Senaste kommentarerna i forumet

Jag har äntligen kommit till insikt om mitt drickande. Det är stopp nu. Aldrig mer. Jag kan inte dricka normalt. Innan jag blev gravid med sonen hade jag lite problem. Sen blev jag gravid och lade såklart av med alkoholen. Året efter han föddes drack jag "normalt". Tyvärr föddes vår son sjuk med ovanliga diagnoser och kommer förmodligen aldrig klara sig själv. Detta pga av att jag bär på en missbildad gen. Ja jag har varit med om mycket och jag har självmedicinerat med alkohol. Så senaste året har drickandet bara escalerat mer och mer. Nu känns det som jag nått botten och för min son som behöver mig så är det dags för ett nytt liv. I helgen ska jag gå på 2 AA möten. Vägrar sjukvården för de har svikit mig flera gånger vad gäller mående och mina alkoholproblem.

Så var det sagt!
Trött och ångest på hemvägen, sug. En kvart kanske på sin höjd av envisa försök från a-?..
Jag vann?!
Kram
/Fibblan ?

Under min tid i terapi har jag kommit fram till många insikter..
Jag trodde att jag skulle börja i terapi och vara ”frisk” på 3 månader.
Det har varit en långsam bergsbestigning och sakta har jag skalat av mig automatiska reaktioner och deras triggers/orsak. Har stärkts en hel del. Mycket ångest är borta. Det är lättare att göra sunda val, men att vända skeppets riktning är ett tungt långsamt jobb. Inte som att vända ett blad från en månad till en annan.
Alkoholismen har kanske inte bara varit ett symptom på ångest utan snarare ett av många automatiska beteenden. Ett tvång. Som skapar ångest. En brist på självbevarelsedrift, brist på självkärlek, en brist på att inte sätta sig själv främst. Som att befinna sig i dåliga relationer, dåliga situationer och ömka sig för ångesten man tvingas utstå. Från barnsben har jag fått lära mig att sätta andras känslor främst, för att slippa obehag. Eller för att förebygga obehag. En inbillning om att det ligger i mitt ansvar för hur andra beter sig. Det är skönt att känna friheten att plocka av sig den tunga ansvarskoftan! Droppa den och andas! Jag är fri att göra
egna val. Utan en tanke på andras åsikter! Utan att vara rädd för andras reaktioner. Det är deras ansvar. Mitt är att sätta mig själv främst, för mitt bästa, för mina barns bästa.

Min sinnesstämning har legat på en rak, låg, grå kurva tröstlöst länge nu. Inget verkar varken höja eller sänka. Allt är bara grådaskigt och oförståeligt. Jag får inte kläm på livet.
Ett fåtal saker försöker jag just nu leva efter i min vardag för jag vill tro att det är mitt långsiktigt eget bästa. -Inte dricka, äta bra och gå till gymet då och då.
Hur mår jag då? I början med nyhetens behag positiv och framåt men sakta och säkert klingar det av och livet känns fruktansvärt meningslöst och njutningslöst.
Om jag istället tilllåter mig göra lite "fel" och inte är så hårt mot mig själv. Unnar mig lite mer av det goda och lever mindre inrutat, då känner jag mig stillastående i livet och saknar mening för att jag inte kommer någon vart. Mitt öde blir en överviktig, alkoholiserad soffliggare. Ångesten är ett faktum.

En kort utvärdering; jag är inte nöjd med mig själv och livet som det är. Jag vill framåt, utvecklas, leva med spänning! Men något håller tag om mig.
En flykttanke vägrar försvinna och kommer ständigt tillbaka som en frizon när allt känns hopplöst. En förbjuden tanke som inte ryms inom samhällets normer. Jag älskar min familj och min blivande fru men en panik dyker ofta upp över att aldrig få utrymme att leva mitt eget liv.
Den obehagligt tydliga bilden när jag vandrar runt i min egen minimalistiska lägenhet, som är så tyst så att väggklockan hörs ticka. Diskbänken är tom, ren och blank. I vardagsrummet finns en TV på låg volym och ljuset från den fladdrar i det övrigt dunkla rummet. I hörnet finns en otroligt mjuk mysig fåtölj med en golvlampa bredvid och en bokhylla med mina favoritböcker. Där är min frizon och så förbjudet långt, långt borta.

