Senaste kommentarerna i forumet

Men amstaffen är ju en annan sort, tycker jag mig ha läst... Men väldigt lik pitbullen. Kompisen får inte berätta vad hunden är för ras ”för det finns fördomar”. Den här hunden var ljust rödbrun (ej spräcklig) med vit teckning på mage, bröstkorg och underkäke. Käkarna och bröstkorg var smärtare än hos amstaff. Den tycker inte om nya människor, enligt kompisen. Men han berättade att det är en riktig hundras, fast i Sverige är den en blandras. Låter väldigt pitbull.

Hej. Snart kommer min alkoholiserade bror hem från 6 mån på behandlingshem, den första behandling eller "förvaring" han fått, för han har inte fått några terapisamtal eller något för att gå vidare. Vi anhöriga är väldigt oroliga för hur det blir när han kommer hem. De telefonsamtal vi haft nu under behandlingen avslöjar att han har INTE tänkt sluta dricka, han inser INTE hur många han har sårat, han är INTE beredd att ta ansvar. Han skyller bara ifrån sig. Min bror 38 år är arbetslös, bor ensam, utan sysselsättning, beter sig som en tonåring, har förlorat vårdnaden om sitt eget lilla barn vilket gör honom mer deprimerad, uppgiven, väldigt manipulativ. Han brukade utnyttja våra föräldrar, trakassera dem verbalt, hotfullt, kastande saker, stjälande pengar, visakort, lugnande tabletter osv. Andra gånger låg han i fosterställning på deras soffa, ville ha tröst och grät förtvivlat. Han har dessutom kronisk bukspottskörtelinflammation och är diabetiker. Jag älskar min bror MEN hur ska vi göra när han kommer hem? Under tiden har varit borta har vår pappa tyvärr hastigt avlidit, min bror fick permission och var med på sjukhuset och på begravningen. Jag har personligen tyckt tidigare att det varit bäst för mig att inte ha så mycket kontakt med min bror. Vi anhöriga har verkligen försökt hjälpa i flera år, men min bror är så personlighetsförändrad och envis så inget har fungerat. Hur ska vi göra för att han inte ska börja trakassera vår mamma igen om han börjar dricka direkt, ringa 50 ggr/ dag, utnyttja henne för att få pengar osv.? Vilka regler ska vi sätta upp från början? Jag, mamma och vår andra bror? Vi kanske har en chans att nå fram till honom med våra önskemål och åsikter när han kommer hem och är avgiftad? Förhoppningsvis vill han själv vara nykter. Men ifall han bara börjar om igen med supandet och skumma kompisar och förstör mammas liv så kommer vi inte att orka med det. Hjälp!

Antar att du funderar hur du ska göra ?

När jag skulle åka hem från min behandling så åkte exet samtidigt på sin familjevecka, vi hälsade på varandra på behandlingshemmet, och jag åkte hem till ett tomt hus.
Jag var rädd för att vara ensam för jag visste inte hur jag skulle reagera eftersom jag alltid söp i min ensamhet. Jag kom hem rätt sent på kvällen och var enormt trött och stupade i säng.
Dagen efter gjorde jag det jag fått lära mig : Jag letade upp en aa-grupp i min hemstad och gick dit varje dag efter hemkomsten.

Många många tankar snurrade i min skalle och idag skulle jag nog kanske bäst beskriva min situation som en form av postraumatiskt stressyndrom. Tror inte psykologerna håller med men jag har inget annat sätt att beskriva det på. Men i vilket fall, med facit i handen, så var det nog väldigt bra för mig att få vara ensam och få struktur i mitt liv och i mina tankar. Jag hade också väldigt lite med jobb de första månaderna och det var också skönt. Bit för bit kunde jag bygga upp mitt liv igen utan att nån flåsade mig i nacken.

