Senaste kommentarerna i forumet

Det går inget vidare. Druckit lite i helgen.
Dragit på mig en förkylning nu o lyckats vända dygnet åt fel håll.
Ja mår väl helt ok, mest för att jag ändå begränsat mig i drickandet. Men måste styra upp detta så jag kan fortsätta gå på mina kontroller utan att ha ångest på sjukan.

Du, Alkohollinjen (som driver den här sidan) har ju ett telefonnummer också. Har du provat att ringa dem? Jag har pratat med några olika vid några tillfällen under flera års tid. En gång fick jag till och med en uppföljning, hon ringde upp efter en tid som vi bestämt och kollade läget. Det kanske kan vara värt att testa, i väntan på "eget" stöd.

Det du skriver om att du älskar den nyktra men inte den fulla, förresten - så tror jag alla här inne har känt nån gång. Och alla får svaret att det tyvärr inte funkar så, man kan inte vara ihop med bara den ena sidan av en person - all skit kommer med på köpet. Är det värt att sitta och gråta okontrollerat över en man som inte ens minns att be om ursäkt efteråt? Det behöver du fundera på, eftersom det är det som är din verklighet. Jag förstår att du hoppas slippa ta ställning till det, att allt ska bli bra efter behandlingshemmet, men du behöver ändå vara beredd.

I all välmening
Clara

Sitter i bilen och väntar på dottern. ?

Ikväll har jag varit i kyrkan och dansat. Det känns bra. ?

Nu är det ett bra tag sedan jag lättade mitt hjärta. Fortfarande inget sug.att prata om. På sin höjd, en förstulen tanke på en enkel flykt när det kör ihop sig i vardagen. Men den försvinner lika snanbt den dykt upp. Däremot har jag märkt att jag är väldigt gottesugen numera... varming för nytt tröstemedel? Återstår väl att se.

Varit på uselt humör - de susar i huvudet och värker i knät, men jag har överlevt en dag på jobbet. Det bästa med den här dagen, förutom att jag stod emot suget från A, var att jag till slut lyckades rycka bort ett hårstrå från överläppen som varit svårt att få grepp om (ursäkta min indiskretion). Nu ska jag läsa en bra bok!
Kram
svagis

har också haft en lite tuffare dag där jag blev på dåligt humör och var jättearg på mig själv för att jag bestämt mig för att vara nykter...ville inget heller än att köpa ett par öl och svepa i mig efter jobbet :( Men det blev inget med det....jag vet ju hur besviken jag skulle bli på mig själv och det vill jag inte. Men sus i huvudet och ont i knät plus ett par jobbmässiga motgångar fick in mig på flykttankarna...men jag klarade det i alla fall :) Tänker som du: så länge jag inte dricker är allt ok.

Jo...känslorna kommer fram från djupen när en slutar fly...men det klingar nog av det också...du får väl gråta om det behövs <3
Kram
svagis

Hej,
Jag har följt din tråd och jag tänkte skriva några rader om det som kommit upp i mina tankar. Jag hade det väldigt jobbigt med att min mamma inte längre bjöd in mitt ex och det är egentligen anledningen att jag gick vidare med att söka hjälp för hur jag skulle bli av med han. Han ville aldrig flytta och han godtog inte heller de gånger jag gjorde slut. Eftersom han visste att jag älskade honom så sa han "rätt" saker men det blev aldrig någon skillnad på hans drickande. Jag förbjöd honom att dricka hemma och han gick ut och drack istället. På krogen och så köpte han sprit som han drack direkt ur flaskan.
I alla fall, jag märkte hur jag blev berörd när din mamma frågade om det verkligen var så att din man är den man som du vill leva med. Jag har inte fått den frågan av min mamma, men hon har alltid sagt att jag förtjänar det bästa och jag vet att hon menade att jag skulle ha det bättre med en annan man.
Idag lever jag ensam och har inte lust att träffa en ny man på en stund, men jag hoppas att den dagen kommer. Jag är så glad för att min mamma valde att inte bjuda in mitt ex till jul, att hon var så bestämd och hon sa att hon inte ville ha honom där när han lever på mig som han gjorde och förstås för att han alltid skulle ha alkohol.
Det kanske är något att tänka på, om det kan vara så att du skulle må bättre av att bo själv med dina barn, på sikt. Jag förstår att du har det jobbigt och jag förstår hur det är när det är han som ställer upp och fixar när du har haft ont osv. Om inte han fanns där, hade dina andra anhöriga kommit då tro?
Värt att tänka på.
Jag vill bara ställa dessa frågorna för att få dig att fundera. Du gör dina val. Jag vet bara att det är svårt för anhöriga att se på när en familjemedlem har att göra med en som dricker för mycket.
Idag är jag oerhört tacksam för att flera i min familj sa ifrån, de såg allt utifrån och jag behövde vara med om att de inte bjöd in mitt ex till födelsedagar osv. Det gjorde så ont och när jag började se på vad som är viktigast så insåg jag att min familj var viktigare än honom. Jag kunde ha fördärvat mitt liv helt och hållet om jag fortsatte med honom och jag fick en chans att göra en förändring när andra ifrågasatte.
Ville säga det, att det kanske är av kärlek som din mamma ställer dig den frågan.
Hur vill du att din relation till din mamma ska vara?
Med omtanke till dig och jag hoppas att du får stöd genom kyrkan och alanon.
En kram till dig!

