Senaste kommentarerna i forumet

Japp, så är det. Du bestämmer! Det är ditt liv, ditt val och ditt beslut.

Skriv och läs mycket här på forumet så ska vi stötta och peppa allt vi kan ?

Skriv och läs mycket här på forumet så ska vi peppa och stötta så mycket vi kan!

Själv är jag nykter dag 40 och det känns som ett av de bästa beslut jag har tagit i mitt liv. Jag vill inte dricka alkohol, det är mitt val och mitt beslut ?

Att skriva här på forumet funkar lite som självterapi - man tvingas liksom sätta ord på vad man tycker, tänker och känner. Och då ramlar en och annan aha-upplevelse över en då och då ?

Och kan man sen få lite input från andra så känns det ännu bättre tycker jag ?

Tålamod är en prövning för mig. Jag kan knappt stava till det ? Jag är spontan, handlingskraftig, lösningsorienterad, en doer.

Får jag inte utlopp för det mår jag dåligt. Men jag är inte det jag presterar. Jag dömer inte andra efter det. Min inställning är att alla bidrar efter förmåga, och att det är okej att ha mindre produktiva perioder i livet.

Så jag behöver verkligen träna på mitt tålamod, låta en del saker mogna fram, inte ha så bråttom. Sova på saken, många nätter. Och då är det skönt att sömnen blivit bättre ?

https://youtu.be/Dq_Uk-wtPxs

https://youtu.be/wWSKsIKNnNk

https://youtu.be/OqUg9ehXiYw

Kunskap är makt ??????

https://youtu.be/1Q60CgGeG7g

Fortsatt hemma sjuk, men jag orkar jobba cirka fyra timmar per dag. Idag fick jag en konkret arbetsuppgift att göra - och då högg jag som en kobra!

Jag är trött på att omvärldsbevaka - nu vill jag göra och på något jävla sätt bidra till att vi tar oss igenom det här. Det känns som alla springer på tusen olika bollar och det är ursvårt att få en överblick.

Idag kändes det mycket bättre för mig i alla fall - att verkligen kunna avlasta mina kollegor och utföra en viktig och konkret arbetsuppgift.

Nu ska jag vila, så att förkylningen ger med sig någon gång. Trött på den nu också faktiskt.

Utomhus har jag varit en stund idag i alla fall. Det var varmt och skönt i solen ☀️ Mmmm, njutbart.

Det känns nästan symboliskt vackert att solen skiner och våren fortgår som om ingenting har hänt liksom. Natur och miljö är ju det enda som gynnas av coronakrisen.

Vi människor lyssnade inte tillräckligt på alla klimatlarm, men nu har verkligen naturen fått oss på knä rejält. Karma.

Min nykterhet har kommit lite i skymundan, men det känns lika självklart fortfarande. Idag är jag nykter. Jag vill inte dricka alkohol.

Var rädda om er ❤️

...till din andra dag, och till en partner som stöttar,
Och grattis till att du hittat hit.
Läs, skriv, här.
Ta en dag i taget.
Livet blir väldigt mycket bättre utan att ljuga, skämmas, dricka.
En dag i taget blir många dagar, och fördelarna kommer snabbt.
Heja!

Det är mycket stress som far runt och ställer krav på oss med hyfsat ny nykterhet i bagaget,
Jag testar;
Att äta lite extra goda grejer.
Mindfulness- mitt på dagen när jag har det rätt stressigt.
Hålla i/skapa nya rutiner.
Och framförallt- stänga dörren om den tjatiga diskussionspartnern som vill testa ett glas.
Ta en timme i taget.
Det är inte värt det. Läs Rolfs senare inlägg där han berättar om trötthet och ännu mer kämpande efter a-återfall.
Du vill fortsätta vara nykter, helt säker på det! Kram.

Jag tog ett återfall igår. Ett rejält sådant. Känner mig så dum och korkad som gick på impuls o triggers. Mår riktigt uselt idag. Varför var jag tvungen att göra så här när jag VET hur det kommer sluta?
?☹️

Igår fick jag äntligen sagt till att jag inte tycker det är okey med allt detta ölandet, jag tog det försiktigt då han redan mår dåligt får andra saker men sa samtidigt att nu är det nog, ta tag i ditt problem eller så har vi ingen framtid ihop, han blev mycket ledsen och grät och lovade att ta tag i det, minska på ölandet över tid, vilket jag sa att det är så det får bli och att jag stöttar till 110 %, så nu hoppas jag verkligen att detta tog skruv och att det blir en förändring så vi kan fortsätta leva tillsammans, det känns sååå skönt att få det ur sig.