Min alkoholism och mitt tillfrisknade är helt och hållet mitt ansvar och jag måste ta det ansvaret fullt ut annars är jag snart tillbaka i skiten. Ingen annan kan göra jobbet åt mig.

Ta hand om dig !

finns i min familj :-)) Tillsammans med massor av katter :-)) Jycken är så fruktansvärt snäll så det är löjligt <3

Det blir tok ibland. Straffa dig inte för hårt. Tänk istället på alla vita dagar du har framför dig. Vi faller ibland men reser oss snabbt. En dag i taget ?

9 dagar nykter och de 3 senaste dagarna har jag fått
migrän
mens
migrän igen

alltså det är lätt att ge upp nu.
frågan är om jag får migrän för att jag slutat dricka (knappast) eller
om jag får migrän för att jag gjort så mycket kul som jag aldrig orkade som bakis och det gått lite överstyr? (troligen)

mens kan jag inte rå på men nog är det fan att allt kommer på en gång.
dock, imorgon är det 10 dagar utan alkohol: double digits! yay

I går vart det tokigt
Det har gått så bra i en månad kanske för lätt.
Det jag inte förstår är vad som gjorde att jag tog till alkoholen
Det känns tungt ångest fullt och ett stort misslyckande

Välkommen hit till forumet! Ja, vi lär oss hela tiden... Berätta gärna mer. ?

Tack så mycket för ditt inlägg. Är precis så som du säger, jag vet egentligen precis vad jag vill och måste göra. Känner ett lugn när jag bor i min lägenhet men så fort jag är hemma i huset vilket jag är väldigt ofta nu för att han inte klarar av barnen själv efter olyckan så slår tankarna igång igen. Fruktansvärt jobbigt. Men jobbar hela tiden mot att säga hejdå. Rädd att han skall falla och må än sämre än han redan gör.

Helt fantastiskt! 3 år! ?

Grattis till 90 dagar! ?

Min pappa som idag är kring 50 snåret, jag över 20 år, är periodare och har alltid varit. Min pappa är världens bästa, goaste, snällaste, roligaste man som är lätt att tycka om. Förutom när han dricker. Vilket han gör varje helg(fre-sö eller fre-mån dygnet runt).
Hur kan någon som är så kärleksfull och hjälpsam vända totalt? Jag är trött in i själen och vet inte vad jag ska göra. Orkar någon hänga med mig en stund här i tråden skulle jag bli så tacksam. Detta är första gången jag berättar för någon utomstående i hopp om att känna mig mindre ensam.

Min mamma som var vår allas solstråle gick bort när jag var barn. Efter det eskalerade pappas missbruk och han blev värre än någonsin. Själv med två barn drack han i veckorna. Han drack sig så där gräsligt full. Hög musik spelades nätterna igenom, han hade ofta dejt med mamma i köket (en uppförstorad bild av henne satte han på en av köksstolarna) och då fick man inte störa "dem". Han glömde ge oss mat och försökte vi fly låste han dörrarna och blev jäkligt arg.
Varje gång han dricker skickar han elaka sms till alla som står honom nära. Nästan alla i hans liv har tagit avstånd från honom förutom jag.
Anledningen till att jag är kvar är för att han fick barn för 5 år sedan med en kvinna som var psykiskt sjuk. Pappa har idag ensam vårdnad och jag är hans enda avlastning vad gäller min lillebror. Jag kan i n t e låta honom ge min lillebrorsa samma uppväxt som han gav mig, men ansvaret är stort och jag är så trött inombords. Varför ska jag vara förälder åt min förälder? Det känns som han tog min uppväxt ifrån mig och nu tar han även min ungvuxna tid. Andra i min ålder reser, umgås med vänner, pluggar osv. Det är inte ett alternativ för mig då min lillebror behöver mig här.
Jag ser framför mig hur allt går åt helvete för lillebror om jag bryter kontakten. Socialtjänsten är inkopplad sedan länge men vi är inte prioriterade. Pappa ljuger så bra så något LVM är inte aktuellt trots att jag orosanmält flera gånger.

