Senaste kommentarerna i forumet

Låter härligt din plan, känner så också lika samma, det löser sig. Tror på riktigt att vår kärlek är över, den fick aldrig någon grogrund. Den här tråden har hjälpt mig så mycket, lyfta blicken och se framåt. Längtar till friheten för den kommer. Som du skrev, sitta ute och ta ett glas vin, inga spänningar. Värst är väl att mina barn inte vill flytta, men det kanske kommer när dom börjar förstå att något inte stämmer. Dom är viktigast och utan dom ska jag ingenstans ( det är mina från ett tidigare förhållande) hur har du/ ni självomhändertagande gjort, har ni berättat för alla i er omgivning, vad har ni fått gör reaktioner? Jag har valt ut vissa på den här lillan byn, dom andra nära vännerna förstår att något inte stämmer för umgänget finns inte. Det har varit skönt, men ändå otroligt utlämnade. Men min psykolog sa att det är bra, för det är ett tecken på att inte vara medberoende och det har kämpat emot att i inte hamna i. Och som hon sa, vänder det och han tar ansvar så kommer också omgivningen ge honom respekt igen.

Tack för peppande ord! Har haft detta i bakhuvudet ganska läge nu att jag måste sluta, igår drack jag inget, var ute på två långpromenader när jag blev sugen.. Jag älskar träning och har gjort hela mitt liv, kanske jag hittar tillbaka dit nu!
Charlie70, jag har bestämt att sluta helt, tror inte jag kan det där med moderat drickande, har provat förr..

Skönt att ha en utväg skriver du, så mänskligt att känna så. Min gissning är att du kanske har en känsla av att sitta fast och då kan den typen av tankar plötsligt kännas rimliga. Du är inte ensam om det! Du har skrivit här förut och du skriver nu vilket är ett tecken på rörelse, ett tecken på att du vill finna en väg ur dina känslor och din situation.

Jag ser att du skrev i natt, hur känns det idag?

Vad kan vara en möjlig liten rörelse? Ett samtal, en promenad? Vård?

Alkohol påverkar oss på många och ibland oberäkneliga sätt. Tankar om att vilja få stopp på lidandet kan bli handlingar. Val en aldrig skulle göra nykter. Vad tänker du om det? Du skriver med omtanke om dina pojkar och att inte vilja åsamka närstående smärta. Om du skulle be någon om extra stöd nu, vem skulle det vara? Jag gissar att du har varit ett stöd många gånger, varit den som ger. Hur är det att ta emot? Att skriva här visar på mod, du vågar ta emot respons.

Vi finns här.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Backen123 - jag ser hur du kämpar. Jag önskar dig styrka att fortsätta, jag tror att du har den - men det kan kännas tufft emellanåt. Det känns inte som din man har kommit till insikt och finns inte insikten är det svårt att få ett förlåt. Det känns fruktansvärt eländigt och inte ens ett förlåt eller någon kommentar om man som alkoholist gjort fel. För 1,5 år sedan levde jag precis så. Men efter ett års separation då maken var nykter kom han lite grann till insikt. Om du vill veta mer kan du läsa tidigare i tråden. Därför kom ett förlåt denna gång.

Ja, helgen var som sagt fruktansvärd! Men det kanske förde med sig något gott? Maken insåg att två dagars ohejdat drickande inte var bra. Han blev dum och otrevlig, orkade inte göra något, kände ingen eufori när han drack, kände att han var deprimerad, fick hjärtklappning och kände att han mådde skit. Skitmåendet höll i sig flera dar efter att han drack. Vi har pratat och han har erkänt allt detta och inser att han behöver strikta regler och klarar han inte det söker han hjälp, börjar gå på AA. Han vill inte förstöra livet pga alkoholen. Vi har haft riktigt bra samtal där vi har fått kontakt och jag ser den fina mannen igen. Men allt detta har jag hört förr så jag tar det med en liten nypa salt. Det som är skönt är att det kanske blir lite mer lugn och ro under renoveringsprocessen.

