Senaste kommentarerna i forumet

Samma här.

och sänder all värme och omtanke jag kan.

När natten är som mörkast är gryningen som närmast.

Det måste varit en rent fruktansvärd upplevelse att gå igenom ditt återfall.

Men, samtidigt en fantastisk upplevelse efter att kunna släppa garden och alla hemligheter och få så bra stöd och hjälp.

Önskar dig allt gott!!

att det nyktra livet rullar på. Och "naturmupp" låter ju härligt!

Fortsätt så!

Ger mig själv en klapp på axeln för det och försöker vara glad.
Men …
… jag har ingen bra dag idag. Har fruktansvärd ångest över hur mitt liv ser ut och är totalt apatisk och handlingsförlamad, att skriva här är det första "vettiga" jag gör idag och klockan närmar sig 16.... Jag vill bara gråta men kan inte ens det.
Önskar att jag hade obegränsade mängder sprit, ja vin räcker inte. Samtidigt, systemet är öppet och jag är ju nykter så att jag kan åka och handla. Men jag vill inte.
Och det är väl den enda ljusglimten, om jag verkligen försöker hitta en, att jag inte ens vill dricka.

Den här förbannade tomheten, inte undra på att jag blivit alkis....

Nej. Ska försöka läsa lite hos er andra här på forumet för att komma ifrån mig själv lite.

Så bra gjort ?!
Känner mig så glad för din skull och att du unnade dig, denna härliga present till dig själv!
Du är såå värd den!
Kram
/Fibblan ?.

Jag ger upp nu, alkohol eller ej men det går inte att leva ihop med någon som försöker kontrollera allt in i minsta detalj och blir rasande varje gång något inte är perfekt. Är så förbannad trött på att höra henne skrika och bråka om precis allt. Känns helt meningslöst med allt.

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 5 år, jag är 26 och han är strax över 40, just nu har vi ett distansförhållande då jag pluggar på annan ort. Vi bor båda två utomlands, jag bor själv medans han bor tillsammans med sin 7 åriga dotter från ett tidigare förhållande. Han har druckit mycket sedan första dagen vi blev ihop men det har eskalerat rejält sedan jag valde att börja studera på universitet och därmed flytta ifrån honom. Han har tidigare alltid varit ärlig mot mig och berättat om han varit onykter och hur mycket han har druckit (tror jag åtminstone). Nu har lögnerna startat, han ljuger om allt! Hur mycket han druckit, om han druckit, om han varit ute och festat, vilka han har varit ute och festat med..ja, ni hör ju. Jag känner mig så fruktansvärt sviken, ensam och ledsen. Alla mina tankar går till detta och framförallt till dottern, som måste leva med detta varje dag. Jag känner att detta går ut över mina studier då det är svårt att fokusera. Jag älskar honom men jag vet inte vad jag ska ta mig till. För tre veckor sedan lovade han mig att inte dricka och va nykter i över två veckor, började träna och allting flöt på bra. Denna helgen förändrades allt. Jag känner att jag inte kan lita på honom längre. Ska tilläggas att jag har en begränsad umgängeskrets på min studieort då de flesta av mina vänner bor kvar där jag och pojkvännen tidigare bodde tillsammans så jag känner mig ofta ganska ensam. Snälla hjälp mig jag vet inte vad jag ska ta mig till och gråter mig ofta till sömns.

Vilken tuff kväll du fick igår. Lider med dig.
Hoppas att han tillslut slocknade så att du fick sova ett par timmar iallafall.

Vad jag kan förstå har han ingen kvarsittningensrätt då han blir ensamstående. Och då måste huset ut på försäljning om du begär det vid en separation.
Man kan bli tilldelad en bodelningsförättare av tingsrätten för att göra bodelningen om man inte klarar ut det tillsammans.
Ta kontakt med familjerätten i din kommun de kan nog hjälpa dig eller iallafall lotsa dig rätt. Även din bank kan ha denna typ av rådgivning, men de tar säkert ut en avgift.