Jag har varit nykter i lite mer än 60 dagar, och jag tänker unngefär som du.
För mig är nykterheten absolut viktigast just nu...både för min och min familjs skull.

det där med starkt vin från helgen. Drack en glas på ca 10cl för jag såg det framför mig skulle vara gott till maten. Men första sippen var bara starkt trots jag druckit en öl innan och den smakade ungefär som vanligt. Men det tog udden av sug efter mer och inget rus kom för mig heller så det kändes helt ok ändå.

Ja om man ändå visste vad kul är. En väldigt stor fråga för mig som skapar mycket ångest och rastlöshet som inte får något utlopp. Finns massor av energi och ingen lust. Fastnar ofta i den spiralen. Längtar till ledighet och helger men när jag väl är ledig så vet jag inte hur jag ska ha kul. Särskillt inte utan A..
Imponerad av din ändå positiva utstrålning och att du ser så starkt på framtiden bara du låter bli att dricka. Jag tror på dig och väntar med spänning och popcorn på när du kommer över krönet. Det klarade inte jag men att följa någon annan göra det skulle vara en stor motor till nästa försök, om det kommer.

Vi ses Knaskatten ☺?

Om du samtidigt jobbar med dig själv.
I den mån du kan hinner och vill.
Det är viktigt att släppa den som dricker fri att göra sin egen resa mot ett nyktert liv.
Ofta tar det enorm kraft och energi.
Kanske han inte har energin att ge dig vad du behöver i en relation och han inser det.

Kolla gärna in andra trådar och de insikter vi anhöriga ofta behöver möta.

Vi bör ofta fokusera mer på oss själva och vad som gör oss lyckliga.
Den resan kan vara lång eller kort och sen kan du kanske vara beredd att möta den förhoppningsvis nyktra partner som din kärlek verkar vilja bli.

Nu generaliserar jag lite.
Du kanske är fix och färdig och är redo redan nu.
Men ofta blir det ens livsuppgift att hålla den som försöker bli nykter nykter.
Istället för att förstå att det kan nog den personen själv välja.
Så var det i alla fall för mig.

Men tala ut om saken.
Om kärleken är tillräckligt stark från båda håll så kanske ni klarar att släppa greppet lite under en tidsperiod?

Vi ses

Och kommer så gärna. Det är klart att vi ska våga komma. Jättebra initsiativ från er på mottagningen. ☺??

Tack ??
Kram till er

Jag hade/har likande funderingar som du. Har varit nykter 1.5 månad o satsar på 3. Som andra skriver måste man ingenting men en tids nykterhet är nog att rekommendera för att få distans o möjlighet att reflektera ? om du kan dricka alkoholfritt utan att triggas av det finns det supergott alkoholfritt bubbel ? för mig har det varit viktigt att ha sånt till helger etc för att det inte ska kännas tomt men alla gör olika. Heja dig som kör soberoctober ?

Välkommen hit :)
Jag har varit nykter 1.5 månad nu. Tyckte första veckorna var svåra men sen blir det lättare o lättare. Handlar som många säger om vanor såklart. En sak som hjälpt mig när jag varit sugen är att tänka ” ok du kommer få dricka men inte just idag” beslutet handlar inte om för alltid utan just nu. Det har lett till att dagarna rullar på för mig :) sen är forumet guld värt o alkispoddeen är oxå jättebra att lyssna på. Kram ?

och verkar ha liknande mål o funderingar. Hur du ska göra vet bara du, men efter denna tiden så vet du att du är stark och kan välja ❤️ Kram

Nu har det 1.5 månad som nykter av det mål jag satt, dvs 3 månader. Det är enkelt...väldigt enkelt för mig just nu. Livet rullar på, jag mår bra, tränar, läser böcker. Maken har hakat på min nykterhet o har snart varit nykter en månad. Vi pratar om alkohol, om vilken plats vi vill att den ska ha/inte ska ha i vårt liv. Hur skönt det är att vakna fräsch i huvudet på helgerna, att kunna köra var och när man vill. Min tanke är att se om jag får till ett kontrollerat drickande utan ångest när dessa 3 månader gått. Jag vet att många inte klarar det men jag känner att jag behöver nog testa själv för att se. Jag är stärkt i att jag, om jag inte klarar det, klarar att vara nykter istället. Känner mig oxå stärkt i att vi pratar om detta o gör detta tillsammans jag o min man även om han inte lidit av sitt drickande såsom jag gjort. Får väl se hur det blir, men jag tänker inte gå tillbaka till hur det var innan i varje fall, oavsett om det slutar i att jag är helt nykter eller enbart dricker ibland.
Stor kram till er alla som kämpar ❤️

Denna trötthet knäcker mig. Försöker jobba men det går inte så bra, är som en zombie. Totalt rödsprängd i ögonen, helt obegripligt då jag har sovit och inte druckit en droppe på 11 dagar. Ser ut som om jag krökat till fem i morse... Känner mig som om jag krökat till fem i morse. Det är inte rättvist.

