Senaste kommentarerna i forumet

Precis som Javelin skriver här ovan, vad mycket du varit med om och vad modigt att du tog steget att skriva och berätta här öppet på ett forum. Bra gjort! Du måste vara en väldigt stark person som gått igenom allt detta och kunna berätta så tydligt om vad som skett. Du har gjort stora förändringar i ditt liv och klarat av mycket. Du har själv druckit för mycket i ett par år, kanske för att hantera allt du varit med om, men som du skriver när du kände att det tog över på fel sätt tog du tag i det. Bra jobbat. Nu behöver du ny kraft och energi för att ta dig ur den rävsax du nu känner att du hamnat i.

Han står för ekonomin, du kan just nu inte betala själv så det underhåller dig tillfälligt samtidigt kommer du ingen vart med de studier du tidigare hållit på med eller dina egna funderingar kring ett liv du vill leva. Du är också medveten om att du utsätter dig själv för en stor fara, han har flera gånger misshandlat dig och som du mår nu kan du också få tankar på att ta livet av dig om jag förstod dig rätt. Du skriver också om din dotter, ditt barnbarn och sådant som gör att livet är meningsfullt och viktigt och det faktum att du tagit kontakt här visar att du vill leva och du vill inte ha det som du har det nu.

Det finns hjälp att få, precis som Javelin skriver här ovan, via en kvinnojour, kommunen, eller liknande. Du kanske redan testat att ringa Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 (dygnet runt, anonymt och kostnadsfritt). Frågan är bara, vad du själv vill ha för typ av stöd, du känner dig själv bäst och vet ju vad som brukar fungera. Vad har tidigare hjälpt dig när du mått som sämst och behövt stöd? Vänner, bekanta, professionellt?

Fortsätt såklart gärna skriv och läs här, hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt för dig!

Varmt välkommen,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

har jag inte men det som funkar (för mej) är
Dvitamin
Magnesium
Ashwangandi
500 mg gaba...förutom motion å träd/skog=ensamhet. Säger inte välkommet men det är överlevnadsbart.
Ja vissa hälsokostaffärer lever enbart på mig. Men jag överlever inte utan dem. WinWin. Tänker att nån gång..typ 80 år... skiter jag i allt å acceepterar alla mina olater å lever tills jag dör. Amen.

Du har en särbo som du förstår har börjat dricka igen efter en längre tids nykterhet. Det är smärtsamt att se och du försöker påverka honom på olika sätt. Han menar att det inte är ett problem som det tidigare varit samtidigt som du känner igen beteenden hos honom du sett förr. Det låter som du gjort mycket då du pratat med honom och känner igen de här signalerna du tidigare sett. Som du själv skriver verkar han själv inte vilja prata om det eller förändra något just nu, oavsett vad han känner eller vill innerst inne. Det är vanligt att förändringar går lite upp och ned och möjligt är att det är ett återfall eller så vill han dricka på detta sätt. Oavsett hur det blir för honom när det gäller valet att fortsätta dricka eller minska eller sluta igen, hur är detta för dig? Vad behöver du för att ta hand om dig och fylla på din energi?

En idé är att starta en helt egen tråd här på forumet (starta ny tråd uppe i höger hörn) så kan flera här läsa och följa dig, om du vill såklart. Klokt och modigt steg att berätta här hur du ser på detta och be om hjälp. Bra gjort!

Igen, välkommen hit och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

8 veckor med ett återfall känns rätt ok
Det Jag känner är att rädslan för att nu när det går så bra så kanske det går bra att bara ta en liten öl.
Men jag vet ju att det kommer inte bli bara en öl för mig om jag faller för frestelsen.
Det gäller att inte falla i glömska av hur illa denna alkohol gjort mig och mina kära.

Har ett förhållande med en kille sen ett år tillbaka och funderar på hans alkoholkonsumtion. Eftersom vi inte bor ihop och heller inte ses jätteofta pga en viss distans, barn på deltid mm har jag inte full insyn.

Men jag kan ta ett exempel från helgen - när vi var ute drack han 1 flaska vin, 4 st 50 cl öl, 1 st 33 cl öl och en drink med 4 cl sprit. Är inte det sjukt mycket?
Han verkade i princip inte alls påverkad dock. Jag hade ju legat och kräkts av den mängden. Liknande har hänt flera ggr.

Jag sa till honom att jag tyckte det var rätt mycket och då sa han bara att -ja, man är väl olika.

