Senaste kommentarerna i forumet

Du har viljan nystart och det är en jäkla bra början, sedan har du lite större problem än enbart alkoholen också men jag känner på mig att du kommer att reda ut allt tids nog. Du verkar vara en godhjärtad människa.

Känner igen mig i det du skriver fenix, så lätt att tro att man fixar en "sista fylla".
Stort grattis till dina 72 dagar och dina fina provsvar. Det är kul när man märker resultat av sitt kämpande.
Jag gick förbi spegeln i morse och stannade upp när jag såg mig själv. Magen har krympt en del ?
Själv har jag 4 veckor som nykter idag, det känns fantastiskt.
Lycka till med dina knän!

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om.

Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Jag läste ditt inlägg på morgonen och har följt den under dagen. Behöver fundera på om jag kan bidra med något. Jag hör att du gjort på samma sätt i 15 år och ställt upp på allt. Du lindrar och det blir ingen förändring. Någonstans i detta så tror jag att du behöver bryta ett mönster. Skapa nya sunda vanor och fokusera på det som är bra och det som går att förändra. Kan ni göra det? Skapa en gemensam positiv förändring som en rutin, ex en promenad, lyssna på någon musik, se en bio eller film på tv/datorn som är rolig eller feel good. Göra något som ni tycker om, båda två, eller var för sig och berätta om den upplevelsen för varandra.

En LPT görs av en läkare om personen som är sjuk inte inser det själv alternativt om personen har pågående självmordsplaner. Tyvärr är det så hemskt, att det räcker inte med självmordstankar för en LPT.

Däremot så låter det som du behöver avlastning av vården. En vårdplan där du kan vara delaktig om din son godkänner det. Inom psykiatrin så jobbar de ofta i team och jag tycker att du ska be om stöd av dem. Jag minns att du skulle få anhörigsamtal. Finns det även möjlighet att ni båda får prata med en behandlare och skapa en plan där det även ingår uppföljning för att hitta en balans i tillvaron.
Om inte, så tror jag att samtal med en kurator på en vårdcentral kan bidra med stöd. Hoppas det! Det gäller att hitta en hållbar balans för er relation. Kämpa på! ❤

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om. Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Har idag varit nykter i 50 dagar efter ett rejält uppvaknande då min sambo hittade mig sittandes och spela musik en måndag kväll när hon kom hem från jobbet. Hade 2,8 promille när hon + mina föräldrar fick mig att blåsa i alkomätaren. Jag skulle köra bil till skolan dagen efter och det här blev min botten kände jag. Jag kunde givetvis inte köra bil på morgonen utan fick sova ruset av mig innan jag kunde köra iväg. Bestämde mig för att ändra mina alkoholvanor och satte som mål att vara nykter i 3 månader för att ge kroppen vila och få min hjärna att börja tänka klart och inte bara vandra mellan rullorna. Idag har det fått 50 dagar och jag är så himla nöjd. Har tagit mig igenom jul,nyår och en 30 års fest i helgen. Så nu är det inte så mkt stora prövningar framöver. Jag har märkt stor skillnad i mitt beteende och det känns som jag fått väldigt många insikter. Det är precis som om jag vaknat till och kan se mig själv och mitt gamla beteende utifrån på något vis. Jag känner känslor bättre och är mycket lugnare inombords. Jag känner att jag fungerar riktigt bra och är för tillfället äcklad när jag tänker på alkohol och fulla människor. Det var intressant att vara nykter på 30 års (lärorikt) jag insåg mycket om alkohol och att den påverkar kraftig. Jag har haft en skev bild på alkohol och hur den bör konsumeras. Finns säkert många bidragande faktorer till detta. Just nu är jag inte osäker på om jag kommer klara av att vara nykter i 35 dagar till. Däremot har jag börjat fundera på om jag ska prova att dricka överhuvudtaget i framtiden. Ska på en resa med 60 årigt födelsedagsbarn i slutet på mars. Där lär det bli öppna den av öl och jag undrar om jag vill och vågar dricka någon enstaka öl? Är jag inte sugen står jag nog över hoppas jag. Är osäker på hur "alkoliserad" jag varit och om jag kan dricka i framtiden eller ej. Är glad och mår bra nu och jag har en bra sjölvkänsla. Är tacksam för feedback på hur man kan tänka framöver..vet inte riktigt hur jag ska göra efter dessa 3 månader som var mitt mål

Mitt barn är ju inte kapabelt att ta livet av sig.
Men oförmögen att ta hand om sig själv.
Så jag kan förstå en del av problematiken,men inte det som inte går att greppa,att ett barn inte längre vill leva.