Kan någon komma med lite pepp eller kloka råd till en ung uppgiven tös?

Idag vaknade jag pigg och utvilad redan klockan 07.00. Otroligt skönt med lite egen tid på morgonkvisten.

Vilket jag firade genom att vara med på ett event med massor andra kvinnor (och några män). Vaknade trött med glad nu på morgonen och mitt nya mål är nu ytterligare 3 månader. Tanken är att ta ett steg i tagen, egentligen en dag i taget men jag gillar att ha ett mål. Så 6 månadet är mitt nästa mål.

Jag har lärt mig ganska mycket om olika beroende och om mina triggers som kan vara fallgropar för återfall. Nu ska jag ta mig an denna dag och ikväll ska jag äta något gott och njuta av kallt friskt citronvatten.

Föresten, min kombutcha bryggning går jättebra. Just nu är den smaksatt med svartvinbär, sjukt gott. Dricker ungefär en dl varje dag (inte mer då den innehåller lite socker och kan faktiskt få upp en aningens liten alkhohol procent) men inte mer. Det ska vara bra för mage och tarmsystem med de naturliga bakterierna.

Tjingeling!

nu på morgonen Lim! Du är på väg! Din väg. Allt det där hit-och-dit verkar höra till för oss här. Oss medberoende. Kanske något vi behöver för att ’nå botten’. Du har ändå mycket av det som är viktigt klart för dig; att du klarar att bo kvar själv, att det är bättre så med tanke på barn och hund, att du ska måla och fixa osv. Det är otroligt mycket värt att ha koll på tankar om allt praktiskt.
Ambivalensen gentemot mannen känner vi igen. Jag kan idag se den som en mer eller mindre lång bit på vägen till att göra sig fri i tanke och handling. Öva sig tanken (visualisera som MM skrev) och göra i handling. Göra dina egna val, säga dina egna behov och stå för det. Du är långt på väg i det där redan. Mannen verkar inte alls ha fattat och hänga med än, antagligen (som nån också skrev) pga hans kidnappade hjärna. Den måste han ta hand om själv i den stund hans uppvaknande kommer.
För min man kom det den morgonen jag ringde hem och meddelade att jag gått. Lämnat honom. Att jag hade sagt att jag står med foten på tröskeln hundra, eller tusen, eller hundratusen gånger tidigare hade runnit av honom... men när jag faktiskt var borta ramlade polletten ner.
Så klart har du goda erfarenheter som finns i minnen och önskningar... Om han verkligen blir nykter och hittar sitt sanna jag så finns ju framtiden kvar. Så länge en drog har makten över en människa är den det första, det som styr livet. Det måste mannen göra sig fri ifrån och i det är du maktlös.
MEN du kan ta makten i ditt eget liv, skapa ett bra liv för dig och barnen.
Du har kloka följeslagare här. Så bra! Släpp inte taget!
Fritt ur hjärtat i tidiga morgontimmen! Kram och allt det bästa till dig och er alla här! / mt

Bra reflex. Bra beslut.
Håller tummarna att du håller dig till en mindre mängd imorgon och ännu lite mindre nästföljande dagar och kanske inget alls om en vecka eller två.
Tror att du är på god väg. Här finns så mycket stöd och kärlek, so be a fighter.
Ge inte upp ?

Så glad för din skull ? Bra att du sätter ord på alla dina positiva känslor i ditt nya nyktra liv, då blir det svårare att äventyra detta tillstånd.

Hällde precis upp mitt tredje glas här hemma (plus att jag drack ett glas vin på restaurang). Sen hällde jag ut resten av vinet i vasken.

