Senaste kommentarerna i forumet

Det låter lite som min bror.. som också flyttat till sina föräldrar och lever på deras pension fast han har en lägenhet. Det är så tragiskt hur det kan bli.
De är också så medberoende och det är bara jag som ringer alla samtal till soc.
Senast förra veckan eftersom han sagt att han ska ta sitt liv. Han har bokade möten där men dyker aldrig upp. Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt??

..och jag är nöjd med den.

När man ligger och summerar veckan mellan svala lakan och kan konstatera att ...jo...den var fin, det känns härligt.

Vallade i lördags runt min gamla mor på de tre kyrkornas gravfält vi har i vår lilla by, nej hon är inte rädd för att jag ska putta ner’na.
Jag håller av min mamma ordentligt, den sista som kan berätta min historia i sin helhet, och det gör hon ofta.
Så pass mycket av en tradition har det blivit att frugan hänger på numera.
Vi handlar (oftast) Ljung till hösten och några kransar, vi gräver och krattar, fryser lite i duggregnet, blir leriga om både fingrar och knän, sedan åker vi iväg till ett fint konditori och gottar oss i både värme och godsaker.
Därefter åker vi hem till henne och hon bjuder på middag, tillsammans med mina andra två äldre syskon.
De brukar gnabbas med varandra som syskon brukar, men viktigast är att vi umgås tillsammans.
Middagen består som oftast av någon stek skuren i tunna fina skivor, en kraftig sås och potatis som man mosar ihop med såsen,
Det är så typiskt mamma-mat som det kan bli, gärna ihop med någon svartvinbärsgele och saltgurka.
Vi sitter kvar en stund inpå kvällen, och åker sedan förbi samma kyrkogårdar ännu en gång och fascineras över alla de levande ljus som pryder alla gravar, det är vackert så det nästan gör ont, ont för att så många saknar sina döda.

Söndagsmorgon vaknar vi av att dottern med familj bjuder in sig till frukost, de köper goda frallor, och vem kan motstå det?
Sedan hänger de med oss i dryga 12 timmar, och inte gör det något, jag gör det jag hade planerat i vilket fall.
På agendan stod det att köra sopor/pant som håller på att översvämma i garaget, det är två månader sedan sist.
Och gisses vad vi dricker en massa, man skäms när man ber personalen på ICA att rensa pantmaskinen för tredje gången.
Två gamla element åkte på sopen, original sedan nittonhundrasjuttiofem, så det var dags att byta ut dem, en av dem sköt jordfelsbrytaren så det blev alldeles svart i huset när någon ovetandes slog på det.

Grabben har vi nästan inte sett i helgen, han drog till Norrköping i fredags, och hans fotbollslag vann hela dritten.
Så det har festats hela helgen, halloweenparty på lördagen, stadion idag osv.
Han har varit hemma och bytt kläder, satt en stor flagga med klubbens emblem på fasaden och sedan dragit iväg igen.
Jag är inte ett dugg intresserad av sport, inte det minsta verkligen, jo jag är nog lite unik, men är glad för hans skull.
Han åt middag med oss ikväll, sliten men lycklig.

Vardagarna har jag inte så mycket att förtälja om, same same, but different...
En sak har jag slagits av, hur folk förändras ibland...
Som ni vet så är jag en betraktare och ser på folk på ett annorlunda sätt.
Vår personalmatsal har gäster både utifrån och ifrån andra firmor i grannbyggnaderna.
Rutinmässigt sitter vi nästan alltid vid samma bord, och bordslängan bredvid oss sitter det folk från en annan firma med samma rutiner...
Det finns en ung tjej i knappa 30 årsåldern som hörs mycket, skrattar högt och ljudligt, och är alltid med i alla konversationer.
Hon har två jämnåriga kollegor som sitter med, jag brukar kalla dem för ”den grå musen” och utländskan.
De säger aldrig något, utan ler tillsammans med de andra när de skrattar, annars är de tysta..
Men....när ”högtalerskan” är hemma med VAB (antar jag) så växer de andra två.
Allra helst när hon som snackar en massa har varit hemma i flera dagar så blir den grå musen plötsligt mer uppmärksammad.
Hon fixar till sin frisyr, sminkar sig lite mer och tar på sig finare kläder och låter sig bli kurtiserad av de manliga kollegorna.
Samma sak med utländskan som varit lite för blyg för att våga prata lite halvknackig svenska, hon börjar prata lite mera.
Men på måndagen är allt som vanligt igen, då har hon som tar åt sig all uppmärksamhet tillbaka igen.
Den grå musen går tillbaka till sitt återhållna timida hållning.
Om inte storsnackaren råkar komma tillbaka redan på fredagen, då borrar hon blickarna avundsjukt på de andra två som har hållit ställningarna medans hon har varit borta, och dessutom roffat åt sig.
Den grå musen sätter tillbaka sina glasögon på näsan och låter den bruna koftan åter dölja hennes skuldror och sätter håret bakom öronen igen, hon försvinner in i sitt fack och rang utan klagomål.

