druckit alls sådana mängder. Ca 3 flaskor vin på en vecka. Det är ju en stor skillnad. Dock är beteendet detsamma. Smyger, längtar, dricker mer än jag tänkt, barnen oroliga, blir arg av alkohol, får inte alls samma sköna effekt. Eller jo, skön effekt får jag men hela tiden ligger en hemsk ilska och gror. Varje dag längtar jag efter Henne, att bli Hon. Hon har ett hårt grepp om mig. Jag vill så gärna bara vara mig själv.
Jag har varit inne och läst väldigt mycket här på forumet. Har tvekat fram och tillbaka om jag ska skriva eller inte. Läsa eller inte. När jag dricker upptas mina tankar på alkohol, när jag inte dricker är jag här inne och läser och då upptas mina tankar av alkohol. Valde dock att dela med mig av mina tankar. Kan vara bra att kunna gå tillbaka och läsa lite. Sanningen omformas ju i minnena hela tiden och då är det bra att läsa statiska ord från mig själv. Inse hur det egentligen var/kändes, inte vad jag tror.
Kittlande i mig har jag målet att aldrig mer dricka. Sambon och jag har ett gemensamt mål: Inte en droppe på en månad. Han kommer inte ge med sig. Det är mitt första delmål, sätter ett nytt dagarna innan. Vad det blir måste jag utgå från då, inte idag.

Kram alla

Jag förstår att det känns tungt just nu men du håller ju på att ta dig ur denna onda cirkel. Du är här!!! Försök att se detta som en bump in the road och fokusera på storheten i de 6 månaderna du redan fixat! Du har varit i framtiden för mig, för jag vet inte hur ett halvårs frivillig nykterhet är. Jag vet inte heller om jag får uppleva det.

Förstår också allt eller inget... den inställningen har fått mig att dricka sinnessjuka mängder alkohol genom åren, den har även fått mig att överäta, överträna, idiotbanta, invänta dessa glorifierade sk "rena" nystartsmåndagar då allt ska förbättras som genom ett trollslag. Jag skulle aldrig sluta dricka med en flaska vin i kylen, aldrig! Man väntar på den där energin som gör att man känner att nu är det nog. Den kraften kan man locka fram genom att tänka på den förändring man vill uppnå. Hur vill jag må? Om en dag, en vecka osv. Kanske är det lämpligt att försöka överleva dagen/timmen i början, tänka att imorgon vill jag vakna klar i huvudet, ikväll vill jag somna nykter.

Du är på rätt spår Soffi, rädslan du känner för att lämna något som bryter ner dig är inget annat än en oroskänsla. Den går över fort och du kommer må avsevärt mycket bättre snart. Släpp allt du kan för ett tag och ta dig igenom den första tiden. Var snäll mot dig själv, ät så bra mat du kan, ta en promenad om du orkar, ett bad om du vill, sov när det går, kanske titta på en film för att få tiden att gå, skriv här. Det kommer kanske tankar som "vad f-n hände, hur kunde det bli så här" och det är helt ok. Så känner alla vi som hoppats kunna hantera alkohol med måtta efter ett uppehåll. Man blir rädd och chockad hur fort det eskalerade, att faran var reell, den man undrat över den nyktra tiden. Hur man kunde tro att man blivit omställd till "normaldrickare" om det nu finns ett sånt begrepp att använda. Måtta är ju som bekant ett ord som inte synkroniserar med allt eller inget... Måtta betyder lagom, inte för mycket inte för lite. Det är som att be en höjdhoppare att hoppa lite grann... Liksom helt meningslöst och omöjligt.

Jag tackar dig för att du delar med dig om den här erfarenheten. Det ger oss en påminnelse om att faran är reell, den finns där ett glas bort. Först varm, positiv och avslappnande, för att snart stjäla glädjen i ens liv totalt.

Det tåls att upprepa: Allt blir bättre utan alkohol! Bra att du hittade tillbaka hit!

Alkoholdjävulen är listig och bidar sin tid. Man får aldrig släppa garden!

