Senaste kommentarerna i forumet

Glömde nästan bort att gå in hit, vilken usel alkis jag är ;)

Vet fortfarande inte om jag vill besöka AA, vi får se vad framtiden utvisar.

Fick i dag veta att vi ska gå vidare med utredning rörande ADHD och främst Autism. Efter mycket samtal med terapeuten synes det som att jag har högfungerade autism/asperger syndrom med en släng av vad folk tidigare kallade ADD. men vi vet ju inte än. Att f det på papper, och få veta varför man alltid har varit så vilsen inom vissa delar av sitt liv - som att knyta av till folk och förstå folks orsaker till handlingar och ord. Att få det bekräftat att jag inte är crazy, eller "bara" högsensitiv vore så skönt. Men ändå skrämmande. För jag ser mig inte så "konstig" som de jag vet som har en NPF-diagnos. Jag agerar inte utåt särskilt mycket som att jag har det, det har jag aldri fått till mig.

Nu är hemuppgiften att intervjua framförallt päronen om hur jag var under 12 år, hur jag agerade, speciellt lite annorlunda grejer. Jag kan reda komma på en hel lista själv, trots att jag har oerhörda minnesluckor från den tiden.

Har inte haft någon känsla av att vilja dricka i dag, inte ens när jag mådde lite sämre.

Så, jag valde att inte dricka i dag, istället var jag duktig och öppnade mig, tog emot kramar även om det var lite läskigt. Nu förbereder jag mig för en ofantligt krävande dag i morgon.

Jag tror inte heller att han riktigt förstår.
När jag sa att han kunde kolla med Företagshälsan, så sa han att då får dom veta... Så någonstans där inne så inser han att han behöver hjälp.
Men jag ska fortsätta att puscha!

Men det känns lite som en tickande bomb, men vet aldrig när det händer något.
Jag är också skeptisk till hans kvällsblåsande, men om han nu vill prova så får han gärna!

Jag ska kolla in Alkispodden! Lät intressant!

Kram på dig!
?

Jag och mitt ex var ”livsnjutare” eller skulle hellre idag kalla det livsförstörare. Under de 25 år vi levt ihop har jag stressat som ett djur i mitt eget företag för att vi ska kunna ha en god ekonomi. I långa perioder har hon varit deprimerad och jag har förnekat hur mycket det påverkat mig. Samma dag hon sa de magiska orden sa jag stopp. Nu måste jag vara på topp. Det gick bra ett par veckor sedan började det så smått. Nu är jag på solresa helt ensam. Blev en hel del de första tre dagarna av åtta. Då sa jag stopp. Nu får det vara nog. Och det får det minsann. Och det är det minsann. Hoppas på ett bättre förhållaande till A i framtiden. Annars får jag sluta för gott.
Kram

för framtiden ? men tiden lär ju visa mig vägen och jag får ta varje utmaning vart efter de kommer.

Jag har ångest men vet inte varför. Jag oroar mig först och främst över kommande resa som kommer ske mitten av december, reser till vietnam i fem veckor med min sambo.

Jag har så länge jag minns varit en beroende människa av olika slag. Fanatisk i mina val, mitt destruktiva liv, mina destruktiva relationer. Har svårt att hantera känslor, nervärderar mig själv, alltid en inre oro osv osv

Jag använde amfetamin i 20 års åldern, kom till en gräns och slutade tvärt.
Ersatte det med hasch, det pågick under 20 år, just för att komma ner. Slutade tvärt för 12 år sedan.
För 3 års sen slutade jag med cigaretter, slutade tvärt, ersatte det med nikotin tugggummi.
Slutade med nikotin tuggummi för 1,5 år sedan, samma sak där, slutade tvärt.

Alkoholen kom in i mitt liv för ca 8 år sedan och har sedan dess accelererat under de senaste åren.
Problemet började på allvar när jag tog den första återställaren. Gillade känslan att vara små lullig.
Det gick över till att ha glaset sidan om sängen så jag kunde ta en klunk eller två om jag skulle vakna under natten.
Efter det började jag smygdricker, gömma flaskor, dricka dagar i sträck.
Det blir bara mer och mer, värst blev det nu när jag åkte iväg med min syster på semester under en vecka.
Hon visste inte om mitt problem. Detta urartade givetvis och hon blev besviken,

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mitt dåliga beteende och mående. Känns som det bubblar i kroppen. Jag som aldrig tyckt om att skriva.

