Senaste kommentarerna i forumet

Hej Rickie!

Du kanske kan prova ett AA möte?
Där finns det garanterat människor du kan prata med. Och de vet exakt vad du går igenom.
Jag byggde en grund att stå på med hjälp av 12stegs rörelse, och den har hållit i många år.

Mvh Bo

har jag varit nykter nu!?

Det trodde jag inte för sex veckor sen?

Hoppas det går bra för alla er andra oxå! ❤️

Jag hostar vidare och kraxar som en kråka. Har jobbat hemifrån cirka 3 tim idag, men bara gjort det allra nödvändigaste.

Idag har jag funderat en del över min impulsivitet. Som jag trodde var en del av min missbrukspersonlighet. Jag tänker sällan efter utan kastar mig in i saker. Hur svårt kan det vara? Det har jag aldrig provat - klart jag klarar av det!

Jag snackar inte om farliga saker, det är jag för feg för. Känner mig med åren mer och mer ”dödlig” - vågar knappt ställa mig på en stol längre ?

Men i jobbet tex, klart jag fixar det. Jag bangar aldrig på jobbsaker. Säg vad jag ska göra så gör jag det - nu direkt.

Samma sak om jag ska handla något. Om jag ska köpa en ny soffa kollar jag vad jag kan få för pengarna, väger för och emot, och bestämmer mig. Det går på nolltid. Sen vill jag helst ta soffan med mig ut från affären direkt.

Under 24 år då jag bodde ihop med barnens pappa så var han min naturliga broms. Jag gasade - och han bromsade. Slitsamt i längden dock. Men sen hösten 2013 bor jag själv, och bestämmer själv.

Igår fick jag för mig att det hade varit roligt med akvarium. Hade det i barndomen och älskade det. Inom bara några timmar hade jag pluggat på om akvarium, surfat på Blocket och var beredd att lägga ett bud på ett akvarium 20 mil bort.

Men jag hejdade mig och tänkte ”jag sover på saken”. Och idag är jag inte alls lika sugen på att skaffa akvarium längre.

Hösten 2014 skaffade jag mig till och med en hund på det sättet. Barnens pappa ville inte ha hund, det ville jag. Men efter separationen bestämde jag själv - en hund ville jag ha.

Så hem till mig flyttade en sjuårig omplaceringshund. Jag hade aldrig haft hund tidigare, var inte alls beredd på ansvaret.

Vi två var en match in heaven ❤️ Jag ångrar inte en enda dag av de vi fick ihop under fyra år. Men det var ett enormt stort ansvar, som jag absolut inte hade tänkt igenom ordentligt. Ett ansvar som jag förstås tog fullt ut!

Fick tyvärr avliva min älskade hund i augusti 2018 pga tumör i munnen. Och det har inte blivit någon ny hund sen dess. Lite klokare blev jag nog. Väntar med nästa hund tills jag går i pension om cirka 20 år ?

Blir så trött på mig själv ibland. De flesta impulsiva beslut tar jag faktiskt nykter - så det kan inte vara alkoholen som spökar egentligen.

Jag måste bli duktigare på att alltid ”sova på saken”.

Idag är jag nykter, och imorgon och inom överskådlig framtid.

Tack för dina tankar?
Just det där också att självförtroendet är i botten gör att man sätter sig själv åt sidan. Drickandet gör ju att man inte presterar lika bra. Sin familj skäms man inför.
Inte lätt att vara alkoholist. Inte lätt att vara anhörig till en alkoholist heller.

Nu är det annat som gäller. Kram?

Träning har alltid funnits med i mitt nycktra liv, det är ett sätt att ta hand om sig.
Och njuta av endorfiner är viktgt för mig.
Spännande att du fått det att fungera med några glas.
För mig har det aldrig funkat, så jag valde att ta bort alkoholen helt.
Mvh Bo

För ca 10 år sedan valde jag att sluta dricka alkohol helt och hållet. Min bipolaritet lirar dåligt med alkohol och jag ville leva frisk och i balans så valet var enkelt. Då märkte jag också vilka som inte ville umgås som tidigare. Det är ganska många som inte kan vara utan alkohol och jag ville inte alls ha med alkohol att göra på ett tag och då blev det tydligt vilka som var "törstiga."