Tiden får utvisa om detta verkligen är vårt hus, vårt liv tillsammans eller om jag måste lämna. Så min plan framåt är antingen ett alkoholfritt härligt liv i ett underbart hus med trädgård att pyssla med, mcåkning och husbilsresor. Eller så blir det en lägenhet eller radhus med uteplats där jag kan sitta i solen och odla lite, ett glas vin i lugn och ro utan att det spårar ur, aktiviteter med goda vänner. Ha ett härligt liv ensam och göra det bästa av det. Hur det än blir så blir det bra! Jag måste bara rida ut stormen först.

Jag instämmer med Javelin!
Du måste söka hjälp omedelbart!
Djup depression är ett livsfarligt läge och man tappar omdömet.
Det finns alltid en väg ut ur det svarta och in i livet igen.
Livet är det viktigaste för dig och dina anhöriga, allt annat är sekundärt just nu.
Ring och prata med alkoholhjälpen, de är så fina och förestående människor, har själv träffat några av dem.
Sänder många styrkekramar till dig!!????

Nej, det är inte rätt tankebanor som snurrar nu. Du behöver stöd från sjukvården omgående! Ring din läkare och berätta hur dåligt du mår, finns massor av hjälp att få och du kommer må bättre! Du och din familj förtjänar att du mår bättre!

Jobbet är inte allt och meningen med den här situationen just nu, är kanske att du ska ta tag i hälsan? Hur gick det med antabus? Hur ser livet ut i övrigt förutom jobbfrågan, att avsluta sitt liv när man har barn är inte ett alternativ. Även om det känns hopplös och mörkt nu, så kommer det bli bättre! Börja i rätt ände och kontakta hälsovården, berätta att läget är skarpt och jag lovar att du kommer få hjälp. Du kan ringa 112 om det känns för överväldigande, jag har en bekant som gjorde det och fick fint stöd och mår sedan flera år jättebra. Det finns alltid en utväg!!! Massor av styrkekramar till dig, du fixar det här!!!

Jag skulle kunna vara din man... har fått chanser, misslyckats etc. Han kan sluta. Han är inte maktlös. Sen kan man få (ta) enstaka återfall men det låter som om din man dricker nästan dagligen igen? Du sviker honom inte. Han är fullt kapabel att fatta beslut, även om han är beroende är han inget offer utan han har ett val och nu har han valt att dricka. Du kanske t.o.m ger honom den spark i arslet som han behöver om du faktiskt lämnar.lycka till!

Svårt det där där man till viss del känner sig skyldig och därmed låtit saker gå för långt. Tycker du gör helt rätt som väljer att vara vuxen och nu väljer att inte dricka så att du kan hantera de här situationerna hyfsat.
Känns som om ni båda behöver fokusera på er relation, eller du kanske inte alls vill ha nån relation längre? Du skriver att hon kommer tillbaka från besöken på beroendeenheten stärkt i sin uppfattning att det är ditt fel. Vad händer om du backar och pudlar i det läget? Det kanske du redan gör? Er relation kan säkert till viss del vara orsaken till att hon dricker elller... nej, er relation kanske får henne att må dåligt och hennes lösning på det är att dricka för mycket. Den medicinen funkar så jäkla dåligt. Vad säger hon själv om det? Vad säger hon själv om att du får höra från barnen att hon blir aspackad? Du skriver att hon är världens bästa mamma. Stämmer det, så skulle jag kunna tippa på att hon har en fruktansvärd ångest inför att hon druckit (jag kommer från beroende sidorna). Anfall är bästa försvar... att skylla ifrån sig och gå till angrepp gör att hon kan slå ifrån sig. Tycker hon att drickandet är ett problem?Du gör däremot helt rätt som inte ”slår tillbaka”, Men just detta kan ju göra att situationen eskalerar något... hon vill ha en reaktion men den uteblir och hon blir mer och mer desperat.
Du skriver att hon är en jättebra mamma, kanske kan du börja att bekräfta henne i det. Det betyder inte att du är en dålig förälder. Du verkar ha en fin relation med barnen om de vågar berätta om det som hände på färjan, så ta inte åt dig även om det säker är svårt eftersom hon säkert vet hur hon ska få dig att må dåligt. Försök att hitta kärnan i dig och att minnas och bekräfta henne i hennes goda sidor.
Tänker att hon egentligen mår så dåligt av hela den här situationen och behöver hjälp med den och att lösningen inte är att stanna för barnens skull. Inte för sambons skull heller. Hon behöver också en väg ut.