Det där va tryggt att höra.
Jag försöker prata så gott jag kan med min barndomskamrat jag träffar rätt regelbundet just nu, hon lyssnar och är förnuftig i sina råd men jag vågar inte berätta allt för henne. Hon får en förfinad version.
Jag försöker också berätta för min mamma, den andra personen jag pratar rätt öppet med, hon har fått den förfinade sanningen och varje gång vi pratar om alkoholen så kommer en extra krydda på moset, men sist kände jag att jag råkade berätta för mycket och skäms typ. Känner att jag måste låta henne smälta det.
Sen har jag min syster här inne som jag kan berätta allt för, den osköna sanningen, men även för henne skäms jag inför vissa bitar även fast jag inte behöver göra det.
Det är en sån hemskt känsla att känna skam. Blir typ helt spak bara av att skriva detta nu.

Jag ska försöka skaffa mig en terapeut som inte journalför mot sjukvården. Det är enda sättet för mig att vilja prata professionellt om detta.

Kram Adde, du är en klippa!

Hej CillyCity,

Jag blev rörd över din berättelse och vill berätta för dig om min erfarenhet för min sambo har problem med alkohol och det har förstört vår relation.

När jag träffade honom visste jag att han drack några öl på kvällarna, men han var inte påverkad. Eller ja, jag såg nog inte att han var det för att jag var förblindad av kärlek. Vi har nu varit tillsammans i 4 år, sambos i 3 år och har 2 barn tillsammans.
Han dricker varje dag, det sträcker sig från några öl till några öl, vin och rhum. Han har varit väldigt agressiv mot mig när han druckit, ångrat sig efteråt och sedan slutat dricka. Tyvärr så är ett beroende svårt att göra sig av med. Det kom tillbaka, smög sig tillbaka.
Han började ta ett glas vin på kvällen, sedan flera och tillslut var han tillbaka och drack sig full.
Flera gånger har han druckit så mycket att han somnat i soffan i vardagsrummet och jag har inte ens kunnat väcka honom. Han dricker även när han är ensam med barnen, vilket gör mig rädd eftersom han är ansvarig för dem. Hans drickande har gett oss ekonomiska problem.

Flera gånger har jag tagit upp att han har ett problem, vilket han inte anser sig ha, och tyvärr så har han aldrig var villig att ge upp alkohol helt.
Jag har nu bestämt mig för att lämna honom, för att skydda mig, men mest för att skydda våra barn från att se sin pappa dricka.

Mitt råd till dig är att lita på din magkänsla. Prata med din partner, tro på honom, men blunda inte för sanningen. Om ni vill bilda familj kommer livet helt plötsligt bli annorlunda, kanske stressigare och jobbigare. Mindre sömn och mer irritation, alkoholen kan ses som en lösning.
Acceptera inte en 20% bättring, du är värd 100%. Antingen så ändrar man sig eller så gör man det inte.
Jag hoppas för er skull att allt blir bra och att ni får ett trevligt liv tillsammans!
Glöm bara inte att ta hand om DIG! :)

Det jag kommer berätta nu är så ärligt att fingrarna knappt vill lyda mig när jag trycker på tangentbordet. Söndagen den 27 oktober kan ha blivit första dagen på resten av mitt liv.

Söndag kväll 27/10.
Min nyktra månad har nyss passerat relativt oansträngande men lämnade mig bara med känslan av hopplöshet. Under de nyktra veckorna som gått har jag bara blivit mer och mer deppig, inget löste sig av bara faktumet att vara nykter.
Jag sitter vid TVn och orkar inte mer, häller upp en stor whisky och hoppas att klumpen i bröstet ska stilla.
En stund senare är den fortfarande kvar, klumpen. Min sambo säger godnatt och går in i sovrummet. Jag sitter kvar. Hämtar whiskyflaskan.
Häller upp en lika stor whisky till.. sappar på TVn. Tidern går, klumen ger sig inte, känslorna börjar ta över. Börjar klunka direkt ur flaskan..