Det ruskiga är att jag vet att om jag skulle tippa i mig alkohol när jag kommer hem, så skulle energin infinna sig direkt. Jag skulle lyssna på musik, laga mat, dammsuga och få saker uträttat. Nu lägger jag verkligen ALL energi på att läsa läxor, leka med mitt barn, ja allt som måste göras som mamma och sen totalkraschar jag i soffan efter nattningen. Inte ett extra handtag blir det.. Behöver storstäda huset, motionera osv men nej det går inte nu. Är värre än förra alkostoppet och det skrämmer mig.

Och så träffade jag en släkting igår som sa att vi och flera andra ska komma till dem om nån helg på middag... Inte frågade, utan sade att vi ska komma. Det kokar i mig bara jag tänker på det. Vill inte. Orkar inte. Det kommer dessutom en präktig jävla familj som jag medvetet undvikit i åratal och nu ska man sitta där med sina rödsprängda ögon och lyssna på deras dravel när jag knappt orkar med dagarna som de är.

Vet hur fullständigt dränerad på energi jag blivit av dem tidigare och då har jag varit i avsevärt bättre skick än nu. Det går inte och jag vet inte hur jag ska slingra mig ur det. Alla de som ska dit är väldigt fördömande och gottar sig gärna i andras elände. Så att försöka förklara hur det ligger till med min högkänslighet och nykterhet är uteslutet.

VAD mer är det som ska läggas till i denna katastrofsoppa som är mitt liv just nu??? Gud ger prövningar som han/hon vet man klarar av eller vad då... Skönt ändå att känna lite ilska istället för bara sorg, oro och ångest. Så himla tragiskt är det.

Hälsan har börjart göra sig påmind. Magen är i uppror, den är uppblåst och jag mår ibland illa. Har verk i leder samt dålig hy. Lika så är hjärnan deprimerad. Vågen säger 12kg plus sedan jag vägde mig för 5-6år sedan.

Supit bort all romanitik som jag tidigare har förknippat med alkohol. Finns ingen framtida situation där jag ser att jag måste ha alkohol för att det ska vara trevligt eller kul, den tiden är förbi. Jag är så extremt less helt enkelt. Jag får ingen eufori av alkohol längre, drickandet är bara ren och skär rutin. Alkohol har tidigare hjälp mig att somna, men inte ens det hjälper den till för idag, om jag inte trycker i mig kopiösa mängder då vill säga, detta eftersom att jag har byggt upp en otrolig tolerans.

Jag tror faktiskt att jag har nått den så kallade botten, för jag vill aldrig mer se alkohol i hela mitt liv.

Får bara hoppas att det inte är försent på hälsan, att de skador som alkoholen har orsakat är reversibla.

Detta är min motivation, och det är just därför jag kommer att lyckas denna gången, det och att jag skriver av mig :)

Jag känner mig så dum på något vis. Naiv .
Jag träffade en man , en fin sådan. Men de kröp fram att han var alkoholist. Han varnade mig och sa att han ville inte göra någon illa med sina problem. Han vill dra sig ur våran relation men jag hängde kvar för glatta livet. Jag älskade ju honom. Och trodde jag kunde hjälpa honom. Vår relation har varit en berg och dalbana och jag har varit så självcentrerad på vad jag ville att jag glömde bort vad det verkliga problemet var. Att han var en alkoholist. Och medans jag varit i min egna kärleksdimma har han slitit så hårt med att försöka på allt att fungera. Jag har inte en enda gång stannat upp och tänkt. Va fan håller jag på med? Nu har vi nått punkten där han insett att han behövde ta tag i detta på riktigt. Och kastat ut mig ur relationen. Jag är ett hinder i vägen emot hans nykterhet men han vill att vi håller kontakten, är det en bra idé ? Gör jag mig själv illa som kommer hoppas på att allt blir bra igen ? Eller gör jag honom illa för att han känner sig pressad? Ni som har relationer med nyktra alkoholister eller du som haft problem. Hur ser ni på relationer under ett tillfrisknande?

