Senaste kommentarerna i forumet

Ni som följer med i nyhetsflödet kanske såg nyheten för någon vecka sedan om mannen i USA som p.g.a. en ovanlig svamp i magen självproducerade alkoholhaltig öl.
Syndromet eller tillståndet kallas för auto-brewery system (ABS), ungefär ”självbryggeri”.

Läs t.ex. här: "https://www.svt.se/nyheter/utrikes/man-hade-eget-bryggeri-i-magen"

För "normala" (?) människor som inte utvecklar alkoholberoende kanske detta vore ett trevligt syndrom. Men för en nykter alkoholist vore det en mardröm. Även om man undviker att sträcka ut handen efter första glaset, tvingas man av och till att få små doser av den förrädiska alkoholen i blodet.
Och hur i all världen skulle man göra med dag-räknandet?

/Pi31415

Tack JoYo för ditt svar!

Jag känner igen mig mycket i din berättelse. Å även om jag vet mycket så är det ändå gott att höra vad som har varit verksamt för andra. Det är ju först nu som jag har vänt mig ett forum där jag möter andra som har/har haft liknande problem.
Jag tror mycket på både fysisk aktivitet och mental träning...jag behöver prioritera mig själv där.

Ha det bra?

Dag 11. Tänker på Sofia festfixaren. Här hos min syster förekommer väldigt lite alkohol. Min svåger dricker visserligen gärna en öl på fred/lördagkvällen och min syster kan ta ett glas vin till maten men båda byter till läsk el bubbelvatten till chipsen i soffan.
Ganska långt från mina gamla dryckesvanor mao... (minst två glas vin medan jag lagar maten, två-tre glas till maten och flera påfyllningar efter)
Vi har stor familj på både min och min mans sida och familjefesterna är många. När jag nu rannsakar min själ så inser jag att jag själv ofta varit turbon som sett till att det alltid funnits gott om A. Gästerna har knappt hunnit innanför dörren innan jag har satt ett glas i handen på dem. Och det är ju trevligt och generöst. Men är denna gästfrihet ett sätt jag har lagt till för att jag själv ska få dricka? Förmodligen...

Jag tänker att jag såsmåningom kommer att berätta varför jag slutat med A. Jag måste nog berätta. Min man tycker inte det. Han inser inte vidden av mina problem och tycker det räcker att tänka till och stanna vid ett glas. Jag vet att jag inte kan det. Den mentala besattheten goes bananas efter ett glas.

Idag har jag varit nykter i 60 dagar. Tiden rusar verkligen iväg! Särbon håller sig nykter sen ett tag. Känner mig pigg i huvudet o har ingen längtan efter fylla än så länge. Känslan av att framtiden har massor att erbjuda har kommit! Ser verkligen det nya livet framför mig o börjar inse att jag går in i en ny fas. Det känns underbart! Kämpa på ?☀️

Har läst hela din tråd och känner igen mig så väl. Fantastiskt att du klarat dig så länge nu. Skulle vilja skriva så mycket mer men orkar inte just nu. Är hemma pga stress sen igår. Tänkte bromsa i tid denna gång.
Jag drack senast i måndags efter en helvetes dag på jobbet. Är så trött på detta och ska försöka sluta, men har inte mycket hopp.
Kämpa på! Du är fantastisk!

Vill bara säga Tack! Önskar dej en fin dag?

Känner efter om jag har den rätta viljan, den starka som kommer från mitt allra innersta......får inget riktigt grepp om den, den smiter undan lite. Som om den leker kurragömma och så plötsligt, här är jag! och så gömmer den sig igen. Jag vill förändra det är helt sant. jag vet sen tidigare försök med vita perioder eller perioder med kontrollerat drickande att jag dricker mer och mer när jag sen börjar igen. Och så vill jag inte ha det. Det är ju därför jag är här. Ändå så svårt . Måste man ha nått sin absoluta botten, när hela livet rasat, en riktig kraschlandning för att fatta?
Igår blev jag tvungen att åka iväg i ett akut ärende och genast började en plan på att gå in på bolaget och handla till våra gäster i helgen, ta form, när jag ändå var i närheten . Eller hur?
Blev inget med det. Fick inte mycket gjort resten av dagen. Min tid gick åt att tampas med oron och stressen över att inte orka utan vin. Galet. Vilket slöseri med tid.
Tack Soffi, för att du påminner mig om det härliga segerruset. Du får mig att kämpa vidare idag.
Idag ska jag inte dricka. Punkt.

