Senaste kommentarerna i forumet

Det gör så ont men förstår att de gör vad de tror är bäst, Det funkar också jag vill vara nykter. Får kämpa på nu. Lyssnar på poddar om alkohol det stärker mig. Har varit på 2 möten och ska gå på fredag igen. Jag är tacksam för att det finns möten i dessa tider.
Tack ?

Tack Clara! Du verkar ändå haft tur med både att mannen inte orkat bråka rent juridiskt och att du träffat förstående personer hos myndigheter. Den turen har inte jag haft, nånstans eller någonsin och jag vet att min man skulle leva för att förstöra resten av mitt liv om han får chansen. Han kommer ruinera mig ekonomiskt, jag kommer få sitta hos myndigheter, polis och rätten och bli bortpratad och misstrodd så det slutar med det är jag som sitter utan barn på parkbänken hemlös i slutändan. Det är inte som att jag inbillar mig, jag har redan varit igenom en sån vända. Jag vet hur lagen ser ut och jag vet vilka riskerar jag tar om jag går, har juridisk hjälp och rådet jag får är att det ser inte lovande ut. En narcissistisk person som lyckas ljuga och manipulera är enormt svår att komma tillrätta med, när ingen normal mänsklig vilja till gott finns. Därför jag stannat ens såhär länge. Det förefaller så enkelt: gå och allt blir bra. Men om jag går blir det ännu värre...Om han super ihjäl sig är jag inte så bekymrad över, det är min och barnens möjlighet till en framtid jag är orolig för. Inte är dethär nåt liv heller, men hur ser barnens liv ut om det slutar med det är han som får den och jag kanske inte ens får träffa dem? Kan inte leva med den tanken.

❤
Ska försöka och även ta till mig av era råd och vad jag läst i olika trådar härinne.
Nu har hela familjen varit dyngförkylda i en vecka medans jag klarat mig bättre och är bara lite småsnorig och huvudvärk.
(Fick jag givetvis oxå till leverskada först även om resten låg nedbäddade här)
Det är lite ovanligt faktiskt eftersom jag tidigare alltid varit den som blir sjukas här så fort det går något.
Men istället för att aktivera mig blir jag sittandes med kaffe och röker för mycket av ångesten och oron.
Samtidigt så är det kanske inte konstigt heller att ångesten ökar eftersom alkoholen är det som tidigare "botat" den.
Jag är inte van att hantera den biten själv.

Men ska göra så att jag släpper allt googlande och läsning av symptom och sluta kolla ögon och annat och låta det vara.
Ska försöka imorgon att tänka att kroppen behöver tid och lugn och ro och att det trots allt har blivit förbättringar som jag måste kunna se ordentligt.

Vi har väl samma dag, Javelin?
Känner igen vartenda ord du skriver. Med tillägget att idag kändes det äntligen bättre. Ropar inte nåt hej för jag kan vara under isen innan klockan slår fyra. Men idag fick jag ändå insikten om att detta slit har lönat sig.
Om du inte sett My Brilliant Friend på HBO vill jag tipsa om den. Livet, vackert och hårt på samma gång.
Kram!

Tänk om du kunde testa en tanke; Att du är frisk.
Och att du har goda förutsättningar att fortsätta vara frisk, om du inte dricker.
Att hjälp finns att få, att du har kärlek och omsorg omkring dig.
Mycket som är fint och bra! Precis inom räckhåll!
Kram på dig.

Att jag satt två månader är för att jag behöver den tiden och har ingen direkt baktanke med det.
Men är så väldigt rädd att förlora allt om det är svåra skador.

Är långtidssjukskriven men har nu själv bett om att få börja arbetsträna och vill gärna komma igång med det.
Det kanske låter som ett konstigt beslut mitt i allt det här men känner mig fysiskt förutom tryck ömmande från lever rätt bra.
Har urusel kondis dock iom att jag har vart stillasittande länge och gått upp bedrövligt i vikt.
Är inte så säker på att det är vatten i buken som jag var övertygad om förut det kan lika gärna vara övervikt som satt sig även där ?‍♀️

Jag spelade också in min man, var livrädd att han skulle kräva barnen halva tiden. Men på honom fanns så mycket, orosanmälningar från både beroendeakuten, skola och förskola. Han hade till och med blivit lob:ad. Och när jag väl tog steget - jag köpte en lägenhet bakom hans rygg - orkade han INGENTING. Sonen sov hos honom vid två tillfällen, dottern inte en enda gång. Sen orkade han inte mer. Han har bråkat och tjafsat med mig, mest via sms, men inte tagit ett enda steg längre än så.

