Senaste kommentarerna i forumet

Tack själv finaste Fibblan ? Vi gör detta tillsammans, allihop. Vi växeldrar, lyfter, peppar och sympatiserar, delar framgång, motgång och balansgång. Utan er alla hade jag struntat i nykterheten flera gånger om ❤️ Kramis

Min bonuspappa har väl alltid kunnat dricka ordentligt och mamma har flera gånger sagt att det blivit en "blöt helg" för honom. Jag har också märkt av det men kanske inte tänkt att det kan vara ett beroende. Om jag och min man blivit bjudna på middag hos dem och han druckit för mycket har jag visserligen känt mig obekväm och lite besvärad men det kan definitivt vara värre, han blir mest kärleksfull och mer extrovert än vad jag är van vid. Sedan jag fick barn för några år sedan har vi ändå varit närmare än någonsin och jag har haft bättre kontakt med honom än min biologiska pappa.

Nyligen var min bonuspappa på en weekend med ett gäng kompisar och ringer mig via Facetime (videosamtal) på natten runt 1. Jag är vaken så jag svarar och märker att han är full men det blir ändå ett "vanligt" samtal. Till sist så säger han till mig:
"Skulle du göra allt för mig? Det här stannar väl mellan oss? Kan inte du visa mig dina bröst? "

På en kväll lyckas han förstöra så mycket och får mig att må fruktansvärt dåligt. Dagen efter så minns han tydligen ingenting och det finns folk i min närhet som säger att han aldrig skulle gjort så om han inte druckit så mycket. Men spelar det verkligen någon roll? Han mår jättedåligt och förstår inte hur han kunde göra så mot sin (bonus)dotter.

Jag brottas väldigt mycket med var det här kommer ifrån. Jag har alltid trott och vad jag kan läsa mig till så släpper alkoholen på hämningarna så att detta inte skulle komma någonstans ifrån känns väldigt avlägset. Tänk om han har haft ohälsosamt intresse av mig under längre tid och det bara råkade komma fram nu pga fullständig överkonsumering av alkohol? Varför skulle det här annars hända..
Hur kan man lita på någon efter något sånt här?

Om någon har några råd eller varit i liknande situationer skulle jag bli tacksam för en kommentar.

Fy satan. Vilken ångest jag plötsligt fick. Kvävs nästan.

Har haft en så mysig eftermiddag med barnen. Vi beställde hem pizza och cola och åt och tittade på olika Youtubekanaler som de och jag gillar. Så mysigt.

Men så gick vi ut i mörkret med hunden. En enorm ångest slog mig. Jävla helvete. Ursäkta alla svordomar men jag vet inte vad annat jag kan säga.

Mörkret äter mig! Känslor äter mig.

Men en viktig sak jag måste förstå är att jag känner inte såhär pga min separation. Såhär har jag känt i många år nu. En ensamhet. Jag skulle haft denna ensamhetskänsla även om vi inte skulle skiljas. Jag har tusentals gånger gjort saker med barnen och känt en klump i magen av önskan om att vara två vuxna.

Jag har sett in i grannars vardagsrumsfönster och sett hela familjen där. Medan min man och far till mina barn har varit i en gemenskap med sina kompisar. Så ofta lämnat mig ensam. Och de gånger vi varit tillsammans en helgkväll har hela mitt väsen känt att det är på låtsas på nåt sätt. Att jag har tur att han är hemma. Att det är tillfälligt. Förr om åren kunde han till och med dumpa mig mitt i en filmkväll. Nån kompis ringde och han drog ut. Det har satt sina spår och gjort att jag ofta väntar på att bli dumpad.

I somras fick jag efter flera års tjat från både mig och barnen med honom till en nöjespark. Efter några timmar sa han att han skulle åka till en kompis men att vi kunde stanna kvar. Så det gjorde han. Åkte därifrån. Och jag blev ensam med barnen. Dumpad. Men så ser inte han det. Han ser bara att han var med oss först. Men både jag och barnen var så snopna. Jaha. Åk då.

Stressar plötsligt upp mig lite över pengar också nu. Börjar tänka på julklappar som om det alls är relevant nu. Men så gör ångest med mig. Sätter igång en stress över allt och ingenting. Det är sånt här folk dricker bort antar jag. För stunden. Och det gör ju inte att man plötsligt har mer pengar till julklappar. Tvärtom ju.