Efter denna stunden finns bara korta minnesbilder tills det att jag vaknar själv i dubbelsängen tidigt på måndag morgon. Min sambo och dotter som tidigare låg bredvid är inte kvar. De svaga minnesbilderna från natten slår mot mitt huvud som någon kastar knivar mot tinningen. Vad fan gjorde jag! Gjorde jag verkligen det!!?? Jag vrider mig över kanten på sängen, tittar ner på golvet. HELVETE.
En stor hög med papper. Det är alltså inte en fruktansvärd dröm, det är sant. Jag har varit så borta att jag ställt mig upp och kissat på golvet och över hela mitt sängbord. Bilderna fortsätter fladdrar i huvudet från natten, jag hör hur min sambo har skrikit på mig, försökt få mig och sluta. Min dotter är bredvid. Jag minns att jag var arg. Vill få henne att gå iväg med vår dotter. Fler bilder fladdrar, jag har legat på badrumsgolvet också. Kräkts. Visst kräktes jag?

Bilderna från natten är så plågande att jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag tar mig upp ur sängen och som en ljudlös maskin städar jag upp misären. De andra har gått och lagt sig på övervåningen. Jag tar på mig ett par mjukisbyxor, en tröja, jacka och skor. Min mobil är död så jag rycker åt mig en laddare och slänger ner i fickan. Denna döda mobil skall sedan visa sig bli huvudsaken till att allt spricker...

Klockan är 06, måndag morgon och jag går rakt ut genom dörren. Det enda som finns i mitt huvud är att NU MÅSTE JAG SÖKA HJÄLP.
Det som händer de kommande timmarna är svårt att återge utan att skriva en mindre bok. Efter jag gått ut från mitt hus denna morgon blev mitt fokus att ta mig till närmsta akutmottagning. Jag gick och gick, flera kilometer och kommer tillslut till busshållplatsen som leder mot närmsta sjukhus.
En bra stund senare när bussen tagit mig till sjukhuset börjar klockan närma sig arbetstid. Jag tänker hela tiden på att jag måste ladda min telefon för att sjukanmäla mig till jobbet men när jag väl hittar ett uttag märker jag att nått inte funkar med laddningen. Jag sitter nu i väntrummet på Psyk-akuten, hänvisad från vanliga akuten efter att förtvivlat ha bett och få prata med någon. En sköterska hjälper mig ta fram en annan laddare men det hjälper inte, något är fel, mobilen vill inte ta laddning.

Efter ett väldigt kort samtal med en sköterska på psyk-akuten och med förtvivlan blivit avvisad att få träffa en läkare blir jag hänvisad att lämna sjukhuset och kontakta min vårdcentral kommande dag. Har väl lite förståelse för det såhär i efterhand eftersom jag fick blåsa och fortfarande var alkoholpåverkad. Jag lämnar sjukhuset och mitt enda fokus är nu att ladda min telefon, jag måste höra av mig till jobbet så ingen börjar undra. Klockan är nu ca 09

Tiden går fort. Efter ytterligare flera kilometers promenad från sjukhuset hittar jag och köper en ny laddare på ICA. Jag går till närmaste café och hittar ett uttag för att prova ladda igen. Nu börjar jag inse att det är något fel med mobilen. Den går inte att få igång.
Jag lämnar och börjar gå igen mot en plats där jag vet att Elgiganten finns, ytterligare flera kilometer bort. Kanske kan någon hjälpa mig där..

En ganska lång stund senare har jag tagit mig till Elgiganten och får där tipset att köpa en trådlös laddare. De tror att de är nått fel på ladd-uttaget på min mobil. Låter rimligt, köper en trådlös laddare.
Mitt nästa mål blir McDonalds ett par stenkast bort, där kan jag göra ännu ett försök att hitta en laddplats..

Men till McDonalds kommer jag aldrig. Mitt i rondellen jag skall korsa som delar Elgiganten och McDonalds så kommer mina två bröder körande. Jag känner igen dem och bilen ganska fort men kopplar ingenting. Vad gör de här tänker jag?
De bromsar upp precis bredvid mig i väggrenen och säger båda till mig med ganska allvarliga blickar, -"hoppa in". Då börjar det gå upp för mig, folk letar efter mig.