Du klarade ju 31 dagar med stöd. Fantastiskt bra gjort Pilla! Utan medicin? Kunde dom snacka bort suget bara?

En sak i taget för lilla mig tänker jag. Jag mår inte bra inombords. Men det var faktiskt enbart suget som tog mig häromkvällen när jag hällde upp. Tack för ditt stöd och din idé. Det kan nog vara nåt för mig! Du är smart och verkar ha hittat ditt grundproblem (stress). Fick nu även besked att jag har diabetes. Det är liksom många bollar i luften nu men jag kör på med återupptagen vit månad i alla fall.

Jag har befunnit mig på resande fot i en annan världsdel ett tag - en present till mig själv för att jag faktiskt lyckades överleva och ta mig upp på stranden igen när jag var skeppsbruten. Pengarna jag rest för och dykt för, har helt och hållit kommit från det sparande jag upprättade från dag 1 när jag valde att bli nykter.
Jag har under varje vecka lagt undan den summan jag skulle ha köpt alkohol för, på mitt sparkonto och när jag ser tillbaka på detta år av sparande och nykterhet är det ju helt sjukt att jag tog mig på dekispengarna till en annan världsdel, åt och bodde gott, dök så mycket jag ville och kunde uppleva det jag ville uppleva ovan ytan.
Jag har under denna period jag varit borta aktivt faktiskt valt att inte logga in här, annat än några enstaka gånger.
Det är inte forumet som håller mig nykter. Min nykterhet bottnar i den enorma tacksamhet jag känner i att kunna få leva fri, utan skuld och skam, utan lögner och undanflykter, i ärlighet och i det löfte jag varje dag avlägger till mig själv.
- Dee, aldrig först glaset. Aldrig någonsin, så ska du se att även den här dagen går bra.
Det var så länge sen jag kände ett sug, ett behov, men jag upprepar mitt löfte varje dag, tänker varje dag att det är en ynnest att få leva nykter. Livet har tagit sig vidare till en högre plattå dit bara ett fåtal individer får komma. Jag tänker nästan aldrig någonsin i termer som "varför just jag?" eller "det är synd om mig för att jag är sjuk" utan ser det som en gåva och är enormt tacksam - tänk att jag fått se livet ur ett jävligt mörkt perspektiv, jag VET hur illa det kan vara, och därför kan jag inte annat än att uppskatta varje minut jag får chans att fylla mina lungor med ett andetag och vila tryggt i att vad som än händer mig i livet, har jag tagit mig ur en av de svåraste sakerna man kan ta sig ur, helt själv och jävligt stark.
Saker jag tidigare varit rädd för och tänkt "tänk om det händer" har jag fått en annan approach till idag kan man väl säga.

