Senaste kommentarerna i forumet

Hej vännen!
Jag ser att vi varit nyktra ( jag räknar så..) i 3 hela år. Tre år sedan jag åkte ambulans och Du kämpade med djävulen. Det senaste året har varit tungt för mig vilket jag kommer att skriva om men trots det har jag avhållit mig från alkohol. På något sätt känns det som om alkoholen håller på att tappa greppet om mig. MEN osvuret är bäst.
kramar
Ikaros

till 3 år, Monday!

Här har ni en grym app att testa!
https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2016/11/ny-version-av-forsvar…

Vet inte hur jag ska våga lita på en man el på ngn annan igen. Har bara min far kvar. Han ställer alltid upp.
Min syster har fullt upp med sitt liv.
Har träffat en man på nätet.

När man skriver tvingas man sätta ord på sina tankar och känslor. Man plockar fram trollen i ljuset. Att enbart skriva här när det går bra är förkastligt. Det här är inget ”duktighetsforum”. Vi finns här för varandra i både med- och motgång.

För varje gång du snubblar är det viktigt att fundera över orsaken. Så att du förhoppningsvis kan undvika den falluckan nästa gång. Försök också hitta andra sätt att ”belöna” dig. Som på sikt kommer att belöna dig lika bra som alkohol.

Vi kämpar ihop!

Kram ❤️

Vi kämpar ihop! Men på olika sätt. Du slutar helt, och jag kämpar med att dricka kontrollerat.

Målsättningen är densamma. Att alkoholen inte ska få bestämma över våra liv mer. Plocka fram delar av vår personlighet som vi skäms för. Vi vill inte ha det så. Vi bestämmer över våra liv!

Det var min vuxna dotter, 22 år och som inte dricker alkohol alls, som tipsade mig om boken ”För mycket för ofta”. Boken berättar om hur man kan lära sig att dricka kontrollerat, och ger en massa exempel på hur folk har lyckats.

Jag tog det som en pik, ”du är alkis morsan.” Men jag ville inte ens tänka tanken fullt ut. Jag dricker inte så mycket mer än ”alla andra”. Och jag är låååångt ifrån den nivå min egen pappa befann sig på de sista 20 åren av sitt liv.

Och om man inte anser sig vara alkis, vilket jag inte vill erkänna att jag är, så behöver man ju inte sluta dricka. Men om man är alkis så måste man sluta dricka helt - det är enda sättet. Det vet alla.

Då berättade min dotter, som utbildar sig till psykolog, att inom beroendevården blir det allt vanligare att man lär klienterna dricka just kontrollerat. Då söker de dessutom hjälp tidigare - innan det rasat fullständigt utför.

Och att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol kan jag utan omsvep erkänna alla dagar i veckan. Det har jag haft sen jag började dricka 14 år gammal.

Jag dricker för fort, för mycket, blir för full, gör bort mig, ramlar och skadar mig, dricker tills allt är slut osv. Och på senare år har antalet dagar jag dricker per vecka ökat stegvis. Ja, jag dricker helt enkelt ”för mycket för ofta”.

Så jag läste boken. Och här är jag nu.

Och vet ni orsaken till att min dotter inte dricker? Det avslöjade hon i förbigående för inte speciellt många år sedan. Hon sa ”Jag vill inte dricka för jag förstår att mina gener gör mig extra sårbar för att utveckla ett alkoholberoende.”

Och hon har rätt. Min pappa var alkis, liksom fem av hans sju syskon, min farfar, och sen jag då. På hennes pappas sida finns det en morfar som var alkoholist också, plus två syskon till hennes farmor.

Fy fan vad det sved i mammahjärtat ❤️ Samtidigt är jag så glad och stolt över att hon är så klok ❤️ Hon har tusen gånger fler ”vuxenpoäng” än sin morsa.

Jag tacksam att jag inte drack igår. Kroppen får vila och jag kan få saker gjorda idag. Städa, planera men även läsa, virka och gå en lång promenad i skogen. Inget jag skulle göra som bakfull - som igår alltså. Det är något allvarligt fel om man ligger "sjuk" i sängen hela dagen, flera dagar i veckan. Självförvållat också. En ond cirkel som bara blir svårare och svårare att ta sig ur...