Grattis till alla dina dagar!

Som jag sagt tidigare ..du är så målmedveten...strongt??

En helt annan sak...å vill inte låta som en polis...kan du vara på ditt jobb när du är hostig och snorig?

Kram?

Charlie, FinaLisa, Torn och Andrahalvlek? Tack! Och grattis till var och en av er för era vita dagar???
Måste säga att det var åren innan beslutet att sluta dricka som var kämpiga. De här tre månaderna har varit lätta jämfört med det. Och jag har då inte haft någon kamp med suget jag haft heller för det finns inte på kartan jag skall dricka. ? säger bara till ? så är det bra med det. Som jag skrev i början av mina vita dagar så har jag bestämt mig för att fostra hjärnan som man fostrar ett egensinnigt barn. Och det funkar.

Ha en fin nykter tisdag! Kram?

Har haft starka självmordsplaner ikväll. Verkar tufft att få ett nytt jobb även fast jag vill och har fin cv. Vore dock hemskt mot mina pojkar och närstående. Men skönt faktiskt att ha en utväg, vill men vill inte. Gråter mycket. ❤️ Jag kanske inte orkar.... har varit på otaliga intervjuer. Har tappat winner -känslan. ❤️? Vore skönt att bara få sätta stopp.

Vad härligt att du har klarat 4 veckor nu, grattis! Du har ju upptäckt många positiva saker och mår bra. Och du kommer upptäcka fler positiva saker ju längre tiden går. Perfekt! Jag hade exakt samma tankegångar i det läget du är nu. Men som Andrahalvlek skrev, de kommer glesare och glesare. Det blir kortare och kortare också. Till slut är det bara små ögonblickstankar som försvinner direkt. Det kan ta olika tid för olika personer innan detta inträder. Jag må vara lyckligt lottad men jag kan ärligt säga att jag vill inte ens kunna dricka kontrollerat i nuläget. Ser ingen anledning liksom, har noll sug. Jag har varit nykter i snart 3 månader, hur jag känner om ett år, 2 år, eller ännu längre fram vet jag inte. Det får tiden utvisa.

Man får också acceptera att kunna ha lite tråkigt i bland, det tillhör livet.

Kram

Tack för att jag slipper känna mig helt ensam om detta ? En tröst att läsa era inlägg.

Den skitgubben fick ett knä i skrevet också.
Så lättlurad är jag inte..

Surfade runt på youtube och hittade en massa olika intressanta vittnesmål.

https://youtu.be/UYdlL0TcB6Q

https://youtu.be/wWBq0blj8TE

https://youtu.be/37I-o5W1aOk

https://youtu.be/-6NMiZbaboc

https://youtu.be/-Zgt422Aysc

https://youtu.be/5HBFT0Kb2r4

https://youtu.be/UxQHi0S0sow

https://youtu.be/dVG_PpluDN4

https://youtu.be/GtBa4ASsbUo

Poddavsnitt:

https://youtu.be/E5KbGrrv8bY

https://youtu.be/yQcOCvqFm6I

https://youtu.be/KYhkcaF_JB0

Dokumentärer:

https://youtu.be/RtH5GH6tpvA

Fyller på det här inlägget efterhand när jag hittar fler intressanta vittnesmål. Bra att ha allt på samma ställe, jag kan nog vilja se vissa av dem igen.

Programmet ”Kysst av spriten” på SVT vill jag hitta fler avsnitt av, så det ska jag leta aktivt efter.

Där fick alkoholdjävulen en snyting! Man måste vara uppmärksam, aldrig släppa garden.

Hostat, snorat och ynkat mig igenom den här dagen. Jobbat cirka två timmar med de allra nödvändigaste. Samma sak imorgon. Sen blir det nog att jobba hemifrån resten av veckan.