Dagen efter dejten.
Har tillbringat kvällen med två helt underbara vänner varav den ena är nykterist sedan ett år tillbaka då han klappade ihop helt under djävulens grepp och den andre är en duktig måttlighetsdrickare. Vi lagade mat ihop och drack alkoholfri öl och hade trevligare än på länge. Vi mätte våra blodtryck och puls och jag vann. Ett sånt lugn jag landat i redan. Tidigare har jag tackat nej till dessa möten och suttit hemma och druckit tills jag somnade istället. För dyrt med taxi tyckte jag för man måste ju dricka.
Inte alls. Jag körde hem och nu ligger jag i soffan och skriver detta. Så jävla nöjd. Mitt vuxna livs andra helnyktra helg känns det som. Och alla ni som kämpar och krigar. Ge inte upp, det är aldrig för sent. Era hjärnor och övriga inre organ kommer att belöna er snabbare än ni tror.
Kramar Halvdan

Stark... Livrädd... same same but different ? Men ångesten försvann illa kvickt. Note to self: pulshöjning är bästa ångestdödaren ?

Jag tror att ni innerst inne vet vad ni vill göra i alla fall om ni är det minsta som jag. För mig tog det tio år innan jag lämnade.
När allt började spåra ur ordentligt hemma så började jag att läsa här på forumet och gick även igenom hjälpen som man kan få via Alkoholhjälpen. Det var en bra start...att börja fokusera mer på mig och vad jag ville och behövde ha för att må bra.
Efter det blev kaoset än värre hemma med en orosanmälan från skolan och möte med socialtjänsten. Det var då jag började se allt utifrån och verkligen kunde se hur illa barnen for av att leva i kaoset.
Min största oro var hela tiden det att OM jag skulle lämna min alkoholist så skulle barnen vara tvungna att vara med honom utan mig som filter.
Efter mötet med socialen hittade jag en grupp där min son kunde få hjälp och även jag. Hela våren gick vi där en gång i veckan i varsin grupp och det är det bästa jag någonsin har gjort för mig själv. Att träffa andra i samma situation och att få prata med människor som inte dömde mig eller kom med en massa oombedda råd. Jag tror att det var den gruppen som till sist gav mig styrka nog att skilja mig och flytta ifrån pappan till barnen.
Han skärpte sig efter det och höll sig nykter när han hade barnen men för någon vecka sedan spårade det ur igen och nu bor barnen hos mig på heltid. Mina barn är ganska stora, 12 och 15 år och bestämmer själva hur de vill göra.
Det känns som att jag aldrig kommer att bli kvitt min exman och hans drickande men jag känner en oerhörd frihet ändå i att jag slipper uppleva det under samma tak. För att inte tala om stressen jag numera slipper... Jag har en lång väg kvar till att hitta tillbaka till mig själv igen efter alla dessa alkoholist-år men jag är en bra bit på väg och jag känner mig FRI.
Mitt egentliga råd är väl att börja fokusera mer på dig själv och göra sådant som får dig att må bra och som kan ge lite distans. Det är ingen enkel match, men ett steg i taget. Kram till er båda ❤️