Kanske min ensamhet kommer kännas mindre sedan. För den kommer i praktiken inte bli så mycket större egentligen. Men däremot kanske jag får nån slags makt över min tillvaro som stärker mig. Jag hoppas det.

Jag känner nu när ångesten klingar av (jag började skriva detta för en timme sedan men har gjort saker samtidigt) att det är skönt när min man är borta på jobb. Då behöver jag inte känna mig dumpad, eller att vi låtsas leka familj eller vara orolig för att han dricker. OM jag skulle känna mig ensam i framtiden så är det ju inte hela tiden och dessutom väger andra saker upp det.

Ja bla bla bla. Det tar aldrig slut på tankar här. Men ångesten höll i sig en timme cirka. Ångest och oro över en man som är ute och dricker kan hålla på i 12 timmar oavbrutet så vad är en liten timme? Eller ja det har ju hänt att han druckit ute 24 h också. Det är värre än en liten timme.

Kriga på Halvdan ??‍♀️

För din kommentar Mirabelle G-S!
Så tacksam för att du med dina erfarenheter och längre nykterhet, orkar och vill ta dig tiden att göra det du just gjort?!
Peppat mig på den rätta vägen!
Stort tack?!
/Fibblan ?

Mitt råd till dig är att du gör en anmälan till socialen och gör den inte anonymt. Be att få boka en tid för samtal med en socialsekreterare för att berätta hur dina syskon har det. Berätta även att du är beredd att hjälpa till så gott du kan, men att dom inte kan bo hos dig. Barn får inte leva under de omständigheter du beskriver och socialen är skyldiga att agera på något sätt. I onödan placerar man inte barn i någon annan familj och man försöker ju helst lösa det på annat sätt. Kanske i bästa fall skulle din mamma erkänna sitt missbruk och ta emot hjälp om hon inser att hon riskerar att mista vårdnaden om sina barn. Tycker inte du ska prata med din mamma om hon är onykter. Inte meningsfullt och inget man som anhörig mår bra av. Du och dina syskon är det viktigaste just nu. Var själv på en anhörigvecka och fick lära mig något jag haft nytta av . Tre frågor man ska ställa sig när man som anhörig inte vet hur man ska hantera en situation. Vill jag det här? Kan jag det och slutligen är det bra för mig? Det är att ta hand om sig och det är du värd. Alanon har du fårr förslag och det är också bra.

Jag är så jävla förbannad så det sprakar om mig. Ikväll fick jag telefonsamtal från en (nu myndig) unge. ”Mamma kan du hämta mig efter jobbet?” Det visar sig att hen behöver eskort hem eftersom hen har blivit dödshotad av ett orten-gäng killar i yngre 20-årsåldern, då hen förhindrade snatteri för många tusentals kronor. De har lovat att de ska ”cutta” MITT BARN, leta upp hens familj och ”cutta” oss också. De behöver inte leta. Imorgon är det jag som går och kräver butikschefen på foton från övervakningskameran. Sen beväpnar jag mig med ett vedträ och letar upp dem. Så ska vi se hur tuffa de är utan tänder och ädlare delar. Jävla as. Min man insisterar på att så kan man inte göra. Nähe. Nästa gång ungen jobbar tänker jag hålla vakt iaf. Och av en ren händelse kommer jag ha en tegelsten i handväskan. Och jävlar nåde dem om de visar sig.

Och jag mår bra, förutom en liten oro i magen. Igår träffade jag en kbt terapeut som var kanon. Jag pratade och pratade, hen fick mig att inse att det finns en röd tråd i mitt beteende som gör att jag beter mig som jag gör. Vi skrapade lite på ytan och det gjorde ont i min själ. Samtidigt som det kändes som en lättnad, jag har något att börja jobba med, kanske börja förstå varför jag vill berusa mig.

Sovit som en stock inatt, det var länge sen jag gjorde det. Dock med hjälp av två melatonin och en atarax. Blir lugn och avslappnad av de. Det ska inte vara beroendeframkallande, har jag fått till mig. Jag är så rädd för att inte få sova. Det har varit så de sista 30 åren. Knäppt.