Jobbet sköter han och han är alltid snäll så det känns ju inte som att det går ut över nåt annat än honom själv.

Riktigt kul att höra! Önskar dig en riktigt skön kväll.

Mvh

Hej Västligvind!

Jag läste ditt inlägg här ovan om att du börjat vackla och tänka på tillfällen då du kanske ska dricka.
Detta är en riktig varning du ska ha stor respekt för, de valen du gör i samband med att du funderar så, kan komma att leda dig in på vägar dit du inte bör/ska/egentligen vill gå.
Ett återfall handlar alltid om att du gör ett val att ta ett återfall, men, det är ju inte riktigt så enkelt i det stora hela. Dessa val kan vara gjorda på andra slags val/känslor/tankar som leder till att man tar det slutgiliga beslutet om att ta ett återfall, för att man banat väg för det under långt tid.

Ett hett tips är att hålla dig borta från den djupa delen av poolen tills du känner dig stark i ditt val att vara nykter igen, tacka nej till inbjudningar och andra frestelser just nu när du vacklar, gör de där aktiva valen som kommer att leda dig in på andra bra val framöver. Och fundera över vad för grundläggande saker du behöver för att vara nykter.
För min egen del är det t.ex. sömn, träning och naturen. Skulle jag hamna på djupt vatten och börja fundera över nykterheten i ett negativt forum, skulle jag behöva gå tillbaka till mina basala saker som håller mig vid liv. När man byggt upp sig igen och fått kontrollen på sina tankar är det ju självklart att man kan utsätta sig för de sakerna som innebär att komma i kontakt med alkohol i olika miljöer etc. För det är endast då dessa situationer kommer kunna bygga dig ännu starkare.

Jag läser att det är 3 veckor för dig nydligen - sjukt bra!
3 veckor är en kritisk period - jag fick själv lägga in en högre växel då, det kändes motigt osv.
Rid ut det och kom starkare ur det - för det är värt det.

Mod och styrka,
Dee

Detta är du så värd du kloka kvinna// kram Strulan ??❤️

Du är verkligen igång och uppdaterar oss här på forumet hur det går för dig, trots utmaningar så som tankar och ursäkter till att dricka har du hittat sätt att låta bli. Bra jobbat!

Fint och modigt att du delar med dig här, fortsätt gärna med det. En tanke är om du skulle skriva i samma tråd så det blir enklare att följa din resa och stötta dig och att du själv får det samlat på samma ställe. Du gör såklart som du vill! Det tar också ofta ett tag innan man hittar sitt sätt att vara på här på forumet.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

"Fan Dee!
Jag är så glad och stolt över dig och att du lever sundare och bestämde dig för att bli nykter.
Tror att vår vänskap hade tagit slut om du inte blivit nykter.
Inte pga att du drack utan pga att du blev en annan person och var lite argare. Du är bäst <3"

Smset nådde mig när jag redan satt på bussen efter en lång och härlig promenad i skogen med den personen som känt mig allra längst i min bekantskapskrets.
Jag ville börja grina av tacksamhet.
Jag är så in åt helvete jävla tacksam.

Livet rullar på och jag har märkt att när jag börjar ge av min genuina vänskap, min genuina kärlek till mina vänner, börjar jag få det jag förut trodde var ouppnåeligt och enkom baserades på att jag inte presterat tillräckligt högt i vår vänskap.
Alla vapen, all rustning, har jag till syvende och sist lagt ner, och kvar står jag och ingenting blockerar den kärlek och vänskap jag har att ge.
Den är bara ren. För första gången på över 30 år är den ren.

Jag träffade en annan gammal vän här om dagen, han kom hem till mig och fikade. Jag tog mod till mig och besvarade hans fråga om vad som hänt annars i mitt liv med att "jag nyktrat till". Han själv har varit nykter i 19 år nu, något jag vetat och beundrat honom för sedan den dagen vi skakade hand för första gången.
19 år. Det är beundransvärt.
Vi satt länge hemma hos mig och drack en massa kaffe och pratade om nykterheten, och jag fick så många pusselbitar bekräftade angående mitt eget missbruk och min egen nykterhet. Jag känner på något vis att han kommer att spela en ganska stor och viktig roll framöver för mitt vidare liv som nykter. Som någon slags mentor typ. Jag är så enormt tacksam över att jag kommit ganska långt i min nyktra inre resa och förstod ganska tidigt in i nykterheten under tiden jag satt och plitade med alkoholhjälpens program, att jag aldrig mer kommer kunna dricka en droppe alkohol. Med den insikten finns inga argumentationer eller dumdristiga resonemang. Han bekräftade min tes med att säga att under hans dryga 19 åriga karriär som aktiv inom AA-rörelsen aldrig sett någon som är sjuk i vår sjukdom kunna bli "bota" och dricka som "normala människor" igen.