Det är omöjligt att kapa bandet till ett barn som inte klarar sig själv.
Men nödvändiga restriktioner för en själv när man håller på att snubbla på sin egen trötthet och oförmåga att må bra.
Att hitta förståndet när känslorna tar överhanden och förstå att man själv inte alltid är den som ska kliva fram.
Att låta huvudet klarna när det kokar.
Det tror jag kan hjälpa er båda.

Förlåt om jag lät hård,det blir så ibland när jag kokar ned det till essenser.
Jag känner bara så mycket med dig och vill bidra med det som hjälpt mig.

Jag lever och är glad. Nykter är jag dessutom.
Ska skriva mer när jag får mer tid.
Kram på er

Är det inte ännu jobbigare att dricka än att låta bli? För mig blev det så... nu känns det bra att jag själv bestämmer och inte alkoholen. Vill inte göra min familj ledsna, må dåligt själv och skämmas. Utan vill må bra och vara stolt att jag tagit tag i detta... vill inte dricka mer helt enkelt.
Häng på vet jag! Kram?

...förhållningssätt som är helt korrekt. Jag slås själv av att man ( jag) inte ens tänker på att det är så man ska göra utan går istället in i ”hjälpa till mode”. Ska öva mer på samma sak. Kram Blade Runner

Ibland har vi alla formsvackor.
Jag väljer oftast inte att skriva här under mina formsvackor pga att jag dels skulle bli förstelnad av skräck av att läsa orden som målar mina tankar, men också för att jag under dessa formsvackor inte orkar skriva helt enkelt.
För mig handlar det om belöningar - jag vill ha nått att hela tiden tänka att jag är värd att få välja, istället för alkoholen. När jag kom hem från min resa råkade jag på ett litet sidospår på den annars så stadiga vägen jag går. Jag har haft ångest. Jag har funderat på (under en mörk stund i helgen) varför det är värt att vara nykter när jag typ känner mig ensammast i hela universum även fast jag har skärpt till mig, Jag har varit extremt trött. Vi snackar extremt. Jag är sällan den som ens erkänner för mig själv att jag inte är på topp, men här snackar vi hjärntrött delux.
Allt det här kan jag felsöka, det beror dels på att min belöning jag strävat efter är avklarad och jag nu ska finna ett nytt mål, en ny belöning att sträva efter, men också på att jag hamnat på en ny position inom mitt jobb - där mitt förflutna krockar med mitt nuvarande liv, oron för hur det skulle bli och ångesten över de där mötena har varit extrem fram tills att det faktiskt blev så att vi sågs och det inte alls vilade några halta löss i våran yrkesmässiga eller vänskapliga relation, utan snarare tvärt om - en glädje i att se att jag mår bättre.
Jag har inte kunnat skött mina mat, sov och träningsrutiner efter att jag kom hem utan det har varit ett enda sammelsurium av rutiner som ruckats på - yetlag as f-u-c-k, något virus från landet jag vistades i med febertoppar varje kväll och ledsmärta har gjort att jag inte sprungit mina mil och lyft mitt skrot på gymmet, vilket är en stor självhjälp mot de flesta demoner i mitt huvud.