Din berättelse har fått mig att inse möjligheterna och valen jag kommer göra fram över.

Tack för din återkoppling ❤️

är helt hans ansvar.

Och ditt ansvar är att se till att få ett bra liv för din egen skull. Han är långt ner i skiten nu och du kan bara försöka med ett ultimatum, och hålla det !!, och tänka på ditt egna liv !

Och självklart ska du dra iväg en vecka för att andas och tänka över om du verkligen vill leva såhär.

Kram !!

Jag lever också med en periodare (se mitt inlägg "Märklig periodare"). Jag kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. Kärlek, besvikelse, frustration och framför allt en väldigt stor sorg över att det är så här. Han är verkligen mannen i mitt liv. Jag älskar honom oändligt. Men inte den han blir när han dricker. Han blir oerhört personlighetsförändrad när han druckit lite för mycket. Innan dess är han ok, mest glad, trevlig och mysig. Men, sen bär det totalt utför. Han har gjort så oerhört många galna och elaka saker. Främst mot mig. Dessutom blir han våldsam. Men det är ett kapitel för sig.

Måste säga, vilka kloka ord Ullabulla. Verkligen sånt man behöver tänka på?

Nu när du skriver ut din situation svart på vitt blir allt väldigt tydligt, eller hur? Klart du inte vill leva så. Nu är du ”bara” 1,5 år in i förhållandet. Precis i startgroparna (enligt mig som nu varit gift i över 20 år). Jag läste inget om gemensamma barn. Det är trassligt att bryta upp, och givetvis en besvikelse att det inte blev som det var tänkt. Men det är sju resor värre när det finns barn och försörjningsbörda att ta hänsyn till. Lycka till!

Nej precis men det känns som att nästan ingen förstår!
Det tycker jag låter som en utmärkt idé, så kan vi försöka peppa varandra till att klara av att hålla sig nykter!
Tyvärr har jag aldrig haft någon speciell hobby eller intresse som involverar andra personer så jag kan fortfarande göra dom sakerna fast med ett vinglas i handen och ett dåligt resultat. Hade du det?
Det tycker jag låter Som en bra plan, jag ska också försöka komma på något roligt som jag kan göra men jag har isolerat mig och tappat kontakten med nästan alla förutom dom som har samma problem som mig, bara för att kunna dricka på helgen.

Idag kom vintern till västkusten. Samma framförhållning som vanligt när man samma morgon just innan lämning kommer på att man behöver hitta alla vinterkläder. Stavas KAOS men jag överlevde denna gången med.

Äntligen är det jag pratat om lite i föregående inlägg, -vårt "kommande stora projekt" offentligt.... ...trumvirvel... .......VI SKA GIFTA OSS! :-)
Det har varit ganska svettigt ett tag. Vårt först planerade och redan bokade upplägg,- en minimal vigsel i stadshuset med två vittnen bestämde vi att ändra i sista sekund.. Vi har hela tiden velat göra det enkelt och inte som ett vanligt bröllop, sönderstressat ner på molekylnivå. Men vi kände båda i hjärtat att något inte kändes helt rätt. Vi ville fira detta med våra nära och kära!
Så nu har vi inom loppet av ca två veckor snott ihop en bröllopsfest istället med allt vad det ändå innebär. Eller rättare sagt, håller på att få ihop. Vi har nätt och jämt bokat lokal och fått ut inbjudningar. Det mest tokiga är väl att vi beslöt att datumet skall kvarstå, allt ska ske i mitten av november!
En sak är säker, nu känns det väldigt kul och hösten kommer gå fort :)

Så där är vi nu och som följer att grubbla på är ju vissa dilemman i frågan. Dilemmat som stavas alkohol. Svensexa?? Bröllopsfest??
Senaste dagar inklusive helgen har passerat utan bekymmer och jag känner små framsteg varje dag i mitt nya sätt att tänka med mindre krav och att ta dagar och lust mer som de kommer. Jag mår väldigt bra just nu!
Så frågan är då, varför skulle jag inte kunna klara av att dricka och ha lite kul på mitt eget bröllop??
Har jag redan förträngt den personen som suttit och skakat i soffan hemma en måndagskväll, med knuten näve, för att inte gå till barskåpet. Kan det verkligen varit jag?
Ja det är ju dessvärre så och lite tragikomiskt i sammanhanget så kommer den personen sannolikt alltid finnas och lura i huvudet, ända tills döden skiljer oss åt.

