Senaste kommentarerna i forumet

Det känns som om livet med alkoholen för din man börjar få rejäla konsekvenser..Som tur är har du ju slutat dricka och har full kontroll över ditt och barnens liv..Du är duktig och stark och kommer att klara dig mycket bra, även som ensamstående..Tänk det viktigaste först, när det är mycket. Och en sak i taget..Och ibland en stund i taget..Att fundera och planera sin framtid är smart..Jag är säker på att du har styrkan, och mer av det får du på vägen..Stor varm kram❤️

Hoppas du slipper bli förkyld! Vi har haft en elak som gått runt här hemma i familjen ? hosta snuva o allmänt risig. Men skönt som du skriver att veta att huvudet inte värker av egen skapad kraft! Du gör det SÅ bra Fibblan med allt du har runt dig ??
Hoppas att mötet hos familjerådgivningen blir bra tror det kan göra er gott! Skickar massa styrkekramar o du gör det fantastiskt bra ?? heja heja!! Kram kram ??

Med kortvarig lycka som inte varar så länge...
Så länge man kämpar för förändring går man framåt! Vi kör samma race du o jag förändra tänka nytt tänka om! Göra det som känns bäst. Nu är min helg över med vin nästa helg blir det lugnt är min plan bara koppla av o vårda kropp o förkylningen som hänger i...
Borta bra men hemma bäst! Då gör man mer som man själv vill! Styrkekramar till dig ??

Heja heja! Tycker inte alls ditt liv låter tråkigt låter lugnt skönt o balanserat skönt ?? you go girl! Låter som du får massa gjort o framförallt mår så toppenbra! Styrkekramar till dig ??

... ner som en pannkaka! Det är verkligen otroligt hur humör, energi och glädje skiftar snabbt. Från en minut till en annan.

Nåväl hemma igen efter helgen och det man torrrt kan konstatera är: det är verkligen inte värt att dricka vin om även om man smuttar eller klunkar. Då...glad och energisk, blev ju 12 dagar iaf.. Nu deppig och ensam med inga bra helvita dagar.

Hamnar liksom alltid bakom( aldrig i främsta ledet! Kram alla som lyckas! Jag ska också göra det ??

Är ju helt makalöst bra ?? Guldstjärna till dig!

Tack!! Nä man får väl inse att så inte är fallet. Det som är svårast för mig är att jag inte dricker så att jag gör bort mig/ får minnesluckor etc så mitt drickande är det ingen annan som reagerar på. Utom jag själv som får massa ångest. Skulle vilja vara fri från tankar på alkohol och jag kommer närmre o närmre att det innebär att jag inte dricker alls ?

Begränsa kontakten tycker jag, när du nu ber om råd.
Jag tror man behöver en lång period med så lite kontakt som möjligt för att släppa medberoendet.
Men jag vet att det inte är lätt. Jag och mitt X har nästan ingen kontakt, men jag kan inte låta blir att fråga min dotter när hon har träffat honom.
Jag ska snart sluta med det :-)...

Idag var det inga andra i gemenskapen i kyrkan, bara min vän och hans fru. Jag avböjde dricka kaffe efteråt eftersom det vore mer än jag klarar av. Senare på eftermiddagen skickade han sms. Jag talade om att jag hade starkare känslor för honom och att jag inte ville/orkade låtsas oberörd inför hans fru.

Han förklarade att han uppskattade min vänskap men att han inte ville riskera sin snart 30-åriga nykterhet med en massa känslor utan accepterat det lite gråare Svenssonlivet med sin fru.

Jag förstår det och respekterar det. Men det känns som om vi gjort slut redan innan vi ens börjat. Dessutom har ingen man, någonsin, inte varit snabb på att utnyttja situationen för egen del. Att bli avvisad har aldrig hänt mig förut. En ny nyttig erfarenhet. Jag vet att jag utnyttjat min yngre ålder, min lekfullhet och sexighet för att charma honom. Jag är verkligen inte oskyldig! Och inte har jag tänkt längre än näsan räcker heller vad ett gensvar från honom skulle leda till mer än tillfällig flirt. Egoistiskt av mig, förstås.