Jag har i alla fall tagit mig igenom, eller ska jag säga släpat sig igenom helgen, med nöd och näppe och nu är arbetsveckan igång igen och det känns en smula mer hoppfullt. (Jag har extremt svårt för att vara ledig på just helgerna, alla mina vänner har familj, det är bara jag som lever ensam, det blir bara extra påtagligt nu när min hund inte går bredvid mig här på detta jordeliv. Ensamhet är fruktansvärt att känna även för en självständig en som jag, som gärna umgås med mig själv och trivs med det oftast)
Jag räknar 423 dagar, och anledningen till att jag räknar 423 dagar är för att jag är sjuk i en kronisk sjukdom, som är progressiv om jag inte sköter om mig själv, jag får sån fruktansvärd ångest och förstör relationer och kan inte sköta mitt jobb, jag får en sån dålig ekonomi att jag knappt kan betala min hyra och riskerar att bli bostadslös, jag förstör min kropp och min mentala hälsa och kommer troligtvis att dö inom loppet utav bara ett par år om jag dricker igen.
Jag räknar 423 dagar för att jag är sjuk i en kronisk sjukdom, som är progressiv om jag inte sköter om mig själv. Om jag sköter om mig själv får jag dels behålla de ihoplappade relationer jag lyckats med under denna tid, det förtroende jag byggt upp hos andra människor som älskar mig, jag får behålla min friska och starka kropp, jag får behålla mitt jobb, min förmåga att felsöka orsakerna till att jag mår dåligt, utnyttja mitt certifikat som dykare, ha råd att resa och utöva min hobby, kanske få chansen att träffa en snäll respektive så småningom, känna friheten i att inte behöva kontrollera alkoholen och kunna delta i olika aktiviteter utan skuld och skam över att jag egentligen är pruttfull och försöker agera normalt och framför allt förmågan att våga känna känslor och vara närvarande när jag bemöter andra människor.

Viktigt att påminna sig själv om vad strävan är värd lite titt som tätt.

Har inga ord. Vilket jobb du gör! Jag är från djupet av mitt hjärta imponerad!
Charlie

Både flickan och jag har nog känt oss ovanligt (för att vara det senaste året) harmoniska i går och i dag. Hon är på oerhört gott humör. Pigg och glad och skrattar åt det mesta. Är övertygad om att det att vi kom iväg till badet i går gjorde precis den susen som jag längtat efter. Avlösare här i kväll och hon sa samma sak. Det var länge sedan hon såg flickan så glad och harmonisk som i kväll. Skönt!

Jag passade på att simma när jag hade avlösaren här. Känner mig starkare och starkare fysiskt. Dippen jag hade förra veckan ligger kvar, men fysiskt känner jag att jag gör framsteg i utmattningen.

Tänker en del på vin men inte säker på om det är egentligt sug eller helt enkelt bara en saknad efter "friheten". Vet inte. Det går i alla fall bra! Fortsatt nykter, stormar mot sju veckor. Ser fram emot träffen på lördag med lite pirr i magen!
Kram!

Kära Gojan och alla andra,
Tack för att du håller koll och ser efter mig. Det har varit lite upp och ner i mitt mentala tillstånd sista veckorna. Jag har träffat en fantastisk psykiater som inte alls tror på teorierna om ADHD eller bipolär i detta skede.
Det mesta tyder på grava PTSD från min barndom. Jag kämpade för mitt liv under många och långa perioder som liten. Har berättat och skrivit om det tidigare och orkar inte riktigt gå igenom hela historien igen. I grova drag handlar det om en psykiskt sjuk mor som tydligen såg mig som ansvarig för sina problem och använde mig som slagpåse. Den psykiska misshandeln i kombination med det fysiska våldet var ibland extrem. Jag kunde inte hantera detta utan blev extremt hatisk, skräckslagen och utåtagerande mot framför min mor men även mot andra i min närhet. Hela barndomen upplever jag som en kamp mot vansinne och våld. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag själv inte bär skulden för allt kaos i vår familj även om jag innerst inne vet att ett litet barn ska skyddas och ges kärlek för att kunna växa upp till en trygg o go människa. Inte bli utsatt för våld och tortyr.
Nu har jag på något enastående vis ändå blivit vuxen och är väldigt känslosam, ömsint, omtänksam och kärleksfull mot min fina familj och de få vänner som faktiskt är vänner.
Jag är en mjukis och har nära till gråt samtidigt som jag kan vara som persikan, med en hård kärna när det behövs.
Jag har klarat mig enastående bra med hårdvaran runt mig, det vill säga rent materialistiskt och jobbmässigt. Vill inte kalla det karriär men har lyckats bli väldigt duktig på det jag gör och är nischad i en smal bransch. Finner jag något jag gillar gör jag det fullt ut.
Så är det med det mesta jag provar på, jag blir eller är ganska bra på det jag testar.
Den mer viktiga biten vad som sker inombords med tankar, känslor och agerande har inte varit lika lätt minsann.
Sömn - Skit
Trygg - Skit
Inre stress - Skit (Om jag inte tränat hårt eller presterat på annat vis)
Självkänsla - Skit (Om jag inte tränat hårt eller presterat på annat vis)
Harmonisk - Skit (Om jag inte tränat hårt eller presterat på annat vis)
Skuld och skam - Skit
Jag kan fortsätta med listan ganska länge, men ni förstår säkert ändå.