Mycket riktigt har händelsen under natten, oförmågan att kunna nå mig och sedan att jag inte dykt upp på jobbet dragit igång en cirkus större en jag nånsin kunnat förstå. Rädslan att jag gjort mig själv något väldigt dumt har skapat panik hos mina nära. Det visar sig att t.o.m. min chef är ute och letar efter mig. Man har nämligen kunna spåra ungefär plats jag är genom mina kortköp från mitt och sambons gemensamma konto.

Här och nu ser jag inget annat rimligt än att lägga hela mitt liv öppet på bordet. Jag berättar allt för mina bröder. Jag berättar senare allt för min chef, som för övrigt kan vara en av de bästa chefen i världen. Jag kommer så småningom hem till min familj som fullt förståeligt har väldigt blandade känslor efter natten men vi samlar oss och pratar ut om det som hänt. Jag förklarar att jag nu ska göra allt i min makt för att få hjälp. Jag pratar med min dotter om det hon upplevt och förklarar att hon får prata med mig hur mycket hon vill om det hon såg. Men jag ger en vit lögn att jag gått i sömnen, resten ser jag ingen anledning till att hon ska behöva förstå och veta.

Dagen efter detta händer faktiskt också något för mig helt otroligt. Jag skall ju enligt instruktionen från sjukhuset försöka boka en tid till min vårdcentral men får reda på nästan direkt att med mina besvär måste jag först boka en telefontid till en kurator/psykolog. Den första lediga telefon(!)tiden är den 18 november!! Jag blir än en gång förtvivlad. Men jag gör då en chansning och bokar en vanlig sjukskötersketid. Kanske den bästa chansningen jag någonsin kommer ha gjort.
När jag kommer till vårdcentralen så har de läst min information och bokat in mig direkt till en läkare och jag får träffa en fantastisk person som förklarar att han skall göra allt han kan för att hjälp mig, nu.

Jag har nu blivit sjukskriven i 3 veckor till att börja med. Har fått två mediciner, ett för ångesten och ett antidepressivt. De har gjort mig väldigt trött till en början med det börjar gå över, man behöver ge framförallt den antidepressiva medicinen några veckor att verka. Skall även fortsätta gå på återbesök till min läkare varje måndag och fredag tillsvidare tills jag får komma vidare. Lite som små ventileringsbesök om jag vill prata om nått. Planen verkar vara att jag så småningom skall få göra en utredning, läkaren misstänker efter hur jag beskriver mitt liv att jag ligger högt på en bipolär skala..
Under tiden har även min chef hjälpt mig att få kontakt med företagshälsovården. Var på ett inledande samtal så sent som igår hos en terapeut. Om jag skall fortsätta där ska vi nog jobba en del med KBT för att träna på att bryta mina dåliga perioder men även för att dämpa när jag blir lite för hög vilket nästan alltid händer i de perioder jag mår bra.

Så ja, här är jag nu.. och varje dag blir jag väldigt rörd när jag tänker på hur både mina nära och även min chef funnits nu när min själ tillslut blottades. Måste säga att det är verkligen som man läst av andra. När alla korten ligger på bordet så är det som en enorm sten fallit från bröstet. Nu kan jag börja jobba från noll, utan hemligheter för någon! Men även inför dem som inte vet sedan innan, att våga stå för att jag inte mår bra och lider av "psykiskt ohälsa", det är lika rätt som vilken annan sjukdom som helst! Inget mer "hysch-hysch" från och med nu!

Med vänliga hälsningar // Pianisten

Jag fortsätter tjata... Hur har du det? Hoppas att din tystnad beror på att du är i full färd med att packa och få ut mannen ur huset. Du behöver så klart inte skriva - ibland känns det motigt att göra det. Men vill att du ska veta att jag tänker på dig i alla fall. Du är så värdefull, Lim! ?