Idag är det exakt 4 veckor sedan jag hade min första nyktra kväll på väldigt lång tid. Det är nästan så man kan tro att det är någon som testar en hela tiden sedan dess, eller har jag inte sett det innan. Aldrig har jag hamnat i så många situationer som under denna månaden där jag tänkt "vilken tur att jag inte har druckit ngt ikväll"...spontanbesök av någon vän på kvällen där jag normalt skulle haft väldigt svårt att dölja att jag hade druckit (när mannen jobbar natt), brandkårsutryckning sent på kvällen för att hämta hem ett tonårsbarn som helt plötsligt inte kan ta sig hem som planerat, distansarbete pga av Corona - hade varit som ett smörgåsbord för mig innan, massor av ledig tid att slå ihjäl, mannen jobbar mycket extra pga viruset, den planerade semester-resan i början av juni (som jag hade satt som mål att jag kanske skulle kunna social-dricka på) blir väl inställd nu..

Jag flinar nästan lite för mig själv åt allt detta, ödets ironi..men jag tänker fortsätta vara stark idag. Jag ser mer och mer a som en "lömsk djävul som jag inte tål" och som bara har ett enda mål och det är att få mig att dricka igen, han har inga problem med att gömma sig en tid och bara iaktta mig. Han nästan njuter av att jag är så självsäker och stark just nu för HAN är övertygad om att han kommer vinna tillbaka mig..

Just nu mår jag bra över att förakta honom och jag vill fortsätta göra det/Rosa

Tack for pepp! Dag 1 gick bra och har inget sug idag men svettas och kanner mig skakig, angesten ar dar men bara att ta en dag i taget.

Hoppas av hela mitt hjärta att allt gått bra// kram Strulan ❤️????

Tack ullabulla, finalisa, bo och strulan ❤️❤️ för allt ni skriver och har skrivit till mig genom min resa.

Jag läste i min tråd igen. 1,5 år tillbaka. Nu kunde jag läsa det utan att kastas tillbaka i känslorna för mycket. Däremot är det sjukt att inse vad han gjort mot mig och barnen. Och lite sjukt att jag går med på att ens ha honom i mitt liv, egentligen! Om man ser till faktan bara. Men som livet lär en så är det mer komplext än så.

Jag har varit mycket i mina egna känslor sedan vi flyttade isär. Bearbetat och gråtit och försökt komma ut stark. Men nu när jag läste min tråd påmindes jag om att jag lämnade honom för barnens skull. Det var där det började.

Jag är glad att jag kom till insikten att barnen inte skulle växa upp i ett alkoholiserat hem. Det spelade ingen roll i slutet hur mycket jag kämpade för husfriden och hur ofta jag tog med barnen ut på roliga aktiviteter. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig. Det gick inte att dölja sanningen för dem när mannen började blanda in dem i allt. Han kom till en punkt där han började se barnen som stora nog att blandas in. Och det var det som gjorde att jag tillslut lämnade honom. Det är ju lite läskigt att förstå att om barnen var yngre hade jag kanske stannat. För när de var så små räckte mina ansträngningar för att de skulle slippa påverkas av mannens drickande.

Nu är jag och barnen hemma mycket mer än förr. Ja förstås mer än nånsin nu när coronan har ändrat vårt sätt att leva. Men även innan. Förut var vi ute på saker hela tiden nästan för jag behövde fly hemmet och ångesten. Men nu. Jag har blivit en hemmaälskare. ÄLSKAR mitt hem. Jag njuter varje sekund nästan. Vardagsrummet är ljuvligt mysigt och köket är såååå fint. Jag har ett fint nytt köksbord som ingen man hackar sönder med en gaffel. Min matta i vardagsrummet ser fortfarande ut som ny.

Att få må bra hemma är verkligen något otroligt. Det känns som att jag fått tillbaka ett liv.

Min relation till mannen är bra och snäll. Det är skönt att inte känna hat och avsky.