Och så var man tvåbent plötsligt..??! Skruvar in inställningarna på rätt våglängd, även denna dag!
Nykter, fri och frisk?!
In med en stor portion tacksamhet och medveten närvaro i nuet och lyckan är gjord☺️??!
Ha en bra dag ?!
Kram
/Fibblan ?.

Det var ett skämt det där med "Är det värt det, att vara nykter?"

Det är första gången som jag ger mig in på den här resan mot nykterhet och ska jag var ärlig så hade jag nog inte funderat speciellt mycket över vad jag kommer att möta. Visst, jag förstod att det inte skulle vara lätt, men jag upplever att det är jobbigt på ett sätt som jag nog inte förutsett och förväntade mig. Och då försöker jag se det komiska i jobbigheterna.

Det är ju logiskt att jag blir stressad över att gå in i "nya" situationer. Men det är ju både skrämmande och lite komiskt att det är nytt att möta goda vänner på en fest för att jag så sällan varit nykter på fester....
Jag blir också förskräckt över att få kvitto efter kvitto att jag varit värre däran än jag velat se.
Det är där jag "vänder på det" -Vad hade den logiska reaktionen varit om jag aldrig börjat dricka? Jo, att bli stressad av att bli bjuden alkohol.
Det gör det ännu mer tragikomiskt och jag kan hitta kraft att fortsätta på min nya väg.

Klokt råd att tänka på när jag kan utsätta mig för prövningar och när jag kanske bör låta bli, att jag gör bäst i att vara i balans innan för att gå ur situationen med en positiv känsla av att ha lyckats.
Tack!

Det är nog just den fria viljan att välja (eller illusionen där av) som gör alkoholproblematiken mer stigmatiserande än ett funktionshinder. För de flesta brukar en diagnos komma som en befrielse. Det finns en etikett. Det är inte bara inbillning, utan livet är faktiskt svårare för mig att hantera. Och med rätt etikett blir det lättare att anpassa livet och kraven, och att hitta rätt verktyg för att hantera sina svårigheter. Det där att inte klara av att ställa en fråga, tex om kompisen vill hänga, för att man inte vet svaret på förhand... Det känner jag igen. Min 14-åring, som är mer autistisk än de andra syskonen har det problemet. Hen kan börja gråta om man intet ont anande föreslår att hen ska höra med kompisen om den vill följa med på nåt vi ska göra. ”Men jag vet inte om hen kan! Tänk om hen ska åka bort, eller vara med nån annan, eller har träning, eller...”

Jag började efter flera års egna försök att sluta dricka. Jag går hos en terapeut. Vi har grävt i obearbetade händelser som jag inte visste betydde något längre. Har också gått igenom traumatiska händelser som splittrat mina föräldrar och syskon. Känns ensamt. Och så jobbet med att hjälpa andra, tunga problemfyllda människor.
Jag har fått en del nya vänner som jag träffar emellanåt men den där stora familjen får jag aldrig tillbaka. Livet har sin gång. Jag har varit och är en grubblare men har fått mycket hjälp av meditation, mindfulness, att stänga av tankarna och våga vara i känslan. Sjunka ned i känslan och låta den vara där. Acceptans.
Kanske du kan testa göra nåt nytt för att förändra tankebanorna, fysiskt aktivitet (träning/yoga?) och meditation? Börja smått med nåt som känns roligt för dig?
Egentligen vill jag inte slänga ur mig massa råd (som man ju själv säkert redan vet) som om det vore enkelt men dessa tips har hjälpt mig.. ?

Exakt samma känsla hade jag igår i min halvfärdiga lägenhet, där barnen och jag spenderade ännu en natt pga hans drickande. Ensammast i världen känner man sig, även om man fått det lugn man eftersökte.

Låg länge vaken efter barnen somnat med en klump i magen, undrande vad framtiden riktigt har med sig nu när drickandet igen eskalerar hos oss också och jag vet att om jag flyttar helt väntar en vårdnadskamp utan dess like.

Hoppas du får en bättre dag idag!

Vad utomordentligt förfärligt att lämna pizzeriornas förlovade land... Varnar GPSen innan man kör över paltzzerian-gränsen? Palt låter... öhhh... intressant, men inte som nåt jag skulle äta mig till någe koma eller schviiim av :)

Jobbade 14 timmar i går, är ett vrak nu. Jobbar hemifrån. Var hos kuratorn i går. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar, är så mentalt slut att jag varken vet ut eller in längre. Vem är jag liksom? Det jag definitivt vet är att just nu är jag en sån som inte dricker.