Här sitter jag och doftar gott på jobbet. Gick på lunchen och slog till på den där parfymen. Känns SÅ bra.
Bara fyra dagar kvar till tresiffrigt nu.... ?

Tack för pepp! Klart du ska med på tåget och med riktig biljett och allt - heja dig?❤️!
Nu kör vi??️!
???!
Kram
/Fibblan ?.

jag lever själv och mår alldeles utmärkt med det ! Och jag har aldrig fått frågan om jag inte har ett liv !! Kan det bero på att jag gör mer själv än andra som bor ihop ? Eller för att jag är en gammal gubbe som inte är värd nåt annat ??

Du mår ju bra när du lever ditt liv, kan det vara så att hen är avundsjuk ? Självklart ska du leva ditt liv precis som du vill och göra bra saker för din egen skull ! Det är du sannerligen värd ! Du är den enda som vet vad som är bäst för dig !

Jag är själv en fatalist, det som sker det sker, allting kommer till mig när jag är mogen för det och fram till det blir en ändring så gör jag...taadamm....bra saker för min egen skull !!

Kram !!

så repeterar vi lite : " Jag har tänkt så många gånger att allt det här kanske beror på att jag behöver komma ut ur mitt skrymsle och stå för allt jag sagt och gjort,....."
Kan du försöka hitta nån irl som du kan häva ur dig dina tankar hos ? Nån med tystnadsplikt eller en "vanlig" person som inte tjattrar vid sidan om ?
Det är just det steg 5 hos AA handlar om.
Jag brukade tjata om tidigare här i forumet att bästa sättet att få sinnesro är att göra 3 saker :
1) Prata
2) Prata
3) Prata
Ryggsäcken måste tömmas och efter första gången så kommer det en väldigt avslappnande känsla och när nya saker kommer upp i skallen så repeterar man ovanstående. Jag vill inte skrämmas men det poppar upp nya skamfyllda grejer som man lyckats trycka undan i åratal efter ! Och det är så viktigt att man häver ur sig dem rätt så omgående.

Du gör allting så rätt så detta är bara en tidsfråga innan du är mogen nog för att ta steget framåt !

Sköt om dig !

kanske framgår så är jag ju inte helt nöjd med att bli sittande framför datorn utan mår bäst av ett varierat liv.
Mitt nyktra liv har gett mig så mycket mer än att bara slippa alkoholen, det har gett mig alternativ att välja på, att göra bra saker bla att hoppa på små resor med kultur i överflöd (inte tavlor dårå :-) ) och saker som inte fanns i min tankevärld tidigare.
Jag var på en sån liten resa under helgen och fick lära mig massor av nya saker, eller rättare sagt : Gamla saker !
Och det är så skoj att känna att jag inte supit bort allt i skallen utan det fastnar faktiskt lite lärdomar fortfarande !

Som ordspråket säger : En dag utan att ha lärt sig något nytt är en bortkastad dag !

Jag har lärt mig att när jag blir matad med mängder av ny information så behöver jag några dagar efteråt för att sortera allt och det stämmer ju precis med det jag gick igenom som nynykter. Jag måste få sortera och grunna lite på materialet innan jag accepterar eller fattar allt. Och numera förstår jag ju att det inte är nån brådska, jag fattar när jag är mogen för det !

En sak som jag ständigt noterar på dessa småresor med andra är att det dricks så nära noll centiliter sprit man kan komma. Nån kanske klämmer en lättöl till lunchen och det är allt.

Om jag tar vara på de stunder erbjuds mig, en del oväntat en del planerat, så mina rutiner bryts och sätter fart på de små grå som Hecule Poirot säger så mår jag absolut bäst ! Efter att ha levt ett liv inrutat efter drickandet så är all variation till det bättre om jag bara törs inse det ! Våga ta steget !

Kramomer där ute !

Verkligen bra jobbat. Ett nöje att läsa din tråd och härligt att följa dig (och andra) som går före. Det ger tankar och reflektioner :)

Katastroftankar stannar bäst utanför sovrummet och helst får de bara komma på avtalad tid.