Om du flyttar med barnen till lägenheten på riktigt - vad tror du händer då? Kommer barnen att gå tillbaka hem till honom, eller har du dem med dig? Hur gamla är de? Har du pratat med hans arbetsgivare? Ofta har de förstått mer än man tror.

Jag tycker att du tar chansen nu under rådande karantän och sjukskriver dig eller vabbar. Och så fixar du bredbandsabonnemang eller vad som nu krävs i lägenheten, och sen åker du inte tillbaka till din man mer. Släpp bomben, se vad som händer. Jag förstår att ovissheten är FRUKTANSVÄRD men det här kan du inte vara kvar i länge till.

(Jag spelade också in, förresten. Och så har jag foton som en kompis tagit när han ligger utanför sitt hus, så full att han inte kan resa sig. Jag har aldrig behövt använda dem.)

(Samt inser att jag haft sån tur med soc! När jag själv orosanmälde hamnade vi hos en 27-årig tjej som började med att säga: "Jag har träffat din man. Det var väldigt mycket snack och väldigt lite verkstad, kan man säga." Jag: "Å, ja. Vad skönt att du såg det. Själv tycker jag nästan att det låter som att jag sitter och ljuger." Hon: "Ja, så kan det säkert kännas när man inte är van vid sånt här, men jag träffar alkisar hela tiden.")

Önskar dig all styrka och välgång.

Välkommen tillbaka! Det viktiga nu är ju att du faktiskt stannat upp och reflekterar över det som sker. Du är här och har dessutom din tråd att falla tillbaka på, det är ju ett facit till dig själv. Sist mådde du bra och det kan du göra igen! Bra att du hittade hit igen! ?

Sitter i samma båt Nykteristen, hemma hela familjen i karantän och mannen väljer att nu andra dygnet på raken supa i garaget istället för att distansjobba eller hjälpa barnen med skolgång. Det är så man önskar sig långt långt härifrån...Hoppas du kan få till ett kontrakt för lägenheten så kanske han kan få sig en väckarklocka om du flyttar! Styrkekramar!

Det låter som du har det tufft just nu, och att du haft det tufft redan sedan tidig ålder. Så trist att höra verkligen. Du verkar vara en stark person som trots det går vidare och gör vad du kan för att få det på ett annat vis.

Dem du umgås med nu dricker och just nu har du ingen aktivitet om dagarna. Du har lång erfarenhet av vården och har verkligen tagit stora steg för att ta hand om dig. Du tar ansvar över din hälsa och ditt mående genom att testa olika former av stöd och hjälp som du känner passar dig. En del har inte känts som det passar just nu.

Du har människor runt omkring dig du berättat för hur du har det och har upplevt det som ett stöd till en början för att sen känna det mer som krav och måsten från deras håll om jag förstår dig rätt. Det du beskriver kan nog många här känna igen sig i. Anhöriga som är oroliga som kan uttryckas i krav och ett behov av kontroll. Det låter som mycket är baserat kring oro och omtanke från dina närstående, en vilja att du ska må bra samtidigt som det verkar komma ut på ett sätt så du känner dig trängd och att det inte längre blir hjälpsamt.

Det är viktigt för dig att du får välja själv, oavsett vad och hur du väljer och att de som stöttar dig respekterar dina beslut oavsett om de håller med eller inte, och att du inte känner dig dömd. En god egenskap du har, att veta vad du vill. Du kan känna efter och vara beslutsam, det kan du ha nytta av i en sån här förändring kring alkoholen.

Ibland är det svårt att kommunicera med dem man har närmast och att vända sig hit och skriva här är ett steg på vägen att testa ytterligare ett sätt att få stöd på, bra och modigt gjort!