Inte druckit på en vecka, inte sugen, det känns bra. När jag inte dricker får jag så mycket energi, det slår över liksom. Efter bakfyllan jag hade för en vecka sedan, som gjorde mig så jävla rädd, trodde jag skulle dö, vågar jag inte dricka nu. Önskar jag kunde ta ett till två glas vid speciella tillfälle, men jag vet det inte funkar. Ett glas blir till tre dagars berusning. En förstörd helg. Det är inte värt det..

Vad som händer eller hur jag tänker när jag har fått distans till det som hände, vet jag inte. Jag litar inte på mig själv när suget sätter in.

Om jag nu slutar med alkohol kommer jag säkert ersätta det med något annat. Det har jag alltid gjort tidigare. Träning, vilket är bra, men jag blir fanatisk.

Det är inte lätt att vara människa ?

Hej Sofia,
Tack för ditt råd. Jag har numret till Kvinnofridslinjen. Har varit på väg att ringa flera gånger. Men, nej inte gjort det. Så blir det lugnt en period, jag förtränger och tänker inte på det. Lever på det ett tag. Det går det runt på det sättet liksom. Dysfunktionellt, absolut. Jag har dessutom självskadebeteende och göra våld på och skada sig själv kan man göra på många olika sätt. Tyvärr.
Kram Katia

Tack knaskatten för pepp ?? Ja, jag känner att en liten makeover hemma kommer göra att jag känner att det är mitt och barnens hem. Annars kommer jag känna gamla minnen i väggarna. Och det kan bli ganska sorgligt kan jag tänka mig.

Det är så knäppt allting hur jag på nåt sätt fortfarande inte kan föreställa mig livet isär. Kommer det verkligen att ske? För bara mindre än 2 månader sedan var jag fortfarande i läget där jag hade ett årtal besämt för mig när jag skulle lämna honom. Jag hade bestämt mig för att härda ut i 4 år till. Det kändes som otroligt långa år men som ett måste att vänta för barnens skull. Men saker kan hända och accelerera fort...

Jag klarade det!!!
Tack snälla fina gulliga ni för all pepp. Det värmer verkligen.
Middagen var låååååång och först med fördrink och sedan flera rätter och vinpaket och hela köret. Det var tur att jag inte kände något behov av att liksom "dölja" nykterheten, för det var omöjligt vid bordet. Jag fick liksom helt andra drycker i helt andra glas - vilket var kul, men ju hade funkat superdåligt om jag hade velat låtsas att jag drack.
Jag körde bara öppna kort från början och sa att jag skulle köra alkoholfritt. Det blev en del följdfrågor, och jag tror att flera blev lite "stressade" av att jag satt där och var nykter, men det struntade jag faktiskt helt i. Jag svarade bara rakt upp och ner. På flera sätt kände jag att jag hade lättare att slappna av och prata och skämta än vanligt. Jag kan vara lite blyg i sociala sammanhang och tror att det mycket har varit därför jag har druckit. Svept glas, speciellt i början av tillställningar, för att liksom våga släppa loss. Konstigt nog kändes det lättare att släppa loss när jag inte behövde koncentrera mig på att inte verka full. Det blev så mycket mer ångestfritt. Nej, jag drar inte den här skämtet för att jag är full och pinsam och kommer att ha ångest i morgon - jag drar det för att jag VILL och jag är vid mina sinnes fulla bruk! Typ.
Körde hem sedan, vilket förstås var en bonus, och dagen efter mådde jag bra (fast var trött...) på jobbet medan andra gick runt och hade lite huvudvärk och till och med lite bakfylleångest.
Så SJUKT NÖJD med mig själv och med mitt beslut att inte dricka. Det känns som ett lifehack. Jag har liksom knäckt det! Hur man har kul utan ångest, kan köra hem och må bra dagen efter. Så enkelt: DRICK INTE. Att det skulle vara så lätt?! Varför har jag inte fattat det tidigare?
Nu ser jag fram emot en nykter, mysig kväll med familjen och en sovmorgon i morgon. Önskar er alla detsamma!
♥️♥️♥️