Kram :)

Nu verkar det som att jag har ett stort behov av att se bakåt och bearbeta gamla minnen. Jag har inte tillgång till allt än men genom avslappning och meditation verkar de komma fram lite i taget. Jag är medveten om att jag har minnesluckor och en del händelser har jag inte tillgång till än. När jag träffar mina syskon och vänner händer det att de talar om något och jag minns inte. Det började redan i tonåren och det beror inte på tidig demens ;) De trauman och den stress jag upplevt och överlevt har min hjärna hjälp mig med genom att skydda mig, genom att radera lite här och där.

För mig är långsam mild yoga och meditation mitt supervapen just nu. Det håller mig i ett mentalt stabilt tillstånd och den depression som normalt kommer på höstvintern är mycket lättare idag. Att inte dricka alkohol, avstå från socker (med några undantag då och då) och ta hand om mig har verkligen gjort skillnad. Jag har skitdagar nu också men inte som när jag drack alkohol.

Nu längrat jag efter att få massage, gå på spa, fika med vänner, gå på utflykter, åka till stan, på äventyr, renovera mitt kök, fixa ett spa/relaxrum i källaren med bubbelpool. Plötsligt har jag lust. Lust att göra saker, se och uppleva. Det finns så mycket som jag har missat när jag suttit i soffan med vinglaset.

Mot nya mål!

Fick antibiotika i droppform utskrivet. Så nu är jag halvblind istället. Men svullnaden har lagt sig avsevärt över natten ?

Har fått någon fix idé om att börja vandra i skogar och längs leder. Vet inte riktigt varför men det lite lixom kallar på mig.
Jag tycker ju om att promenera, jag kanske skulle lägga i en till växel på det? Skaffa mig en ”hobby”. Fast jag kan inte läsa kartor och har noll lokalsinne. Det kanske jag kan lära mig ifs?

Är det bara att ta på sig bekväma skor och börja vandra? Nej så enkelt är det la inte? Eller? Ska gräva djupare i detta.

Gick förbi systemet igår och kände Ingenting förutom lättnaden att jag slipper det denna månaden.

Nu ska jag hoppa av tuben och springa till kontoret. Orkade inte stressa i morse, så blir lite sen men har inga möten alls idag så det bör inte vara något problem.
Nu kaffe☕️

(Kanske ska fråga mrniceguy om vi kan gå ut och vandra i helgen ?)

Fridens ?

Är mitt inne i en intensiv jobbperiod. Inget konstigt i mitt yrke men Gamla Sofia skulle ha druckit vin för att koppla av var och varannan kväll och varit maniskt fokuserad hela arbetsdagarna på vinglasen som väntade där hemma.

Hon skulle också ha klistrat på ett extra trevligt leende och låtsats vara i toppform inför alla hon möter, inkl familjen.

Så har jag levt i många år. Inte nu längre. Nya Sofia gör ett jättebra jobb men ser också till att ta hand om dig på ett bra sätt. Går och lägger sig i tid, ser till att få sina 8 h sömn, äter bra och går promenad på lunchen. Hon kanske är lite tråkigare men mår 1000% bättre! Tacksam är bara förnamnet. Önskar er alla en fin dag! ☀️

...på erat framgångståg! Ni är ju helt underbara! Hallå hörrni, jag tänkte resa lite mer med er nu så jag hoppar på, inte med ett klippkort utan jag sätter mig längst bak i vagnen med en riktig biljett och jobbar mig framåt.

Fina Lisa och Fibblan ni är ju lokförare nu, så grymma ni är! Kraaam på er ?

Men wow Grattis! Så grymt bra jobbat! Köp parfymen nu! Lova mig det! Du är värd den och så mycket mer. Kraaam ?

Du beskriver dina känslor så himla bra att jag gärna skulle kunna skriva exakt samma sak. Jag vet att det inte är någon tröst för dig att jag känner mig lika värdelös, eländig och skamfylld. Vi kämpar alla tillsammans! Kram Vinäger ?