Senaste kommentarerna i forumet

Håll ut! Prata med varandra! Ta hjälp!
Allt förutom att dricka i alla fall, för det gör saken bara värre. Visst är det viktigt att hålla sig nykter för barnens skull, men kanske framförallt för din egen! Du är värd ett bra, nyktert, kärleksfullt liv.

Det låter som om du behöver prata med någon och verkligen reda ut tankarna och känslorna. Blir lite orolig för dig när jag läser!
Vet ju inte vad det rör sig om, men se till att få hjälp av någon om du behöver.
Om inte annat, ring till Kry och prata med en psykolog. Kram! ?

Jahopp! De första 30 dagarna avklarade nu. En månad. Och hela programmet ”the 30 day experience” är klart.
Nu kör jag bara vidare.
I dag hade vi som sagt några vänner över på middag. Jag började kvällen med att deklarera att jag inte dricker alkohol längre. Fick några följdfrågor, men inte mer än så. Vi konstaterade allihop att det är en sån norm i samhället att dricka, och att det är så ovanligt att folk inte dricker.
Så allt gick bra!
Men, måste erkänna att jag inte kände mig helt avslappnad. Jag var liksom hela tiden rädd att vara ”tråkig”. Och då var jag nog lite tråkig. Så jag kunde inte riktigt slappna av.
Men huvudsaken är att jag inte drack. Och jag ville liksom inte ens dricka trots att alla andra drack gott vin och drinkar. Var inte sugen! Så skönt!
Går och lägger mig snart, nykter och nöjd. ?

En ny vit vecka avklarad...

Sitter uppe och bara gråter

Vet inte var jag ska ta vägen. Gråter jag av sorg eller glädje? Jag vet ingenting just nu. Känns som att jag lagt pusselbitar på plats. Känner jag mig hel eller känner jag mig i tusen bitar?

Har jag levt i en lögn i 35 år? Kan inte förklara innan jag vet. Måste prata med någon, men vet inte var jag ska börja... vad det spelar för roll.

A kommer dock inte hjälpa för att dämpa, det har den säkert undermedvetet gjort förr. A har ingen plats i detta. Mitt huvud bara dukar - panikångest delux. Försöker sortera tankarna men HUR kan jag inte ha insett detta tidigare?

Ska försöka sova och vakna till en dag med mycket självreflektion. Ska inte göra något dumt.

Känner verkligen igen mig i att behöva sova med ett öga öppet pga att idioten pissar överallt. Vet inte hur många gånger han pissat ned sängen. En gång pissa han ned allt i hela min garderob. Du kan inte hjälpa, tyvärr är det den enkla bistra sanningen...

Tack så mycket för de fina orden ?. Läser ju din tråd också, bra jobbat av dig ?
Har nog också upptäckt ett par likheter mellan oss ?

Försök till kärleksrelation (eller sex) känns rätt onödigt, kan nog gå riktigt på tok i nuläget ?. Bara hoppas på att det inte dyker upp nån jäkel som får mig att tro nåt annat ?

En sak i taget får det bli, i lugnt tempo.
Kram!

Det är helt fantastiskt - 90 dagar av nykterhet!
Jag säger grattis ändå, men jag förstår vad du menar Ensam..
Känns futtigt i sammanhanget ☺️.
Riktigt bra jobbat?!
Kram
/Fibblan ?

90 dagar... det är ju helt underbart! Kan inte säga annat än starkt jobbat, för grattis skulle vara för lite. Det är som att ta ditt slit ifrån dig, eller vad vet jag.

Grym är du i vilket fall!

Talien, du låter lite som mig - fast jag är nog inte riktigt säker på vad jag vill ha. Men har inte lyckats finna kärleken ändå. Kanske gav upp mer om att hitta den, så jag slutade leta och slutade även svara när någon letade upp mig.

Tror även om vi får starka känslor av att nu är vi i förändringen och allt är möjligt, det nya livet och allt ska bli bra. Så måste man nog hejda sig och bara leva i nykterheten innan man letar upp någon att dela den med. Brallorna på i ett år tänker jag låter bra, även om det också är jobbigt såklart. Svårt att styra över också.