Betalat räkningar också, både mina och dotterns. Ni som följt mig ett tag vet vilken vånda jag hade med årsredovisningen till överförmyndarnämnden för någon månad sedan. Nu har jag fyllt i alla summor för årets tre första månader i bokföringen! Och jag har alla fakturor och kvitton sparade redan. *klapp på axeln*

Att göra NU för att slippa jobbet senare tillhör kanske mitt nya nyktra liv ? Inte skjuta allt jobbigt framför mig utan ta tag i saker direkt. Jag vill tro att det är så faktiskt.

Jag ”firar” två månader som nykter på skärtorsdag och det känns stort! Två nyktra månader!

Bra jobbat med 3 månader, jag är snart där men tar inte ut något i förskott. Jag tycker också coronabevakningen varit en prövning men faktiskt släppte det i mitten av förra veckan och nu har jag känt mig stark att jag klarar så exceptionella omständigheter- nykter.
Har också ”längre tid” som mål. Har inte bestämt än vad det är. Skulle varken våga eller vilja dricka vid enstaka tillfälle. Litar på mig själv, men inte det minsta på alkoholen,
Just nu har jag en period att jag är så tacksam för varje nykter dag, men har lärt mig att det skiftar.
Önskar dig styrka och beslutsamhet!

Efter höstlovet så kom mitt äldsta barn till mig (då 10 år) och berättade att när mamma hade tagit med dom på kryssning så blev hon alldeles för full. Hon kunde inte riktigt resa sig ur fåtöljer och hon gick in i väggarna i korridoren fast det inte gungade.

Min sambo har alltid druckit för mycket sedan vi träffades för 20 år sedan. Jag har också druckit mycket och då i början när vi precis gått ut högskolan så var det ju det livet vi levde. Och många år efter det innan vi fick barn så bodde vi i praktiken på krogen. Det är förhållandevis billigt och lätt att leva så.

Men det har alltid funnits en skillnad. Min sambo har alltid tyckt att det är viktigt att alltid ha öl och vin hemma till fredagen och till högtider. För har det kunnat kvitta men för henne har det varit viktigare än mat eller andra livsnödvändiga saker.

Nu tillbaka till höstlovet. Så min dotter berättar detta och jag och min sambo har haft det dåligt under många år. Sista året har det varit extra dåligt. Och en stor del av att min sambo mår dåligt är på grund av mig. Det finns otrohet, lögner och andra svek från min sida.

Problemet är att min sambo är arg på mig hela tiden och hon är det inför barnen. Och känslorna förstärks när hon dricker. Hon blandar saker som hände för fyra år sen och saker som händer eller inte händer nu. Då det inte finns någon tillit från henne till mig så blir alla farhågor sanningar och hon faller ut mot mig.

Det här är en verklighet som jag levt i under lång tid, flera år. Men eftersom den är till viss del självförvållad har jag tyckt att jag kunnat hantera den. Har också förklarat att jag vill separera och sälja lägenheten. Men hon har vägrat och pekat på att vi har jobbat för att komma dit vi är och att då blir hennes enda val att flytta hem till hennes födelseort och ta med sig barnen.

När nu min dotter kom som en väckarklocka så insåg jag att jag måste göra något. Framförallt ska jag inte dricka själv överhuvudtaget. Det har annars varit det enklaste sättet att undvika konflikt. Dricker jag också så känner min sambo sig normal. Och så måste jag få koll på läget. Vad får min sambo göra och inte och vad kan jag göra?

Fick rekommendation på en jurist som jobbar utifrån barnen och fick en timme med henne till slut. Det här tog dock en månad för hon hade fullt schema. Men den 12 december fick jag träffa henne och jag fick lite koll på att sambon inte bara kan ta barnen och dra 16 mil och bosätta sig någonstans tex. Fick också massor av råd och stöd om hur jag ska agera och gå vidare.

När jag kom därifrån så gav jag min sambo rådet att uppsöka behandlingsenheten där vi bor. Hon fick kontakt där men hittills så har hon bara fått samtalshjälp och när hon kommer därifrån så är hon stärkt i sin uppfattning att allt är mitt fel och att hennes agerande beror på vad jag har gjort. Eller så skruvar hon det på något sätt till mig.