Jag försöker göra val för min egen skull, som lyfter och bygger mig. På senaste tiden har jag inte känt den styrkan i forumet, utan snarare tvärt om funnit det tråkigt att läsa om hur andra trixar och fixar ibland om och om igen, jag har gått ifrån att känna att jag har kunnat ta, men också ge till andra, till att uppleva att jag står på en helt annan plats i livet, därför har jag gjort, under min resa, ett aktivt val att inte befinna mig på forumet.
Jag funderar på om jag ska gå på återträffen eller inte, om det kommer bygga mig eller om jag kommer känna att min plats där jag är i livet visar sig vara en annan planet.

Undrar vad den planeten skulle heta?

Skrållan det finns inget sånt här tyvär?? Jo om jag är anhörig till någon med ätstörningar.

Helt sjukt! blir så arg imellanåt varför ska han få all proffisionella hjälpen. När det är jag som blivit utsatt för alla fyllesvängar som han inte ens kommer ihåg? Det han inte minns har inte hänt och när jag sitter med tårar och vill ha en förklaring så får man utskällning för att man kastar skit?!
Åh ja Jo jag veeet, han kanske inte minns alla gånger och hur ska jag då kunna begära en förklaring. Men ärren sitter kvar och nej jag älskar inte den mannen som är onykter eller försvarsläge för sina dumheter han gör i fyllan men jag älskar mannen som finns där nykter.

Ringde till kliniken som han är inskriven på och fick prata med en kvinna där. Hon hjälpte mig ganska bra på bara 20min i hur och vad jag ska göra under tiden han är där. Sen hittade jag nu idag på kyrkans hemsida ett journummer?!! Äntligen så har jag fått tag i ett nummer som jag kan ringa åh prata på kvällen när tankarna snurrar. Ska sen ringa och försöka få en tid till familjeterapi eller till vilken kategori de tycker att jag hör hemma, men stora förhoppningar för morgondagen.

Tack för att ni orkar läsa och svara, det betyder mycket! ❤️

Tråkigt men tyvärr ganska trevligt att få höra av dig backe123 att JAG inte är ensam om att känna sig lite utanför. När många och även det mesta jag läst bara säger hopplöst förhållande, det funkar inte enda utvägen är gör slut?!
Jag är inte där heller, jag vill tro att jag och min karl ska lyckas. Men självklart har jag en enorm oro..kommer jag klara en period/ misslyckande till efter den här förhoppningen? Efter senaste gången så sa min kropp ifrån och jag bröt ihop innan jag ens hann få ett minne. Satt mig ner i tvättstugan och bara grät och skakade hysteriskt. Tog över 30min innan jag var tillbaka och kunde komma upp för att säga till familjen att jag går åh lägger mig en stund. ? Jag behöver oxå lagas! Vet bara inte hur.

.

Jo vi vill hjälpa till, vill att våra nära och kära äntligen ska inse att vi har rätt och att vi vet precis hur de bör leva sina liv. Är detta målet så är det dömt att misslyckas.

Följderna av missbruket har jag berättat för min son. Har haft motsatt effekt. Påtalar jag nackdelarna ser han fördelarna. De förändringar han gjort har skett när jag inte blandat mig i, hållt mig undan. Men givetvis har det varit fara för livet har jag ingripit.

Tror det är rädslan som gör att vi blandar oss i, inte kan släppa taget och låta människor utvecklas på sitt sätt, gå sin egen väg. Kanske en rädsla att mista personen att han går "förbi"oss vi är ju inte heller friska. Tror det är viktigt att vara medveten om att vi vandrar på olika vägar, vår resa ser annorlunda ut.

Ja ullabulla jag tror du har rätt.

Jag har oro som inte är kopplad till mitt fallerade äktenskap men den oron har jag haft länge också men det är som att även den växte med allt nu.

Jag har en underbar son som går igenom saker och vi ska äntligen få hjälp. Men jag insåg med en enorm kraft att jag är ensam förälder. Oron jag känner för honom bär jag ensam för mannen har inte förmågan att oroa sig verkar det som. Inte heller förmågan att trösta mig i min oro eller i sin sons. Jag har andra nära som stöttar mig men det är inte samma sak som att dela ett föräldraskap med en partner. Och det skakar om mig att acceptera det.

Det skakar mig att inse att jag trivs bättre hemma i vårt hus utan mannen jag levt med i så många år. Jag har ju anat det och önskat det men att KÄNNA det... Hur enkelt livet är utan honom, det är så upprivande och nästan ofattbart.