Gillar att läsa dina inlägg, ser att du har en glöd i inläggen. Tror på dig :)

Kram

Tänk vad tiden går. Detta trodde jag inte var möjligt för nittio dagar sedan. Men här är jag nu och nykterhetsappen tickar på. ⌚

Vilket behov jag har av att skriva i kväll.

Men kom just på en sak, satt här och läste alla inlägg som jag brukar göra på andras trådar, kommenterar ganska sällan då jag ofta känner som att jag inte har något att komma med. Vad kan jag liksom? Och när jag gör det så känns det så "här kommer jag nykter i 60 dagar och vet allt" fast jag inte vet ett skit typ.

Men (långrandig som jag är) sa komma till saken. Nu när jag satt och läste så gick det upp för mig att jag har inte fantiserat om att dricka på länge, alltså en vecka kanske.. eller mer? Mitt minne spelar alltid spratt med mig och har ingen tidsuppfattning så har svårt att säga när. Men satte mig in i känslan av att inte ha känt en längtan efter flaskan, efter att sitta hemma och dricka. Jag kände 0% sugenhet, ingenting. Men försökte nu ändå känna det, för vad kan skadan bli - systemet är stängt, det finns inget hemma.. jag försökte fantisera några minuter om att dricka, hur det hade varit om jag gick ut i kväll och drack, eller om jag satt i soffan med det där vinglaset (som är mer som en skål om vi ska vara ärliga - de där skämt-vinglasen är ju underbara, ett glas vin är ju en hel flaska - minst). Men känner ingenting, känner inte glädje, inte sorg, inte hat, inte självömkan.. känner ingenting. Just nu.

Tror det är en bra sak, men är vaksam ändå. Det känns som jag haft en uppåt-period nu och mått så bra och om jag känner mig själv rätt så börjar det nog svaja snart, eller så var det alltid A som var katalysatorn till svajande, vi får se.

Mirabelle.. det du skriver är så sant, måste verkligen se upp. Bara framtiden kan säga hur detta blir såklart men till skillnad från förr så gör jag detta nu för mig själv, för att jag vill se om jag fixar det. Det är inte farligt eller skadligt för kroppen i sig, då det är beprövat. Och har som plan att när jag kickstartat mig själv få en boost av att jag klarat så många dagar att jag efter det kan göra det på lång sikt, alltså äta normalt. Och på samma sätt som jag funderat fram och tillbaka kring mitt missbruk med alkoholen analysera mitt förhållande till mat under dessa veckor.

Förutom att jag har huvudvärk (vilket kan bero på att jag varit inne hela dagen också) så mår jag bra. Inte hungrig, nöjd. Det är så skönt att inte behöva tänka på vad man får och inte får, borde eller absolut inte ska äta. Nu har jag en sak och massa vatten.

Men har funderat i dag på mitt förhållande till mat och A, och de är så sinnessjukt lika, och går hand i hand, precis som cigaretter och alkohol gjorde innan jag slutade med det.

När jag skriver mat - menar jag inte vanlig mat, utan snacks såsom chips, godis, snabbmat m.m. Vanlig mat äter jag också i vanliga fall, det har aldrig varit problemet, allt annat. Men precis som alkohol så har jag aldrig ätit speciellt mycket inför andra (drack ofta inte mycket inför andra). Det är rätt så sjukt faktiskt. Men att jag drack A i smyg kunde jag smyga med, och är väldigt säker att ingen ens misstänkte något då ingen är särskilt nära mig. Men att man äter Mat/snacks onyttigheter - det syns ju tyvärr på än.

Jag har aldrig varit stor, och är väl inte tjock-tjock nu heller, men väger mer än vad man ska och det skedde just i samband med att jag isolerade mig själv mer, en jobbig grej hände som jag aldrig berättat om (och troligtvis aldrig kommer). I samma veva började jag också dricka mycket mer - MYCKET mer, hade inget fast jobb och pluggade på distans. Kommer i ärlighetens namn inte ens ihåg hur illa det var :(

Det gör mig jätteledsen.

