Senaste kommentarerna i forumet

Jag är så fruktansvärt less på att bråka med min dotter, har pratat med henne oändliga gånger nu om att hon röker och lik förbannat så hade hon rökt inne på sitt rum nu när jag kom upp och skulle be henne att diska. ...
Ibland känner jag bara att jag inte orkar. ...jag tänker inte dricka, men kunde jag skulle jag ha åkt hemifrån i några timmar bara för att få vara ifred....

30 dagar!
Grymt bra gjort??!
Och vilken bragd i hur du avslutade dina 30 dagar..allt så tillgängligt, ärlighet och följdfrågor.. Det visar verkligen på vilken styrka och övertygelse du har??!
Klart du ska fortsätta!
Inget kan stoppa dig nu?!
Stor kram
/Fibblan ?

Jag blir orolig när jag läser det du skriver.
Du måste försöka tänka på dig själv så du kan vara säker. Det är ju en oerhört stressande situation du lever i och du behöver lugn.
Att prata med en psykolog är väldigt skönt och för mig hjälpte det att vända fokus till mig själv och att få mina tankar på rätt spår igen.
Kram ?

Lät som en helt fantastisk fredag✨! Och ovant. Bara det att ha energi till att göra annat än soffan då, är ju upplyftande ?!
Hoppas det inte blev värre med förkylningen och att lördagen och dagen idag också blev bra?!

Jag drack alkohol igår, men är på banan igen nu..försöker att inte hänga läpp för det utan vara nöjd över att jag idag somnar nykter.
Tänker att du också kommer att göra det! Önskar dig en god natts sömn?!
Kram
/Fibblan ?

Det är roligt när avkomman delar ens intressen. Ett par av mina ungar är intresserade och har fallenhet för musik. Sådär som ungar med diagnoser kan vara överbegåvade inom vissa intelligensformer, så är de med musiken. De spelar fler instrument än jag själv, och skickligare dessutom. Och de lägger stämmor så självsäkert att vilken körsångare som helst blir grön av avund. Så. Skrytet avklarat. Nu kommer dilemmat. I flera år har de snöat in på låten ”Cancer” av Twenty one Pilots, som de framför med hjärtskärande känsla. Det knäcker mig fullkomligt varje gång. Den där dödsångesten jag kämpat med hela livet drabbar mig med obarmhärtig kraft när mina älskade barn sjunger den döende cancerpatientens sång. Jag tappar koncepten helt, bryter ihop och gråter så det skvalar. Varje gång de kommer till ”Cause the hardest part of this is leaving you” går jag fullkomligt upp i limningen av ångest. De själva är helt obekymrade i sitt förhållande till döden. Litet nyfikna och vill gärna reflektera kring fenomenet. Jag antar att man får vara tacksam att jag inte överfört min dödsångest till dem, men gudars vad jag önskar att deras bekymmerslösa inställning kunde smitta av sig på mig... Kanske är det en ”issue” jag borde söka någon slags hjälp för?

Även om det gör ont så är det nog den bästa vägen, kanske för er båda.
Som Förlorad själ skriver så är det hans eget ansvar att välja ett drogfritt liv.
Samma även för dig som också kan välja ditt liv.
Det kan verka hårt men kanske det kan bli startskottet till något bättre där ni båda kan må bra till slut.
Kram?

Nä, så är det ju. Inget hemma är en grundförutsättning egentligen..!
Även för mig.
Tack för dina ord - ställningen är 20-1, tror jag, oavsett, helvita härliga dagar kommer att
följa..???? eller kanske inte så fantastiskt härliga, men vita iaf och det är ju härligt i sig..?.
Stor kram!
/Fibblan ?

Låter som om ni är i olika faser av livet... I otakt liksom. Du är stark, och mycket klarsynt, som står på dig i detta. Jag undrar hur din kärlek tänker när han vill rusa iväg och bilda familj innan du är stabil i din nykterhet. Det kan ju sluta hur tragiskt som helst. Han förstår väl inte. Än. Det är oerhört strongt av dig att visa rätta vägen, oavsett om han vill vandra den tillsammans med dig eller ej.

Något jag nöter in hos ungarna, och försöker leva efter själv, är att det är viktigare att GÖRA förlåt än att säga förlåt. När man har gjort fel och vet om det kanske det inte är så viktigt att ”bekänna” och söka absolution för att rena sitt eget samvete. Det kan tom vara själviskt, beroende på hur sårad mottagaren av bekännelsen blir. Det dåliga samvetet kan istället tjäna som drivkraft för att göra förlåt, dvs se till att aldrig någonsin göra samma sak igen. Det kan tex kräva stora förändringar av vilka sammanhang man utsätter sig för. Om din högra hand förleder dig, hugg av den, typ.