Jag var förbi honom en sväng igår. Han städade. Satte mig på hans altan en stund och han sopade. Kändes märkligt. Hade jag bott där hade det varit han som satt ner och jag som sopade.

För några veckor sedan eller månader sedan hade det fått mig att gråta. Men nu fattar jag att det är ju inte mer än rätt att han som är vuxen kan sopa sitt eget altangolv. Det finns ju inget sorgligt eller rörande i det.

Jag vet att han fortfarande dricker. Häromdagen gömde han snabbt undan en tom bag in box. Han dricker inte vin egentligen men jag gissar att en kompis köpt det och i brist på annat delade de nog på boxen.

Jag vet att det verkar drygt av mig att ens fundera kring hans drickande nu. Jag gör det dock sällan eftersom jag inte bor med honom längre. Och barnen bor med mig. Tänk om jag vetat det förut? Att jag faktiskt skulle få ha barnen hos mig om vi skildes. Länge var det ju rädslan för att inte kunna se till att barnen hade det bra som gjorde att jag inte vågade separera.

Han hade barnen i två dagar en gång. Men efter den tiden gick han som på nålar. Han klarar det inte. Han älskar dem men han vill helst inte vara ensam ansvarig. Så jag behöver nog aldrig oroa mig för att han ska vilja ha dem boende hos sig. Han brukade skrämma mig med saker relaterat till dem förut men jag tror att det var tomma hot som han använde sig av eftersom han vet att barnen betyder allt för mig.

Han kommer säkert skrämmas och hota i framtiden också men han har inte samma makt över mig längre om det skulle hända. Jag tror att han vet det också. Och han bråkar inte med mig nånsin. Han vet väl att om han bråkar med mig så förstör han bara för sig själv.

Jag är glad att ha barnen hos mig. Jag kan önska ibland att de kunde bo hos honom ibland och att han klarade det för att ha två stundtals trotsiga preeteens själv är ibland tröttande ? Men när jag läser i min tråd så känner jag en enorm tacksamhet. Mina barn är harmoniska och trygga. De vaknar inte på natten med magont. De vädjar inte till mig om att inte bråka innan vi går och lägger oss.

De har vuxit så mycket. Halvåret det tagit från beslutet att separera till att genomföra det har gett mycket. Men jag tror att mycket har att göra med att de har en trygg punkt. Precis som jag upplever en harmoni hemma som gör att jag mår bättre så gör barnen det också. När man är trygg kan man utvecklas.

Jag får fortfarande overklighetskänslor. Och små sting av oro för framtiden. Men det är så fint att vara på rätt väg. Förut var jag på helt fel väg hela tiden varje dag. Vilse.

Kram till er alla ❤️

Ditt inlägg ger verkligen hopp, tack! Själv är jag inte så plågad av sug, men jag vet att många vänner härinne kämpar otroligt mycket nu när allt är ställt på ända i dessa coronatider.

Jag tror att massor som läser här på forumet känner igen sig. Många läser utan att själv skriva något. Det är jättebra att du sätter ord på den kampen som många har just nu.

Det är kanske läge för en runstreak? Man springer varje dag, minst 20 min eller 1,6 km. Finns en väldigt aktiv grupp på Facebook där du kan inspireras.

Ta på sig träningskläderna och ge sig ut direkt efter jobbet är perfekt!

Heja dig!

Jag vill skicka en hälsning till er alla härinne och hoppas att ni tar hand om er så här i coronatider. Jag har tänkt en del på att detta med hemarbete och isolering nog hade varit en trigger för mig förrut. Jag tror att jag hade kunnat gå ner mig ordentligt under en sådan period som det har varit med oro och gott om tid att vara hemma. Nu ser jag till att ta hand om mig själv och jag mår väldigt bra. För mig har nolltolerans varit ett måste. Tidigare när jag provade att dricka "lite" så gick det inte så bra. Sedan nyår har jag i stort sett inte tänkt på alkohol alls. Då har jag även klarat av en nykter utlandsresa under den tiden. Med tanke på hur mitt planerande av mitt drickande styrde mitt liv tidigare så är det helt otroligt hur hjärnan faktiskt kan ställa om. Man tror det inte i början men det går. I början trodde jag att det var sådant nyktra alkoholister bara sa för att det skulle kännas bättre men nu vet jag att det är sant. ? Styrkekramar till er alla i dessa jobbiga tider. ?