Sådant ser man när man tar sig tid att studera andra, lite läskigt att det blir så tydligt.
Eller...så är det bara min fantasi som skenar iväg.
Spelar egentligen ingen roll, intressant är det i vilket fall.

Man får mycket annat att tänka på när inte alkoholen har första prioritet.
Varken i planeringsstadiet, under tiden eller när man får ta hand om repressalierna, efterbörden.

Denna vecka har förflutit helt utan några hemskheter, så var det inte söndagarna när jag drack, de var mina värsta dagar.
Okey, måndagarna låg inte heller högt i kurs, det var ju dagen efter, dagen efter.
Fortfarande inte min favorit, men numera av helt annan innebörd.
Det är ju dolken i ryggen på en helt perfekt ledig helg, och med flest arbetsdagar kvar till nästa.

Men man överlever det mesta, och ännu längre och smärtfriare utan alkoholen.

Berra

Sen kom han på den briljanta idén att han måste dricka upp allt som finns kvar av vin boxen samt en slatt vin i en flaska och två öl som inte kunde stå kvar. För nu ska han ju sluta i morgon och då kan det inte finnas kvar något i hemmet.
Han hällde upp ett glas vin till mig också, som jag aldrig rörde. Han hade svårt att släppa mitt orörda vinglas med blicken och han missade precis när jag hällde ut det i vasken. Men han vågade inte fråga utan stod bara tyst och sa sedan god natt.

Om ett par dagar kommer nästa anledning, bortförklaring, ryggont, eller ”jag gör vad jag vill”.

Imorgon är det måndag och tillbaka till rutinerna, skönt. Även om det blev för lite återhämtning denna helgen...

Sen kom han på den briljanta idén att han måste dricka upp allt som finns kvar av vin boxen samt en slatt vin i en flaska och två öl som inte kunde stå kvar. För nu ska han ju sluta i morgon och då kan det inte finnas kvar något i hemmet.
Han hällde upp ett glas vin till mig också, som jag aldrig rörde. Han hade svårt att släppa mitt orörda vinglas med blicken och han missade precis när jag hällde ut det i vasken. Men han vågade inte fråga utan stod bara tyst och sa sedan god natt.

Om ett par dagar kommer nästa anledning, bortförklaring, ryggont, eller ”jag gör vad jag vill”.

Imorgon är det måndag och tillbaka till rutinerna, skönt. Även om det blev för lite återhämtning denna helgen...

Men så nöjda vi måste vara Fibblan???, vi har ju hållit oss utan alkohol i veckor nu?.
Vi är starka och nu väntar en ny vecka.
Det kommer gå bra, må så gott?

Kramar
???

Idag var jag på mässa på eftermiddagen. Fint. Igår var vi som vanligt på andakt vid minneslunden där askan utav min pappa ligger. Så stämningsfullt att stå utomhus i skymningen med alla ljusen som brinner. Lågorna dansar i mörkret. Församlingen delade ut reflexer i form av änglar till oss som besökte kyrkan. Vi köpte även kyrkans egen honung med oss hem. Sånt gillar jag. Kyrkorna har ofta fina varor att ge bort som presenter eller att unna sig själv. ?

Tack för hejarrop och pepp?!
Det betyder mkt och får en att orka lite till?! Har funnits tillfällen med lite tankar på a..?, men tack vare stöttningen här, kryssar jag förbi de dåliga tankarna???!
Tack?!
/Fibblan ?.

Hade en tanke innan idag, att jag skulle skriva ett lite längre inlägg. Sätta ord på de positiva förändringarna så här långt. Men nu orkar jag bara inte..?
Trött.
Får mkt gjort dock?! Därav tröttheten säkert också. Så det får va en positiv punkt:
Använder tiden väl och får mkt gjort?!
Fler punkter kommer, en annan dag..
Kram och nykter god natt?!
/Fibblan ?.