Känner igen mig så i din beskrivning. För mig är det också bara helgerna och inte veckorna. Men om man super konstant på helgen så går det ju iäut över veckorna också.. Man är ju inte 18 år längre direkt ? Jag är bara på dag 2 efter en helveteshelg. Hoppas jag kan vara lika stark som du. För mig måste jag vara nykter nu, annars förlorar jag min familj.. Så illa har det gått.

Hejjar på dig! Du kommer klara det!

Jag har ringt läkaren nu och bokat en tid för mitt mående. Ska även försöka ta upp någon hobby jag inte gjort på länge. Får se hur det går. Ett jävla slit och det är bara dag 2. Hoppas det blir enklare snart.
Kommer använda detta som en dagbok ungefär. Behöver skriva av mig och så..

Solen skiner ute och alla andra verkar så glada. Men för mig är det bara mörker just nu. Önskar nästan att det regnade så jag slapp se solen.

Jag förstår! Vad tråkigt med din släkting, vi gör ju inte detta med mening. Man dricker ju inte för mycket och strular till det för att man är en elak person. Jag bävar också för helgen. Kanske du och jag kan bestämma oss att i alla fall denna helgen blir en nykter helg, så får man se vad som händer sen. En helg i taget kan man säga. Vad tror du om det? Vad tycker du om att göra på fritiden innan det blev såhär? Hade du några hobbies? Jag ska försöka hålla mig sysselsatt hela helgen med något kul, kanske boka in något tidigt på lördagen och söndagen så jag verkligen inte kan dricka.. Det kanske fungerar. Har inte kunnat göra roliga grejer på helgerna på länge.. Är alltid bakfull och sover bort hela helgen. Men nu ska det bli ändring på det!

Kram så länge

Det känns skönt att det finns någon som förstår och att man inte är ensam om dessa problem!
Nej tyvärr inte, den enda jag är nära ur min släkt hade bara fått mig att må sämre om jag skulle berätta.
Det är precis som för mig, dag 2 här med och veckorna går oftast bra men när helgen närmar sig så börjar tankarna att "nästa helg kan jag börja bli nykter istället, en sista helg skadar inte", samtidigt som jag vet att det kommer va samma sak nästa helg och att jag i sista sekund kommer gå och handla alkohol då också.

Kram

Jag har läst och svarat några gånger under åren.
Jag om någon med flera andra vet hur svårt det är att bryta när förnuftet trotsar känslan.

I mitt fall så var jag helt enkelt beroende av min alkoholiserade sambo.
Dvs relationsberoende.
Att vara utan honom var som att behöva andas utan syre.

Att han var en del av mitt blodomlopp och som jag lät jorden snurra kring var jag medveten om.
Men det var tryggt och säkert och tillräckligt ofta så fick jag medicin,dvs betalning för att jag stod ut.

Jag skulle vilja tipsa dig om att göra alla inlägg i kanske en alldeles ny tråd där han inte får nämnas.
Vad gör troja glad,vad får troja ståpäls av.
Vad vill Troja göra för sig själv närmaste veckan,närmaste månaden.

I mitt fall så var det helt omöjligt eftersom mitt eget jag hade suddats ut.
Jag var mamma och företagare så de rollerna var också säkra att spela.

Men att vara jag huvudpersonen ullabulla var helt omöjligt.
Allt jag sa eller tänkte eller kände var kopplat till min alkoholist.

Jag hade inte alls koll på detta utan tyckte att jag var självständig och oberoende.
Men han var min bensin,mitt hjärta min mittpunkt, ja allt.

Dels älskade jag honom djupt.
Men framför allt så hade jag hängt upp min livskvalitet på honom.
Och i takt med att den sjönk så sjönk också jag med den.
Ju sjukare han var och betedde sig ju sjukare blev jag.
Jag kunde titta på mig själv utifrån och tänka just som du kanske tänker.
Men varför gör jag såhär mot mig själv.