Jag är dessutom nynykter och full utav känslor. Man stabiliserar väl sitt känsloliv med tiden.

Men jag har ju gråtit hela eftermiddagen/kvällen. Inte lätt att dölja för resten utav familjen. Min man lagade middag och när vi satt och åt brast det. Jag tog handväskan, bilnycklarna och sa att jag behövde luft och bara reste mig och gick. Jag åkte ner till badet och har varit borta i flera timmar. Gråter och gråter. Jag inser ju att jag gråter över mitt liv, mitt äktenskap. Min vän har bara skyndat på processen. Dock känner jag mig ensam och övergiven. Vi kommer ju fortsätta ses på möten men vårt "förhållande" är ju slut. Han kommer knappast våga/vilja höra av sig. Jag kommer inte heller göra det. Jag måste gå vidare och läka, stå på egna ben. Jag kommer inte besöka kyrkan igen. Jag kommer sakna känslan av förälskelse. Jag har inte känt så här på så länge att jag inte minns när. Det kändes verkligen som om mitt hjärta sjöng! Underbart den korta tid som varit.

Jag kan ångra mig lite. Jag har själv förstört den där sköra bubblan. Å andra sidan skulle ju ingenting förändrats. Jag skulle bara slösat mer tid i en rosa illusion som inte var besvarad och aldrig skulle förverkligas. Om jag nu litar på Gud och ber om att få göra Hens vilja så är ju detta Guds vilja. Guds prövning. Man får inte mer än man klarar av för att växa, bli vuxen och kunna hantera livet. Det var aldrig meningen att jag skulle falla i min väns armar, eller älska. Det vore en verklighetsflykt. Gud vill att jag ska klara av den här krisen för vidare utveckling som jag ännu inte vet något om.
Jag upplevde verkligen ångest över att inte kunna ta till vinet... Men, jag ringde min första sponsor när jag satt och grät på stranden. Det var första gången jag vände mig till henne spontant om hjälp. Vi talades vid en stund och det kändes lite bättre efteråt.
Nu är det kväll och det blir inga mer glada sms och "natti natti" meddelanden. Nu är jag ensam igen. Min man fattar ju att något har hänt när jag plötsligt börjar storgråta förtvivlat och åker iväg. Han ringde mig när jag var på stranden. Men han började genast beskylla mig för mitt "bristande engagemang" vilket är skrattretande när det kommer från honom.

Jag önskar jag kunde dra tillbaka klockan ett dygn och fortfarande leva i den rosa illusionen... Men nu är det redan för sent. Jag vet att dessa känslor kommer klinga av och gå över. Det kommer bli bra till slut. Bara jag håller mig nykter. Men jag måste orka träffa min vän på möten framöver och klara det utan att vi sitter bredvid varandra och utan att jag börjar gråta. Jag får väl be Gud om hjälp. Acceptera det jag inte kan förändra... Jag känner mig som en idiot. Jag saknar honom redan... ?

Vill ha råd från er. I dag bjöd mitt ex mig till sin lägenhet på mat. Ja sa ja, fast jag var osäker på det. Ibland vet inte jag om jag vill, eller inte. Och ibland känns det som att jag inte vet vad andra, släkt och vänner, ska säga om dom vet att jag träffat honom.
Men när vi nu ses, så är det som bara vänner. Vi tar inte i varandra eller så. I dag var han trevlig och pratade på om sig själv och vad han varit med om.
Han frågar inget om mig.
Han dricker ju fortfarande, men hör aldrig av sig till mig när han är full. Men jag vill inte ha honom om han dricker. Är jag otydlig mot honom?
Är det dumt att ses? Det är ju fortfarande inte klart med huset, så kontakt måste vi ju ha ibland .
Eller behöver jag inte oroa mig? Kommer det rinna ut i sanden så småningom? Jag har ju inte min lägenhet än, så jag kan ju inte stänga om mitt privata.
När jag kom till huset så kändes det ändå skönt att vara ensam här.
Hoppas jag kan få lite åsikter.

Tänkte någonstans bara tala lite om egna erfarenheter och kanske är det något som tilltalar eller väcker något i dig.