Tack för kommentarerna tjejer! Det känns som att vi håller ett riktigt stabilt läge nu?
@Vakna vacker, ? hade jag gått till systemet första dagen hade jag antagligen fortfarande
varit på dag 1. @Se klart, japp, du har räknat rätt! Kanske krävdes ett visst antal nyktra dagar
för att räkningen skulle sitta ordentligt ?

Ha en bra kväll!

Kom igen, inte ge upp nu när du har kommit så här långt Pilla!❤️ Gör något avstressande, ta en promenad
eller gör något som du vet du brukar tycka är kul. Tänk på hur det är att vakna upp bakfull med ångest.

Kram

Bra att du har hittat hit, välkommen! Är egentligen bara bra att din sambo avslöjade dig, då har du större
chans att komma ur alkoholträsket i tid. Ta den chansen nu, och läs och skriv mycket här, det är en väldigt bra hjälp för att hålla sig nykter när det är tufft.
Ta dag för dag, eller tom timme för timme de första dagarna. Ganska snart kommer det kännas bättre.

Kämpa! det är värt det till 100 procent.?

Installerade appen sober time. Det kan ju va ett motiverande hjälpmedel.

Hej alla,
I går beslutade jag mig för att nu får det vara nog. Mitt drickande har sedan flera år tillbaka varit skadligt för mig och min omgivning. Det började för 4 år sedan då jag var förlovad med min dåvarande sambo. Det tog slut pga mitt drickande och inte ens det fick mig att sluta. Tvärt om det gav mig bara friheten att dricka mer. Träffade en ny tjej som jag i dag är förlovad och bor med. Men i förrgår så rasade allt, fasaden brast. Sambon hittade urdruckna ölburkar i en väska och på andra ställen i lägenheten. Hon var chockad och kunde inte förstå något då hon inte hade märkt något över huvud taget trots att jag varit berusad hemma så många gånger. Har dolt mitt missbruk allt för väl för henne. Fick ett ultimatum att jag skulle sluta med spriten om jag ville ha henne kvar. Vi har redan planerat för bröllop och att skaffa barn. Känner just nu att detta var det bästa som kunde hända mig. Detta är inget liv att ha. Är dock rädd för hur detta ska gå och om jag klarar det. Kan jag verkligen klara detta? Känner dock att jag har stöttning från min sambo även om hon såklart är sårad och ledsen. Hon sa att hon inte visste om hon kunde lite på mig mer vilket jag kan förstå. Mår såklart skit, har ångest och är rädd för att förlora henne. Men nu har jag bestämt mig. Är här för jag känner att jag behöver allt stöd jag kan få och jag har läst här en del innan och alla verkar så underbart stöttande. Kände även att detta verkar vara ett bra forum bara för att skriva av sig.
Allt gott till er alla!

117dagar! wow! Så bra jobbat. Du reflekterar högt här på forumet som en strategi att ta hand om det tillfälliga "sug" som uppstod, och vips cyklade det iväg. Bra gjort!

Önskar dig en fin vecka och helg!

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nu har en stress fått grepp om mig och jag vill bara få vila,komma bort, inte känna.dricka vin.
Och då kommer detta sug och dessa tankar om att prova dricka igen.Vad är det som händer när det blir sån är besatthet och sug efter vin.???
Jag ber om att detta ska gå över av sig själv och att jag kommer ut på andra sidan,stark/!Stressad Pilla.

Jag har under alla dessa år tagit mer hand om alla andra så jag själv har inte riktigt funnits.
Vidareutbildade mig aldrig så välbetalt arbete kan jag glömma. Har haft fast tjänst men den förlorade jag för att jag gav allt till familjen istället. Nu har jag inte ett fast jobb utan hoppar in lite här o där. Jag måste ju stanna hemma om barnen behöver mig, deras pappa är ju inte att lita på. Han kan inte behålla jobb så vi lever på inget. Vi kan inte söka bidrag då han är för "stolt för att låta staten ta hand om honom och nu är vi på håret att förlora vårt boende. Jag är livrädd då det är något jag verkligen försökt att sköta, taket över våra huvud, vår trygghet. Med skulder hos kronan och utan inkomst så är livet över om jag förlorar vårt tak för att hans skulder och liv ska gå först.
Vad gör jag? Varför gör jag så här? Varför kan jag inte lämna? Vad är jag rädd för? VEM ÄR JAG?
Vad händer nu?