Det handlar väl om acceptans. Jag måste acceptera mina känslor och allt det som pågår runt oss nu. Det är som att verkligheten slagit till mig. Det finns ingen återvändo. Jag kan inte leva såhär längre och det finns ingenting som kan ändra på det. Och det är läskigt.

Som du säger Ullabulla.. Vart ska man rikta sitt fokus??

Han skrev ett sms häromdagen med ett återkommande problem han har. Och det var som att "komma hem" för mig när jag fick svara det och trösta lite. Men skillnaden denna gång var att efteråt släppte jag honom. Förut hade jag börjat fantisera om att allt kanske kan bli bra igen. Men nu är det kört. Helt kört. Och det är svindlande att komma till den här punkten på allvar.

Jag är också nedstämd. I början av denna process fanns det ändå ett driv i mig. Jag hade en plan och jag genomförde den. Jag planerade framåt. Jag var arg och jag bearbetade det. Jag tänkte framåt med nån slags lust till livet. Men nu är jag i en grå dimma bara.

Ja, jag får det bättre utan honom. Men jag får det inte så som jag vill ha det. Jag vill ju ha en man som engagerar sig i vårat gemensamma liv.

Jag vill komma på vad jag vill göra med mitt liv. Och samtidigt händer det så mycket annat. Men jag måste acceptera även det. Jag kan inte ändra det.

Men för att ha livslusten kvar måste jag verkligen börja jobba med mig själv. Komma på vad jag mår bra av och vad som kan tända en gnista i mig och få mig att vilja vakna på morgonen. Att leva för plikterna som jag känner att jag gör just nu räcker inte. Jag måste hitta glädjen igen.

Det är så sorgligt att faktiskt vakna på morgonen och bara känna "å nej".... Jag MÅSTE komma ut detta. Måste och ska.

Jag har känt som dig även där, han får behandlingen men det har skadat dig lika mycket, jag får ingen hjälp. All hjälp går ut på hur man ska finnas för honom, men vi ska blicka framåt för att vara ett stöd. Jag har pratat med många, läst på nätet ( här blir jag oftast lite nedstämd, för här är allt kört, jag behöver hopp för att orka) har träffat inom al-anon och kommunens beroendegrupp men hittade ingen att identifiera mig med, var mest föräldrar ( och dom har det värre tycker jag, men deras erfarenhet var inget jag kunde ta till mig) så jag vet vart du är. Kolla al-anon hemsida, dom har nån tfn grupp har jag för mig, sen finns det ställen man kan åka till för en weekend som anhörig. Det jag tycker är att det blir lite enklare med tiden, trodde att för en månad sedan när han "muckade" att nu blir det nog bra men det blev det inte han blev lägre... och dom hade i gruppen fått förklarat att det tar 3-6 mån efter sista alkoholintaget för receptorerna att läka, visa delar läkar aldrig. Ja så nu ska man vänta 3 månader till, fast jag skulle vilja slå en kastrull i huvudet på honom så han tycker upp sig. Men jag tycker att det går lättare för mig, tänker att problemet är hans, jag har inget behov att pimpla vin hemma och jag hittar på saker själv, och det är jätteskönt ❤

Du känner kan vara ett friskhetstecken.
Dvs band som sakta släpper taget.
Insikter som trillar in.
Jag upplevde det som väldigt smärtsamt att släppa det som var tryggt välbekant och destruktivt.
Jag visste inte hur jag skulle rikta om mitt fokus och det skapase en väldig oro.

Men din oro kanske står för något helt annat.

"Vin kan inte läsa kalender och vet inte vad det är för veckodag. Men vin kan läsa vanor, det vi/jag gör." Huvudet på spiken! Det där situationsbetingade suget är ju det som gör det så infernaliskt svårt att tänka sig att det går att sluta helt. Jag har nu, efter en nästan hel vit månad, rätt så bra koll på i vilka situationer jag får sug:
Jag måste sluta åka hem från jobbet måndagar och fredagar.
Jag måste sluta gå på social tillställning i anslutning till arbetsdagens slut (AW, middag, annat).
Jag måste sluta umgås med 80 % av alla jag umgås med.
Jag måste sluta vara hemma i mitt hus en lördag eller söndag om jag inte bestämt måste köra bil senare på kvällen.
Jag måste sluta tycka det kan kännas betungande att ha barn med NPF.
Jag måste sluta irritera mig på saker i mitt liv som jag skulle vilja rätta till men inte kan rätta till (just nu).

Om jag bara slutar hamna i de där situationerna så skulle det nog vara rätt så lätt att hålla sig borta från alkohol.

är en dag då något ska firas och fira betyder vin. Är det nån dag på året det ska drickas så är det idag. 20 grader och sol ute. Har även påbörjat en hormonbehandling så tar östrogen och känner mig så oerhört konstig. Jag är nära att bryta mitt löfte idag. Så nära....Att det kan gå så upp och ner. Suget idag är på maxnivå. Men jag har gjort te, hoppat i mysbyxor och satt igång en serie. Bad sonen precis gå ner och handla sockerfri choklad till mig. Jag håller i mig själv idag och gör det som är rätt. Är så oerhört tacksam för detta forum, att jag kan gå in och skriva här samt för er som är här på liknande resa som mig. Tack???

Bestämde för några veckor sedan att jag skulle börja vara ärlig mot min lilla dementa mamma och berätta för henne att pappa är död när hon frågar efter honom.
Så idag när hon ringde så berättade jag för henne...och hon blev så ledsen.
Vilket resulterade i att jag känner mig som en stor jävla skitstövel...men samtidigt så tror jag att hon behöver sörja och kanske så småningom så kommer hon att minnas att han är borta.
Men jag hatar att hon ska behöva gå igenom sorgen varje gång man pratar med henne.
Det är då fan inte lätt alla gånger...men jag sa till mig själv att det inte är mig hon är ledsen på utan hon sörjer förlusten av dom livskamrat.
Jag är iallafall glad att jag möter det här med nyktert sinne...är mycket lättare att tänka logiskt, och att inte klanka ner på sig själv alltför mycket.
Jag vet att jag gör så fort jag kan...och det är jag stolt över.

Alltså om man skulle förenkla det, så är den starka motivationen till träning, samma som gör det svårt att motivera sig till helvitt..?!
Tror jag iaf..
Belöningssystemet vill ha mer av just det som ger belöning. Och både träning och tyvärr alkohol ger ju detta..
Som sagt, jag tycker du är grym som håller i din träning ? och så länge den motivationen finns, har du världens bästa motvikt ? till att gå till den andra belöningen, som vi ju vet, inte alls är det i längden..
Sedan klurade jag också lite på det här med vem det är som skaver egentligen..?. Känner igen din upplevelse..?. Antar att det generellt skaver när man gör förändringar ?. Det skaver hos en själv OCH hos omgivningen..! Det är väl snarare regel än undantag att det uppstår motstånd när någon vill förändring. Många gånger är det skönast och det mest bekväma att allt bara förblir som det alltid varit. Folk är bekväma, vill ha en som de alltid haft en. Börjar du/jag förändras, "tvingar" det personerna i vår omgivning att också göra det. Det blir omständligt för dem, att behöva förhålla sig till det.. Och som vi varit inne på innan. Alkohol är en sådan normaliserad drog i vårt samhälle. Om då någon börjar ifrågasätta den, beslutar sig vara utan den, väcker det säkerligen oro och funderingar över eget intag. Antalet som är ute på farlig is gällande alkohol, är ju som bekant väldigt många. Men fortfarande är det så tabubelagt att erkänna att man tappat greppet lite om det. "Alla andra kan ju hantera det"..
Jaja, det var lite av mina tankar angående ditt senaste inlägg ☺️. Och det är fint att få lite livstecken ifrån dig emellanåt ?! Jag tycker du gör ett jättebra jobb?! Det går ju inte att stirra sig blind på helvitt eller ej. Då är det lätt att misströsta och snacka ner sig själv och det brukar sällan leda till mindre drickande..
Hejar på dig??! Och tack för ditt besök hos mig! Det gjorde mig glad?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Då har man plötsligt fem nyktra dagar, det känns hemskt att man inte ska Klara av att sluta helt... som jag planerar för varje dag. Plötsligt skiter det sig bara, gång på gång ?‍♂️?

Har du kollat anhörigstödjare som kommunen ska erbjuda dig? Vet inte om jag har gett förslag på det tidigare till dig.
För mig har det betytt allt. I vår kommun har dom också mindfulness man kan gå på. Och en em i veckan kan man bara gå dit utan att ha någon tid. Man kan fika med andra i samma situation eller prata med dom som jobbar där.
En ovärderlig hjälp.
Sök på din kommun, ”anhörigstöd”.
Hoppas du hittar något som passar dig.

Ja det kan nog vara så att jag också har festat ibland för att lindra ångest lite för tillfället. Och att när man slutar göra så så måste man kanske måste lära om sig, att konfrontera och hantera sådant på nåt annat sätt.
Haha, man ska väl inte skratta åt sådant här, men fantasibolaget! Så sant.
Nejdå, jag tyckte mig skönja av det du skrev innan, att det inte är så att det går ut över ditt jobb ofta, jag var nog lite otydlig med det. Det är klart det kan bli lite fel nån enstaka gång. Tänkte på att det inte får bli helt fel vid fel tillfälle bara, som du också skriver.

Alkoholen har inte gått ut så mkt över mitt jobb heller, det jag berättade klarade jag mig helt ifrån sån tur är. Jag dricker aldrig mer med jobbet eller nåt. Alla på jobbet tror att jag är en hårt tränande individ som har sunda vanor. Jag är en hårt tränande individ med alkoholproblem. På senare år har jag druckit mer hemma i det dolda, bara min fru o kanske barn som sett problemet. Sen gör jag bort mig såhär lagom ute en gång vartannat år. Ingen som reagerar hårt på det då det ser ut att vara ganska sällan det händer. Jag har glömt av mig några ggr o kört på, oftast tror jag då att jag är frisk och har vuxit ifrån beteendet men det har jag inte.

Vill bara påpeka att om man tappar kontrollen så kan det hända närsomhelst, det är då ännu mer förödande på en julfest jobbresa eller dylikt då kanske många är med som man inte känner lika bra eller att det är en kund eller liknande. Dom gångerna går det inte försvara sig med att säga jag brukar inte göra såhär. Hagmark livrädd att nåt sånt ska inträffa, det jobbigaste är att inte lita på mig själv till 100%.

Så fint att läsa din tråd. Tar rygg på dig och många andra här. ??

Hej,

Kanske är det av samma orsak vi dricker, det är ju lite små ångest typ jag vill inte bry mig bara släppa allt en stund känslor som får en att t första glaset.

Oftast för min del får jag bara mer ångest av att dricka dagen efter. Oftast dagen efter har jag ett annat perspektiv, den ångest som fick mig ta första glaset verkar löjlig i jämförelse med den som kommer på bakfyllan. Det glöms ju med tiden och så blir vardagsbekymmer stora igen och så vill man koppla av med en öl eller vin.

Nu när jag inte dricker så mycket så märker jag vad jag har ångest eller ska man kalla det funderingar över smågrejer egentligen. Sånt som det inte fanns tid att behandla förr i hjärnan pga att när jag börjat tänka på dom så festade jag till och fick större bekymmer med det istället.

Nu kan jag gå och tänka på detaljer istället, kanske är det bra. Man kanske löser små bekymmer bättre nu utan att tänka på det. Nåt lär ju hända jag funderar ju iaf. Tidigare löste jag mer akuta saker som jag kanske hade orsakat indirekt.

Känns som man kan kalla Systembolaget för fantasibolaget. Har du tråkigt så skapar vi bekymmer åt dig. Köp denna vätska och tro att du får en fantastisk upplevelse du kommer göra saker du inte anar innan. Spännande kanske man tänker. Jo det hände en del? Fick ångest och be minst tre personer om ursäkt, vågade knappt gå till jobbet på måndagen och hade ångest fram till onsdagen. Men vi kör igen på fredag för det är ju spännande om jag får behålla jobbet, sambo, värdigheten.

Obs! Jag skriver utifrån mig själv nu!