Jag hamnade hos en terapeut medan jag fortfarande drack. Jag skulle aldrig i hela mitt liv sluta dricka. Att det var den främsta anledningen till att hela mitt liv höll på krascha såg jag inte.

Trots att jag mådde skit, inte gjorde annat än sårade människor i min omgivning var helt obegripligt för mig. Det enda jag såg var den där kraftigt romantiserade bilden från när jag var ruggigt ung och satt på en uteservering med vänner. Allt var så oskyldigt då och vi sårade ingen.

Jag brukar välja att använda mig av att jag har ett beroende jag. Det är en del av mig och jag måste handskas med det så gott jag kan. Beroendejaget kommer att göra allt för att få mig att se dom där fina bilderna och minnas de få saker som är positiva så länge jag drack. Det första man måste göra är att börja ifrågasätta dom där minnena. Visst det var både trevligt och bra då..... Men. Det finns ett stort men. Det är inte sådär det ser ut. Det slutar i kaos. Vad som händer spelar ingen roll men jag tappar kontrollen och livet spårar ur om jag väljer att ge bort den kontrollen till alkoholen.

En annan sak jag tänker på är att man inte ska tänka så långt fram. Tänk inte att du ska inte dricka under hela ditt liv. Försök göra det hela lite mindre dramatiskt. Kanske du säger till dig själv på morgonen när du vaknar att just denna dagen tänker du vara nykter? Ju högre mål och mer press vi sätter på det hela desto tyngre känns det.

AA väljer sig av att tänka en dag i taget och det är ju där man måste börja.

Tidigt och ganska långt in i en nykterhet kan man försöka gå på möten. AA eller Na. Där får man iallafall möta folk med samma bekymmer. Alla möten är inte bra men man får försöka plocka ut dom delar man gillar och ta bort det man inte gillar. Det är nyktert och drogfritt och det är det vi behöver i början.

Jag undvek att gå på fester och ställen där folk drack i början. Just för att minska sug och den abstinensen som det skulle gett mig. Detta ska man nog göra just precis lite längre än man tänker. Saker som försenad abstinens med mera kan ställa till det.

Träning, äta ordentligt är ju såklart nyttigt det med. Jag hade dock jävligt svårt att göra något i lagom dos tidigt efter att jag blivit ren och då blir det lätt att man ersätter ett missbruk med något annat.
Visst, man kan låta det vara så precis i början men sedan titta på hur det verkligen är.

Annars så är det väl motiverande samtal, kanske regelbunden kontakt hos en alkohol och drogterapeut?

Hoppas att något var till nytta.

Visserligen kan man behöva göra förändringar i sitt liv för att uppnå och behålla sin nykterhet. Bli av med tänkbara fallgropar, undvika tillfällen och umgänge som triggar ett återfall osv. För mig som typisk ensamdrickare blev t.ex beslutet att flytta ihop med min man en bestående väg ut ur beroendet. Men. Jag hade förstås ägnat många år åt att "förbereda" mig på ett nyktert liv innan dess. Samtal med alkoholterapeut, nyktra perioder med mera. Min man tog dessvärre med sig sitt smygdrickande in i vårt förhållande.

Jag skulle inte rekommendera att flytta ihop med någon som aktivt missbrukar, som flyttar långt - och indirekt riskerar att göra dig ansvarig för nykterheten, men lycka till med vad du än väljer. Se bara till att vara tydligt med vad du inte accepterar i ert gemensamma liv!

Okej tack för tipset, ska kolla upp det.

Tyvärr har jag nog förstört hans liv, han har stöttat mig så mycket på de sätt han kunnat och älskat mig så oerhört. Det är hemskt att se honom så uppgiven och ut balans. Hans humör är verkligen svårt att hantera när han mår så dåligt. Så mycket ilska som han bör på, slår sönder saker etc. Allt är mitt fel.

Du har absolut inte förstört någons liv och du gör ju också något åt det hela. Självklart gör det ont om någon gång på gång sviker ett förtroende men någonstans måste man komma till insikt med att när en missbrukare eller alkoholist är i ett aktivt missbruk så är tankar, känslor och även i många fall värderingar kidnappade av en substans. Man styr inte själv över det som händer när man dricker eller drogar.

