Senaste kommentarerna i forumet

Intervjun via Skype kändes bra. Jag glömde berätta igår att jobbet är inom kyrkan. Kan det bli bättre? Nu hoppas jag att rekryteringsfirman låter mig gå vidare till intervju hos församlingen.

Varit på lunchmässa och på biblioteket idag. Försöker fokusera på det positiva! ?

Skriver lite för att kunna gå tillbaka sen och reflektera!

Det jag kommit fram till i mina möten är att jag är livrädd för att bli ensam! Och tyvärr nu i Corona tider är man ju mer ensam än någonsin och det tror jag min alkis tycker är bra’ ( jag kan givetvis inte veta detta) men han svarar knappt på sms och det känns som han straffar mig! Och för vad kan jag bara fantisera om.

Jag börjar bli förbannad nu och det är bara bra! Jag känner ju att jag fan är mer ensam med honom än utan! För är jag ensam ensam behöver jag iaf inte fundera vad jag gjort för fel osv.

Jag skulle behöva mer social samvaro men just nu är det ju svårt för oss alla!

Försöker ringa fler folk iaf!

Kram på er alla o ta hand om er ❤️

Oj oj vännen! Jag förstår hur jobbigt detta måste vara för dig, å så bra formulerat av dig. Man blir så förbannad när "den andre" tar över makten och talar om vad som ska gälla framöver. Du har haft en plan som du tänkte följa men nu hann han före och fick stå där med pekpinnen och tala om vad som gäller. Egentligen är det bra att du får ännu mer press på dig (missuppfatta mig rätt) men vi har många gånger väldigt lätt att hitta anledningar för att det ska vara ok att dricka ändå. Ngn sa nåt dumt, missuppfattade mig, dömde mig, nonchalerade mig, behandlade mig orättvist, jag förtjänar att dricka för allt som jag får stå ut med....
Men det som är det viktiga och som jag har lärt mig under min första månad som nykter är att göra om de tankarna till att JAG VILL. Jag har gått runt här hemma (och gör även nu vissa stunder) och lägger ilska på min man för att han kom på mig...och röjde mina möjligheter att fortsätta dricka. Samtidigt är jag på något vis glad för jag hade inte kraften att sluta själv om jag inte hade blivit påkommen..Jag ville verkligen sluta men jag orkade inte. Läs gärna trådar från de som kommenterar, det har hjälpt mig mycket och några av dem är flitiga på att peppa. Försök att ändra ditt fokus (jättesvårt), tänk på din hälsa och din framtid. Kram! / Rosa76

Jag då tackar jag för denna positiva dag!

Bra väder, träffat KBT terapeuten samt även läkaren som jag har berättat för om min väg gällande alkohol. Han blev glad och såg tydligt på mig en stor förändring sedan jag träffade han i januari!
Känns skönt att få den feedback.

Har fått ett namn gällande terapeuter som är mera inriktad på alkoholfrågor så det mötet ser jag fram emot!
Så otroligt trött sedan jag bestämde mig att sluta dricka! Blir helt utmattad och tom på energi. Läkaren menade bara att det är en naturlig reaktion efter alla år av alkoholintag, jakten på den samma- kort och gott hjärnan har växlat fokus...

Den tröttheten kan jag leva med.

Ha det bäst där ute!

Dessa känslor bör msn ständigt på. Alla dessa händelser, beslut som leder till ett liv/ vardag som man själv inte valt. Det gör åtminstone mig förbannad och emellanåt ledsen. Försöker hålla mig åt den arga sidan då jag känner att jag får mer kontroll på besluten jag har tagit och kommer att ta.
Men visst känner man sig som en häxa bitvis. Vi förmodas ju stå längs vägen och hurra och vara glada så fort det är någon förbättring. Men det är för svårt att hänga med i dessa svängar. Varför ska vi plötsligt glömma allt som hänt och allt som sagts när det passar dem.
Jag klarar ivarjefall inte det längre.
Har allt för svårt att glömma hela denna långa smutsiga historia som har varit.
Nej, den enda person vi ska vårda och sköta om är oss själva och genom det så ger vi våra barn en gladare och bättre mamma.
Sänder dig en stor kram?Azalea

Tack för tipset. Just nu känner jag bara en enorm ilska mot honom och vad han håller på med, han tar beslut i sitt liv som påverkar mitt och barnens liv. Känner hur jag kokar av ilska, allt han säger gör mig förbannad och hans offerkofta han bär gör mig vansinnig.
Är det ens ok att känna så här mot någon annan känns som jag skall explodera och kan inte stoppa dessa känslor, känns som att allt rinner över nu. Är annars en glad trevlig och omtänksam person som ser till andras bästa. Känner mig som värsta häxan. Fan va jag hatar det här.