Jag har pratat med ett par vänner som också var medberoende och jag trodde att flera av dem inte drack själva, men jag har fått veta att flera av dem drack med sina sambos länge, på fester och även i hemmet.

Jag blev förvånad att ingen sa mer, men jag tror att det är en process. Att säga att det är ett problem och vara kvar kan vara svårt. Jag försvarade mitt ex så många gånger och sa att det blivit bättre, att han minskat osv, då jag faktiskt trodde på honom när han sa det till mig, men det var förstås aldrig sant.

Min räddning var att mina föräldrar aldrig dricker och min mamma förstod att mitt ex levde på mig fast hon visste inte hur illa det var med alkoholen. Hon tyckte att han skulle ta ett arbete och jag försvarade honom då också med de orden han sa till mig, att det skulle komma in pengar med det han arbetade med, fast det kom aldrig några pengar. Han prövade vara egen företagare, som han var då vi träffades och som han gjorde en bra ekonomi på, men den söp han bort. Jag kopplade inte ihop detta tidigare, då han var bäst på manipulation.
Min mor ville inte bjuda hem honom till familjemiddagarna och det gjorde mig ledsen, fast jag förstod innerst inne att det var fel att jag levde med honom då han blev arg när jag ville att han skulle ta en anställning. Han hade full service hos mig och jag behövde lära mig att bli av med honom. När jag kommer att tänka på honom ibland så hjälper det mig oerhört mycket att läsa i trådar på detta forum. Jag hade ett helvete med mitt ex och det går verkligen att skaffa det livet en vill ha, även om det tar tid.

Berätta för de som du tror klarar av att höra hur det är på riktigt. Jag pratade mest med professionella när jag visste att jag ville bli helt fri från medberoendet.

Nu har inte jag barn så det blir ett helt annat läge. Det var bara jag som var lidande av att bo med honom. Fast det påverkade förstås hela min familj, mina syskon och deras familjer. Det har jag tänkt på en del och även hela hans familj har lidit på sitt håll.

Usch vilken eländig sjukdom!

Nu tänker jag faktiskt bara på mig själv och mina föräldrar. Ger tillbaka så mycket av min tid som jag kan till dem.

Du är så välkommen hit?
Förstår det är jättetufft.
Men nu när allt detta händer, ta vara på det. Tror du kommer att uppleva en enorm lättnad i att sluta dricka sedan.
Varför tror du de vill bli av med dig?
Kram

Det är vad jag vill vara. Det är vad jag känner nu, men det tog ett tag innan jag var tvärsäker.
Angående skräck, jag har kört bil med promille i kroppen, garanterat, men inte medvetet på fyllan utan mer "dagen efter" på tidiga mornar osv. Och har tänkt nu i efterhand, tänk om man körde på ett barn som dog på kuppen, med alkohol i kroppen. Då hade det inte spelat någon roll även om man blev helnykterist efteråt, livet hade varit förstört ändå.

Jag har kommit till det där stadiet "varför skulle jag vilja dricka alkohol? Jag vill ju inte dricka bensin" ?

Kram

Ja man får livet tillbaka. Slipper smussla, smyga, ljuga, låtsas. Slippa vara rädd att köra bil för man drack lite för mycket dagen innan. Listan kan göras lång, väldigt lång. Kämpa på.

Hoppas att allt går så bra som det bara kan med sonens operation!

Du är en klippa:)

Kram :)

Via vårdcentralen kan du få antabus, då kan du inte dricka, eller naltrexon som minskar suget. Via kommunens beroendeenhet kan du få behandling. Eller så går du till din arbetsgivare och får hjälp via Företagshälsan.

Du har inget att skämmas för! Tvärtom är det starkt och modigt att be om hjälp.

Jag vet inte varför vissa av oss kan sluta utan extern hjälp. Men vi har den gemensamma faktorn att vi är väldigt aktiva här på forumet.

Vi är varandras AA-grupp 24/7. Vi skriver här och bearbetar vad vi tycker, tänker, känner. Vänder in och ut på oss själva. Stöttar och peppar varandra när det behövs.

Ungefär vad man gör på en behandling tror jag, utan att ha en jävla aning.