En terapeut överlag kan vara bra. Men ska ni boka tid hos en terapeut så försök tala om innan att det är just anhörigbiten och missbruk ni behöver hjälp med. Visst. Det är tillit i grund och botten men jag tror att vissa är bättre än andra när det kommer till sådana här frågeställningar.

Att jag sade just socialtjänsten är för att iallafall där jag bor har dom oerhörd kunskap när det kommer till just anhörigbiten. Den biten är oerhört viktig och jag tror också att ni som par kommer att komma varandra närmre om ni får hjälp att plocka bort några störande hinder på vägen. Många jag känner har lyckats övervinna det och är idag starka tillsammans.

Jag håller fortsatt tummarna för att allt ska gå bra.

En i mitt tycke bra söndag med prepp för veckan - har lagat mat och gjort rawfood-snacks så att det ska räcka. Och tvättat en massa så att allt är rent. Skönt!
Sov dessutom länge och bra, ända fram till efter nio. Huvudvärken hängde kvar, men inte lika intensiv som tidigare. Ska till tandläkaren snart, så då ska jag kolla upp om jag ska ha en bettskena. Kanske är jag mindre avslappnad i käkarna nu när jag inte somnar med vin i kroppen? Det skulle i så fall vara en av få nackdelar med att inte dricka. Inget att rapportera här, alltså. Mitt nya liv är så ospännande! Haha. Men det är ju positivt.

Härligt att höra Ynk! Tack för att du tittar in och delar med dig av din framgångssaga ?

Ja någon form av parterapi skulle vi behöva för att komma ur den här onda spiralen mellan oss. Har lovat så många gånger att inte dricka och sedan gjort det, samma ord med löften som upprepas... varför skulle han lita på mig den här gången? Han frågar varför jag dricker och jag har inget riktigt svar på det. Det är som att han tror att jsg sitter inne på svar som jag inte har. Han tror inte att jag kommer klara det heller... när jag varit nykter en tid så är det som om vi båda låtsas som ingenting. Jag har börjat försöka ta upp det och frågar uttryckligen om han oroar sig för att jag ska dricka och han svarar alltid nej. Men sen visar det sig att han visst gör det.

Han kommer nog lämna mig och jag måste leva med att jag förstört hans liv

Välkommen hit! Hoppas att forumet kan hjälpa dig att bena ut en del grubblerier ? visst vill man vara den där typen som kan ta bara ett glas vin och känna att det räcker. Det hade jag också valt om det vore möjligt. För mig är det inte möjligt. Ett glas vin väcker bara begär efter mer. Då är det lättare att inte dricka alls. Du verkar vara litet inne på samma spår. Lycka till!

Absolut blir man piggare! Det tar litet tid bara, men man blir piggare, mer initiativrik och får ett jämnare humör efter en tids nykterhet. Det är helt Ok att du koncentrerar dig på ”september ut”. Allt vi har är nuet. Och precis just nu är du ”en sån som inte dricker”. Gott så ? Vad som händer sen det händer sen, och när tiden är inne har du mer kött på benen och bättre förmåga att fatta ett beslut som blir bra för dig. Välkommen till forumet!

En geografisk flytt/flykt btukar inte förändra något på längre sikt. Det handlar ju om inre förändring och jag ser det som mycket riskabelt i nuvarande situation att låta honom flytta in hos dig. Det låter som att du är orsaken till att han upphör med sitt missbruk, men det finns något som säger att då blir du även orsaken till att börja dricka igen. Valet är ditt, men var medveten pm riskerna.

Hej och välkommen!
Jag vill börja med att gratulera till dom 18 dagarna. Starkt jobbat!

Alla människor har rätt att också vara just människa. Ingen ska kontrollera eller ta den rättigheten ifrån någon annan.

Ett aktivt missbruk leder absolut till att man sviker förtroenden, sårar och även åsidosätter människor runt omkring sig som bryr sig om en. Det vågar jag säga är ofrånkomligt när det gått så långt att det blivit ett problem.

Han kommer ha svårt att lita på dig. Det kommer nästan automatiskt. Hur många gånger blev det inte precis som det inte skulle bli trots att man gång på gång på gång sade att det inte skulle hända?
Iallafall för mig har jag helt tappat räkningen.