Haft en bra helg...godis å te å egen tid i massor. Inga störningsmoment alls. Ny arbetsvecka med flera utmaningar som kommer att trigga massor. Större grupper av människor som vill prata med mig. Otydliga förväntningar. Mingel (hatar detta mest av allt). Usch denna vecka känns otäck och jag har inte tillräckligt med "stoppa suget-verktyg".

Den förra träffen var helt fantastisk, pirrig och befriande på samma gång. Tänk att kunna berätta högt om sina A-erfarenheter för andra. En mycket märklig och häftig känsla. Dessutom jättekul att få ett ansikte på en del av alla man lärt känna här inne, inte minst de otroliga människor som arbetar på AH.

Det fanns inte tillstymmelse till att känna sig pressad vare sig att avslöja vem man är eller hur mycket eller lite man vill prata. Helt upp till var och en.

Vill ni läsa min upplevelse av hur det var sist finns den under #1089 (!) i min tråd, skriven den 17 februari 2019. Försökte länka, men det funkade inte...

Rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att vara med.

Hoppas vi ses!

Efter en diskussion om att bjuda hem folk eller inte...huruvida om jag skulle vara hemma eller jobba..ville jag vara.med ?
Min man sa; Umgås är ju roligt.
Jag sa; Nä det är det inte.
Jag tycker inte om att umgås för att umgås för att det är så man
gör.
Jag gillar mitt eget sällskap bäst. Jag är nog också "lite annars skapt".
Visst såg du Skavlan i förra fredagen? Tjejen med autism....stand up-aren. Om.inte...rekommenderas.

Tack ”tackohej”,

Tack för tipset om bok, jag beställde den och ser fram emot att läsa den.
Helgen har varit en testperiod av nedtrappande för mig, det har varit otroligt jobbigt, men jag är ändå stolt att jag lyckats trappa ner enligt det mål jag satte. Jag tänker baby-steg...

Var fick du en sponsor ifrån - här på detta forum eller aa kanske?

Vänliga hälsningar!

Var på akuten idag. Blodprover såg bra ut, urinprov såg bra ut. Läkaren ville inte fortsätta utreda för han såg absolut inget som tydde på allvarliga sjukdomar i vare sig lever, bukspottkörteln eller galla. Vet inte om man ska lita på det eftersom symtomen kvarstår... Han trodde iaf att det var stressrelaterat

Du behöver troligen hjälp att bearbeta det du tidigare varit med om så det inte stör dina kommande relationer. I första hand kanske du ska ringa din vårdcentral och be om en samtalskontakt. Alanon, leta på nätet, är också bra för där kan du få förstålse för dina upplevelser som du bär med dig. Börja med detta är mitt förslag, ❤

Skönt att få en lägesrapport då och då? vill ju så gärna att du ska må bra.
Men du får kämpa förstår jag och det är ju en process som vi så många gånger konstaterat.
Du hade ju en lång period av nykterhet så det är självklart att du kan fixa det igen.
Fina, gulliga, kloka, starka, roliga Vinäger, du som är så stöttande och inspirerande för andra, måste ju också ta en paus ibland.
Ta hand om dig❣️?

Kramar
???

Tack för svar och ditt svammel, som ju inte är svammel ?, men fattar känslan när man skriver av sig från hjärtat ☺️!
Jag är så glad att du hör av dig! Full förståelse för att det inte finns kraft till att kika in hos var och en! Vi växeldrar - det har vi kommit överens om?!
Vad bra att du efterhand som du skrev landade i precis det jag tänker;
Du är bra!
Du är insiktsfullt!
Analyserande!
Har många, många vita dagar bakom dig totalt!
För du ger aldrig upp!
Du är en fighter!
Och du har så många att kämpa för, som älskar dig!
Jag ger heller aldrig upp min tro på dig❤️!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Ja såklart, smartare med en tråd. Tänkte inte ens på det. Fortsätter skriva i den här tråden. Nu har det gått 1 vecka och 1 dag. Har varit på 3 AA möten. Nästa är imorgon. Fått jättebra stöd där.
Det enda jobbiga är att jag börjat äta massa godis. Jag som har typ 12 kg övervikt. Vill gå ner i vikt. Imorgon ska jag försöka vända på det med. Nyttig mat, springa 2-3 gånger i veckan och AA 3 gånger i veckan.