Att inte förstå sina känslor, tankemönster och reaktioner långt upp i vuxen ålder är minst sagt jobbigt. Nu ska jag förhoppningsvis börja få svar och verktyg framöver som gör att udden av de värsta känslorna kanske slipas av lite?

Alkoholen håller jag mig fortsatt undan. I ärlighetens namn börjar det pocka på med rättfärdigande tankar om ljuvligheten i att bli full igen.
I morgon reser jag med ryggsäcken till Filippinerna för ö hoppning och vattenlekar under 5 veckors tid.
Min rastlöshet har gjort att allt här hemma runt hus och andra projekt är färdiga, nu går jag mest runt och ägnar mig åt meningslöst detaljfjanteri.
Jag har som sagt svårt att släppa saker som inte blir perfekt, fast bara om det är mina egna verk. Om andras kreativitet och skapande har jag åsikter men bara sunda och realistiska tror jag.
Jag är allt annat än sund och realistisk mot mig själv.

Tänk att man i övermogen ålder fortsatt ska lida av sådant som hände när man var liten knodd? Förtränga kan man alltid göra men på ett eller annat vis blir man nog knepig, svår, ledsen, hyperaktiv, elak, deprimerad, speciell och så vidare, vad vet jag?
Själv är jag ändå väldigt glad för att jag är jag, hur konstigt det än kan låta. Mitt liv är spännande, jag får inte nog av äventyr och idéer oavsett hur gammal jag blir.
Jag leker fortfarande på väldigt många vis och ser i min lilla impulsivitet väldigt få hinder för ett kreativt och häftigt, fartfyllt liv. Svårt dock för familj och omgivning att ibland hänga med i svängarna. Men det bjuder jag på.
Kanske trots allt en liten bipolär djävul där inne nånstans?

Okej, jag vet inte var jag hamnar mentalt efter denna resa. Har ingen ångest just nu över att komma tillbaka hem igen. jag känner mig redo att leta nytt jobb vad det lider och är kanske lite rädd bara att fortsätta där jag slutade med en krasch senast. Mycket resande och full rulle på alla sätt och vis. Fast jag tror definitivt jag blivit minst 18 procent klokare av min tid hemma, borta från jobb och med snart 5 månaders nykterhet i ryggen.
Det mest märkliga är dock att jag i ärlighetens namn fortfarande saknar alkoholen och den gränslösa festen jag ordnar på egen hand i eget sällskap.
Men som vi alla vet, vi som är kyssta av spriten lite för ofta, är att morgondagen är allt annat än sockersöt och honungslen.
För mig är det flykt undan demonerna, tankarna, ångesten. Att få vara harmonisk och helt sjukt (ännu mer) gränslös och glad för en stund gör att ruset fortsatt lockar mig.

Jag är stark och försöker just nu få tankarna in i rätt omloppsbana igen.
Tufft alltså.

Ta hand om er!

Stor kram till alla som läser och stöttar varandra härinne.