Härligt! Vi borde skriva om den där Uggla-låten till ”Jag dansar bara nykter” :) Kram

Vilken härlig fas du verkar ha kommit in i nu :) Du har så rätt. Vi gjorde slut med alkoholen, för den var inte en bra kompis. Mycket av det som händer och sker i livet kan vi inte kontrollera. Men vi behöver inte umgås frivilligt med det som bryter ner oss. Kram

Jag hade inte enns behövt en kris som seglar upp för att häva i mig alkohol om den fanns hemma. Finns den så dricker jag den. Så enkelt är det. Jag tycker du gör ett strålande jobb under omständigheterna. Nu har du druckit öl. En gång. Ställningen är 19-1. Fortsätt till nykter dag 20 nu. Kram

Även Gud själv vilade på den sjunde dagen min vän... Allt måste inte hända precis just nu. Du har hela livet på dig att reda ut trassliga tanketrådar och lossa känslomässiga knutar. Vila i att du är på väg åt rätt håll och lita till processen. Kram

Jag landar allt mer i min problematik. Någonstans önskar jag att jag kan "vara med" och socialdricka men jag förstår nog egentligen att det inte går. Nu är det att hitta motivationen och stödet från min man att avstå. Varken mannen eller jag är där än. Det kommer ?

Läser dina ord och förstår din frustration, Din ilska och din misstro till vården. Att vända på inrutade tankemönster är galet svårt men; om du istället vänder på situationen och ser detta som att någon försöker hjälpa dig. Att hindra dig från att bli en "alkis" genom att medvetandegöra dig i din relation till ditt drickande.
Självklart har var och en rätten att själv bestämma över sitt drickande men en öl med grabbarna, några dagar i veckan leder snabbt till ett beroende. Framför allt om individen har en beroendeproblematik dvs "allt-eller-inget" mentalitet.
Om det faktiskt är så att någon försöker hjälpa dig, hur känns det då? Hur går tankarna då kring ditt beteende?

Vi har alla olika tolerans för alkohol men forskningen är tydlig. Mer än 5 standarddrycker/tillfälle eller 14/vecka Är ett riskbruk. Alkohol dränker fler än individen själv, den drabbar familj, vänner och kollegor. Oavsett om vi menar det eller inte. Det drabbar inte bara en själv!
Var rädd om Dig och dina nära. Du är värt bättre.

Jag mår redan så mycket bättre efter att ha postat här. Ni är så snälla. Jag har berättat för min mamma nu. Väntar på hennes svar. Jag skäms för mycket för att berätta på telefon, men jag sa till henne att jag behövde bara hennes stöd just nu. Att jag har börjat söka hjälp och har tagit beslut att sluta dricka, men jag behöver att hon säger till mig att det är okej och att hon är stolt att jag söker hjälp.

Imorgon är det jobb. Det blir "Hej hade ni kul på fredag?" och jag kommer behöva svara "Ja det var trevligt". Jag kanske får höra "Du blev rätt så full va" och skämmas för mig själv. Jag ser inte fram emot det.

Men jag ser fram emot att kunna uppdatera här imorgon att jag har varit nykter i 3 dagar.

Låter tufft att din son har problem. Jag vet själv hur orolig man är för överdoser. Min kille har legat på intensiven 6 ggr för överdos men livet som instats. Han klarade varje gång men det var alltid nära ögat. Hemsk att du ska behöva se ditt barn i den situationen. Man är så hjälplös. Det sista du skrev om kan man lämna sitt barn. Ja alltså det är ju bara han som kan ta tag i sig själv och välja väg. Hur många gånger du än räddar honom så hamnar han fel igen om han inte själv vill sluta. Jag tror att du måste ta avstånd för dig själv och kanske säga till honom att jag tar avstånd från dig nu mina dörrar står alltid öppna för dig när du väljer att prioritera ditt liv. Menar att du går ju under. Ditt liv är ju oxå viktigt. Din son är en vuxen människa. Jag sa upp ko takten med min mamma. Det var oxå tufft. Men vägrade leva i hennes alkohol bubbla.. Kram på dig ?