Jul och nyår var jobbiga och hon drack väldigt mycket. På nyår tänkte jag att det skulle bli lite lugnare eftersom vi hade kompisar hemma som också har ett barn men hon drack som aldrig förr. Jag räknade ihop att hon drack 18 enheter alkohol den kvällen på egen hand.

Sen har det rullat på och hon dricker generellt mer än innan hon fått hjälp. Det spårade ut totalt en kväll och hon slog mig med en fjärrkontroll samt höll hårt i mina överarmar med sina vassa naglar. För att lugna situationen så ringde jag socialjouren. Det funkade och hon gick ut. Efter blev hon väldigt arg och ringde socialjouren själv och berättade vilket svin jag är och vad jag gjort i "alla" år. Dagen efter gjorde jag också en polisanmälan mot henne.

Socialen valde att inleda en utredning men med allt kring att folk är sjuka och snuviga och barn som är det i omgångar så kom vi inte dit förrän i förra veckan för ett första möte på familjeenheten. De utgår ju från barnen och jag fick dra en bakgrund om varför vi var där. När Maria inte fick berätta om allt skit jag har gjort så blev det väldigt jobbigt. Till slut förstod socialsekreterarna att de inte skulle komma vidare om hon inte fick berätta så hon fick göra det. Det betydde dock att vi inte hann klart så innan den riktiga utredningen kan börja så har vi ett möte till innan samtalen blir enskilda och barnen blir involverade. Det mötet är under nästa vecka.

I allt det här har jag fått hjälp här men också med anhörigstöd hos behandlingsenheten. Dessutom har jag fått hjälp hos Relationsvåldscentrum. Min sambo slår mig inte hela tiden, inte alls. Men hon är hotfull och "in my face" när hon är full. Skriker "se mig i ögonen när jag pratar med dig", 30 cm ifrån ansiktet osv. Så jag var osäker om den hjälpen verkligen kunde vara för mig men det kunde den tydligen och det känns väldigt bra.

Just nu så vågar jag inte separera för jag vågar inte lämna henne ensam med barnen. Så länge hon dricker som hon gör så funkar det inte. Och hon har ju delad vårdnad, iaf som det är nu. Men jag hoppas att det här leder till att hon får tvångsåtgärder på sig om hon ska ha vårdnad om barnen. Antingen provtagning eller medicinering så att hon inte kan dricka.

Jag vet att jag kan ta barnen som enskild förälder om det uppstår en otrygg situation och jag har en packad väska som hon inte vet om sen någon månad tillbaka. Har varit på väg många gånger nu men de här situationerna uppstår på kvällen när barnen är trötta och hittills har jag kunnat lugna och få barnen trygga och somnat.

Det finns mycket som jag skulle kunnat gjort annorlunda under åren. Det är dock inte ok att skrika som hon gör på mig inför barnen. Det här sker 5 av 7 dagar per vecka. Hon är inte full varje gång men hon dricker 3-4 dagar varje vecka. Just att kalla mig "överjäst", "blekfet", "svin" osv inför barnen är dåligt. Jag kan hantera det även om det gör ont. Jag har gått ner 17 kilo sen i somras men skulle vilja gå ner lite mer. Men hon vet att det tar när hon säger sånt. Men jag kan hantera det eller stänga av... men mina barn ska inte behöva höra sånt eller när hon skriker könsord och annat.

Hon pratar också om att jag aldrig velat haft en familj och att jag inte gör något för barnen. Inför barnen. Hon pratar också om det här med barnen enskilt.

Det är frestande att munhuggas tillbaka och prata skit om henne men jag försöker förklara att mamma är arg på mig. Inte på dom. Att det inte är ok att en vuxen skriker inför barn på det viset även om det handlar om "att säga ifrån" till en annan vuxen. Mamma är världens bästa mamma men det är inte ok att hon beter sig på det här sättet. Så har det varit under flera år och barnen tycker det är ganska konstigt att allt är mitt fel när det är hon som skriker och gormar hela tiden och skapar miljön som vi befinner oss i.

Tack, det var skönt att skriva lite.