Du har varit här ett litet tag nu, vill bara titta in och säga hej och igen, välkommen!

Som det ser ut utifrån är du inte fast i en gegga som du skriver i ett tidigare inlägg, i så fall en väldigt lösgörlig variant som du är på väg ur.

Du har mått dåligt en tid och kanske går det ändå att se att det inte alltid sett ut som det gör nu. Du kommer inte må så här för alltid och det finns hjälp att få, det gäller att hitta vad som passar dig just nu. Du tar ansvar för ditt mående genom att testa olika saker, trots att det är svårt och det kanske tar emot. Bra gjort!

Nu har du som idé att testa AA om jag förstår dig rätt, vill ha en liten knuff. Du får tips här om att göra det online och lite erfarenheter kring hur det varit för andra, kanske är det något som känns hjälpsamt för att kunna ta det där steget..

Om du skulle vilja utvidga stödet här hos oss finns även ett självhjälpsprogram, du har kanske redan sett det.
Det finns också en nationell stödtelefon, Alkohollinjen 020-84 44 48, om du vill testa att prata med någon som ett nästa steg. Lite tips samtidigt vet ju du bäst vad du vill och är redo för nu, bara så du vet att det finns.

Oavsett vad du väljer att testa eller inte, fortsätt gärna berätta här för oss och läsa runt så kan vi ge dig stöd på det sätt som går över nätet!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack igen för ditt vänliga meddelande. Orkar inte skriva så mycket då jag inte riktigt vet ut eller in just nu. Enligt min fru har hon inga problem och hon har rätt att skrika och vara arg om hon vill, att jag och barnen säger tvärtom skiter hon fullständigt i. Som jag skrivit förut, jag är helt säker på att hon är narcissist och hon kommer aldrig se att hon gör fel. Att jag sen kan dricka utan att hon egentligen bryr sig betyder ju för mig att hon faktist inte bryr sig om mitt mående, enda gången hon klagar på mitt drickande är om det direkt påverkar henne. Jag vill inget hellre än bryta och starta om med barnen, men jag vet inte hur jag ska kunna komma ifrån henne med barnen i behåll. Just nu är det ju ändå helt kört med situationen vi är i att vi måste sitta hemma hela tiden.

Hej Pappa76, jag kommer från andra sidan men känner igen mig väldigt mycket i vad du skriver. Får jag ställa en fråga, innan din otrohet och lögner som du skriver går 4 år tillbaka i tidan, hur var det då? Var allt bra? Jag misstänker att det inte var det då du valde att vara otrogen.

Min fru skyller allt på mig, rätt som fel, hon skriker på mig inför barnen och hon skriker på barnen. Ibland är hennes klagomål befogade, precis som du skriver, men det är aldrig OK att bli spottat och hånad framför barnen. Jag blir det, det har i slutändan gjort att jag känner bara avsky inför min fru och vårt äktenskap är helt dött, ingen chans att återuppliva det tyvärr. Jag har senaste åren tagit till alkoholen för att härda ut detta, jag letar precis som du efter en väg ut. Jag kan inte lämna barnen hos henne så jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det.

Jag hoppas du löser det, men jag förstår vilket helvete du lever i.

”Har en mycket generösare inställning till mig själv.”

”Tiden, vilken kompis.”

De två meningarna bär jag med mig. De får bli grogrund för dagens funderingar tror jag. Sover nog på saken också ?

Jag förstår precis hur illa behandlad du känner dig av din man. Och liknelsen med att du skulle säga ”skärp dig” mitt i en av hans panikattacker är verkligen svinbra.

Jag tror att du har försökt att prata med honom. Försök gärna igen. Tänk på att utgå från dig själv och dina känslor. ”Jag tänker, tycker, känner när du gör...”

Funkar det inte - skriv ett brev till honom! Ordets gåva har du och ditt inlägg här är väldigt välformulerat.