Tänk att alla dessa människor jag har runtomkring är så jävla förstående och solidariska och vill mig väl.
Det är helt sjukt - jag har aldrig kunnat tänkt att jag är värd det tidigare, och när jag var aktiv förstod jag att jag inte var värd det, men något stort har verkligen förändrat mig inombords, något som breder ut sig inuti mig och invaggar ett lugn och en tacksamhet och en tanke om att jag faktiskt visst är värd det.
Det är min belöning för att jag är nykter.
Det är mitt kvitto på att jag gjort ett rätt val.

Mod och styrka,
Dee

Grattis Fibblan!! ?

Börjat vackla. Börjar fundera på tillfällen då jag kanske ska dricka. På tillfällen då jag vill dricka.
Jag börjar vackla i min nykterhet och det skrämmer mig.
Jag har fått några inbjudningar till grejer, grejer där det dricks på. Ganska mycket. Vill inte gå. Vill inte! Om jag går kommer jag dricka. Jag vet det redan innan. Men hur ska jag säga nej. Det är inget alternativ att åka och inte dricka. Det är inget alternativ att berätta sanningen. Vad har jag då för val kvar...

Usch.. Tvivel.

Måste klara längre än så här.. Jag måste. För mig själv. För min familj.

Tack alla ni fina som kommenterar i min tråd ❤️ Ert stöd och peppning betyder mer än ni någonsin kan tro. Speciellt nu när jag känner mig ofantligt ensam i det "riktiga" livet ❤️

Bra gjort... Starkt att gå till AA, starkt att erkänna sig besegrad.

Så härligt att ha första veckan gjord???

Kramar
???

Det låter som att du bestämt dig för att förändra dina alkoholvanor och samtidigt är lite osäker på vilken väg som är den rätta för dig.

Du undrar om medicinering och eventuella konsekvenser i din anställning. Att söka vård är för många ett stort och viktigt steg bland annat för att det innebär att en kan få stöd med just medicinering. Ibland kan man behöva stöd för annat som påverkas av alkohol så som nedstämdhet, oro och sömnsvårigheter. Det finns mycket reklam kring olika preparat som påstås ge effekt. Dessa är ofta inte prövade eller har vetenskaplig evidens. En del kan vara direkt skadliga. Nu vill jag inte skrämma dig! Det viktiga i detta är att du har modet att se hur det är för dig just nu och att du ber om stöd. Jag hoppas att andra användare kan ge dig förslag eller att andras trådar ger dig stöd nu. Om du läst runt lite redan så vet du att du är inte ensam!

En liten reflektion från mig: Jag tror att de flesta i vården inte använder etiketter som alkoholist utan mer talar i termer av ett problematiskt drickande och eventuell beroendeutveckling. Om du vill berätta gärna lite mer om dig och din situation, det tar ibland lite tid innan en tråd får fart.

Igen, ett varmt välkommen till oss
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Njae... jag vet inte om du kan se tröttheten och bristen på intresse för lilla knytet som kvitto på att något saknas hos dig. Det är fullt möjligt att bli en superb förälder till sina egna barn även om man har noll intresse för andras telningar. Och barn man inte har en nära och otvungen relation till blir man utmattad av att umgås med. Skönt att du får komma hem och ladda om nu! Kram

Jag gillar förstås inte att du dricker för att få energi... men tryckte på hjärtat för att du valt att se en obekväm sanning i vitögat. Du behöver lämna yrket för att kunna komma i balans. Det är inte en plättlätt insikt att hantera. Man måste inte heller se hela trappan för att ta första steget. Vem vet, när du lämnat yrket bakom dig kanske du upplever en renässans. Distans kan föda nya visioner. Och då kan du ju välja att gå in i yrket igen. Den svängen har jag tagit i mitt yrkesliv... bort och sedan tillbaka med nya insikter och nytt mod. Hur som helst önskar jag dig lycka till på vägen mot själsro.