Hoppas du kommer hitta mycket här som blir hjälpsamt för dig och fortsätt gärna skriva och berätta hur du har det så vi kan följa och stötta dig längs vägen.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för era kommentarer. Visst är det så som ni säger, inga bevis i världen kan göra nån skillnad för den som dricker. Och väljer att fortsätta med det även när bevis sätts fram under näsan på dem, när de väljer att strunta i reaktioner från familjen och vägrar förstå eller ta ansvar. Jag tror vi anhöriga vill se bevisen själv, som för att få bevis på att vi inte inbillar oss eller håller på att bli galna. För den som dricker gör dom nog ingen skillnad.

Hos oss gick det ganska bra i nykterhet i några månader. Sen kom nuläget med corona karantän och allt exploderar i händerna på en igen. Mannen i garaget andra dygnet på raken, sover halva dagen fastän han borde jobba hemifrån också och visar sig bara kort i huset med allt vildare fylleuppsyn för att hastigt kasta i sig nåt att äta för att sen gå tillbaka ut och fortsätta med sitt. Själv försöker jag jobba på distans och ta hand om två barn som ska sköta sin skolgång också på distans pga karantän och samtidigt ha oron över hans fort eskalerade alkoholintag. Kan säga jag är lätt stressad...Hur ska man i detta läge orka bryta upp? Orka stanna? Orka leva över huvudtaget? Har ingen uppkoppling i lägenheten så inte så lätt att dra dit och behöver utrustning för mitt jobb så är inte helt lätt just nu att byta bostad mer än för nån timme. Vill bara gå ut på gården och skrika rätt ut...

Önskar alla er därute med samma helvete hemma styrka och mod i dessa prövningens dagar, att stanna hemma i veckor hela familjen när en väljer att dricka kan nog knäcka vilken familj som helst!

Har varit viktiga för mig under tiden jag har varit nykter...och att jag verkligen har låtit mig för saker som jag verkligen velat göra och försökt komma bort från orimliga krav på mig själv.
Tror också att den största delen till att jag kunnat hålla mig nykter har varit att jag bearbetar många känslor,minnen och tankar som tidigare fått mig att börja dricka.
Skulle jag välja ut två saker som varit absolut avgörande för min nykterhet så är det AA och min alkoholterapeut...han har verkligen tagit mig igenom så många svåra beslut.
Sen har det också en väldigt livsomvälvande upplevelse att få höra från min äldsta dotter hur jag har varit och betett mig under tiden jag drack...jag vill absolut inte utsätta dom för det igen.
Håller mig också väldigt ödmjuk,jag vet att suget kan komma precis när som helst...och hur hjärnan kan förvränga och försköna så att det skulle vara lätt att falla för igen,men nu för tiden ser jag faktiskt fram emot och planerar för en nykter framtid...och det hoppas jag att ni också gör :-)

Att barnen vänder en ryggen måste vara det mest fruktansvärda att råka ut för. Jag tror det enda du kan göra nu är att visa genom handling att du arbetar för att vara nykter. Din plan låter utmärkt tycker jag. Sedan finns det ju ännu mer att ta till om det visar sig behövas. Behandling genom arbetsgivaren kan säkert ge en bra grund.

Kram!

Hej Sara70. Bra att du har en plan för ett nyktert liv. Men jag blir orolig när jag läser att du går och bär på så mycket ångest själv. Det ska du inte behöva göra. Din sambo har varit i kontakt med en beroendemottagning och fått bra bemötande. Jag tänker att du kanske skulle prova att själv kontakta dem redan nu för att få avlastning i din egen oro. Kanske livet kan bli lite lättare för dig redan nu? Vad tror du om det?

Kram!

Jag förstår hur uppslukande oron kan vara och att googla symptom är i sig rena skräckupplevelsen. Har själv läst allt om leverskador och även andra sjukdomar och jag har emellanåt diagnosticerat mig själv med säkert 10 sjukdomar varav 5 direkt dödliga i stundens hetta... Har inte sökt vård och symptomen har också avtagit...

Så mitt första tips är: sluta googla! Sedan ska du veta att levern är ett fantastiskt organ som kan reparera sig själv om den bara får chansen. Idag skyller man inte längre leverskador på enbart alkohol, utan osund kost orsakar en stor del av fallen. Så om du känner oro för att diskutera alkohol med en läkare så ska du veta att det kan finnas fler bakomliggande orsaker till eventuella leverskador.

Tycker däremot att du ska träffa en läkare som kan göra en bedömning och i bästa fall vågar du anförtro alkoholproblematiken med. Men det behöver du inte om det känns för skrämmande. Det viktiga är att du har tagit tag i det och ser framåt.