Imorgon 1/4, tyvärr inget aprilskämt så läggs vi in jag och vår son för hans 10h långa operation som kommer äga rum 2/4. Det kommer vara en av de längst dagarna i mitt liv. En av de värsta också men jag ska ta mig igenom detta eller ja VI ska ta oss igenom detta MEN UTAN alkohol som dövningsmedel eller flyktmedel.

Jätttestort grattis till 95 dagar! ????Så himla skönt?
Du har skapat nya rutiner ju. Nytt spår för vanor... så bra. Kram?

Mycket inspirerande läsning ? Häftigt att du lyckats hitta ett sätt att dricka lite på fredagkvällar, det är nog inte så vanligt.

Själv vågar jag inte chansa, känner mig själv för väl för att göra det.

Imorgon har jag en anställningsintervju via Skype! Jag har aldrig skypat tidigare men dottern har hjälpt mig fixa så jag är redo inför morgondagen. Pirrigt! ???

Jag vet att min arbetsgivare försöker hjälpa mig ändå så känns varje ord min chef säger som en tagg.

Jag har medgivit alkoholproblem, skrev på ett rehabiliteringskontrakt som flöt på i 10 dagar tills jag fick ett återfall.

Arbetsgivaren bytte då vårdgivare. Nytt kontrakt, nya prover, ny kartläggning.

Sen ställde de in alla fysiska möten pga Corona. Då bytte chefen tillbaka till företagshälsovården

Jag var tvungen att berätta för min grupp att jag har problem, börjat med Antabus

Idag säger chefen att proverna från företag 2 visar på ett längre missbruk än han trodde och ville ha min kommentar på det

Varför tänker jag eftersom de nu har bestämt att jag ska gå hos företagshälsovården

Ibland känns det mest som om han vill bli av med mig

Och inget velande,
Skönt.
Att vara nykter är ju ETT beslut (som förnyas dagligen) men inte tusen beslut kring hur mycket etc etc tjat som jag inte ens orkar skriva.
Skönt att läsa ditt inlägg.
Jag tänker som du, vill vara nykter. Tänker på livslånga beslut och om jag fattat något sådant tidigare,
Större än att gifta sig.
Tack för tankar! Kram.

Just nu går det inte så bra för mig heller, men kom ihåg att det finns hopp!

Bra du ser det så, sunt ?
Nykter alkoholist är vad jag är. Maktlös inför alkoholen om jag börjar dricka... vill inte dit igen. Så nyktert skall det vara för mig????

Ja det är läskigt att tänka på att man inte haft koll när man var varit full. Huvva. Bara det att inte minnas vad som hänt kvällen innan?

Ha en fin nykter kväll? kram?

Med många tvivel så väljer jag idag att skapa en ny tråd här, i Det vidare livet. De senaste inläggen i min gamla tråd ”Snart helg igen” handlar inte längre om att dricka eller inte dricka. Min nya rubrik är en uppdatering av den gamla som sammanfattar ganska bra hur mitt liv ser ut nu och dit mina tankar under veckan ofta går. Jag vill inte hålla på och gnugga det i ansiktet på alla runt omkring hur mycket jag tränar hela tiden, men samtidigt vill jag så gärna få fram budskapet att det blivit min räddning.

Ibland får jag för mig att det kanske aldrig var så farligt med mitt drickande, tills jag nån gång då och då tittar tillbaka i mina inlägg och minnena man förtränger väcks till liv. Oräkneliga dagar av smygsupande. För att klara av saker som att baka pepparkakor med barnen till jul, eller ”bara vara” under semestern eller överleva ångesten en vanlig vardagskväll. Alla spritglas som svepts nere i källaren. Alla tuggumin eller andra saker man kastat i munnen för att dölja. Stelheten av rädsla och skam i kroppen när min fru påpekat att nått luktar starkt. Ja listan kan enkelt bara fortsätta.