Tack för din fina återkoppling och så upplyftande att läsa ditt inlägg. Tänk att det kan hända så mycket med andra när en tar sig själv på allvar och ser till de egna behoven. Jag gissar att många med mig kommer läsa detta och känna glädje.

Vilken gåva att få vara del av detta forum, om än som admi, och få se hur alla ni på forumet kan göra verklig skillnad.

Varma hälsningar Li-Lo

Har haft en fruktansvärd hosta i flera månader, inte gått över med pencillin eller något annat. Har självdiagnoserat till sura uppstötningar och halsbränna, fick även tabletter för detta av husläkaren. Jag fattar ju vad det beror på men förnekelsen är ju trots detta total. Måste ju sluta dricka för att detta skall gå över, annars lär det ju bara bli värre och värre. Vad jag dock tycker är konstigt är att läkaren inte frågade överhuvudtaget om mat eller dryckesvanor, man lär väl inte bara få reflux från ingenstans.

Tack Soffi för pepp ? Känns så skönt med lite feedback på ens tankar! Att börja upptäcka sig själv och livet är rätt intressant, både bra och dåligt, praktiskt och själsligt. Sen gäller det ju att ha sinnesron att acceptera och modet att förändra... eller svårast av allt, förstånd att inse skillnaden... ?
Det lär vi ju göra hela livet för att kunna må bra, alkis eller inte.

Förövrigt...
Jag har telefonskräck. När det gäller viktiga samtal, till myndigheter mm.. (aldrig skräck med de människor jag gillar, då föredrar jag samtal före sms) Svettas och skakar i telefonkön... rösten håller inte, stammar, nervösskrattar och nära gråt..

Vet inte riktigt var det kommer ifrån, mer än att jag haft några dåliga vårdkontakter ett par gånger. I de flesta fall är människan på andra sidan tråden en vänlig och tillmötesgående individ som faktiskt hjälper en med sitt ärende.

Idag ringde jag äntligen ett sånt där ångestladdat samtal. Usch vad jag har bävat... Byggt upp skräckscenarion om vad som kommer att sägas.
För att sedan ladda om med att föreställa mig alla tänkbara positiva konsekvenser av att äntligen få det fixat.

Så gjorde jag det. Och det var då ett av de enklaste saker jag gjort, var ju fixat på en minut.
Och vad det handlade om:
Förnyelse av körkort. Gjorde det inte när det var dags och sen har jag helt enkelt bara skjutit på det aslänge. Skämts något så oerhört över mig själv för att jag inte gjort det tidigare.
Jag har ingen bil, och de senaste åren har jag inte varit körbar så speciellt många dagar ändå ?. Så egentligen har det inte varit nån panik.
Men nu så!!
??

Och det där var nog det sista läskiga telefonsamtalet som legat i min att-göra-lista sen alkostoppet. Nu ska jag inte skjuta upp sånt mer utan att ta tag i saker på en gång. I en konstant fylledimma var det så lätt att skjuta upp och bortförklara. För i fylledimman spelar tydligen inte nånting nån roll. Men det gör det nu ?

Är ett ord som fastnat efter läsning av boken djävulsdansen.
Cirklar är ett ord som används i Carina Bångs bok.
Dvs det som ska bära mig och bara mig och inte inbegriper någon annan.
En sorts sund självständighet som inte bygger på egoism utan bra gränser som jag klart kan definiera.

Detta var helt omöjligt för mig i början av mina insikter i att jag var medberoende/relationsberoende.
Att jag i egen hög person hade egna önskemål och egna värderingar osv fanns nog med.
Jag är inte och har aldrig varit slätstruken och har alltid tyckt till om saker som hänt mig eller mina nä'rstående.

Problemet för mig var att det flöt ihop.
Men just ordet platå har fastnat och jag har börjat tänka mycket på ordet och vad det betyder för mig.
Att våga orka och vilja känna efter,magkänslan eller det ordlösa som faktiskt gäller bara mig.
Som vuxet barn så har det knepat till det ytterligare eftersom jag inte tillräckligt blev bekräftad i det jag var som liten.

Att nu identifiera och införliva de enklaste egenskaperna som för andra är självklart.
Jag gillar köttfärssås och spaghetti.
Jag föredrar blått framför rött eller vad det nu kan vara.

Smått löjliga betraktelser som för mig blir nog så viktiga dagliga reflektioner.
Har jag varit mig själv trogen idag?