Sista tiden i detta virusstängda samhälle har det verkligen gått utför, har hamnat i något slags vakum och det enda jag kan få mig till att göra är att så fort arbetsdagen är över är att öppna en öl. Normalt dricker jag inte så mycket öl, men för att bota tristessen har jag köpt hem massor med öl. Vin också för den delen. Det här håller ju inte. Hur mycket skit allt annat är och hur tråkigt det än är så är det dags att ta tagi det hela. Jag behöver bryta den här ovanan nu, och det fort. Jag lär ju inte kunna ta itu med frun förrens allt det här eländet är slut, men innan dess vore det ju bra att ha tagit tag i det jag kan ta tag i, dvs alkoholen. Min tanke är att som första steg att börja springa, med gymmet stängt så finns ju inte det alternativet längre. Så mitt mål är att så fort jag slutat jobba ska jag dra på mig träningskläderna och ut och svettas, inte öppna en öl. Om jag bara kan bryta för en dag så kanske jag kan göra det igen en dag till. Hoppet är som sagt det sista som överger en, även om allt ser nattsvart ut.

Ledsen igen för att svammel och alla misslyckanden.

Och du har helt rätt. Det är en enorm skillnad på att vilja sluta dricka och att verkligen bestämma sig. Beslutet måste mogna fram, och det tar olika lång tid.

Men med ett halvårs nykterhet i bagaget har du en massa positiva erfarenheter att fokusera på! Ungefär som med träning. Ibland är vetskapen om känslan efteråt det enda som motiverar.

Kram ❤️

Tack Javelin och Andrahalvlek!
Jag kan inte riktigt se att jag ligger före dig i nykterheten, Javelin. Efter de där första glasen i februari så var det som att jag aldrig varit nykter, jag var tillbaka på ruta noll, för att inte säga minus ett. Allt eller inget personligheten. Jag kan lika gärna dricka en dag till...
Men jag kanske ska försöka se och ta in att jag faktiskt hade nästan ett halvår nykterhet bakom mig. Att jag kan om jag vill.
Men, det är det där med att vilja och att bestämma sig. Jag drack igår också "för att jag var tvungen att hinna ställa om mentalt" innan jag slutar dricka. Sedan var det ju synd att hälla ut den där sista vinflaskan jag hade hemma. Dessutom så står jag ju där i vägskälet och velar över vilken väg jag ska ta.
JAG BLIR SÅ TRÖTT PÅ MINA EGNA UNDANFLYKTER!!!
Jag måste bara bestämma mig på samma sätt som i höstas - nu är det nog. Punkt.
Och att hälla ut den där sista flaskan hade ju varit en ypperlig symbolhandling. Dessutom, vaddå tveka i vägskälet? Jag kör ju för f-n i full fart på motorvägen.
Nej, dags att byta väg. Fattar faktiskt inte varför jag är så rädd att bestämma mig för att idag ska jag vara nykter. Idag har jag ingen alkohol hemma, jag ska alltså bara låta bli att köpa hem något. Inte farligt alls -eller? Finns det en risk att Systembolaget går i konkurs och stänger för alltid bara för att jag slutar handla där en period? Vad tror ni? Nej. Om jag väljer att vara nykter idag, eller en period, eller många år så finns ju alltid möjligheten kvar att få ta det där första glaset igen. Jag måste sluta tänka "allt eller inget" och börja tänka "en dag i taget" igen.
Jag får heller inte vara så rädd för att misslyckas igen att jag inte ens vågar försöka.

Idag väljer jag att vara nykter. Dag ett igen och jag är rädd.