Men även en person som tydligen inte har förmågan att säga nej. Det blev så jädra tydligt, jag har inte reflekterat kring det förut. Men jag vet inte hur man säger nej. Det ligger så djupt rotat, avskyr också när folk säger nej till mig. Har alltid känt mig avvisad och ledsen även om det bara var ett nej till en fika eller att hjälpa till att bära något. Därför frågar jag aldrig (för då kan man ju inte få ett nej). Men när någon frågar mig blir jag glad - och säger alltid ja, utan att tänka på konsekvenserna. Om jag har betänketid kan jag säga nej. Den enda som jag kan säga nej till direkt är min mamma, med henne vågar jag vara transparent, men tror att det är för att jag vet att hon alltid kommer älska mig ändå.

Jag är så trött över att gråta, att inse nya saker om det som jag tidigare inte såg, som jag gömde med strategier av att inte ta i det. Jag känner mig så ofullständig och konstig. Samtidigt är jag glad att jag gör denna resa, att jag vågat och orkar ta tag i mitt liv. Att jag vill och orkar försöka leva istället för att bara överleva med flaskan.

I går hände annars mycket, kuratorn som jag sa innan, vi har dragit igång utredningen, ska till läkaren om några veckor, sen drar allt troligtvis igång någon gång innan jul. Så det går snabbt *pust*. Sen startade alla byggjobbare, elektriker m.m. i nya lägenheten så fick inspektera och gå igenom allt. Till sist så var det medarbetarsamtal. Tror jag har bästa chefen i världen. Han värnar så om mitt mående och vill verkligen ha mig som anställd, det är så jag känner. Kommer få mer tid och han vill att jag ska jobba mer hemifrån för att orka jobba på jobbet. Jag berättade om vad som är på G med utredning för jag ser inte syftet att inte säga det. Har inte nämnt något om A, och kommer aldrig göra det heller.

Hur kommer det sig att A bär på ett större stigma och är mycket mer ångestladdat än en diagnos är för mig? Kan nämna utredningen för alla som jag har en närmre relation till, det känns nästan bra. Men skyltar ju inte med det heller direkt. Troligtvis känns det så för att man inte kan hjälpa en diagnos/funktionsnedsättning. Visst, man kan väl inte hjälpa att man har sjukdomen alkoholism, men samtidigt kunde man valt att sluta tidigare, typ. Man har orsakat det själv, och jag som ska vara "perfekt" kan ju inte ha misslyckats så mycket själv liksom. Man kan välja bort att inte dricka, men kan inte välja bort en funktionsnedsättning. Detta är spännande att tänka på tycker jag.

Vad skönt det var att skriva av sig såhär på morgontimmarna.

I dag väljer jag att inte dricka, istället stannar jag hemma och jobbar från soffan med en varm filt över mig och Ramlösa hallon Björnbär i glaset.

Efter en lång period i sommar med alkohol höll han sig nykter men otrevlig oftast i 2 månader.
Nu är det tillbaka på ruta 1 igen sedan 6 dagar.
Inatt höll han mig vaken i 2 timmar trots att jag säger att jag måste få sova om jag ska klara av att jobba 12 timmars pass inkl övertid. - Skiter väl jag i blev svaret på det.
Så det var vara att gå upp och hänga med i bråken anklagelserna och få höra återigen hur dum i huvudet man är.
Han blir sjukt otrevlig när han är halvfull.
Så ikväll efter jobbet låg han däckad och jag samlade ihop mina saker och skrev en lapp att nu har jag fått nog.
Så nu ligger jag i en tom lägenhet men som är min och som jag får vara ifred i åtminstone. Ändå känner jag mig ensammast i världen.

Ser jag dig på IRL i februari?
Hoppas!

Kram,
D

Du får bli mitt lilla rumpetroll?
Sov så gott så vaknar vi fräscha imorgon ?

Kramar
???