Jag själv, tidigt i tonåren träffar mitt livs kärlek. Han och hans familj är svaret på vad jag önskar mig men som bara existerar i mina drömmar.
Vi klarar tonåren och skolåren ganska bra, han är väl ganska dominant men med tanke på vad jag kommer ifrån så vill jag ha någon som "tar hand om", "bryr sig".
Efter gymnasiet får vi vårt första barn. Det funkar bra men ekonomin är ganska ansträngd. 1 år senare kommer vårt andra barn. Oanmäld men älskad och vi får vårt första kontrakt på en lägenhet. Wow 21 år 2 barn lägenhet och jobb. Livet går framåt men vårt förhållande känns ansträngt och i riskzonen. Vi kämpar ändå vidare och tror oss vara "vi mot världen".
Min sambo/far till mina barn börjar "försova" sig oftare, komma hem senare efter jobbet. Attityden blir otrevligare och hans vänner viktigare. Jag tror att det beror på att vi är fortfarande ganska unga så jag är "förstående " och låter honom vara. Han är ju fortfarande mitt livs kärlek och jag vill inte förlora honom.
Efter några år så föds vårt tredje barn och vi byter vår lägenhet till en större. Nu har vi 2 skolbarn och 1 bebis. Livet känns trevligt och tryggt. Jag älskar min man och mitt liv. När vår bebis är ca 8 månader händer det en tråkig sak och min sambo får fängelse i 2 1/2 år. Jag kämpar på med barnen och med livet för att han aldrig ska känna att jag övergett honom. Vi hälsar på i fängelset och när han kommer ut så är lyckan total, tror jag.
Vårt fjärde barn föds.
Han blir mer och mer otillgänglig och vännerna är hans liv.
Han inleder ett förhållande med en bekant till mig bakom min rygg och närmaste året blir ett rent helvete av lögner och svek.
Han är fortfarande mitt livs kärlek och jag älskar honom med allt jag är... Han avslutar sitt "snedsteg" och jag förlåter..
Han låser oftare in sig och jag är oftare själv med barnen. Han är otrevlig och på dåligt humör för jämnan och dricker 3/7 dagar i veckan. En tråkig incident gör att min sambo blir tagen av polis och jag blir häktad i 2 veckor pga att jag kan störa i utredningen.
Mitt liv rasar. Jag vet att mina systrar tar hand om mina barn. Jag vill dö. Jag vill ha mina barn. Jag lever inte utan dom.
När jag blir släppt försöker jag komma på fötter men min depression och ptsd är överväldigande. Jag måste kämpa för barnens skull.
Min sambo får 1 år. Jag fortsätter att stötta honom och älskar honom med hela mitt hjärta. Det var ju ändå han som "räddade" mig från min alkoholiserade mamma och jävliga uppväxt.
Han kommer ut. Men nu är missbruket en vardag.
Han låser in sig 4-5 dagar per vecka och jag känner mig mer och mer hjälplös. Jag vet vad jag borde göra men jag älskar honom och vårt liv tillsammans har inte varit lätt men vi har kämpat så hårt. Vi har snart 30 års liv tillsammans det är mer än halva livet. 4 barn....
Jag har ställt ultimatum, jag har stöttat och varit förstående.

Kan inte sluta att undra om det här med att vara anhörig till en missbrukare är mitt ÖDE och att jag bara måste finna mig i det och göra det jag alltid gör, lägga mig själv på paus...
Hur länge orkar man?

Nej, det kan man inte påstå..Jag har säkert förskjutit honom en del från hushållssysslorna för att jag tycker att det går snabbare och "det blir som jag vill ha det" men sen finns det absolut en medveten frånvaro från hans sida också. Han har gamla, sjuka föräldrar bara ett stenkast från oss och han är mycket och hjälper dem av naturliga skäl. Jag har all förståelse för det men vi behöver absolut få till en jämnare fördelning. Ibland kan jag fundera över vad som kom först, hönan eller ägget. Hade jag det så pressat när jag kom hem eller hittade jag en anledning till att få dricka...spelar kanske ingen roll men min trigger är absolut klockan. Jag kan ff känna ett pirr i kroppen när kl passerar 17-17:30 och tankarna börja cirkulera kring a. När kl sedan börjar närma sig 20 så börjar kroppen koppla av igen.