Tack Soffi! Verkligen!
❤
Och jag själv har faktiskt rätt...

Jag har tänkt att jag ska gå på möte nån gång när tillfälle ges. Men nä. Jag måste nog forcera det. Får se om det går.

Vad jobbigt för dig att allt blev nattsvart, känner verkligen med dig. Men det är ok att gråta och vara arg, mycket bättre än att ta till flaskan.

Varför du ens försöker eller hoppas? Jag stal ett citat från ditt eget inlägg ovan:
"Vad som än händer ska jag fortsätta vara nykter så länge det går. För på fyllan kommer saker bara förvärras. Som nykter ser jag iaf att det finns en liten liten chans att jag kommer kunna bli av med mina demoner och få leva ett fint liv. Kanske inte just nu, men nån gång."

Jag har själv inte vågat gå till AA. Men jag tror att med AA's hjälp så kan vägen till det fina livet bli lite mindre gropig.

Starkt av dig att vilja gå dit och få hjälp.

Sänder allt stöd jag kan!

Från rosa moln till nattsvart.
Jag visste att det skulle komma. Förmodligen kommer det flera gånger om jag bestämmer mig att fortsätta leva för mig själv. Alltså ett nykter liv.

Just nu känner jag mig inte värd mer än ett liv som som råalkis. Jag förstår faktiskt ingenting. Har bara gråtit och varit arg idag.

Har bokat tåg fram och tillbaka till en närliggande större stad i veckan för AA-möte. Jag vet inte varför jag ens försöker eller hoppas.

.

.

.

Liten, svag, misslyckad, värdelös, eländig, skamfylld, blä blä blä... Så har jag känt mig ett tag. Går in ibland och läser om allas fantastiska framsteg - gläds av hela mitt hjärta med er och känner mig ofta stolt å era vägnar. Ni är så bra och så himla värda den framgång ni skapat.

Själv har jag haft fullt upp med råge och då fokuserar jag på att "överleva". Hur trevliga saker det än handlar om tar det på krafterna och då behöver jag hushålla med dessa. Klarar inget annat än absoluta måsten just då. Förlåt!

Panikångesten kommer och går. Den senaste veckan har den varit lite snällare mot mig. Det gör att jag tror att det blir lugnare vad gäller alkoholen. Som vanligt dricker jag inte så att någon annan märker, dock alldeles för ofta - och med tanke på toleransen, på tok för mycket.

När jag nu beskrev mina inledande känslor tänkte jag faktiskt: Varför ska jag skämmas och känna mig värdelös för att jag inte på egen hand lyckas bota en svår sjukdom? Ja, alkoholism är faktiskt ett sjukdomstillstånd. Har börjat förstå det på allvar. Äntligen. Bättre sent än aldrig...

Har också blivit rädd för de fysiska men mitt drickande kan få/har fått. Det vore ju så j-a onödigt att dra på sig obotliga skador på grund av alkohol. Det finns så många runt mig som faktiskt älskar och behöver mig. Då kan jag väl åtminstone låta bli att påskynda min bortgång.

Så många tankar just nu. Ostrukturerat svammel, vilket jag som vanligt bjuder på.

Försöker intala mig att jag är bra, trots allt. Har fortfarande många fler nyktra dagar än motsatsen sedan jag började skriva här för två år sedan. Är insiktsfull och analyserande vad gäller mitt A-missbruk. Och framför allt...

Jag ger inte upp. Aldrig. Någonsin.

Tack som f-n för att ni finns, stöttar och inte ger upp hoppet om en sådan som jag. Skulle vilja svara er en och en, men just nu förmår jag inte. Hoppas ni har överseende med detta. Växeldragningen, ni vet...

Har sagt det förr, så mycket klokskap som finns här på forumet är svårt att hitta någon annanstans.

Massor med kramar till er alla, oavsett var i kampen, läkningen och helandet ni befinner er.

Så härligt o höra västligvind ☀️!
Du är solen - Du är vinden!
Och efter bråkiga vindbyar, så blåser den i din riktning igen?️?!

Stort GRATTIS till dina 4 veckor ?!
Det är verkligen superbra gjort!!
Heja dig❤️!
Stor kram
/Fibblan ?.