Kärlek GP

Jag är stolt och mallig.
Jag gillar just nu vardagarna bättre än helgerna, känner mig fortfarande lite vilsen, försöker leva på som vanligt med middagar/socialt men känner att det är mer ansträngande, och jag är rädd om min kraft. Behöver den till mig.
Stor respekt för detta jobb som ska göras.
Oroväckande nog har jag börjat glömma lite av övertramp i alkoholens spår.
Påminner mig, dagligen.
Jag står fast vid mina tre månader, till att börja med. Eller snarare, ikväll somnar jag nykter.
Min horisont fortsätter att växa.
På så vis känns ett nyktert liv lite spännande.
Har en enorm tur att ha ett liv som jag inte har någon större anledning att fly ifrån. Konstigt nog har jag upplevt att det har varit så mkt som varit jobbigt att jag är värd vinets avkopplande effekt, i princip varje dag.
Det känns konstigt idag!
Tack alla som skriver, ni betyder var och en otroligt mycket för mig och min ork och vilja. ❤️

Jag plöjer genom pastor Larsåke W Perssons böcker, senast "Hur hel kan man bli?" och "Sanningar och gömställen". ?

Idag var jag på ett gratispass lunchyoga i stan. ?‍♀️

Nu ska jag iväg och hämta dottern igen. Ha en fin kväll! ?

av dig!
Jag är så dålig på att åka skidor så för mig har typ vinlunch och after ski varit den främsta behållningen.?
Kanske är det lite lika för mig, med de här belöningsstegen, eftersom jag kört diet nu sedan min första nyktra dag. Jag kan unna mig en hel del, innan alkohol kommer på tal.
Och ser fram emot tex helgens avsteg, lite gott bröd, en pastamiddag.
Känns plötsligt jätte-unnigt...
Inspireras av dig och nu peppad för ny nykter vecka. Tänk vad det betyder mycket att dela med sig. Tack!

Du är ju en bra bit på väg bara genom att skriva här. Känner igen mkt. Och mitt (miss)bruk liknar ditt. Halv flaska till vardags, eskalerande mkt mer på helgen.
Jag tror att det kommer vara kämpigt den första tiden, men väldigt snabbt kommer många fördelar. Läs runt här. Finns så mkt att lära, så många gulliga människor, du anar inte. Nu är det när som dag 3 om jag läst rätt, bra kämpat!

Ok. Så. Tolkar jag rätt nu? Din son känner. Mitt liv är inget värt? Alltså bemöts han med. Nej precis. Ditt liv är ingenting värt? Vad i helvete vad elakt. Men det är budskapet till honom? Vi håller med? Vi lägger då inga resurser på att rädda ditt liv? Den läkaren. Ibland förtjänar människor en smäll på käften i livet.

Håller med om att nykterheten känns extra fräsch när solen lyser..Man kan vända upp sitt lite vintertrötta ansikte och kisa med ögonen mot Solen..Jag är avundsjuk på er som ska träffas..Får väl läsa på forumet lite om hur det var??..Varm kram?

Nej skyddat boende spelar ingen roll. Jag har hört av mig till psykiatrin och avdelningen, men dom verkar lika uppgivna som jag. Psykiatrin kan inte hjälpa honom, men LPT hade varit berättigat självklart, men inte enligt läkaren. Dör någon inom en viss tid efter att man besökt psykistrin skrivs en avvikelserapport, men det är min son inte hjälpt av.

Sån skulle man alltid vara. Ansvaret hamnade där det hör hemma, trots att alla som jag ser det, försökte dumpa över det på dig. Det gjorde du bra, men det är så trist att det ska vara så här. Verkar som du ses som mamma av övriga i familjen. Fortsätt som du gjort och kanske kan det t.o.m. trigga igång en förändring hos övriga. Helt rätt! ❤

Tycker det låter helt otroligt att han inte är under psykiatrisk tvångsvård. Vad i helvete? Finns väll inget man kan säga dagen efter ett självmordsförsök som gör att man skrivs ut igen? Jo tack sovigt gott. Nu är livet härligt igen?

Svårt att kapa bandet med någon för den klarar sig inte själv låter som en anledning att kapa bandet. Men borde inte änns vara ditt problem om han mår dåligt. Eftersom han borde vårdas under lpt. Hur fan skulle dem förklara om han gick fri och lyckades ta livet av sig sen? Nej sånt där anmäler man. Större tjänstefel kan jag inte bara föreställa mig.

Nu då? Är han alltså ute? Kan gå och ställa sig på såret när som helst han vill? Vilken han uppenbarligen är kapabel till. Vad i helvete? Skyddat boende eller inte spelar väll ingen roll? Borde vara frihets berövad.