Får man fråga varför du väljer att vänta just två månader innan du kontaktar dem? I förhoppning att det går över, eller att drickandet inte ska synas på blodprover? Jag dömer inte, utan hade själv såna funderingar längre tillbaka.

Det är sällan så illa som man inbillar sig och att gå och oroa sig i den utsträckningen gör knappast gott för hälsan heller. Sjukvården finns till för att hjälpa och du och din familj är värda att må så bra ni kan. Se detta som ett uppvaknande och ta chansen till ett bättre liv överlag. Du känner ju dig redan piggare och bara det är ett kvitto på att det går åt rätt håll. ?

Vi har ju alla anledning att känna oss lite låga just nu. Men här inne verkar det vara någon slags tremånadersdepp. Vi är flera som känner samma. Jag fick några youtubetips i min tråd förra veckan som hjälpte mig att förstå vad det är som händer i våra nyktra hjärnor just nu och kanske månader framöver. För mig åtminstone framstod det som självklart att läget inte kan vara på topp just nu i denna fas av nykterheten. Testa tipsen om du är intresserad!

Kram!

Denna prövningens tid... Om en dryg vecka har jag klarat av tre vita månader. Kan tycka att man borde bubbla av stolthet och glädje. Känner ingenting, mer vad spelar det för roll.. Jag liksom många med mig är sänkta av coronavirusets effekter, oro för ekonomi och framtid. Det blir så klart inte bättre av att jaga alkohol och dämpa ännu mer ångest, jag vet det. Men en stunds verklighetsflykt vore avlastande...

Planerar inga alkoholintag, reflekterar mer över den verklighet som råder. Tur att man inte visste det här för tre månader sedan, då hade korken aldrig skruvats på. Men nu är flaskan stängd, slängd och passé, och jag kämpar med att hantera allt med speedade nerver och en trött hjärna som vill vila.

Jag gör det jag kan för att underlätta med bra mat, motion, friskluft, sömn osv. Ändå känns det skit rent ut sagt. Som en depression men något annat. Jag sörjer inte alkoholen, har haft otaliga tillfällen att bryta nykterheten och tycker inte det är svårt att tacka nej. MEN jag tycker inte det känns överdrivet bra heller. Är inte tillfreds helt enkelt.

Vad ska jag då ta mig till? Förr hade jag utan tvekan bedövat mig för att få en stunds lättnad. Så var hittar man lättnad utan gifter? Brukar kolla på katastroffilmer när jag känner mig nere, till skillnad mot för många som flyr in i romantiska komedier mm. Mitt resonemang där är att min egen verklighet framstår som ännu sämre om jag tittar på filmer med rosenskimrande handling, bättre då att uppskatta sitt elände genom att ta del av ännu värre. Kontentan är väl då att jag måste utsätta mig för ännu mer skit för att uppskatta den som faktiskt pågår?!

Ska faktiskt prova detta idag. Tänker motionera mig gråtfärdig av trötthet och ta mig en tur till ett område där många utsätta bor, ett område jag själv bott i och är glad att slippa. Det kan vara värre och jag måste skaka av mig dysterheten nu.

Har lyssnat på Rebecka Åhlunds bok också. Hon har varit gäst i Alkispodden också.

Alkispodden kan jag också rekommendera!

Kan bli ett höj- och sänkbart bord.
Vi ställer nu in oss på 3 månader, forts hemarbete, så det gäller att ha en plan. Lyckan att sats öppnar igen, och att nu någon sorts vardag ska infinna sig.
Vi som ska hålla oss nyktra har fått särskilda utmaningar minst sagt,
Men har inte för avsikt att tveka utan är nykter idag. Kram!

Kämpar på men känner att skräcken och oron för levern tagit över så jag kan inte se det positiva.
Är besatt av symptom och läser dagarna i ända om skrumplever.
Tror ögonen blir gula och fort urinen blir mörkare får jag panik.

Känner av tryck i från levern fortfarande men det är mindre nu vissa dagar och har varit någon dag utan tryckande känsla överhuvudtaget,magen är fortfarande krånglig men aptiten kommer emellanåt.
Märker inte av obehag efter jag ätit nu heller vilket var ett stående problem förut.