15 dagar idag och 4 kg lättare, det sitter mycket självförtroende i hur man mår men också hur man ser ut. Jag tittade mig i spegeln på morgnarna och hatade det jag såg, småpluffig, rödmosig, påsig under ögonen....inte ens det dyraste sminket kunde förändra min känsla av skam och avsky när jag tittade på mig själv.
Läste någonstans att ingen är så hård mot sig själv som den som missbrukar/överkonsumerar alkohol (gäller säkert andra droger också). Det finns gånger jag fått väldiga lovord i jobb och chefen har varit så nöjd med min arbetsinsats och varenda gång så hörde jag bara samma röst i mitt huvud - Du skulle bara veta vilken nolla jag är......
Känns så bra att kunna skriva av sig här och jag känner att jag nu försiktigt vågar börja "pysa ut" lite av alla de känslor jag har gått och burit helt ensam i så många år. Tack alla för uppmuntran å tack "Andrahalvlek" för peppen/Rosa

känns vara på sin plats. 117 dagar nykter idag. Men allt mer ofta börjar den lömska rösten viska förförande förslag, och jag inser nu att jag börjat använda sötsaker, choklad, ostbågar och annat som substitut för alkoholen. Smyger och gömmer godis, har dåligt samvete för det och så vidare. Läskigt, plus detta virus som också kommer med argument som att vad faan spelar det för roll, snart kanske du ligger där och drar sina sista andetag. Lika bra att ta sig några sista glas. Ja, ni hör, ni känner ju till den djäveln. Plus att solen lyser idag och jag har vårstädat på tomten. Mår riktigt bra, och det gäller nu att fatta att jag mår inte bra för att jag dricker, utan för att jag känner mig nöjd ändå. Förmodligen för att jag gör bra saker och inte dricker. Hur svårt ska det va? Bra att skriva ned några rader till er som vet vad jag pratar om. Nu känns det bättre och djävulen har cyklat iväg någonstans. Ha det bra trots virus och allt! /Fenix

Så skönt att läsa dina inlägg Torn, orubblig är ordet. Klart och tydligt.
Jag varken VILL eller har för avsikt att dricka, känns inte som alternativ över huvudtaget. (Det lät också ganska tydligt!) Men hittar inte nån vardagslunk i detta nya liv utan tydliga rutiner. Måste jobba på det!
Mot helg nummer 11, visst? kanske inte med stormsteg men helt klart i god takt. Kram!

Ja hörni, nu prövas vi.
Och som du beskriver, Kaveldun, så är prövningen extra stor för duktiga människor som inte ser/har nån tydlig gräns för good enough.
Jag övar på att göra lagom. Det går bra, men känns inte så bra.
Tycker jag borde göra/orka mer.
(Borde, livets mest trofasta följeslagare...)
Vet inte riktigt hur göra med detta.
Men tror att forumets livsviktiga; dela med sig, hur gör andra, tips, råd, små och livsavgörande erfarenheter. Att få känna igen sig, få lägga skammen åt sidan - ihop.
Det måste vara en väg fram.
För mig känns det åtminstone mycket viktigt att få ta del av era berättelser, rentav avgörande för min nykterhet.
Igår kväll; jag längtar inte efter att bli full. Nej, jag längtar efter lugn.
Det lite kantiga nyktra livet, det är ok. Men lugnet- trubbigt och mjukt och, varmt. Det är min längtan bort.
Idag är jag nykter.
Jag väntar på lite lättare dagar.
De kommer.
Hade en stark känsla av lugn, ro, vila igår ändå. Åt lite mango och glass. Eldade en brasa.
Ok för nu, bra nog.
Var rädda om er!

Livet börjar med att jag har en mamma som är alkoholist och en pappa som inte orkar vara hemma och är på jobbet 7 dgr i veckan 10 timmar per dygn. Jag är äldst av 4 syskon och måste självklart axla ansvaret för dom yngre.. Jag lagar mat, badar, byter blöjor (snibbblöjor) lämnar och hämtar på dagis och skola när jag själv inte ens har gått ut grundskolan.
Min mamma super och låser in sig i sitt sovrum och min pappa på jobbet men mina syskon har väl klarat sig med tanke på omständigheterna bra. Mitt yngsta syskon har haft både drog och alkoholproblem men bor nu utomlands och sköter väl sig någorlunda. Mina älskade systrar som är gifta med trevliga män, fina hem och fina barn. Liv utan skulder och problem. Jag är stolt över dom och önskar dom all lycka.<3