Är det inte konstigt att jag kämpar så med att sluta dricka men sabbar det gång efter gång? Ena dagen kan jag ligga och reflektera i timmar om mitt alkoholmissbruk, lyssna på podcasts om nykterhet, läsa böcker/titta på videos om nykterhet, skriva ner tankar här på forumet. Nästa dag så är det noll reflektion och jag bara dricker, utan konsekvensanalys. Varför? That's the million dollar question. Såklart så vet jag hur alkohol fungerar och det är beroendeframkallande, men tror även att det finns något djupare (eller jag vet det). Jag kan skrapa på ytan om varför, men spelar det egentligen någon roll? Om jag slutar dricka så kommer svaret kanske finnas där... Är det det jag är rädd för? Jag vet inte.

Det jag vet är att jag vill sluta dricka. Jag vill inte må såhär längre.

Ikväll blir det inget hemmasittande. Först middag, sen teater, hemma igen ca 23.30. Så hur planerar jag då mina max 4 glas vin ?

1) Glas 1 i badet om en timme ca.
2) Glas 2 på restaurangen.
3) Glas 3-4 när jag kommer hem. Behöver sannolikt vara vaken minst två timmar för att varva ner från alla intryck.

Resten av vinet häller jag ut. Nu har jag skrivit det, så nu blir det så. Punkt.

Fortsatt trevlig helg alla!

Tack för din omtanke Västligvind ?

Lite känner jag förstås, lite avslappning, men jag blir liksom inte ett dugg onykter. Och inte ett dugg bakis idag, hurra! Och jag gjorde inget pinsamt igår, hurra!

Jag tycker om vin, gillar smaken. Jag vill kunna dricka socialt, men också med mig själv som enda sällskap. Kontrollerat.

Jag vill inte avstå helt, om jag inte måste. Jag är ytterst vaksam på mig själv, måste planera och analysera. Samtidigt är det en del i min personlighet - all in liksom. Ska jag kontrollera mitt drickande ska jag minsann göra det ordentligt ?

Vi får se hur det går helt enkelt. Jag lovar att vara ärlig. Mot mig själv, och er. Alla lögner är annars en alkoholists tydligaste signum.

Min pappa var alkoholist så jag har levt med det nära mig över halva mitt liv. Han dog i sviterna av sitt missbruk för 20 år sedan, 61 år gammal.

Där sprack det☺️
Ledigt inför Älgjakt och så klart åker jag dit den där jäkla ölen åkte i och Ångesten är här och mislyckandet det har nog gått för lätt ☺️Nya tag och nya utmaningar
Man lär hela livet?

Där sprack det☺️
Ledigt inför Älgjakt och så klart åker jag dit den där jäkla ölen åkte i och Ångesten är här och mislyckandet det har nog gått för lätt ☺️Nya tag och nya utmaningar
Man lär hela livet?

Igår var jag på en inspiration och må bra kväll. En sådan trevlig kväll, kommer leva på den länge.
En ung tjej höll i kvällen och gav sådan energi.
Middag som för första gången kändes naturligt att beställa alkoholfritt.
Tänk vad livet kan ändras och min nykterhet får mig att göra saker jag aldrig hade vågat innan.
Idag njuter jag av höstrusk i soffan och uppskattar det lika mycket.
Ha en härlig lördag// kram Strulan ??❤️

Min sambo är periodare. Han är även ganska hypokondrisk och då under de nyktra perioderna. Under våra fyra år har han bla haft dessa "åkommor":

Blod i urin och avföring (var dock helt påhittat) men jag blev såklart väldigt orolig.

Väldiga problem och smärta med prostatan. Han har undersökts och testas 2 ggr för detta, allt är som det ska, han har troligtvis en överaktiv blåsa. Vid ett tillfälle fick han mig till att ringa till sina barns mamma och ljuga och hitta på att han hade såna enorma besvär och mådde så dåligt så att barnen inte kunde komma hit. Istället var han hemma från jobbet och drack konstant i 2 veckor.

Olika sorters cancer. Nämnde han senast idag, jag tycker det är typiska influensasymptom; muskelvärk, trötthet mm.

Hjärtinfarkt (efter en veckas utomlandssemester när han hällt sprit i sig hela tiden), han ville jag skulle ringa ambulans, jag sa att, detta är typiska abstinensbesvär (vilket det också var), efter en lång natt där han hållit på hela tiden och nej vaken så åkte vi till närakuten morgonen därpå, de gjorde EKG mm, allt var normalt, han stank fylla och de tyckte jag att personalen märkte även om de inte sa nåt.

Hjärntumör. Han hade en liten bula i pannan precis under huden. Var hos vårdcentralen och det var såklart inget.
Kraftig artros i armar och händer. Känselbortfall och svaghet. 'Försvann' av sig själv efter några dagar, sen har han aldrig nämnt det mer.

En gång klagade han över ont i tummen och frågade mig om jag tyckte att han skulle gå till vårdcentralen? Då sa jag åt honom att sluta på riktigt och då blev han tyst.

Han klagar över sin onda rygg VARJE dag. Jag säger åt honom att gå till en bra sjukgymnast, kiropraktor, naprapat etc. Då svarar han att det är ingen idé eftersom det ändå inte hjälper. Han har inte ens testat. Nu låtsas jag bara som att jag i te hör när han gnäller över sin rygg.

Listan kan göras lång. Ett tag sprang han på vårdcentralen hela tiden. Han fick också mig att gå dit och skaffa sömntabletter mm som han sen lade beslag på. Jag fixade detta ett tag åt honom för att få lite lugn här hemma men gör det inte mer. Han frågar dock mig fortfarande emellanåt om jag har något mer uttag på recept att hämta ut?
Det har jag inte och även om jag hade det så hade jag inte sagt eller gjort det.

Det märkliga är att han är väldigt manlig i sitt sätt och som person (mest utåt kanske), snygg, vältränad, fina muskler och kropp. Det går liksom inte ihop med hans gnälliga hypokondri. Men det är väl just det som också är ett bevis på att hans beteende inte är helt sunt, det går helt enkelt inte ihop.

Någon som känner igen sig?

Har läst här i ett par år och vetat att jag en dag kommer skapa en egen tråd. Den dagen är idag. Jag måste ge upp alkohol helt, något måttlighetsdrickande existerar inte för mig. Blev nog fast redan vid första fyllan för 25 år sedan, festandet blev min grej. De sista åren har alkoholen snarare handlat om självmedicinering än partajande. Har gjort ett par seriösa försök att sluta tidigare och hållit uppe nån månad men här står jag igen... Vad är skillnaden denna gång.. Jag vaknade och bara vet, ingen akut bakisångest pga nåt jag gjorde igår. Är bara så urless på hela livssituationen, är så genomtrött på allt självförakt och ångest. Kroppen protesterar och den här gången ska jag lyssna och agera. Firade mitt beslut med att hälla ut all alkohol i huset för första gången, berättade för min man och ska göra för resten av min omgivning att jag inte dricker mer. Dessvärre pågår mycket elände i mitt liv som också är en av anledningarna till att drickandet eskalerat de sista åren, för att "orka". Nu måste jag hitta nya medel för att orka och så är det bara. Och tack alla ni som skriver i detta forum, det är befriande att läsa om andras kamp trots att jag önskade oss alla att slippa gå igenom denna vidriga smärta. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men det här får räcka för stunden, jag behöver frisk luft för att ta mig igenom dagen.

Du har lösningar på allt ???❤️//Kram Strulan

Imorse fick jag ett sådant där eureka moment... Jag har kommit till vägs ände med mina bälten. Det går inte att göra fler hål. Inte utan att paja nitar, dekorativa mönster etc. Vad göra nu? Svaret är - ät mer choklad. Och jag slås av hur många av livets vedermödor som kan lösas, eller i var fall lindras, med denna mening. Trött och hängig - Ät mer choklad. Äcklig lunch - Ät mer choklad. Orkar inte tänka middag - Ät mer choklad. Synd om mig - Ät mer choklad. Saknar guldkanten - Ät mer choklad. Stökigt hem - Skit i det och ät mer choklad.

Det finns ju till för att hjälpa, så jag tänker att alla är fria att använda det precis som det passar. Det finns alltid någon här inne och stöttar och peppar när det behövs. Ibland känner man för att vara här mycket, ibland lite. Allt är okej.
Och vanligt liv låter magiskt, Fibblan. ???

Fy fasen Lim. Det du skriver om är på så många sätt så himla INTE OKEJ. Det är egoistiskt och hemskt. Och det låter som att du kommer att klara även det ekonomiska bättre utan din man som mest är en börda. Usch.

Jag har inte erfarenhet av din situation. När jag hade en lång vit period förr ett par år sedan så slutade min man också dricka, för att stötta. Den här gången var det han som blev vit först, och sedan bestämde jag mig för att också slopa alkoholen. Men jag reagerar på att du skriver att din man bli full och otrevlig. Full skulle jag kunna acceptera. Otrevlig. Aldrig. Jag vet inte om jag är naiv gällande vilka rättigheter jag har i förhållandet till min livskamrat. Men jag förväntar mig att om något (tex alkohol) leder till att han blir otrevlig mot mig då slutar han med det ögonabums. Turligt nog verkar min man hålla med mig där. I min ungdom var jag tillsammans med en (i övrigt underbar) man som blev oresonligt svartsjuk och otrevlig när han var full. Jag avslutade det förhållandet med buller och bång när han vägrade låta bli spriten för att undvika svartsjukeuppträden. Det är i mina ögon helt oacceptabelt att någon som blir bevisligen otrevlig av alkohol fortsätter att dricka, och bli otrevlig.

En del av frustrationen över livet tror jag ligger i förmågan att snabbt analysera och genomskåda stora sammanhang (tex Portugals märkliga politiska avgrund). De där ”normala” som sitter på caféer och vänslas med sitt vin på det där avundsvärt sunda viset har nog inte den förmågan. Vi som har förmågan fastnar i frustration och överenergisk maktlöshet över tingens ordning. För mycket vin kan få stopp på tankarna och dämpa energiöverskottet.

För det kommer du troligen att göra.
Vid ensamma stunder.
Vid sorg och klagan
Vid försök till att ge dig dåligt samvete.
Behåll ovanstående rader,där du så väl beskriver hur det ser ut hos er nu.

Du har kämpat så hårt och gett tusen chanser.

Men till slut måste man inse fakta.
Det finns ingen vilja från den andra parten.

Och det behöver inte bero på att han inte älskar dig eller vill leva familjeliv.
Utan mer troligt beror det på alkoholens grepp om honom.

Jag satt också och radade upp oförrätter och harmades som det heter.
Dvs man låter sig själv skada sig själv om och om igen för att man farit illa eller blivit illa behandlad.

Men i denna harm kan man stanna upp och fråga sig.
Räcker det nu?
Har jag fått tillräckligt med bevis?
Är det min tur att få må bra nu,osv.

Och sen bygga upp såpass mycket styrka att man kan hålla fast vid det.

Jag hoppas du står fast och klarar detta Lim.

Jag önskar dig och dina barn ett bättre liv.

Han var alltså hemma och sov när barnen var hemma. Men på en halvtimmes rast skyndade jag hem och gjorde lunch och rastade hunden. Så sjukt ju.

En annan grej. Den sista familjegrejen jag orkade ordna för oss. Förra sommaren hyrde jag en stuga till oss. Det blev nyktert och jättefint. Vi stannade i två nätter. När de var slut frågade jag om vi skulle hyra en till natt för det var så mysigt. Men det ville han inte.

När vi kom hem åkte han DIREKT till sin kompis. Jag blev hemma med tvätt osv efter vår weekend.

Jag var glad åt vår lilla semester absolut och glad åt att han inte drack på två dygn där.

Men mina ansträngningar för ett familjeliv räcker inte. I år har vi inte gjort nåt alls ihop (förutom några timmar på nöjesparken) och när jag föreslagit saker har det ändå inte blivit av. Det hänger på mig att planera och betala och ordna i nån slags motvind.

Och han kan säga till mig att jag måste motivera honom att inte dricka. Hitta på saker åt oss osv. Men det är sååå svårt men nån som inte vill göra saker. Jag kan tyvärr inte köpa en resa till utlandet hela tiden för att han ska vara intresserad. Små saker måste räcka i en familj. Särskilt när jag ska betala allt.

I somras sa jag att jag kunde betala alla räkningar själv så att han skulle ha en semesterkassa så det nappade han på förstås. Men han drack hela semestern för pengarna han hade extra. Barnen satt hemma tills jag slutade jobbet och tog med dem ut och badade. Jag skyndade hem på rasten och gav dem lunch. En hel semester gjorde han så. För det var ju så synd om honom som inte kunde resa bort.

Jag föreslog "hyr stugan från förra året med din kompis och hans barn en natt eller två". Nope. Inte ens det som hade kunnat vara så kul.

Det är kanske inte så konstigt om till och med barnen tycker det är helt okej om vi skiljs.

Min erfarenhet är att det inte går att få någon utan problem att förstå hur det är.
Jag är nykter sen 8 månader, tog vägen via vård, antabus, aa o 12-steg. Efter att jag insett att jag inte kunde sluta själv.
Men trots att jag är öppen om allt händer det mig ofta att släktingar, vänner och till och med vården ibland uppmuntrar ”när ska du börja dricka socialt igen”. Jag kände mig så enormt ensam när ingen i omgivningen fattade. Där har aa, detta forum och sponsor en enorm betydelse för mig.
Heja dig