Du har stoppat undan flaskan. Varje nykter dag är en vinst. Troligtvis förändras du en hel del för varje dag som går. Förändringar kan vara skrämmande för många.

Men... Du gör en förändring, du bryter ett mönster och tar tag i ett problem. Det är inget man ska straffas för.

Min rekommendation skulle nog vara socialtjänsten på er ort. Man brukar erbjuda anhörigsamtal med mera. Dels får man mer insikt i hur ett missbruk verkligen fungerar och dom kan säkerligen ge dig en hel del nyttig information. Kanske ett samtal för er bägge tillsammans med dom kan hjälpa?

Ha en fortsatt bra söndag och lycka till!

Du ska självklart inte behöva ha den rollen att behöva bära hennes ångest. Du är ju anhörig och mår därmed mycket dåligt av detta. Mitt förslag är att du föreslår henne att ta kontakt med alanon och använda denna grupp som ett stöd. Socialförvaltningen brukar även ha någon form av stöd för anhöriga. Föreslå henne detta. Där finns rätt kompetens, men samtidigt skulle nog du behöva någon form av hjälp för du har ju som jag förstår levt med en missbrukande pappa. Ring alanon och få råd därifrån vad ni båda kan göra det är mitt förslag. Du ska absolut inte behöva ra emot denna plågsamma information och ska jag vara ärlig så borde din pappas sambo förstå detta. Berätta hur dåligt du mår av att få veta om din pappas missbruk och leta upp tel.nr till alanon. Det är bara att ringa så hör dom av sig. Lycka till för er båda. Det kan bara bli bättre och kanske kan det leda till att även din pappa tar emot hjälp.

Jag känner igen mig i känslan och ibland är det som att man inte har kontroll över sina egna ben. Man går på autopilot dit man egentligen inte borde och hamnar exakt i dom sällskap man inte borde.

Detta kan låta nästan fjantigt men är en ganska viktig sak. Människan går ofta på rutin och agerar också väldigt inrutat.

Har du saker planerat så prova att på något sätt bryta ett invant mönster. Är det så att man alltid passerar systemet på vägen från bussen till jobbet så ta en tidigare buss och välj en annan väg just imorgon.

Att se till att äta och dricka ordentligt med vatten är också viktigt. Är man ordentligt mätt kan det minska sug.

Jag hoppas att ångesten snart släpper och jag vet vad du befinner dig i. Tack för att du delar med dig och pratar om det.

Fast enligt mig är hans mående något han själv som vuxen människa får ta ansvar för. Du har ett missbruk att hantera och bli frisk från. Det är det du ska koncentrera dig på. Hans eventuella psykiska ohälsa är inte ditt kors att bära. Det måste han själv hantera, förmodligen söka hjälp för. Ja, så osunt anser jag att hans kontrollbehov är, att han förmodligen behöver professionell hjälp för att bryta det. Ingen människa har rätt till den graden av kontroll över en annan. Tar man sig ändå den rätten är man inte frisk.

Det blir allt svårare för dig att alls motivera varför du ska ge honom ytterligare en chans. För ja vi ”kossor” tänker till slut bara på barnen och oss själva, då de minsann inte slösar en tanke på oss när de står där och gapar. Vet inte och förstår inte hur de tror de ska få nån kärlek tillbaka när de beter sig såhär? Vem tror de att glåpord, påhopp och elakheter motiverar att visa kärlek? Hur tror dom familjen ska kunna känna trygghet eller samhörighet när elakheterna åker ur munnen på dem så fort flaskan är korkad?

Hur tror du att du kunde vända din ilska och bitterhet till handling istället som skulle leda dig ens ett litet steg i en bättre riktning? Som du redan märkt så är det mest du själv som mår dåligt av att vara arg, han tar ändå inte åt sig. Vänta inte på en ursäkt och ett förlåt som aldrig kommer från hjärtat. Åk bort med barnen om du bara kan och låt honom gorma åt tomma rum istället! Du förtjänar ingen skit och han är en idiot om han inte ser vad han gör med er och förtjänar inte att ha en familj så länge han vill vara tyrann och inte pappa och make.

Stor styrkekram till dig från en som vet exakt hur det känns..