Samtidigt så är jag piggare än jag vart på länge men den här besattheten ligger som ett lock över vägen till psykiskt bättre mående.
Har i åtanke att jag måste få ge kroppen tid att återhämta sig men det är svårt när jag är så här och letar symptom och gett mig själv värsta tänkbara diagnosen.

Min sambo har kontaktat Ewa beroendemottagning för kvinnor anonymt och berättat som det är och min oro över hälsan samt att jag inte vågar söka vård.
Det här var nog inte första gången dom hörde en sån här situation och dom bemötte honom väldigt bra.
Min oro över att förlora allt sa dom att så ser det nog inte ut iom att sambon inte har några problem själv.
Dom vill att jag själv tar kontakt men jag är inte där än.

Har sagt här hemma att om jag blir "sjuk" eller att läget förvärras ska jag kontakta dom och har även gett mig själv en tid på två månader nu och då ska jag ringa (först anonymt).

Har inget sug på alkoholen överhuvudtaget vilket jag är lite förvånad över men det är samtidigt bra eftersom ångesten annars skulle leda till att jag trillar dit igen.

Jag förstår att det är en utmaning med hemarbete och sug. Nu vet jag inte om det gäller dig Mrx men jag har förstått att många som arbetar hemma då och då på regelbunden basis tidigare har tagit för vana att den dagen får man dricka eller kvällen före eller whatever.... Har man den vanan så är det så klart lätt att hjärnan i dessa tider tycker att det är alla tiders när vi blir kommenderade för arbete hemma... Själv är jag sjukskriven på heltid just nu vilket också skulle kunna vara en utmaning. Förra helgen var det så krisigt för mig att jag tog kontakt med AA för första gången. Deltog i ett Skype-möte som jag hittade på deras hemsida. Efter den timmen var jag fult impregnerad av nykterhet och suget började klinga av.

Tänker på dig!
Kram!

Måste vara tufft och kännas konstigt att jobba hemma så över en längre tid. Särskilt för dom av oss som känner sug efter alkohol också. (gäller ju inte dig nu?) Skönt att du kom ut på en restaurang och fick se lite folk "live" och äta gott.
Men en strykbräda som arbetsbord ? Blir det långvarigt du behöver jobba hemifrån kanske det är värt att köpa ett riktigt arbetsbord?

Kram

Jaha då var man tillbaka här. Mitt senaste inlägg för 3 år sen!
Tyvärr har jag valt att gå tillbaka till destruktiva vanor - jag har tillåtit mig själva att tänka att jag inte har problmen kvar och då börjat dricka på ett mycket dåligt sätt igen, jag har börjat dricka i min ensamhet , rätt stora mängder (7-8 öl) på fredagskvällen för att orka med ett stressigt jobb.har varit och festat med mina kompisar och det gick sådär kan jag väl säga... Minnesluckor, spyor, osv. Som tur bara några få gånger, men ändå samma beteende som tidigare. Min veckokonsumption är rätt okej på i snitt 10-14 öl, men tyvärr väldigt koncentrerat.
För två veckor sen krashade jag, är sjukskriven på grund av stress. Men det kan också bero på min oförmåga att prestera när jag är inne i detta igen... Känner sån otrolig stress, mitt blodtryck är skyhögt och sömnen är borta. Vilket gift alkohol är. Slutade även snusa efter en dålig bakfylla för 4v sen, men har trillat dit igen - trodde min depp berodde på nikotinet (kan ju ha inverkat en del). Nä nu snurrar massa tankar i huvudet och jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Hoppas ni har det bra!

Ja, det är tufft när den vi älskar ställer till det med alkoholen. Vad behöver dina barn och du, den frågar kan du ställa till dig. Mår jag och barnen dåligt av detta? Läs gärna vad ett alkoholberoende gör med barn som växer upp i detta. En fantastisk man som alltid finns för barnen är det man önskar, men är den älskade pappan labil blir det konsekvenser. Du kanske älskar honom, den nyktra mannen precis som förut men har svårt att leva med den labila mannen som dyker upp i beroendepersonligheten? Du kanske kan byta fokus? Säga till honom att du inte kan leva med honom när han dricker? Bara några tankar från en som också har det tufft. Det är svårt när barnen är inblandade.

De du lagt som favoriter hittar du sedan under konto/mitt konto. Bara att gå in där.