Kanske det är dax att ta på sig de glasögonen och börja fråga dig själv just det.
Varför gör jag såhär?
Vad vinner jag på det.
Vad är det som gör det så svårt att avstå kontakt osv.

Först då kan man börja frikoppla sig på riktigt.
Kanske du har svaren i barndomen,kanske i dålig självkänsla vad vet jag.
Men det smärtar mig att läsa om hur du låter dig själv fara illa och bli bortvald.
Om och om igen..

Okej dag nr 2!
Inte kanon direkt.
Avbokade alla mina jobb (är egen) och gick och la mig vid nio, kommer inte upp ur sängen alls idag. Vill bara dö bort här.

Jag vet inte varför jag är ledsen men tårarna bara rinner och rinner. Är helt orkeslös.

Har ångest och mår så jävla dåligt psykiskt. Detta har ju inte med alkoholen att göra men vad är det som händer. Dricker ju bara en dag i veckan, inte kan det vara abstinens. Nej jag känner mig deprimerad..

Har aldrig mått såhär dåligt innan.
Måste ta mig upp och försöka jobba lite...

Hej Lussebulle!

Jag känner igen mig så i din beskrivning. Det liksom bara blir att man har köpt på sig inför helgen. Min familj sa stopp igår så jag måste hålla mig nykter, annars förlorar jag dem. Har du någon familj eller vänner du kan prata med? Vi kanske kan peppa varandra? Jag är på dag 2 som nykter hitils men jag bävar såklart för helgen.. Veckorna brukar gå bra att hålla sig nykter på.

Kram

Hej
Nej jag tycker inte att det han sa igår stämde med hans handling och kroppsspråk!
Hade han velat vara kvar längre så skulle han inte setat tex kollat på klockan. Hab hade kramat om och suckat tex att jag vill inte du ska åka mm, jag hade känt att han ville inte gå. Men hans glada utseende kom fram när han gick och dessa medelanden helt plötsligt som inte ens fanns när han va vid mig kom fram när han hade gått och nu gått vidare till restaurangen.

Har känt flera gånger att det är nåt som inte stämmer. Varför dessa meddelanden nu osv!?!

Som du skriver själv att du blivit besviken många gånger, det känner jag igen.
Kram

Tack igen miss lyckad, knaskatten och monday för era hjälpsamma råd och tankar.

Jag känner mig helt vansinnigt låg i dag. Vill gråta och skrika samtidigt som jag känner mig apatisk. Är så själsligt trött.

Min man sökte kontakt med mig flera gånger igår. Han frågade om vi skulle se en film. Jag sa att jag inte orkar. Det brukar jag sällan säga. Men jag kände att ska vi se en film kan jag ändå inte göra det förrän vi pratat igen. Och jag orkar inte prata mer. Orkar inte upprepa allt.

Han skrev nyss ett sms och önskade mig en bra dag. Det har han inte gjort på en månad. Jag vet att det inte är en stor grej men för mig blir det som en kniv i hjärtat.

Han har inte bett om ursäkt. Inte sagt i nyktert tillstånd att han inte vill skiljas. Han bara låtsas som ingenting men med en attityd där det verkar som att han tror vi är ett steg närmare nån slags försoning??

Det sjuka i mitt beteende är att jag tänker hela tiden "dricker han EN gång till så VET jag att vi ska skiljas". Och han dricker ju hela tiden igen och igen men varje gång tänker jag samma sak: "EN gång till och jag vet att han vill skiljas". Men egentligen är det redan för sent.

Igår kom mitt ena barn till mig och sa "förlåt mamma, jag har berättat för två kompisar om dig och pappa. Förlåt". Jag hann tack och lov finna mig i situationen och sa "du behöver absolut inte säga förlåt. Ta tillbaka förlåtet vännen. Du har rätt att prata med dina vänner om saker du är med om". Jag vet att allt kan spridas nu genom dessa kompisar men det struntar jag i. Min man valde att dra in barnen och göra våra problem till barnens problem.

Det är inte officiellt att vi har ansökt om skilsmässa men vill min man ha det hemligt för andra skulle han hållt tyst.

Det räcker att jag går under av alla hemligheter vi har. Men barnen ska inte behöva leva så.

Jag är sjukskriven idag. Kanske blir det hela veckan. Jag vet inte.