Jag känner igen mig rätt bra i det du skriver... Att vara så energisk, kreativ och levnadsglad och samtidigt så... frustrerad? Ångestfylld? Rastlös? Uppgiven? Äsch jag hittar inga bra ord. Under senare tid har jag tänkt att det kanske inte är dödsångest man lider av, utan livsångest. Man har detta enda jordeliv, en enda livstid. Så många valmöjligheter. Så litet tid. Man väljer det ena, och går miste om det andra. Bara var man ska bo, eller vad man ska jobba med tex. Man kan inte bo i tre olika länder samtidigt. Man måste välja. Man kan inte ha tio olika jobb, eller gå fem olika universitetsprogram samtidigt. Man måste välja. Hur man än vänder sig har man alltid rumpan där bak. Att välja något är att välja bort annat, som man också vill. Och man har ju bara ett liv. Ett. Men kanske energi nog till att leva flera liv. Wow, ju mer jag skriver desto mer rubbat låter det ? Jag lyckas inte förklara vad jag menar. Jag antar att du fattar ändå om du är på samma vis...

Hjärnan, som blir. Får förgiftad och skadad av alkohol behöver tid att läka det den kan läka, jag var vansinnigt trött de första månaderna jag med. Det gäller att komma ut i naturen, gå i skogen för att tanka energi av den. Och att lyssna på sin kropp.
Det är mitt hetaste tips.

Trevlig nykter helg!

/Dee

Jag är böjd att hålla med. Vanligt är skönt. Mer vanlighet åt folket! Kram

Jag drack mig också igenom en utmattning, eller liksom fusk-tillfrisknade med vinaren som snuttefilt. Jag upplevde, som du skriver, att jag dippade igen efter att jag slutade helt med alkohol. Jag blev sådär förvirrad och vilsen igen. Och arg. Och nedstämd. Ungefär en månad efter alko-stopp kom semestern. En vecka in i semestern var jag fortfarande helt utmattad. Sedan började det vända. Och jag blev sakta men säkert ”frisk på riktigt”. Är nu livrädd för att sjunka ner i utmattningsdepression igen...

Hej nykteristen..

Jag har läst igenom i princip hela din tråd idag. Känner igen mig i så oerhört mycket av det du skriver.

Att man fått nog av allt men samtidigt känner att steget till att separera är så tungt. Jag har funderat i flera år och nu skickat in skilsmässoansökan. Men kastas ändå mellan sorgen över den kraschade kärleken och drömmen om en partner för livet och förhoppningar om ett lugnt liv utan alkohol.

Men visst tar processen lång tid? Man har ju lärt sig att släta över allt och trycka ner sina känslor så lång tid. Så att lära om tar tid. Att bearbeta idén om att lämna någon man älskar...

Jag har också två barn med min man. Barn som nu också har dragits in i fyllegräl och vuxenbråk på ett sätt som inte är okej och som ledde till skilsmässoansökan.

Jag drack förut också (inte på långa vägar på det sätt som våra män) men slutade helt och hållet för 2 år och 8 månader sedan. Så jag vet att man kan sluta om man vill.

Vill bara säga att jag känner med dig. Och att jag hoppas du blir fri. Ser att din tråd startades för ett par år sedan och han har inte slutat än. Du har verkligen försökt. Samma med mig. Väntar på att sanningen ska slå min man i huvudet men det verkar inte ens ske trots att jag vill separera nu. Alkoholen är för stark för vissa ☹️☹️

Kram till dig från en annan mamma med samma bekymmer

Hej Arvlin,
Jag förstår att du har det jobbigt när jag läser vad du skrivit. Att du skrivit här på forumet betyder att du vill ha hjälp i din situation och jag hoppas att rådgivarna också läser ditt inlägg och kan svara.
Det finns ett telefonnummer så du kan också ringa alkohollinjen och prata.
Lös mer här: https://www.alkohollinjen.se/

Vet inte hur gammal du är men om du går i skolan undrar jag om det finns någon lärare, skolsköterska eller annan vuxen du kan berätta för?.
Du behöver inte skämmas för att berätta, det som händer är inte ditt fel och du behöver få känns dig trygg och få lugn och ro hemma. Har du någon kompis eller annan släkting att prata med?
Det kan kännas skönt när man väl orkar berätta.
Vänliga hälsningar

Skurit ner på alko och är sjukligt trött...påsig under ögonen, hjärntrött mm. Helt totalt fullkomligt slut! Inte kan jag formulera mig i skrift som tidigare heller. Stor kraft går åt bara att skriva korta inlägg här. Misstänker att utmattningen som kommer o går under stora delar av mitt arbetsliv, blir mer påtaglig nu?
Tack o God natt???