Och sen tänker jag att du ska ta chansen och gå på AA-möten tillsammans med honom. Ni kommer båda att lära er massor!

Och hade jag varit du hade jag pausat VV och fokuserat på träning och nykterhet. Viktigast först!

Varmt välkommen hit! Läs och skriv massor här på forumet så ska vi peppa och stötta allt vad vi orkar!

Maste ta tag I mitt drickande. Bor utomlands sa stavningen kan bli lite galen har och dar. Har den senaste veckan varit full 24/7, hinkat vin innan espresso machinen ens gjort den forsta koppen kaffe. Drack “bara” en flaska vin igarkvall for att bota den rastlosa kanslan som fanns. Vaknat svettig och darrig. Jag kanner mig ensam, jag jobbar inte min man forsorjer mig. Familjen hemma ar det sparsam kontakt med och kanner mig inte riktigt hemma har men hatar att halsa pa foraldrarna. Pappa ar alkoholist och mamma ar I riskzonen. Nar jag var liten hetsat jag, kopte godis/ choklad i hemlighet efter skolan och tryckte I mig tills magen var sa full och jag dackade. Sen blev jag tonaring och ville vara snygg, sa bantade ner mig en sommar. Borjade pa universitet utomlands och dar blev det mycket droger pa fester. Borjade dejta en langare... festar inte langre pa det sattet och tar inga droger men ibland sa far jag infall och bara hinkar I mig alcohol. Anvander inte mat som dovning men vin daremot. Kanner mig darrig och angesten ar inte att leka med idag. Har inga barn och ar ung och borde vara lycklig men kanner mig sa otroligt ensam och ledsen. Har ingen jag kan oppna upp mig for. Kanner mig lost. Jag har inga problem med att inte dricka pa ett tag men har aldrig upplevt abstinens besvar pa det har sattet. Veckans konstanta drickande med over 10 liter vin har satt sina spar.

Ångest är vi alla här inne väl bekanta med. En del dricker fortfarande, men de flesta kämpar på med att vara nyktra.

Men det är ärligt talat kämpigare att dricka än det är att vara nykter. Själv ser jag fram emot att fira två månader som nykter på skärtorsdag.

Läs och skriv mycket här på forumet så ska vi stötta och peppa allt vad vi orkar och hinner!

Misstag gör alla. Huvudsaken är att man lär sig av dem och gör bättre nästa gång, förhoppningsvis ?

Och du lär oss andra också - genom att delge oss hur det gick för dig när du var såååå värd bara ett glas vin. Pang, så var du där igen. I vin- och ångestträsket. Sömnlös.

Tack för ditt inlägg! Tack för att du påminde mig om att jag aldrig - no ever what so ever - kan dricka ett enda glas vin. Jag vågar inte utsätta mig för den risken. Jag skulle garanterat ramla dit igen - precis som du gjorde.

Nä, det får vara. Jag vill inte dricka alkohol. Jag ser fram emot att fira två nyktra månader på skärtorsdag, och sen ska jag fortsätta räkna nyktra månader och år.

Jag har känt själv senaste tiden att jag tappat kontrollen över mängden alkohol jag dricker. Jag dricker inte på vardagarna men fredag och lördag.. Jag hinner aldrig märka själv men plötsligt är det för sent och det slår till plötsligt! Samma när vi har vart borta ibland.. inget inget inget PANG! Jätteotäckt. Kanske dricker jag för fort för jag vill så gärna att axlarna ska åka ner och jag vill så gärna känna mig GLAD!? Och kroppen har förändrats av stress och för att jag tappat min hälsosamma livsstil. Känns som att ingenting hänger ihop längre i kroppen. Det är bara trasigt!

I slutet av förra året bestämde jag mig iallafall att efter nyår så skulle här bli andra bullar. Jag anmälde mig till viktväktarna, tog fram mina träningsböcker och kände mig sjukt taggad! ...Mitt mål och mina tankar då var att genom träningen och ett tydligt mål med den närmsta halvåret så skulle även alkoholen minskas naturligt och förhållandet till den skulle återigen bli hälsosam snarare än bara en dålig ovana där alkoholen ersätter andra sätt att må bra (som är mer långsiktiga!)