Tänker på de krav jag lade fram till min man förut när vi nyss ansökt om skilsmässan. Han har inte uppfyllt ett enda av dem plus att han har dragit in våra barn. Hur kan jag ändå känna att jag inte vet om vi kommer skiljas. Hur kan man vara så i okontroll över sitt eget liv som jag är?

Hur kan jag mitt i min egen olycka tycka synd om honom? Han väljer ju det här varje dag året runt. ☹️

Vad bra att du tar avstånd från ”X” nu då det kan leda till fler farliga situationer.
Kanske hade det varit bra att ringa polisen vid det tillfälle du berättar om. Bra att veta om något liknande inträffar. Ring 112. Det du gör nu är att ta ansvar för din egen säkerhet genom att inte träffa honom.

Jag har läst igenom dina trådar och kan se att läget för din partner blir allt sämre. Vad du gör eller säger hjälper inte. Du kan däremot hjälpa dig själv. I en tråd skrev du om din ensamhet, att du inte hade någon att tala med sedan ser jag att du tog kontakt med en diakon och hörde dig för om anhöriggrupper och stöd via kommunen. Hur har det gått med det?

Det du beskriver är svårt att ta sig ur själv. Jag tror att du behöver mer stöd i detta än forumet kan erbjuda. Vad skulle kännas mest rimligt för dig nu.
Jag vill gärna avsluta med att säga att du gör helt rätt i att lämna situationen om hot uppstår, att inte försöka gå in i en dialog eller förklara något med någon som är påverkad. Lämna situationen.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej!
Senaste 18mån har jag druckit varje helg. Druckit mig riktigt berusad nästan varje gång.
Jag har insett att jag har problem eftersom jag gömmer vinglas, jag ljuger om min alkoholkonsumtion och varje fredag tänker jag att jag kanske borde ha en nykter helg men ändå står jag till slut där inne på bolaget för att hinna handla innan dom stänger.
Nu sitter jag här och har sjuk ångest, jag har skakningar och jag mår allmänt dåligt.
Jag vill inte dricka varje helg, med jag gör det ändå. Det har blivit en vana.
Tanken på att inte dricka en helg känns så himla tråkig och dom få personer jag inte dragit mig undan vid detta laget det är dom jag kan dricka med. Dom som sitter i min sits.
Ursäkterna jag hittar på för att dricka är så otroligt dåliga,
tacos en fredag? Då behövs det vin! Myskväll? Då behövs självklart vin och kanske en flaska bubbel! Ska jag vara själv en helg, då behövs vin såklart. Ska jag umgås med någon, vad behövs? Självklart vin! Alltid samma visa och alltid så börjar jag veckan med "nästa helg ska jag absolut inte dricka"

Vill bryta denna cirkel innan det blir värre. Jag måste göra det!

Klokt i vanlig ordning?// Kram Strulan

Först och främst vill jag bara säga att det är suveränt att du här här! Du ska va varmt välkommen!
För det andra så vill jag understryka hur glad och tacksam jag blir när jag hör att någon säger ”det där är ju jag” om det jag skriver om här, det är den finaste belöningen jag kan få nykter - att kunna hjälpa andra till tröst över att inte va ensam. För det är du inte.
Och för mig var det exakt lika dant innan jag själv började skriva, inläggen här var något som gjorde att jag insåg att jag faktiskt inte var ensam.

Min nyktra väg kantas just nu av en enorm tacksamhet, lite mer än vanligt.
Jag är så jävla glad att jag är en fri själ, jag är så tacksam att jag slagit mig fri och att jag kan få känna denna tacksamhet och ödmjukhet inför livet - som jag faktiskt valde.

Jag vet inte hur många gånger jag varit sådär illa däran som du beskrev det, det är många.
Tack för att du vågar dela med dig!

Hur ser dina tankar ut kring framtiden och alkoholen?

Stor kram,
Dee

Vad fint att du hittat hit och söker information som kan bli hjälpsam för dig i din situation. Prova gärna länken då du är inloggad på alkoholhjälpen eller anhörigstödet. Hör av dig igen om det inte fungerar. Ibland kan det även vara svårt att "se" alla funktioner på telefonen, sidan är mer anpassat efter en datorskärm.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Måndag, ny vecka och några dagar sedan du påbörjade din nedtrappning inför antabus. Hur mår du? Berätta gärna hur det går för dig om det känns ok.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen