Senaste kommentarerna i forumet

Klokt resonerat! Körde minusdagar tidigare och det var väldigt lätt att ”unna sig” en pinne i statistiken. Omstart låter bra! Kram!

Tidig kväll här med! ?
Vad bra att du tänker på de basala sakerna!! Helt rätt. Föräldraskapet är precis som på flygplanet: sätt på din egen mask innan du sätter på deras. Om man inte tar hand om sig själv kan man inte ta hand om barnen på ett bra sätt. Lite humörsvängningar tål de! Det är övergående och så mycket bättre än en bortdomnad alkoholmamma på heltid.
Hoppas att du redan sover gott och att du får en härlig fredag!

Man längtar efter avtrubbningen alkoholen ger... Att få vila från känslor och tankar. Jag är både ängslig och inte. Jag lider av någon sorts märkligt storhetsvansinne. Jag tror allt som oftast att jag kan och ska och förväntas kontrollera världsaltet med min blotta viljekraft typ. Självsäker. Men det blir totalt kaos i känslocentralen när jag stöter på omständigheter som jag inte kan kontrollera, för att det är omöjligt att förutse, planera bort eller parera sagda omständigheter. Då gungar marken under mina fötter och jag hamnar i en oro-ångest-älta-karusell from hell. Jösses, så man är funtad ?

Tack för grattis, Lennis! Och grattis tillbaka!
Trots att jag sov för lite i natt och har haft en ganska stressig dag på jobbet, känns det bra. Tre veckor har bara rullat på!
Fick en liten tanke vid middagen på att jag den här dagen för några veckor sedan garanterat hade tröstat mig med ”ett glas” vin (som sen hade blivit fem). Jag hade inga tankar på vin i dag, men saknade liksom någon sorts UNN och tröst. Så jag svängde istället ihop en liten chokladefterrätt. Vips kändes livet bättre igen! Ibland får man trösta sig med socker. ? Vad som helst utom alkohol, är regeln just nu.
Nu ska jag dessutom unna mig att gå och lägga mig såhär bebistidigt, och i morgon är det fredag! Livet är rätt bra ändå.
Kram till er alla som kämpar! ?

...jag ligger till sängs också! Mår som allra bäst när jag får följa mina tider. Hoppas du får sova gott! Skönt som vanligt att vakna sund och fräsch Godnatt ??

Håller fullständigt med Sofia!
Skulle egentligen sova nu, men scrollade runt lite mera och känner nu att jag bara måste få detta sagt till dig!
Jag tycker det är så starkt gjort det du gör! Och om du bara visste hur stark och modig jag och säkert många andra här, uppfattar dig som??!
Jag fick antabus utskrivet när jag sökte hjälp för att bryta med mitt begynnande beroende..Har ännu inte tagit en enda tablett..Livrädd. vågar inte.
Nu är jag på dag 11, denna omgången. Och so far so good. Alltså det är ingen picknick. Men jag vågar påstå att jag förmodligen inte har det hälften så slitsamt som du. Och inte undra på. Snacka om utmaning att vara i och ständigt ha glas och dofter strax under näsan hela tiden..och så i början med, som man ändå får säga att det är. Även om tre veckor och t.o.m mer än det nu?, är riktigt bra jobbat?!
Och det är du som är klok och modig som vågar ta den hjälpen som antabus ger. Det är du som omöjlighör för a-?, genom att skicka in hans kryptonit i ditt system..??.
Kämpa på!
Kram
/Fibblan ?

Galet ju. Att lägga sig för natten nu.
Men jag är så, så trött. Och tänker faktiskt lite på.det.här.med HALT - Hungrig, Arg, Ledsen, Trött.
Inte arg, inte ledsen. Hungern tog en bra stund att stilla, tyvärr..? och tröttheten är enorm.
Måste lyssna in och lägga fokus på de basala behoven såsom, sömn, mat och dryck. oCH där rörelse är en viktig del, inte att förglömma..som jag inte riktigt får till..
Kanske bara ska tvinga mig imorgonbitti..? Innan jobbet? Efteråt orkar jag inte..
Mkt tankar som snurrar kring hur jag ska ta hand om mig. Vill så gärna bli pigare?. Orkar inte formulera mera just nu.
Kram
/Fibblan ?

Igenkänningsfaktorn är 100/100.

Men vad skönt att höra att du inte tagit något dåligt beslut, och tänka får man ju göra. Och skönt med en uppdatering också, har förstått att det varit mycket med nya jobbet för dig nu.

Det där med att inte jobba ihjäl sig, visst är det svårt. Ska ju börja i samtalsterapi snart och tror en hel del kommer beröra just det, och jag känner typ rädsla över att växla ner, det är ju kul, utmanande, där jag är ovärderlig osv. Hur ger man inte 200%?

Ikväll var jag på möte igen. Min f d sponsor var inte där. Han vågade väl inte komma... Men han har inget att oroa sig över. Inte från mitt håll. Han kanske förhoppningsvis skäms lite.
Jag har en ny inställning nu till min resa inom AA och jag har pratat med lite folk. Jag skippar helt enkelt det här med stegarbete. Jag fortsätter med mina möten, göra service, lyssna & lära. Jag mår bra och träffar folk jag tycker om. Jag låter tiden utvisa vilka vägar jag ska gå. Litar på Gud och ser till att sköta kropp och knopp så gott jag kan. Det blir bra. ?

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag var nykter i en månad i våras, ville inte dricka men kände mig tvungen för att jag vågade inte tacka nej i en viss situation. Drack 2 glas, sedan kom jag sakna tillbaka i gamla mönster. Jag känner inte heller något sug efter smaken av alkohol, vin är väl gott men inte så att jag saknar smaken. Får sug efter att komma bort, slappna sv och slippa hantera mina känslor. Får liksom inte riktigt tyst i huvudet utan vin. Är en oerhört ängslig person när jag är nykter. Så alltså sug för mig är mer som en stark längtan efter det alkoholen gör, en känsla av att man inte kan sluta tänka på att man vill dricka.

???

Ingen arbetsgivare vill ha en missbrukare eller någon som är sjuk öht. Helst heller inte nån som vabbar, har ett privatliv eller egna åsikter...
Men, antingen får de då överlåta sin verksamhet totalt till robotar eller bita i sura äpplet och inse sitt rehabiliteringsansvar. Det finns inga perfekta anställda. Men visst, se upp! Det är inte ovanligt att arbetsgivare försöker bli av med oönskad personal med hjälp av andra ursäkter, som t ex arbetsbrist. Och tyvärr lyckas de ofta också... Men ge inte upp i förväg! ?

Jag är rädd för berg och dalbanor. Det vet han. Han vet att jag är oerhört anpassningsbar och flexibel, men att jag inte gillar några åkattraktioner på tivolin. Men nu är jag på tivoli hela tiden. Åker på en spindeltråd fast jag är en elefant. Tråden svajar olika fort varje dag. Det går inte att förutse eller förutsäga hur fort, när den ska vända eller om den ska stå stilla ett litet tag så jag hinner andas.
Han är min man, den jag älskar. Jag kommer inte att sluta älska honom. Jag vet det. Jag är 51 år. Jag visste redan när vi möttes för 3 år sedan att han är missbrukare. Och nu betalar jag priset för min kärlek. Det kostar mycket....Oftast får jag mycket tillbaka också. Mer njutning och kärlek, mer uppskattning och erkännande än någonsin i livet tidigare. Han är en god människa. Med intellekt och hjärta.
Men han älskar också alkohol. Förmodligen mer än livet självt.
Handskas med det på mer eller mindre klokt sätt i perioder.
Ljuger ofta om det. Ljuger alltid skitdåligt om det.
Förut ledde det till ånger och sorg mellan varven. Ångest. Samtal. Gråt.
Nu har det övergått till frånvändhet. Oftare till ilska, högljudda utrop och hotfulla tillmälen. Som han givetvis förnekar eller vill förmildra efteråt.
Han säger att jag måste förstå att han är beroendesjuk. Och det måste jag acceptera. Och som sådan säger han ibland saker han inte skulle sagt som nykter - alltså är det inget att hänga upp sig på för mig...
Men jag blir så berörd och sårad. Nu är jag så ledsen och trött.
För mig är det ju självklart samme man som säger det kärleksfulla orden som de hotfulla, arga, otäcka och anklagande!

Han säger att det är 12-stegsrörelsen som lärt honom att en ska skilja på den fulla och den nyktra och dennes beteenden och uttalanden. Han kan som nykter "inte ha ansvar för vad han som full sagt och gjort för han lider av en psykisk, kemisk beroendesjukdom" som han gång på gång upprepar för mig!

Kan någon berätta för mig om erfarenheter av 12-stegsrörelsen?
Är detta med personligt ansvar frånkopplat enligt den metoden?
Eller är det ännu en lögn från min man?
Han har genomgått behandling på 12-stegsbaserat behandlingshem för ca 20 år sedan. Var sedan nykter i 17 år innan han började dricka igen...

Mitt X gav mig en helg för att bestämma mig för om jag litade på honom eller inte.
Vi är skilda nu...

Det som verkligen skär i hjärtat är hur min älskade sambo mår av mitt drickande. Om han lämnar mig går jag under. Han är så oerhört fin på alla sätt och jag älskar honom över allt annat på jorden, skulle göra vad som helst för honom. Och ändå gör jag så här gång på gång, lovar att jag inte ska dricka men gör det. Lovar att dricka 1-2 glas vin och dricker en flaska eller lite med än så till och med. Jag vill komma till stadiet igen när det känns fullkomligt normalt och naturligt att inte dricka, att inte behöva fundera över drickandet alls.

Jag växte upp med att alkohol var laddat och förbjuder är man var tonåring. Mina föräldrar drack väl några glas vin hemma så de var inte nykterister på något vis men de hade en väldigt bestämd uppfattning om att man inte fick dricka när man gick på gymnasiet. Jag fick inte gå ut på fester etc. deg var inte ett uttalat förbud men det fanns liksom i luften. När jag flyttade hemifrån och började plugga blev alkohol så oerhört spännande, något förbjudet. Jag har en så oerhört glorifierad bild av alkohol fortfarande. Hur gott och mysigt och lyxigt det är. Att det är det ultimata beviset på att man firar eller unnar dig något speciellt. Trots alla katastrofala fyllor och varit med om, utsatt mig själv för risker och tagit idiotiska beslut så kommer jag inte riktigt ifrån bilden av det är lyckade och coola människor som dricker. Fina drinkar, vinglas i solnedgången etc. När ska man lära sig liksom

Tack för tips
// Blade Runner

Jag började gråta när jag läste ditt senaste inlägg. Kan inte förstå att människor jag inte känner genuint visar värme och förståelse och hjälper varandra genom oändligt svåra resor. Tack för att du och ni andra finns !!!!!!
Skriv och berätta när du tagit steget ! Jag tror du kommer känna lättnad efteråt.
Jag fick jobba med mig själv imorse när min man var ångerfull igen och sa rätt saker. Skickade fina sms. Smärtan att aldrig sluta tycka om någon hur illa de än behandlar än är hemsk och så får jag direkt dåligt samvete för att jag ignorerar hans försök till kärlek. Jag törstar liksom efter kärlek och greppar halmstråna när de räcks fram. Men jag andades, valde att inte bli rädd för känslorna som kom och accepterade dem, då gick de över, såååå häftigt. Ikväll är han full igen såklart och envisades att äta middag med oss andra fast han inte ens kunde föra gaffeln till munnen.
Du skriver att ingen skulle tro på en. Det är ju en anledning till att man inte berättar. Ingen förstår vidden av skammen och galenskapen och skulle de höra allt skulle de häpna och antagligen döma mig och det vill jag ju i te så jag är tyst och mörkar.
Kram kram kram

Jag bor i en kommun där det finns mycket människor med allvarliga missbruksproblem, det verkar som att det är främst dem beroendemottagningen vänder sig till. Jag dricker inte varje dag, ibland ens inte varje vecka. Men jag dricker på ett osunt sätt, för att slippa känna, när jag inte kan hantera ångest. Om jag dricker 2-3 glas vin i ett socialt sammanhang ena daga vill jag genast ha mer nästa dag. Får en oerhörd ångestkänsla i kroppen efter alkohol även i mindre mängder. Det brukar kännas bäst när jag är helt nykter en period, men så faller jag dit. Oftast känner jag mig tvungen att dricka i något sammanhang för att jag är rädd för att folk ska tro saker om mig annars, dricker 2 glas och vaknar upp med ångest som håller i sig i minst 1 dag. Och så är jag tillbaka på ruta ett igen. Det är så oerhört tröttsamt och sorgligt. Min bästa väninna dricker mycket vin, det är alltid middagar, krogen etc. Hon verkar ändå kunna hantera det, hon mår inte dåligt av alkoholen på det sättet jag gör, hon får inte ångest. Allt vårt umgänge präglas av alkohol, vi ska unna oss bubbel etc. vi kan umgås utan alkohol men det känns inte som att hon vill det riktigt... känner mig så ensam ibland. Önskar att jag hade fler nyktra vänner att dricka te och promenera med.

Jag testade AA några gånger i våras, kände mig välkommen men det kändes jobbigt att de flesta verkade så olika mig själv. De flesta män och betydligt äldre. Jag satt där och grät och grät över min egen situation och även nä de andra berättade saker, de måste ha tyckt att jag var helt knäpp.

Hej och hå... Välkommen till verkligheten... Voi voi. Jag visste vad jag gav mig in på med nya jobbet. På ett teoretiskt plan iaf. Det är typ mission impossible. Det visste jag. Och chefen är helt öppen med det också. Typ, sätt inte ribban på att lyckas, för det är omöjligt. Du måste tänka att good enough är en stor framgång. Nu undrar ni nog vad det är för märkligt jobb jag gett mig in på... Men så sjukt intressant samtidigt. Och det går alldeles för lätt att jobba ihjäl sig. För att lyckas med det där alla andra tror är omöjligt. Så nu växlar jag ner. Rom byggdes inte på en dag. Och ingen begär ju ens att jag ska bygga Rom. Ingen annan än jag själv iaf. Ikväll smög sig DEN tanken på... att blåsa ut hjärnan med rödtjut. Det betyder inte att jag behöver vin. Det betyder att jag är helt slut och behöver återhämtning, men är så rädd för att misslyckas att jag känner ett inre tvång att istället driva mig själv ännu hårdare. Ikväll väljer jag att vila och möta min rädsla istället. Rädd för att misslyckas. Vad är det värsta som kan hända? Ehhh inte nåt. Faktiskt. Hittills har ingen blivit skjuten i gryningen för att de inte kunnat trolla. Vad jag vet iaf.

Håller med Mirabelle. Du har kommit så långt på resan?. Har inte läst allt i tråden din men det jag har tagit del av inspirerar. Känner igen det här med den känslomässiga berg- och dalbanan.. verkar bli flera turer av den..Men jag är beredd att åka den nykter. Känna rädslan och våga ändå.
Vi lär oss hela tiden!
Heja dig och oss alla som vågar möta livets alla upp och ner med rena sinnen????!
Kram/
Fibblan ?

Varken mer eller mindre.
Och med tanke på att jag åkt berg- och dalbana i 11 dagar i rad..så känns det rätt skönt att bara åkt omkring i ett tuff-tuff tåg idag.
Ngt säger mig att det är ett gott tecken..??.

Tuffar på resten av kvällen också med rent bränsle tanken! Och med rent menar jag rent som i a-fritt.. All alkohol räknas numera som fulbränsle..
Kram
/Fibblan ?

Så långt du har kommit på din resa Strulan! Att helt frankt och utan skam säga som det är, att du är beroende. Det är kraft och mod! Det är så skönt att läsa din tråd. Känslorna som far berg- och dalbana, depressionen som ligger på lur... och ändå gör du det. Du tar beslutet att vara nykter. Varje dag. Det är hoppingivande läsning! Kram

Du vet vad som blir bäst för dig! Starkt av dig att vilja skruva åt ytterligare ett varv, som försvårar för
a-?!
Smart, för precis som du säger i det läget som blev efter helgen är det lätt att börja glida och förhandla..
Spännande och höra vad du tycker om programmet, om du har lust att dela med dig senare..(?) Också varit nyfiken på det☺️. Hoppas det kommer kännas hjälpsamt?.
Skönt att träningen flyter på! Och det här med sömnen, ja det får ju ta sin tid vad det verkar. Köpt ro-givande te idag..får se om det har ngn effekt?.
Stor kram!
/Fibblan ?

..just det du behöver: ???!
Fast vi pratar om mental styrka förstås och jag förstår att du efterfrågar det nu, för det du beskriver låter väldigt prövande..
Så bra att du i samma veva som frustrationen och besvikelsen gör sitt intåg, direkt får fatt i din beslutsamhet att låta bli vinet. För det är ju just när såna här jobbig känslor seglar upp som a-?, står där listigt, lismande och lovar lindrig..
Men du/vi är smartare och starkare än
den???! Och det är ju helt adekvata känslor du känner! Klart du blir förbannad, ledsen, besviken. Hade jag också blivit.
Klart att du har dina gränser! Bra du lyssnar på dem!
Och även om inte han förstår det nu, gynnar det honom också i förlängningen, tänker jag..?
Styrkekramar ?❤️?!
/Fibblan ?

Nu när jag fått lägenhet och han en flytt inom kommande månader så märker jag att min kille tagit sig i kragen för tillfället. Han går till öppenvården och ska börja gå på pissprov.

Ena stunden är han lugn och förstående till mitt beslut och att målet är att vi ska kunna leva ett liv med varandra inom kort. jag han sagt att det hänger på dig hur framtiden ska se ut. Tillsammans eller inte. Upp till bevis säger jag. Han tycker inte han har nått att bevisa? Han har ju "slutat" nu. Själv känns det bara som jag väntar på nästa svacka. =/

Från att ena dagen ha en hyfsad insikt till att nästa dag vara arg och irriterad. Och inte förstå ett smack om varför jag lämnar. Idag försökte han ge mig en tidsram på 3 månader att tänka hur jag vill ha det.. 3 månader???? Jag har offrat 3 år i missbruksproblematik med dig och du vill ge mig 3 månader..

Nån här som byggt upp en trasig tilit på 3 månader? Haha helt sjukt i mina öron. Ingen insikt idag undra hur det ser ut imorgon?!