Jag vill ju vara med honom, egentligen. Men inte på dessa villkor, nej.
Så jävla svårt. Vill såklart min sons bästa men hans pappa vägrar söka hjälp. :(

Jag vill ju vara med honom, egentligen. Men inte på dessa villkor, nej.
Så jävla svårt. Vill såklart min sons bästa men hans pappa vägrar söka hjälp. :(

Tack för dina ord.. ja det är farligt att leva med en människ som inte kan kontrollera sin ilska. Han har aldrig slagit mig men vid sitt senaste utbrott så blev jag otroligt rädd på riktigt. Riktigt obehaglig känsla. Tror han har borderline personlighetsstörning och dom är oftast väldigt rädda för separationer. Men finns ingen ursäkt i världen för hans agerande. Just nu känner jag mig helt förlorad. Jag saknar mitt gammla jag. En glad och stark tjej som visste vad jag ville. Nu vill jag bara vara själv. Längtar så till min flytt att få stänga dörren och bara få vara ifred i mina egna tankar. Det kommer gör mig stark igen det vet jag. Måste nog även ta kontakt med psykolog så jag får prata av mig med någon specialist. Men det får bli när jag flyttat för jag är alldeles för trött för det nu. Tack för dina ord och råd ?

Tack tack tack! Blir lite generad av dina fina ord ?
Har försökt att komma undan mig själv så länge, gömt mig och ljugit, kan inte göra det nåt mer.
Kram!

Jag känner så väl igen din berättelse i mitt eget förhållande till alkoholen. Du är så stark som har valt att ta det här steget och vågat erkänna att du har ett problem med alkoholen! Det blir lättare och du kommer att hitta sätt att träffa dina vänner på utan att dricka. Varmt välkommen hit?

Klarar dig bättre utan honom? Hur känns den tanken? Med tanke på att ni har ett bar med i bilden oxå blir det ju inte lättare. Men man gör ju inte barnen en bamse tjänst genom att dom får leva upp krig en missbrukade person. Det sätter spår i själen. Kämpa på och sätt dig och din bebis i första rummet. ?

Din text är mycket min, hur hamnade jag här för elfte gången känns det som...? Vi köpte hus efter 2 år tillsammans och 1år som sambo, huset är stort med ladugård och stor verkstad, han dröm och han kommer 45mil härifrån. På en gång, blev han förändrad, kunde inte sova, fyllkörde, drack för mycket och för ofta och var väldigt låg. Vi gifte oss för ett halvår sedan, vi älskar ju varann. Och jag mitt spån tänkte att det blir bättre, och han var deprimerad det förstod jag. Men det blev inte bättre, för jag var också sårad och arg, för han strular till det för oss. Vi var till beroendeenheten, fick veta att problemet funnits tidigare. Han har försvunnit i dagar för att supa för han blir så arg på mig. Och nu för en månad sedan har han variy till läkare och fått antidepressivt och sömnmedel efter att jag sa att jag vill skiljas. I veckan kom jag hem på onsdagen, då hade supe så han somna, jag orkade inte ens bry mig. Fredag skulle vi åka på konsert 30 mil bort med 2 andra par, vi åker motorcykel. Jag ser under kvällen hur han dricker, och att blicken blir mörk. Vi har riktigt skoj, och jag är inte heller nykter. Han lyckas missa bussen till hotellet, men vi tänkte han är ju vuxen. Så stövlar han in i mitt rum, 2.5tim senare och är helt galen på mig och dom andra som lämnade honom, säger att jag ska vara glad att han inte ger på mig en smäll. Packar sina saker, tar motorcykeln och får hem 30mil!! Dagen efter får jag ett sms att jag kan fara åt helvete och sen ett till att jag får inte komma hem, så jag sover hos min syster. Och ändå är jag så jävla dum att jag sms honom, lite bedjande att han ska höra av sig.. Jag skäms så fruktansvärt, att jag inte visste bättre, vi bor i min hemby och alla kommer säga, hon borde ha vetat bättre

Jag uppskatter dina ord otroligt mycket. Jag är ganska ensam just nu. Killen är utomlands ett tag till och min familj bor inte i sverige. Ärligt sägt så har jag inte berättat för killen och vet inte om jag kommer göra det. Men då känns det som jag ljuger för honom, vilket få mig att må ännu värre.

Men som du säger så kommer det bli bättre. Jag tror på dig. Det känns bara så svårt och jobbigt nu. Men, jag är nu två dagar nykter. Och jag hoppas att för varje dag så försvinner min skam lite och ändras till stolthet över att jag försöker ändra mitt beteende. Och det känns som jag kan få mycket hjälp och stöd av er. Och just nu är det stöd som behövs mest. Bara någon som säger att jag är inte en failure eller besvikelse och att jag kommer klara av det här.