Du är så välkommen hit! Du kommer få ett bättre liv som du själv bestämmer i när du slutar med alkohol.
Önskar jag slutat dricka tidigare i mitt liv. Kram

Välkommen hit till forumet.?Hoppas denna gemenskap ska hjälpa dig dit du vill.Jag har också gjort programmet här med rådgivare och senare vågade jag öppna en egen tråd här och jag skriver ibland i andras.Som jag gör i din nu?Jag har inte berättat för någon om min osunda relation till vin utan skriver bara om det här på forumet.Kram Pilla

Jag läser och förstår att du verkligen har gjort så mycket. Beklagar din förlust och det är hemskt när en människa mår så dåligt och avslutar sitt eget liv. Jag hade en nära vän som jag förlorade i suicid. Jag träffade honom under en patientutbildning i tidigt 2000. Det var en patientutbildning för människor med bipolaritet. Den här vännen var min enda vän under många år. Han och jag pratade om allt. Han ville prata om mediciner, det ville inte jag. Jag förstod att hans mediciner gav så hemska biverkningar (även mina och jag förändrade min livsstil så att jag kunde sluta med mina mediciner, även om det tog många år). Jag ska inte säga att allt handlar om eget ansvar, för det är också så att vi människor får i stort sett bara mediciner när vi vänder oss till vården och vissa mediciner är värre än symtomen. Jag talar av min egen erfarenhet. Jag vet att min vän inte orkade med de biverkningar han hade, det blev inte bättre efter 10 år för honom. Han valde också att ta till alkohol och droger. Jag valde bort alkohol.

Om en själv inte vet hur en ska ta sig ur missbruket eller medicinerna som skapar detta obehag så står en handfallen. Den offentliga svenska sjukvården hjälper inte till att sätta ut mediciner. Jag känner många som har fruktansvärda utsättningssymptom och jag vet själv hur jävligt det kan vara att sättas in på mediciner.

"Bara" det med mediciner kan vara ett helvete. Lägg till missbruk och inte veta hur en ska ta sig ur det. Det kan förstås vara livsfarligt. Hur skulle du veta det?

Jag tror att det är svårt att förstå hur illa det kan vara med biverkningar om en inte har upplevt det. Jag har upplevt det och jag är tacksam att jag lever idag. Den värsta tiden som jag hade under en depression behandlades akut inne på sluten avdelning.

Det är en erfarenhet som jag tog med mig, att aldrig hamna där igen, så jag "skötte" om mig exemplariskt eftersom jag insåg att den enda som är ansvarig för min egen hälsa är jag själv.

Tyvärr så ska vi lära oss mycket i detta liv. Kanske din man inte visste att han kunde söka akut inom psykiatrin. Kanske han inte kunde prata om sin depression med andra än dig. Missbruk och depression är ingen bra kombination och jag tycker att det låter som du gjorde vad du kunde, mer än vad många andra gör.

Sörj, prata med en professionell, prata med sonen, kommunicera, skriv, ta reda på mer om medberoende. Glöm inte att ta hand om dig, på alla sätt.

Var varsam med dig själv!

Åker ner på stan för att inhandla bl.a hjärtmedicin..
Har kommit halvvägs ner får jag en liten olustig känsla i kroppen, brukade åka ner vid den tiden ungefär när jag skulle handla mitt vin.

Blev inte sugen på något vis utan det var vanans makt som sköljde över mig, nä du, tänkte jag, mig lurar du inte!

Så jag känner en viss känsla av långnäsa åt systembolaget när jag bara går förbi. Kändes skönt!

ha det bäst så länge...

Vilken fight för er alla ❤, att se på och veta vad som behövs för förändring men att inget sker. Och så slutar det på det här viset. Det har varit min mardröm då min man också lider av depression, men nu känner jag att jag har försökt hjälpa med allt men det blir ingen förändring. Han är ifs nykter nu, men mer deprimerad än förrut.

Hej Joyo och tack för inlägg om skräcken. Ja du. Jag har först nu börjat tänka mer på framtiden- som alkoholist. Och det slår mig att jag ofta och nästan undermedvetet funderar över det, men att tankarna inte fått komma upp till ytan, för att jag känt mig för rädd.
Jag funderar på framtiden som jag vet att du också gör och undrar lite grann hur dina tankar går, om du vill dela med dig alltså?
Kram.