Men så tillslut fick mannen nog. Satte nolltolerans här hemma. Mitt i mitt planerande. Han satte sig med barnen utan min vetskap och berättade att "mamma är alkoholist". Och då hände något jag inte kan förklara. Det var som att jag fick panik. Hjärnsläpp. Att jag tappade kontrollen när inte jag själv fick bestämma hur det skulle gå till. (när jag berättade om hur jag hade tänkt trodde han inte på mig).
Detta ledde till att jag drack i smyg några gånger. Han kom på mig. Och nu är allt upp och ner. Han tycker vi ska gå på AA-möten eftersom jag tydligt visar att jag är gravt beroende. Han säger att om han kommer på mig enda gång till så kommer han begära skilsmässa.

Jag mår så dåligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag har (i kombination) med viktväktarna anmält mig till programmet här på sidan.
Men. Jag vet/tror att jag inte hade haft några problem att klara detta på egen hand med min första plan. Jag har inga som helst problem att under en tid inte dricka alls eller att köra/tacka nej på tillställningar. Men det änns som han behöver "ett kvitto på att jag tar tag i min grava alkoholism".

Jag blir så ledsen för det bottnar i så mycket mer.
Han har vart sjuk i psykisk ohälsa/nedstämdhet/depression i ungefär 15-20 år. Jag har då dragit hela familjelasset (i korta drag). Det har aldrig funnits plats för mitt mående i vårt förhållande så allt som hänt under vägen har jag bara fått stoppa undan, bitit ihop och kört på. (och livet har testat oss kan jag säga! och jag har bara lagt allt i ryggsäcken utan att vända och vrida på det) Tillslut fick jag en utmattningsdiagnos men den fanns inte riktigt plats att ta hand om heller.. Jag är så oerhört sliten och trasig och när detta startade med fick jag vända ut och in på mig utan att jag egentligen var beredd. Och jag ser att senaste halvårets ökande alkoholintag där jag inte längre känner ingen min kropps reaktioner lika gärna kunde landat i manisk träning/ätstörning/depression/osv...

Det känns orättvist att han ställer så snäva direkta krav på mig. För mig är det som att jag mitt i en av hans panikångestattacker skulle säga "skärp dig!!" -"imorgon får du vara som vanligt igen". För ju mer mina tankar virvlar omkring så ser jag ju att jag hamnat här helt och hållet av hur jag ser ut inuti och allt som finns där. Och jag känner mig så ensam. Liten. Och trasig.

Hej Max!

Det här har du gjort bra, var stolt över dig själv?

Mvh Bo

Soffi! ? Det är med blandade känslor jag välkomnar dig tillbaka! Så klart värdefullt för oss här men av en mindre rolig anledning.. Huvudsaken att du stannat upp nu och kommer tillbaka på banan igen, en erfarenhet rikare men den kanske behövdes för att du ska få den där insikten? Oavsett vad du väljer för inledande väg, så är det av högsta vikt att reflektera över den så det inte barkar iväg åt fel håll. Och det här forumet är ju som bekant en ypperlig plats för reflektion. ?

Har funderat på hur du har det och hoppats att du hittat den balans du eftersträvat. Alkohol är ett jäkla gift som nästlar sig in i ens liv och kidnappar ens personlighet. Det du beskriver är precis så som jag själv skulle göra om jag började dricka igen. Autopiloten... usch vill inte dit igen någonsin och det här blir ännu en påminnelse om varför jag aldrig bör dricka igen. Jag skulle hamna i samma elände på nolltid.

Du ligger fortfarande långt före mig i nykterhet, firar tre månader i helgen och jag vill minnas att det var väl 100 dagar du siktade på sist? Och det fixade du ju med råge!!! Vad du än bestämmer dig för så är jag övertygad om att du klarar det!

En stor varm välkommen-tillbaka-kram! ?

Vi tänker på er härifrån aeromagnus!
Kram!

Grattis till 5 veckor! Wow!
Kram!

Tack Javelin! Såg att du varit inne i min gamla tråd medan jag varit borta och undrat hur det går för mig. Det värmde skönt!
Läser att du kämpar på och det gläder mig. Själv försöker jag ta mig upp på banan igen med en ny tråd.

Tack! Jag är så glad! Kram?

Hoppas du sovit gott?
Tror våra personligheter påverkas mer än vi tror av drickandet.
Ha en fin dag o kram?