Det finns en del skamkänslor fortfarande i att jag ändå inte gått den där ”rätta vägen” och trots hela historien inte blivit helt nykterist. Men så är det bara. Jag vill bara vara ärlig om mitt vägval och kanske därav kan hjälpa någon annan. Jag behöver inte vara något skolboksexempel. Jag ville få livet att fungera och få tillbaka makten att bestämma själv över mitt liv och dit har jag nått.
Sen vill jag poängtera att jag är ganska säker på att detta inte hade varit möjligt om jag inte hittat min nya väg och riktning i träningen. Den går helt enkelt stick i stäv med att dricka och därav är konsumtionen nästan obetydlig.
Kanske kan det bli ännu mindre i framtiden. Som det är nu har fredagskvällen blivit lite av en stående stund då 2-3 glas i samband med matlagning och middag har varit nivån de sista månaderna. Ingen berusning, inga känningar dagen efter. Konstigt och onödigt eller ej har jag insett att de glasen för mig ändå fyllt en viss funktion denna turbulenta tiden när jag fokuserat på mycket annat som att må bra och hitta rätt nivån med träning och återhämtning, avkoppling och andra nöjen. Funktionen har varit att det avdramatiserat den där längtan efter alkohol som när jag förut försökt stoppa abrupt. Samtidigt som hela alkoholbilden blivit väldigt avslappnad nu så tänker jag också att ju mer livet stabiliserats och mina nya vardagsrutiner fastnar att det är ganska onödigt att låta det vara stående under någon dag alls… vi får se vad som händer.

Jag tror det är väldigt viktigt att vi som kommer ur alkoholdjävulens benhårda grepp vågar vara ärliga med att allt inte blir guld och gröna skogar. Det är egentligen enkelt för hade det varit så hade det inte varit några problem att sluta. Man måste bara tillåta att livet kommer bli annorlunda och våga vara nyfiken på det. Därefter kommer allt bara att bli lättare bara man låter saker få ta tid.
Döden är vår enda deadline så låt oss bruka den tiden genom att må bra! En vardag utan alkohol blir lugnare, enklare, piggare, stabilare, det vågar jag lova men inte direkt mer spännande, gladare, roligare, lyckligare. Det ansvarar vi själva för genom det vi fyller det med och jag tror det är huvudsaken för att lyckas förändra sitt drickande.

Idag är jag lycklig när jag klarar en till repetition på gymmet, eller när jag har mina två fina barn vid varsin arm och läser godnattsaga eller när jag spelar Paddel-tennis på måndagar eller när jag ligger med en bok i soffan efter ett träningspass. Det bästa av allt är att listan blir längre och längre för varje dag som alkoholen inte får spela låtsas-lycka!

Bättre med det onda?
Kram!

Fibblan, Lennis, Pellis, Knaskatten, PimPim, Studenten ? hoppas ni alla mår bra, det är huvudsaken ?
Vi var ju ett gott gäng som hängde här tillsammans ett tag?
Men det är ju så, folk kommer och går och det är ett bra sätt att ha detta forum ?
Att hämta kraft från, när och hur mycket och lite som man vill och behöver.
Lycka ? och styrka ? till er alla?
Kramar ???

...vill inte flytta. De vill ha lugn och ro, stanna i det som är, förändringar är jobbiga. Kan du prova prata lugnt med dina barn gärna fler gånger och förklara så mycket du vill och de är redo att ta emot. Jag håller fullt med - barnen är viktigast och det verkar som om du har de i fullt fokus, härligt. Jag har valt att berätta för några få, för det mesta får jag inte så mycket respons. På något vis tror jag att många inte orkar med, känns som om de då måste se över sin egen konsumtion. Jag har några som verkligen bryr sig och frågar hur jag har det men de flesta har fullt upp med sitt. Jag har varit riktigt utlämnande till min anhöriggrupp som jag gick i förra året, det var oerhört skönt och där fick jag kärlek och förståelse. Jag har också 3 vänner som stöttar mig till 100% som jag kan lita på och det känns också väldigt bra. Sen har jag valt att berätta för några vänner och kollegor och sen har vi inte pratat efter det, då var jag inte så utlämnande utan det känns också ok.

Jag tänker på det din psykolog sa att det är männen som har träffat dig. Den meningen satte igång stora reaktioner hos mig. Är jag en stark och självständig person är det därför jag haft så svårt att träffa någon? Och när jag väl gör det är det någon som verkligen behöver mig. Ja, tål att funderas på och vissa saker får sin förklaring. Tänk vad mycket det finns att lära om sig själv ännu