Eller har jag klivit av min platå och inkräktat på någon annans för att min platå var så tråkig,ångestfylld eller tom farlig för mig idag?
Vad gör att jag drivs att kliva av min egen platå och in på någon annans?
Vad kan stoppa mig för att göra det?

Hur gör jag mig själv tillräckligt trygg och platån tillräckligt stor att det alltid finns en bra eller frisk bit att stå på.
Jag börjar få kläm på det nu,men inte alla dagar och alla stunder.
Ibland kastar jag mig handlöst iväg och får ta stora hopp för att liksom greppa tag i någon annans plats där jag inte har något att göra egentligen.
Men jag känner det tydligt nu.
Min platå har då liksom krympt eller svajar så rejält så jag kan inte stå kvar på den.

Och vad gör jag då?
Jo stannar upp,identifierar konstaterar och använder mina verktyg.
Detta går över,du ska inte agera på känslan.
Ta kontrollen över dig själv och dina impulser eller rädslor som vill styra ut dig mot kanten.

Ja. Jag håller med dig om alltihop. Det är tyvärr så svårt att se problemen när situationen i skolan normaliserats. Det liksom SKA vara så här.

Vad gäller min yrkeskarriär så har lärarjobbet aldrig varit ett ”kall” eller en dröm. Jag är inte gjord för det här. Alls. Min man brukar skämtsamt säga: Du tycker ju inte ens om barn!

Jodå. Jag trivs med den delen av yrket som handlar just om barnen. Men det blir för mycket. Jag ”tar med mig dem hem”.

För min själsfrid och sinnesro inser jag att jag måste byta arbetsmiljö helt, alternativt bli hemmafru. Jag bränner ut mig. Släcker kreativiteten inom mig. För att jag helt enkelt inte orkar mer.

Och alkohol ger som bekant energi...

Tack Javelin för ditt stöd, och alla andra som skrivit i min tråd. Det känns fantastiskt att läsa, känna igen sig och få råd. Jag har inte vågat mig in i ett forum som detta förut, men jag måste säga att jag känner mig otroligt ”hemma”.

De nio månadernas nykterhet var följden av en totalt utflippad fylleperiod, som höll på att kosta mig och min man vårt förhållande. Min äldsta dotter (då 16 år) vaknar på morgonkvisten av ljud från gatan. Där ligger jag i nån sorts dille. På den tiden bodde vi i lägenhet en halvtrappa upp. Ja, en lång historia blir kort: Hon fick hoppa ut genom fönstret från sitt rum och hjälpa mig in, hon ville nämligen inte passera min man som låg dyngrak på soffan.
Det var inte mycket kvar av mig dagen därpå, hjärta, själ, kropp. Ångesten höll i sig länge och vi pratade mycket med våra stora tonårsbarn. Man kommer till vägs ände. Om vi hade fortsatt dricka så hade vi inte haft någon familj mer.

Vi beslutade oss för att gå på ett AA-möte. Det blev många möten. Vi kom närmare oss själva och varandra. Vi blev starka och trygga. Ångesten försvann. Sen då? Jo, man kan ju prova på att dricka lagom. Eller?

Mitt mående är starkt kopplat till min arbetssituation, men det är förmodligen inte hela sanningen. Det är det väl sällan... Jag känner ibland att jag inte ”känner” mig själv och ibland känner jag alltför mycket. Och mängder av pliktkänsla kombinerat med drömmar om självförverkligande. Hela jag är som en enda stor krock.

Nu har det gått en vecka sedan jag drack. Det är höstlov och jag får en veckas vila. Hjärnan är fortfarande inte med mig. Min man säger att jag borde söka läkarvård om de här symtomen inte ger med sig (nackont, huvudvärk med dimma och yrsel). Jo, lite blodprov och annat kanske inte vore fel... man behöver kanske inte fläka upp alla korten på bordet direkt.

Jag önskar alla en fin dag. Kram!

Nu har jag och terapeuten satt ett mål. Tillochmed nästa besök i mitten av december!! Hur? Ska? Suget? Motas?
Samtidigt måste jag vara bestämd. Ingen ambivalens.
Vem hakar på målet? Lättare med ett mål tillsammans med någon annan. Sätt ett datum? Hjälp! Men enda rätta? Vad tror ni? Jag måste ju förr eller senare göra det här på riktigt!!

Och det håller han med om och ber om ursäkt för och har massa olika förklaringar, som jag naturligtvis inte kan veta om det är svammel eller sanningen.