är en underbar uppfinning. Äntligen får jag krypa ner och vila från allt. Dagen har funkat bra och inser att jag vill ha fler veckor där halva arbetsstyrkan är borta pga skollov. Himmel så skönt och framför allt tyst på kontoret. Inga störningsmoment. Inga triggers.

det är riven rå potatis blandat med .salt...kornmjöl..vetemjöl. Gör runda bollar...läggs i kokande vatten. Fläsktärningar i eller som idag stekt sidfläsk brevid. Äts med smör och lingonsylt. Dryck är mjölk. Tryck i dej 2-3 st med tillbehör = "paltkoma". Eller palt schviiimen...lokalt uttryck. 1 st paltzzeria finns i Öjebyn. Inte så värst förekommande alltså.

Jag ser det som ett roligt minne från första gången jag var ute som nynykter - it could only be better efter det där ?????

Stressen över de nya situationerna finns ju alltid där men jag har blivit noga med att om jag inte är på topp utsätter jag mig inte för prövningarna ett nyktert liv utsätts för i ett alkoholhaltigt sammanhang. Jag tar det i min egen takt, det får bli som det blir och komma när det kommer, det viktigaste är att jag känner att jag kommer ur de nya situationerna starkare - aldrig vacklande eller tvivlande!

Mod och styrka,
Dee

Jag drack en 50 cl folköl på 3,5% häromdagen. Märkte inget särskilt av det. Nu hemkommen från talarmöte. ??

Jag vet att jag behöver sluta dricka. Därav ämne ”snälla hjälp”. Jag uppskattar att du svarade men svaret gav mig ingen hjälp. Du får det att låta som att det är lätt och att det bara är att göra ”detta och detta”. Jag är medveten att det är upp till mig i slutändan men är vi inte här för att stötta varandra?

Fungerar än så länge, proppar mig med vitaminer och har ätit bra. Kroppen är nog i chock men måste ur det här och måste få bukt med de suta uppstötningarna och halsbrännan snarast. Vill aldrig få tillbaks den här hostan och måendet så det finns ingen chans att jag tillåter mig gå tillbaka till rent frosseri på mat och alkohol. Helt sjukt hur mycket man kan trycka i sig ibland på bara några dagar.

Broken, så träffsäkert du beskriver hur vissa av oss funkar... vi ”ältar och grubblar sådant som inte kan lösas med tanken”. Just det fastnar jag väldigt lätt i också. Och det var, som du skriver, sju resor värre när man använde alkohol för att fly grubblerierna.

Nordsaga, du är inte korkad. Jag, och fler med mig, tänkte precis så under den spiknyktra sommarsemestern. Men det gick över när man insåg hur mycket mer man hann uppleva, fixa, testa osv. Inget av allt det hade blivit av om jag hade suttit i soffhörnet med min vinflaska. På de där spikarna bara, så ska du se att du blir litet nöjdare ?

Och så kom hösten och de befarade allt regelbundnare förekommande fyllorna. Allt tätare blir han full och igen helt utan tanke på barnen. Han är en usel förälder och beter sig allmänt illa mot oss alla så fort han druckit. Allt oftare kommer fyllan mitt i veckan, han ”blir sjuk” på förmiddagen och åker hem från jobbet, bara för att barnen ska hitta honom slocknad i soffan när de kommer hem från skolan. Barnen kan bli utskällda för att de ”täcks” säga emot eller inte svarar det han vill när han skäller och pratar underliga saker på fyllan. Innan jag hinner hem från jobbet är allt redan i upplösningstillstånd. Idag packade jag barnen i bilen och lämnade bara en lapp att vi sover i lägenheten då han snarkade högt på tvären i soffan när jag kom hem. Nån timme senare får man sms vad jag ställer till med, att jag minsann ska få för dethär. Att han aldrig mer vill prata med mig. Bra det kan jag tänka... Svarar inte på nåt av det, tänker det kan få stå för honom vad han häver ur sig.

Min lägenhet är tack och lov beboelig, saknas egentligen bara enstaka möbler och lite piff så vi kan välja att bo där tidvis. Får se om detta on/off snart blir ett permanent off för vårt förhållande.

Det är inte hållbart som vi levt och han dricker igen allt mer allt oftare och det står jag bara inte ut med mera alls. Han verkar igen fatta noll varför jag väljer att bo annanstans tidvis, så fort han har en nykter dag ska allt vara som vanligt men det är det ju inte! Nu börjar barnen bli större och ber själv att få åka till lägenheten och då gör vi det. Själv känner jag ett visst vemod när mörkret lägger sig till vinter och har slut på drömmar just nu, är glad jag orkade slutföra min renovering för vad som än händer nu så har barnen och jag åtminstone tak över huvudet!