Sen är det en annan sak, som bubblar under ytan, som just nu bara ha poppat upp, jag kan inte prata om det än. Men det är något som jag inte visste om mig själv. Jag vet inte om jag har förnekat det, inte vetat, aldrig funderat på - jag har ingen aning. Men huvudet snurrar och jag börjar omvärdera hela min existens. Det är inget dåligt, men det känns minst sagt omvälvande och det känns som jag ser världen med nya ögon, klara ögon nu när alko-ögonen inte sitter på längre.

Nu blir det lite pepsi max ur vinglas, för det unnar jag mig. Sen en bra serie, sen sängen.

Jag lever tillsammans med en man som varit nykter i ca 5 månader. Enligt honom själv. Dock så vet jag att han dricker i smyg på helgerna. Jag har hittat ett flertal spritflaskor som är fulla på fredagen och tomma på söndagen.
Jag märker direkt på honom när han druckit och då tar jag varje chans jag får att leta efter flaskor som han gömt.
Min fråga är, vad gör jag? Ska jag konfrontera honom?
Han går i 12 stegs program samt behandling och enligt honom själv är han nykter.
Tack!

Jag kommer aldrig komma härifrån.. Jag känner det ända in i själen...
Du är hjärndöd, du är utvecklingsstörd, sök hjälp, du är lika störd som hela din familj, bla bla bla bla. Nej, det är du som är det, du din egoistiska, självupptagna jävla alkoholist. Jag är så jäkla trött mentalt så jag kräks.
Jag vet inte hur jag ska få utlopp för allt jag bär inom mig.
Jag är en fånge i mitt eget hem, en fånge i mitt eget liv.
Jag är onormal, för jag nästan aldrig dricker alkohol, jag har inget behov av det och det gör mig till en idiot. En tråkig jävla inkompetent, bitter människa. Nej, du pratar om din själv din jävla dåre. Fy faaaan vad jag är frustrerad just nu.
Jag fixade en lägenhet i maj.. jag hyr ut den en månad i taget till en vän.. Ja jag måste va hjärndöd som stannar i detta helvete.

3 veckor på måndag
3 veckor på måndag
Försöker bygga upp att det har ngn betydelse..
Men vad spelar det för roll..usch, allt känns så meningslöst..
Men ja, jag vet barnen. För deras skull. Absolut. Klart jag gör det för dem. Men min man då..var det nödvändigt att ställa hela världen upp och ner..och så självanklagelserna..om bara jag hade varit lite mer.skärpt, alert, ifrågasatt tidigare..hur hade läget varit då..? Oavsett kan det ju aldrig va mitt ansvar..Det är HAN som har valt att inte berätta HAN som dolt och ljugit och som haft lika många chanser som jag att sträcka ut en hand. Vara ärlig och modig och stå för att man tappat greppet.. det är det jag inte kan förstå. Det kanske säger mer om oss..?. Tänk vilket mod vi har bara i det att våga erkänna att vi har tappat kontrollen..

Heja alla modiga, tappra kämpar?!
Kram
/Fibblan ?

Tack så mkt för stödet och för informationen om allt detta. När man är i skiten så är det så svårt att tänka klart. Då gör det mkt att få höra det från någon annan. Betraktar detta med som psykisk misshandel. Jag litar inte riktigt på att polisen gör ett så bra jobb. Och även om dom tar med han så släpps han nog väldigt fort. Och DÅ kommer han vara vansinnig. Han har aldrig slått mig och sagt att han aldrig skulle göra. Istället går ilskan ut på vårat hem. Inte kul det heller när man lagt ner mkt pengar på saker som en person som inte kan hantera sin ilska går och slår sönder. Längtqr iaf tills jag flyttar själv i november. Hoppas bara inte han fortsätter terrorisera mig då.. ?

Ett antal veckor nu, utan djävulens dryck.
Känns skönt!
Har precis varit ute och vandrat och fiskat alldeles själv i fem dagar och nätter. Har vandrat 1-2 mil om dagen och sovit i sovsäck under olika träd som skydd. Det va så rogivande och skönt, vill ut igen även fast jag kom hem igår.
Det som är lite speciellt är att jag mådde som en kung förstås. Men även att jag inte tänkte på alkohol en enda gång på turen.. inte en enda sekund. Alla borde prova en tur alldeles själv, långt ute i vildmarken ?

Rädslan, smärtan och sorgen hur hanterar man som förälder detta när ens älskade barn väljer att rasera sitt liv, inte tar vara på de resurser och talanger som finns. Min son har tagit återfall efter 5 månaders nykterhet och drogfrihet. Han är nu försvunnen och hans missbruk har inga gränser när det gäller destruktivitet. Hamnar i stort sätt alltid på sjukhus p.g.a. överdoser., befinner sig ensam i mycket riskfyllda miljöer. Senast var han borta 16 dagar och levde på gatan i Köpenhamn, utan pengar, mat, kläderna var t.o.m. stulna och han sov utomhus. Själv blev jag inlagd på sjukhus pga olika psykiska symtom. Bl.a. en yrsel som gjorde att jag inte kunde röra mig och inte heller lägga mig. Flera undersökningar gjordes och inga fel hittades utan man gjorde bedömningen att det var oron för min son som var orsaken. Jag vill ha ett liv, jobba, göra roliga saker, umgås med människor, men oron och smärtan jag upplever blir ett hinder. Har sökt all tänkbar hjälp och vet hur jag ska hantera min situation rent praktiskt, men det har ingen inverkan på vad jag känslomässigt upplever och känslorna styr mitt liv inte förnuftet. Lever med rädslan för att han inte lever, dels pga att han psykiskt ibland mår mycket dåligt men även pga överdoser eller att han blir ihjälslagen i de miljöer han befinner sig. Då han senast var försvunnen hörde han inte av sig och när 16 dagar gått var jag tvungen att göra något kunde inte uthärda att bara vänta. Varje minut är en plåga. Jag bestämde mig själv för att åka till Köpenhamn och leta. Kunde se det orimliga i att hitta honom i en så stor stad men bestämde mig ändå att åka ner varje helg och leta medveten om att jag kanske aldrig skulle få se honom mer. Genom ett under hittade jag honom efter par ett par timmar i Köpenhamn och han följde då med hem. Missing people var även inblandade, men man letade bara i Sverige. Nu är allt likadant så känns det, oron, rädslan, skräcken, sorgen vanmakten alla förfärliga känslor man kan tänka sig och jag kan inte göra någonting. Att leva så här är omänskligt och outhärdligt och jag vet inte om det är möjligt att ta avstånd från min son det är ju mitt barn.

Jag måste fortsätta mina funderingar kring det här med stress och arbete. Jag lämnade en väldigt osund arbetsplats. Och på ytan kan det nog se ut som om jag hoppat ur askan och in i elden. Min nya roll är tuff, oerhört tuff, omöjlig på många sätt. Ändå blir jag inte stressad. Utan jag tar mig an varje ny dag med lugn och tillförsikt. Jag tror skillnaden ligger i ärligheten. Situationen på förra arbetsplatsen var så förljugen. Det gick inte att andas om det tuffa i situationen. Man skulle le och kvittra positiva plattityder uppåt, nedåt och åt sidorna. Man skulle mörka allt som inte stod rätt till. Tystnadskultur. Allt medan folk sjukskriver sig för en fis på tvären i sitt tysta missnöje. Men ändå ler de och kvittrar enligt det heliga positiva tänkandet. Den som lyfter att något inte står rätt till möter replissarier. Munkavle från ledningen. Långa blickar från kollegiet som annonserar ”Du är fel”. Den här arbetsgivaren (kommun i Storstockholm) har till och med inskrivet svart på vitt i lönekriterierna att man ska göra reklam för och prata positivt om arbetsgivaren. Att peka ut brister i arbetsmiljön är ett personligt misslyckande att nå kriterierna för den årliga löneökningen.

På min nuvarande arbetsplats är det helt annorlunda. Det är skittufft, och det är ingen stor mörk hemlighet. Alla vet att det är skittufft. Det finns stödfunktioner både uppifrån och från sidorna, just för att det är erkänt skittufft. Man får regelbunden terapibetonad handledning för att hålla i en riktigt tuff miljö. Det finns ingen förljugenhet. Då mår jag bra. Oavsett hur tuff och knäckande situationen kan vara, så mår jag bra i det bara jag slipper låtsas att det är något annat. Bara jag slipper låtsas så behöver jag inte dricka för att stå ut. Jag står inte enns ut, utan har faktiskt rätt kul. Galghumor är ju enligt mig bästa sortens humor ?

Ditt inlägg träffar som ett slag i magen och det är svårt att sätta sig in i hur du har haft det och har det nu. Vilket mod du visar som sätter ord på din situation och delar med dig här. Jag hoppas att du får stöd av andra användare som kanske känner igen sig eller som har varit i en liknande situation.

Utifrån det du berättar så behöver din partner antagligen akut vård och jag vill rekommendera dig att föröka lämna situationen. Det kan vara svårt att identifiera sig som våldsutsatt fysiskt eller psykiskt samtidig är just det du beskriver att bli verbalt hotade, att få ansvar för någons annans liv på det sätt du beskriver just psykiskt våld. Vad tänker du om det. Du behöver inte ta några långsikta beslut. Det är inte min menig att skrämmas och du känner dig själv bäst, ändå vill jag berätta att sömnbrist och psykiskt illamående samt eskalerande hot och aggressivitet bör tas på stort allvar. Hur skulle det vara att ringa polis nu och rådfråga dem?

Vem mer kan du prata med i verkligheten om detta? Om du inte har någon just nu finns det professionella kontakter så som Kvinnofridslinjen.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå och svåra att ta sig ur. Att få en professionell kontakt är för många bra.

Alkohol förändrar personer. Alkohol ökar riskerna för att våld, hot och kränkningar förekommer. Personer som nyktra aldrig skulle använda våld kan i berusning bli direkt farliga. Berusning är inte en ursäkt och det våld, de hot och kränkningar som förekommer under eventuell berusning kommer att påverka den nyktra relationen.

Ett steg i taget, det första, sätt dig i säkerhet.

kvinnofridslinjen.se/
unizon.se/hitta-jour

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja, det är verkligen din tid nu ? Jag blir dock litet bekymrad av din detox... Är du säker på att du inte gör dig själv illa? Ett skevt förhållande till mat måste man vara försiktig med. Det är allt för lätt att fastna i osunda kontrollbehov och att börja misshandla sig själv. Jag skulle köra en tredagars fastekur för några år sedan. Men min man gick fullkomligt i taket av oro, pga min historia, så det rann liksom ut i sanden. Och när jag rannsakade mina verkliga motiv, så handlade det nog mer om att legitimera ätstörnings-kick-off än hälsokur. Fast det erkände jag aldrig. Nu verkar du väldigt klok och reflekterande, så du har kanske rätt i att du behöver detta, men av omtanke ber jag dig att vara rädd om dig själv. Kram

Han har tappat det helt. 3 dagar var han vaken konstant. Äter ingenting och mår psykiskt dåligt. Han har kastat skit på min alla timmar jag vart hemma. Jag har vart lugn men han är kaos. Han började slå sönder saker/dörrar/garderober. Och skyller allt på mig. Allt är mitt fel och så klart min pappa fel som finns där som stöd för mig. Vi har tryckt ner honom, mobbat honom och attackerat honom. Han tog en kniv mot sin hals och drog den så det började blöda lite och gav ett rött märke. Han sa att han ville ta sitt liv och på hans gravsten ska det stå att det var mitt fel. Han ringde mig när jag jobbade och bokstavligen tvingade mig att komma hem annars skulle han komma dit och göra kaos. Jag gick hem tidigare. Det här är helt sjukt hur jag lever just nu. Han sitter o pratar i telefon till 1 på natten och skriker o beskyller folk. Jag ligger vaken och ska gå upp kl 5 för att gå och jobba. Efter den här veckan är jag helt slut körd. Jag försöker hålla lugnet och bara låta det rinna ut i sanden. Men han fortsätter även idag nu har han vart vaken 2 nätter. Blir väll kaos igen om han är vaken en till. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har tappat alla mina känslor nu för den här mannen. 15 år åt skogen pga av dogmissbruk. Han inser inte att det är han som är orsaken till att vi sitter där vi sittter idag. Utan "han mådde ju bara dåligt" och hur kan jag "lämna han i sticket" nu när han mår som sämst. Hur kan jag gå till jobbet när han hotar med självmord? Hur kan jag vara så ond.? Hur hamna detta helt plötsligt på mig? Hur blev det mitt fel. Det är inte jag som överdoserat, blivit skuldsatt på 400 000:- det är inte jag som krockat bilar, fått bilar bestulna, häktats, sårat, krossat drömmar och förstört vårt liv.. Det är ju han!!!

Flyttar till min lägenget i nov. Men fan vad långt det känns kvar..

Förresten, har funderat på en sak ett tag. Min trådrubrik är ju "Är det min tid nu?", ändrar den till "Det är min tid nu". Det känns mer passande. För det är just så - det är min tid nu! :)

Blir så glad av att läsa vad ni skiver här Kristina78, Knaskatten och Mirabelle G-S. Att få så fin respons förgyller ens dag så mycket.

Ingen alkoholsug nu men gud vad har jag gett mig in på, dag 2 av min detox som ska pågå i sammanlagt 21 dagar. Med detox menar jag flytande föda, det har inget med A att göra. Klättrar på väggarna, har huvudvärk, spyfärdig, feberkänslor (utan feber). Vet att det värsta suget för mig är mat. Det är min största addiction, och jag kan ju inte direkt bara sluta med det. Men är så lättirriterad och ska bara låsa in mig i helgen för ingen bör träffa mig just nu, knappt jag själv. Det brukar ta 3 dagar av detox för mig innan jag börjar fungera ok, så hoppas det lägger sig tills jobbet på måndag.

När tankarna kommer att bryta detoxen, ändra den eller whatever, så ska jag bara tänka på samma sätt som med A. Inte i dag, vi tar i morgon - i morgon. Jag kan överleva i dag, även om det kommer gå så sakta, jag kommer må dåligt. Jag behöver göra detta för att bevisa för mig själv att jag kan ta kontroll över maten i mitt liv. Jag vet hur jag ska äta för att vara hälsosam och vad som funkar för mig. Men för att komma igång blir det flytande föda/detox i 3 veckor. Har klarat 2 veckor förr och då har det följts av att jag efter ätit normalt ett tag och sedan vräkt i mig saker.

Precis som det skulle bli om jag drack, det är nog därför jag vet att jag inte kan dricka ute när jag är med vänner. Det var inte mitt problem innan men om jag skulle tillåta mig själv att dricka i sociala sammanhang så skulle jag säkert först leta sociala sammanhang hela tiden och börja ljuga för mig själv igen. Jag kan inte dricka, jag vill inte dricka.

Och jag vill få kontroll över min mat. Kan ju aldrig säga att jag haft ätstörningar av allvarlig art, men har haft perioder så jag svält mig själv, ätit efedrin, spytt. Det har jag slutat med sedan flera år tillbaka. Kommer ihåg för kanske år sedan så sa den dåvarande relationen som skadade mig mycket att om jag bara kunde gå ner 6-7kg. Jag hade ett bmi på 19 tror jag vilket är/nästan underviktig så skulle inte personen lämna mig för en annan. Usch.. klart man blir fucked up. Så åt efedrin som var så starka att jag knappt sov, hade hjärtklappning, motionerade som en idiot, åt inget på dagar och mådde så psykiskt dålig att jag gjorde ett par RIKTIGT dumma saker. Inget som påverkade någon annan eller var olagligt dock. Efedrin var inte olagligt då och fattade nog inte dess effekter och påverkan på kroppen. Blev dock aldrig beroende. Skulle aldrig testa något sånt igen, var ung och dum. Ville bara vara perfekt - brydde mig inte om hälsan.

Oj, varför har jag pratat om allt detta kan man ju undra.. det bara kom ut och när det behöver komma ut så är det bäst att det får ta plats.

I dag väljer jag att inte dricka, jag väljer också att fortsätta med min detox 2/21.