Då det blivit mkt senaste veckorna o jag fått lite ändring i min medicin, så skrev min läkare ut Naltrexon mot A sug då jag just nu inte känner mig redo att börja på antabus igen, är detta något ni provat? Har det gjort någon skillnad för er?

Nej, alkohol på det här är inte vad jag behöver, är faktiskt inte alls sugen heller.
Och skönt att inte vara ensam om att känna så här.

Är mer orolig och rädd för vad som är på gång i kroppen. Har jag skjutit upp "det riktiga" tillfrisknandet från min utmattning genom att dricka eller tillhör jag "bara" dem som faktiskt mår jättedåligt av att inte dricka?
Vet inte vilket som är att föredra, men skulle vilja ha en uppfattning om vad som väntar....
Min förväntning när jag skruvade på korken var ju att "nu ska det bli fart på tanten - pigg, frisk och nykter!" Jomenvisst… :-s

Har iaf lyckats handla för att kunna laga en riktigt god middag imorgon kväll, tycker det är roligt när man går och funderar över smakkombinationer som kan sätta pricken över i. Och, nej, jag har inte lagt ens en millisekund på att tänka på vilket vin som skulle passa till och förhöja måltiden.
Min älskade gubbe erbjöd sig att fixa sitt vin själv och jag tar nog en alkofri öl till. Det blir bra :-)

Kära Nystart,
Tack för ditt inlägg, det är alltid skönt att höra att någon känner igen sig.
Jag har en underbar fru som efter många år tillsammans med mig fått göra våld på sina egna värderingar och mentalitet, precis som jag.
Nu efter alla dessa år har vi det så bra och förstår precis vilka behov den andre har. Jag är i praktiken fri att utforska och göra det jag vill. Om jag vill resa iväg för att bestiga ett berg eller åka skidor så är det alltid OK. Det jag tycker är synd är att jag helst önskat dela min äventyrslusta mer med henne.
Nu gör vi väldigt mycket tillsammans också så det är en fin balans i det hela.
Jag har extremt mycket frihet, hon också.
Förståelsen för varandra har dock inte alltid varit tydlig. Skilsmässa har snurrat extremt många gånger i min skalle, ofta då under ett rus. Men även otaliga gånger nykter.
Jag skulle, om jag skilde mig, troligen flytta väldigt långt bort och börja ett helt annat liv.
Men summa summarum är att jag älskar min fru enormt mycket och vet att jag snabbt skulle ångra mig.
Om jag som i ditt fall inte haft förståelse hade jag avslutat med en gång.
Men tänk först efter vad du skulle vinna, om du verkligen skulle göra verklighet av dina drömmar utan din partner?

Nu börjar helgen snart här nere och det är sommarvarmt med 27 grader och klarblå himmel. Jag har haft en del kvällar efter jobbet med riktigt svåra tankar på återfall. Jag går varje kväll efter jobbet till lokala handlaren för att köpa kvällsmat. Ni vet hur det ofta är här nere i syd, halva butiken är fylld med öl, vin och sprit av alla de slag. Att det nästan är gratis gör inte saker o ting lättare.
Hittills har jag vandrat förbi utan större problem men har skyndat mig därifrån innan tankarna blir fel.
Väl hemma på urtråkiga hotellrummet har jag kraschat en stund på bädden men snabbt bytt om till träningskläder för att jogga ner till gymmet och köra ett hårt pass, basta, simma i poolen. Låter väl som en dröm?
På många vis är det magiskt men det är definitivt ingen semester. Hemma vid 18:30, träna, äta en macka på rummet, tv en stund och sedan sova.
Ensam är jag ofta stark men tillsammans hade varit lättare.
Att träningen är och alltid varit min ventil är så det är helt enkelt. Nu har jag kört hårt sedan i måndags och ikväll kanske jag tar en vilodag.
Det kommer bli en tuff kamp mot alkoholen i kväll och i helgen. Är fed up med att jag måste träna hårt för att känna mig lugnare eller vara OK i mitt eget skinn.
Det är dag 24 idag och jag brottas verkligen med mig själv just nu.
Har troligen inte ADHD, som jag ska utredas för, helt enkelt en alkis med mycket energi, rastlöshet, ångest och tankar som spinner okontrollerat.
Många kanske skulle kalla det ADHD?
För mig har det inneburit ett kreativt driv men när drivet blivit för tufft och för mycket så har alkoholen ALLTID varit en enormt härlig ventil.
Jag får ju tillägga att jag sällan är ledsen eller deppad, även om jag tycker döden är en vettig utväg många gånger. Är otroligt levnadsglad så varför dessa tankar ofta poppar upp förstår jag ej. Jag har i 9 fall av 10 alltid druckit när energi och lust varit som störst.
Nu börjar jag tveka om jag ska fortsätta med min utredning eller bara ställa av allt för gott, leva mitt liv med allt jag har i bagaget, tackla det som jag alltid gjort, med alkoholen som flykt och katalysator?
Så här blir det alltid när det gått några veckor in i nykterheten. Vart ska jag göra av alla känslor, energi, rastlöshet och storslagna planer?
NEEEEEJ!
Det funkar inte!
Hjälp någon, ett par ord på vägen skulle hjälpa mig med motivationen.
GP