Lider och skrattar med dig, så stark du är❤️

Håhåjaja, det blev till att rycka upp sig i rödaste rappet. Det är helt enkelt inte min lott i livet att få bryta ihop i lugn och ro. Just när jag postade mitt ångestladdade inlägg ringde minstingen. Hen hade åkt med kompisen till dens pappa. Väldigt mysko omständigheter runt den där kompisen, som minstingen lärde känna under en period då de gick i samma skola. Allt är liksom hemlighetsstämplat. De har flyttat runt hela tiden, och man får aldrig veta var de bor. Därför har ungarna alltid umgåtts hemma hos oss, då vi inte känt oss bekväma med att vårt barn befinner sig på hemlig adress och får skjuts hem av en hemlig människa vi aldrig fått träffa. Men nu hade de alltså fått ett ryck och åkt till pappan, på eget bevåg. Det visar sig när jag knappar in adressen på färddatorn att mitt barn befinner sig i ett av Stockholms ruffigaste områden. Långt hemifrån. Gissa om jag fick bråttom... Jag tror tyvärr jag klippte en fartkamera på vägen dit. Kände mig lagom tuff när jag satt i bilen och väntade nedanför det enorma lägenhetskomplexet. Flera orten-gäng strök förbi i mörkret och blängde in på mig. När det förlorade barnet äntligen dök upp hade hen inte vett att slänga sig in i bilen action style, så vi kunde rivstarta och fly. Nej hen gjorde sig ingen brådska, bara vinkade glatt och viftade med en enorm godispåse. Draw attention, why don’t you. Jag var nog tyvärr rätt kort i tonen ”Snabba på, hoppa in, stäng, lås”. Tror jag klippte samma jävla fartkamera på vägen hem. Det blir dyrt det här. Väl hemma visade minstingen en bild han hade tagit på kompisens urgulliga, jättesnälla hund. Pitbullterrier. I shit you not. Jag tänker inte enns försöka vara fördomsfri.

Det jäkliga är att vi tillåter andra att behandla oss illa..Hade vi rytit ifrån, så hade det sett annorlunda ut..Men det går att vända..När vi inser att vi är värdefulla och att när man älskar någon så ska man behandlas med respekt..Då kanske vi inser att det vi hållt på med inte är kärlek utan något helt annat..Kram???

Jag har gillat att vara bakfull. Inte när jag ska upp och iväg utan de lediga dagarna. Vakna lite risig, välförtjänt, gå upp och slå på kaffebryggaren. Kolla kylen och med lite tur hitta nån öl att knäppa upp till morgonkaffet ??? Sen sitta och smutta på kaffe och öl, bli pigg av kaffet och avslappnad av ölen, sakta sakta... myyyyys och misär.
Mysär. Blandningen av mys och misär. Inte mitt påhittade ord ?

Hur kunde jag tycka det där var mysigt för bara 8 veckor sen? Äcklas av tanken, rädd att jag hamnar där igen. Mys är nånting helt annat nu, som jag absolut inte vill byta tillbaka.

8 veckor är det på måndag, känns som flera månader. Inte för att "tiden går långsamt när man har tråkigt" utan för att varje dag har fått en mening, innebörd.. ett innehåll de inte haft förut. Förut var allt mest en grå sörja.

Alltså, dessa konstiga känslolägen alkishjärnan haft.. och hur det är nu!
De senaste åren har jag blivit störtförälskad så fort jag haft en man framför mig. Jag har krävt uppmärksamhet och närhet. Fantiserat ihop långa scenarion om hur det borde vara. Blivit besviken när det inte går min väg. Superlycklig och jätteledsen i en jätteröra, druckit på alla dessa känslor, förlängt, förhöjt och förträngt.
Nu?
Har blivit den jag var innan mitt missbruk tog fart. Den lugnare och introverta jag faktiskt är. Jag faller inte lika hejdlöst tydligen. Om mar man läst min tråd har man kanske minne av Cola zero. Han finns med i bilden fortfarande. Jag är inte störtförälskad men nånting finns. Jag tänker inte på honom all vaken tid men jag trivs med honom. Vi hörs då och då, ses nån gång ibland. Mitt fokus är på mig själv just nu, han verkar tänka lika. Det får ta tid. Det är annorlunda, det är skönt, mjukt och behagligt. Mysigt på riktigt.
Det här med att träffa nån... Skulle tro att det påminner om hur andra testar sina "nyktra vingar" på fest eller middagar. För mig är det totalt ointressant att gå på fest just nu. Jag testar istället en av de stora farorna jag har: Män

Helgerna är inte svåra att vara nykter på för mig längre. Det känns naturligt. Jag har skapat ett par helgrutiner som är stadiga och givande.
Livet är definitivt inte perfekt, men så sjukt mycket bättre än vad som varit ❤
Inge mer mysär