Barnen är hos min mamma när jag jobbar för jag jobbar bara kvällar av just den anledningen, alla i vår släkt är trångbebodda så det finns inte plats helt enkelt! Ett par timmar på kvällen går bra men sov plats är svårare.
Än så länge finns ingen plan, han drar till med självmordstankar så fort någon nämner jobb...
han lägger dessutom 1500 kr på snus varje månad så finns inte så mycket över för mig att ta till mat och räkningar varav att jag jobbar, får han bestämma så skulle vi dessutom äta hämtmat så gott som varje dag... Men jag vill ju inte mata barnen med pizza så konstigt nog är det våra värsta bråk handlar om, vad vi ska äta... nu ligger han och sover i soffan flickorna är på dagis och bebis sover,
Jag ska jobba hemifrån ihop om att sälja något för lite extra pengar och det är enligt honom min egentid, men så fort bebis vaknar är jag bara mamma igen sambon går upp runt 16 och jag lämnar barnen hos mormor och har ”egentid” igen...
Jag önskar att jag aldrig tagit tillbaka honom första gången, men jag älskar ju fanskapet och hoppas varje dag att han ska bättra sig men hans bättring är 5 öl istället 12 i några dagar sen är det samma visa igen...

Soffi: Vad lustigt jag skrev samtidigt i din tråd, fick avbryta en timme för att skjutsa barnet till skolan..

Ja man tycker att man borde känna sin kropp bättre vid det här laget. Blir faktiskt lite rädd för hur bräcklig man är. Kanske kanske blir det lättare med tiden när hjärnan kopplar rätt och inte tänker alkohol så fort något känns påfrestande. Frågan är hur lång tid det ska ta tills dess.

God morgon Soffi! Har läst i din tråd och känner igen mig i mycket av dina funderingar. 6 veckor är en evighet och en riktig bedrift! Så starkt jobbat! Jag som precis hoppat av alkoholtåget, kämpar också med bomull i hjärnan och allmän slöhet och hoppas så klart att det snart kommer vända.. Med facit i hand hade jag 2 helvita månader för ett par år sedan och tröttheten gav inte med sig då heller... men nån gång händer det och den erfarenheten vill jag gärna uppleva.

Förstår och respekterar dina funderingar kring födelsedagsfirandet och det jag tänker är att du kommit så långt, att det vore synd att inte satsa på de där 100 dagarna och kanske få uppleva den där euforin och energin som så många berättat om... Fester kommer det fler av och alkohol vet du ju redan hur det fungerar men för den nya erfarenhetens skull kanske?...

Jag förstår dock till 100% hur ansträngande sådana tillställningar är. Tidigare när jag varit nykter på fester så har jag hällt i mig alkohol när jag kommit hem istället oavsett om det varit mitt i natten, enbart för att få hjärnan att varva ner...

Hur du nu än väljer att göra så har du fixat 6 veckor och vilka kloka reflektioner du bidragit med under tiden ? Tack för dem!

Nu sitter jag i samma båt eller liknande. Min sambo är medveten om sitt beroende men gör föga för att han ska bli av med d...dvs han vill inte. Jag letar o letar men d är sjukt svårt med lägenhet i denna stad. Men mitt råd till dig, gå o prata...förbered dig mentalt att det är nu du måste börja ta tag i ditt och barnens live hans beteende kan du inte styra, hur mkt man än vill...hur mkt man än skriker om d så går d inte in. Gör dig stark och gör dig beredd på att ta klivet. Se till undertiden att du gör roliga saker med barnen så du slipper att se o höra honom i hans fylla.
Försök kanske ta den där övernattningen hos dina föräldrar, kompisar, syskon som man bara pratar om..gör slag i saken o det kommer underlätta enormt just de tillfällena.
All styrka till dig!

En reflektion.

Min relation till min man har förbättrats på bara dessa två veckor. Han har inte sagt något om mitt/familjens beslut. (Man får ju inte glömma att jag faktiskt blev konfronteras med mitt drickande) Vi pratar inte om det. Det bara är så att jag inte dricker. Han gör det ibland vilket är helt ok eftersom han inte dricker vin vilket är "min" grej. Jag är gladare och gör mer roliga saker på fritiden vilket min man är glad för. Eftersom det inte blir några bråk på helgen längre så har allt blivit mer harmoniskt hemma. ❤️
Så en till bra konsekvens av att vara nykter.. Snart 3 veckor ?

Uppfriskande med din beslutsamhet så här på morgonkvisten?! Det kommer gå så bra, och tänk så skönt när du lägger huvudet på kudden ikväll, och konstaterar att du lyckats?!
Ha en fin dag!
Kram
/Fibblan ?