Så himla härligt att höra att du känner någon sorts framtidstro. Jag tänker precis som MM att du ska låta dig själv drömma och vara glad och känna hopp när du gör det. Det är inte fel! Planera upp saker i huvudet och bestäm vad du ska göra och hur, och när din man sedan (äntligen) kan flytta så vet du exakt vad du ska ta tag i och i vilken ordning. Underbart med ett eget rum som bara är ditt! Där du kan ha föremål du tycker om, som du blir glad av. Där du kan få vila. Där du får vara dig själv. Snart är du där.
Tror absolut på att göra om lite - det går ju att göra så enkelt! Rensa ut lite, möblera om, byta rum och kanske måla i någon ny färg. Vips blir det en nystart och ett nytt hem med en massa positiv och trygg energi.

Du verkar vilja göra din egna resa även om du antagligen redan nu vet innerst inne att det blir ett tuff resa. Så länge du är stenhård i din kontroll och verkligen disciplinerad och enbart fokuserar på hur lite du ska dricka så kommer det fungera. Dock tror jag du kommer uppleva det som begränsande och inte lika kul som att kunna släppa taget och varva ner eller bara vara lite chill och kontaktsökande.

Nu är vi ju alla olika men rätt lika i det stora hela ändå. Jag har gjort massor av olika resor. Jag har testat det mesta och det har slutat likadant hela tiden. Just för att jag sänkte min gard. Det var enkelt de första gångerna att dricka kontrollerat. Speciellt om jag hade en annan huvudsak som jag fokuserade på och gjorde, t ex spelade ett bra datorspel. Då glömde jag nästan bort drickandet. Men ofta dricker vi ju för att det är huvudsaken under kvällen och sen blir allt omkring endast bisysslor. Då är det nog kört dessvärre.

Jag testade även att dricka saker med lägre alkohol och begränsade mig etc. Just nu dricker jag inte mer. Om jag i framtiden gör det så kommer jag utsätta mig för stora risker. Så det bästa för mig är att stå över helt och faktum är så mår man oftast bättre på lång sikt.

Lycka till med dina beslut!

Jag har gått en del på AA senaste åren och gör fortfarande. Hade dock ett längre uppehåll ett tag och det slutade som det gjorde. Men jag tycker AA ofta är bra. Trevlig gemenskap framför allt, sen får man sålla och ta det man vill och tror på och övrigt som sägs kan man ju låta vara därhän.

Mycket handlar dock om att "hamna" i rätt grupp så man trivs. För det är (stor) skillnad mellan de olika grupperna!

Dag 6.
Inget vin inköpt idag heller. Kom hem efter jobbet tidigt och ska gå och lägga mig en stund.

Är helt slut. Behöver vila och vila och vila. Kroppen är helt överkörd käns det som. Har ingen energi.
Har ingen ångest idag. Känner mig helt kall och slut på känslor. Bryr mig inte om nått längre känns det som. Vill bara vara ifred med mig själv.

Har noll fredagsfeeling. Hur kan jag ha det? Det står ju inte en flaska vitt i kylen.. Det känns som måndag. Kommer det vara så här nu? Måndag hela veckan lång..