Grattis till 3 månader ??????
Starkt jobbat

Skriver en kort sammanfattning om vad som hänt sedan sist, mest för att jag inte ska glömma själv, men kanske också för att om det finns någon här som kan dra lärdom av mitt misstag, min dumhet, och inte göra lika som jag så kanske eländet ändå leder till något bra.
Början av året har varit tuff. Ja, offerkoftan är på. Den är stor, varm och skön, helt underbart mysig helt enkelt!
Så, i ett försök att kränga av den, omformulering: Jag har haft mycket att göra och gett mig själv alldeles för lite tid för återhämtning.
Det var mot slutet av februari, bara ett par veckor ifrån att klara 6 månader nykter, som jag svepte offerkoftan för hårt omkring mig. Jag var sååå värd av sååå många anledningar att få ta ett par glas vin tillsammans med min gubbe en lördagskväll. Efter nästan ett halvår nykter kunde jag väl få unna mig de där tillåtna glasen och prova att dricka "normalt". Jag var faktiskt nästan lite nervös för hur kroppen skulle reagera. Skulle jag bli bakfull eller må dåligt efter? Jag mådde ju faktisk inte speciellt bra ens innan...
Men det gick bra! Jättebra faktiskt! Jag mådde som en prinsessa efter :-).
Så jag fortsatte med att ta ett par glas vodka på söndagen. Ja, ni läste rätt, jag drack ren vodka. Jag hade en flaska stående hemma som jag fått och som jag inte gjort mig av med för att jag dricker ju inte vodka eller vodkadrinkar, den var alltså helt ofarlig att ha hemma när jag var nykter.
Eller hur?
Nåväl, jag drack ju inte så mycket den där söndagen heller, bara två tre huttar, bara så mycket att jag skulle fortsätta att må så där himla gôtt. Likaså på måndagen. Och på tisdagen. Äh, lika bra att fortsätta på onsdagen för att dricka ur den där flaskan och hålla upp sedan.
Jamen bingo. Autopiloten var påslagen igen. Ni vet den där som styr mot systemet på eftermiddagen om skåpet hemma råkat bli tomt?
Det gick bra de första tre veckorna att vara nykter några dagar här och där och sedan dricka bara ett par glas resten av dagarna.
Nu är jag uppe i daglig konsumtion av en flaska vin. Jag skäms. Och den där härliga må-bra-känslan är som bortblåst. Jag mår skit och de senaste nätterna har jag sovit jättedåligt.
Tänk om jag skulle försöka lära mig något av detta?
Tänk om jag skulle välja att vara nykter idag?
För tyvärr, den här historien är inte ett aprilskämt.

Jag körde i diket. Med besked. Nu sitter jag här igen, klockan är strax efter fyra på morgonen och jag är sömnlös - igen.
Känner att jag måste ta tag i mitt drickande, eller snarare, famla fatt efter min nykterhet igen och för att klara det behöver jag er. Sorry att jag försakat er så länge!
Min förra tråd kändes dock inte rätt längre, den som heter "Ny i klassen", för jag är ju knappast ny här längre.
Istället blir det "Vägval". För att jag står här nu, i ett vägskäl och tvekar, det finns tre vägar att välja mellan:
1. Motorvägen för etanoldrivna varelser som kör på med gasen i botten, som jag vet slutar i fördärvet men som är så svår att svänga av.
2. Landsvägen som ser så vacker och lockande ut, den där man kör på i lugn takt nykter men får tanka lite etanol emellanåt, typ på lördagar. Jag vet dock nu att den bjuder på förrädiska skarpa kurvor vid djupa stup och det är stor risk för olyckor där man voltar av vägen.
3. Den lilla smala grusvägen. Den ser så tråkig ut och det finns inga mackar längs den där man kan tanka etanol, man får ta sig fram för egen maskin helt enkelt. Den är till en början krokig och smal och man får köra försiktigt. Men jag tror att det ändå är den vägen som leder längst och till de vackraste platserna.

Varför är valet så svårt?
Det är ju ändå inget definitivt val.
Det är ju aldrig försent att byta väg. Snarare så att jag måste välja varje dag. Varje dag i resten av mitt liv.
För nu finns ingen tvekan kvar. Jag är alkoholist.