Håller med svagis och du är självklart så välkommen att läsa i min tråd och andras så klart. Vi är många som har drabbade barn här. Fruktansvärt när alkoholen drabbar dem. Det vi ofta inte tänker på är att det drabbar barnen på ett tidigare stadium än vi själv tror. Jag nådde min botten i samband med att jag var kraftigt berusad inför min 14-åring två lördagar på raken innan jul. Sedan dess har jag inte druckit något. Mitt mål är att vara permanent nykter.
Lycka till!
Charlie

Välkommen Mig99, förstår så väl din oro inför fjällenresan! Tidigare år har jag planerat inför resan att vara nykter men det här är första gången jag faktiskt är det. Har ju haft vinluncherna i toppstugan som målbild när det känts tungt på jobbet och i övrigt i livet... Därför kändes det extra jobbigt innan avresan, trodde jag skulle tycka det var en halv lunch liksom. Men faktiskt satt jag och tittade mig omkring och många fler än jag trodde drack alkoholfritt. Det gick alldeles utmärkt att dricka Pepsi och den enda skillnaden jag kan komma på är att jag ville därifrån lite tidigare, blev lite rastlös. Och att jag åt en kaka till efterrätt, har struntat totalt i sånt förr, en kaffedrink på sin höjd...

Mitt långsiktiga mål är att leva nyktert. Men det är ett så stort och överväldigande löfte att jag inte ens vågar uttala det. Kanske efter ett antal år som nykter men nu skyller jag på hälsan, vill försöka leva ett hälsosammare liv överlag och det är också sant. Äter bättre mat, mindre socker, motionerar varje dag och där passar inte alkohol in. Men bara för att jag tar en kaka emellanåt betyder det inte att jag lika gärna kan ta ett glas vin.

Det här är en ny upplevelse för mig, att vistas i den här miljön som är så starkt förknippad med alkohol och samtidigt försöka njuta av semestern.

Har en sorts rangordning för att stilla min beronde/belöningssuktande hjärna. En perfekt dag äter jag ekologisk vegetarisk mat, dricker enbart vatten/grönt thé, håller koll på kalori och sockerintag och självklart alkoholfritt. Dessa dagar är få, mycket få och det är ok så länge inte allt går åt skogen. Det ger mig utrymme att "fuska" som att äta en kaka/köttbit/dricka en cola osv, så länge jag inte dricker alkohol. Det är många avkallssteg innan begäret efter alkohol är så stort att jag prövat allt det andra "förbjudna". Vet inte om nån kan förstå mitt resonemang men det fungerar extra bra här uppe i alla fall. Belöningscentrat blir tillfredställt och jag kan vakna nykter och pigg varje morgon.

Nu blir det afterski och jag ska ta mig en varm choklad för första gången på säkert 15 år... Dagens första "synd" ?. (I vanliga fall hade lunchen och afterskin suttit ihop i en enda pågående fest ändå in på natten... )

Använda förnuftet ska jag fundera på. En förändring är nödvändig. Vet inte om jag har problem att kapa banden om han bara klarar sig själv. Han har egen lägenhet, men personal finns i ett annat hus. Ett skyddat boende. Min son har nu varit hemma på helgerna efter att han ställt sig på spåret med avsikt att ta livet av sig. Som jag tidigare berättat hann tåget stanna. Från psykiatrin skrevs han ut dagen efter, fortfarande med självmordstankar.

Det är alltid stor dramatik när han använder droger aller dricker alkohol, han ställer till det och så mår han dålligt av detta och givetvis jag också. Är det möjligt att jag inte ska påverkas av detta ? Vet inte. Är så tacksam för svar och det här med förnuftet ska jag ta till mig. Nu styr rädslan mitt sätt att agera. Personligen tror jag inte att kapa banden är så problematiskt. Han har varit omhändertagen enligt lvm och behandling därefter. Då träffades vi inte på ett år, men hade kontakt på telefon, dock inte så ofta. Så länge allt var tryggt och lugnt runt honom är det inga bekymmer. Bara lugnt och skönt för min del. Det är nog väldigt svårt att kapa banden till ett barn som inte klarar sig själv.
Tack för ditt svar ☺