Senaste kommentarerna i forumet

Hm...du behöver nog inte vara så rädd för att öppna upp dig tänker jag bittert....det är så svårt att få träffa en psykolog nuförtiden...om du går till VC och bokar läkartid för att prata om ditt psykiska mående så får du ju träffa en läkare och eftersom jag gjorde det i jan 2018 efter att ha slutat dricka A (näst sista försöket) så vill jag berätta vad som hände mig. Läkaren bad mig beskriva hur jag mådde och jag beskrev att jag hade ångest mest hela tiden nu, fobier mot hissar och annan klaustrofobi och att jag var rädd att behöva bli sjukskriven osv. Hon skrev ut Paroxetin till mig och skrev remiss till VC:s egen KBT-terapeut som jag fick träffa 10 ggr. Detta funkade faktiskt för mig. Paroxetin gjorde att jag kom i balans, ångesten släppte och energin återvände. KBT-samtalen var också bra för vi pratade om saker jag oroade mig för och jag fick lite övningar (som jag inte gjorde) men terapeuten var sympatisk och jag kände att jag var ganska normal trots allt....

Efter detta var jag i princip i toppform och fortfarande nykter. Sen kom uppsägningsprocessen på jobbet och jag började dricka så smått igen :( Så nu är det bara att ta nya tag. Men vet du vad...jag känner faktiskt ganska ofta det där som du längtar efter - glad, lycklig och nöjd med tillvaron. Men jag tror att jag måste ha Paroxetin för att det ska fungera för mig fullt ut. Det är något med mina signalsubstanser i hjärnan som inte fungerar som det ska och det skulle kunna vara så för dig också...? Ring VC och boka tid - det är inget att spara på <3
Kram
svagis

Just nu mår jag inte bra, jag mår faktiskt skit. Jag har svårt att känna glädje i saker. Har prestationsångest och dålig självkänsla. Det har vart så i många år. Vissa dagar är bättre och vissa sämre. Jag har alltid trott att det är pga alkoholen och jag hoppas att det ska bli bättre efter en tid nykter.
Men än så länge så tycker jag inte att det blir bättre.
Jag tror att nästa steg i mitt tillfrisknande är att ta tag i min psykiska hälsa.
Men av någon anledning så är jag livrädd för att öppna upp mig för psykologer.
Jag får så fruktansvärt svårt för att vara ärlig över hur jag egentligen mår.
Visst känner jag kärlek till min dotter och mina nära, men den överträffar liksom inte den tomhet och mörker inom mig.
Jag gråter ofta när jag är själv. Minst ett par gånger i veckan, oftast helt utan förvarning.
Jag vill bara få veta hur det känns att vara genuint glad, lycklig och nöjd med tillvaron.
Missförstå mig inte, jag är absolut inte självmordsbenägen. Det är ingen utväg

Grattis till din månad Femina! Bra jobbat!
Charlie

Ikväll var jag i kyrkan och provade sjunga i Feel-good-kören, en tillfällig kör på bara 4 ggr för "alla". Det var rätt trevligt. Inga olika stämmor och annat som krånglar till det utan bara sång glädje! ?

Sen gick jag direkt till kvällens möte. Idag firar jag en månads nykterhet, igen. Hipp, hipp, HURRA! ??

Det är nog nyttigt att påminna sig själv om varför och minnas hur dåligt man mått pga alkohol när ens undermedvetna försöker övertala en till att dricka.

Vad bra ändå att han smsar dig och berättar att han mår dåligt och dricker. Jobbigt förstås - men skönt att du får veta sanningen direkt.

Jag har nu berättat om min sambos alkoholproblem och min oro för bebistiden etc för min barnmorska på MVC och hon tog då först ett extramöte med oss (+skrev lite om det i journalen) och hon har sen kopplat ihop oss med en annan avdelning där de ska ha erfarenhet av exakt det här. Har inte träffat dom än, men det känns som ett bra steg att ta. De ska kunna prata mer på riktigt om vad som är okej, vilka gränser man ska sätta upp, göra en plan osv. Det kanske du också kan göra?

Ang vad jag tänker om bebistiden.. jag har bett honom vara nykter första tiden och han har sagt att han ska vara det. För folk som kan kontrollera sitt drickande tänker jag att man kan dricka typ 2 öl någon gång ibland och ändå vara en bra medförälder. Men jag kommer inte våga tillåta honom det för då kommer det säkert bli fler öl och/eller lögner om antalet öl och tillfällen. Om han inte är nykter när bebisen är här så ska jag försöka ha regler, typ att han inte får sköta henne och att om jag känner för det så åker jag hem till min mamma/annan person istället.

Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig för att få bäst effekt. Har väl läst att man ska uppmuntra när han gör rätt och markera när han gör fel. Det kommer av sig själv nu för jag blir glad/lugn när han inte dricker å arg/orolig när han gör det. Men det måste väl bli ännu hårdare gränser och konsekvenser när bebisen är här..

Hur tänker du Linnea?

Detsamma. Du har ju också tagit första steget, jättebra!

Tack så mycket ❤

Tack! Vad modigt av dig att ringa. Vad bra att du gjorde det och att det kändes bra efteråt.

Tack! Märker efter kort tid på forumet att det är skönt att läsa hyr andra har det. Skönt att inte känna dig så ensam med det.

Vad bra att du tar hjälp och tacka dig själv för att du tar dig själv och din hälsa på allvar. Kram

Ett rejält bakslag i dag, förmodligen p.g.a. den intensiva mötesdagen i går. Det är utmattningen som spökar. Somnade 21 i går och sov gott till 7. Räckte inte. Har varit yr och disig i skallen. Inte bra alls. Blir liksom ledsen över det där att det tar så lång tid att bli sig själv igen. Om jag nu någonsin blir det. Vet inte.

På plussidan ligger att jag inte är sugen på vin och att det är en ny natt alldeles strax. Ny chans att vila. Hejohå.

Känner också igen dig mycket i det du beskriver. Jag gjorde min första post här igår ( https://alkoholhjalpen.se/node/132543 ) och det var ett stort steg för mig. Jag har hittat jättemycket information här. Idag tog jag också mod till mig att ringa Alkoholhjälpen och det var ett mycket bra samtal.
Kan verkligen rekommendera det när du känner dig redo. Under tiden finns vi andra här på forumet för varandra.

Nu fixar vi det här svagis! Vi måste bara hänga i. För varje nykter dag som går kommer vi längre och längre ifrån den sorgen (som jag också kan känna av). Vi måste påminna varandra om de underbara morgnarna, hälsan och den som bortblåsta skammen. Det är det vi vill ha. Inget annat!
Kram!

Jag har varit med om det sjukaste på länge! Jag har gått på beroende enheten frivilligt under ett år nu. Dels för att jag ville söka hjälp för alkoholintaget men även för att få göra en npf utredning.

Utredningen är klar (adhd) och jag har hållt mig nykter innan och under den. Däremot innan utredning kom igång samt efter den varit klar har jag druckit då och då. Inte alls som förr när jag sökte hjälp men några folköl här eller nåt glas vin där. Alltså inget fylleri på något vis.
Mitt egenmedicinerande mot alkoholen är min stora svårighet att sluta med. Alkohol dämpar hjärnan. Jag har fortsatt gå på beroendeenheten för jag vill få medicin men för att få medicin måste man lämna noll på peth proverna, detta har jag inte klarat särskilt bra utan hamnar oftast på 0,15-0,23 ca.

Nu har min superbra kurator slutat och jag övertalades att träffa den nye. Denna jävla människa har igår anmält mig till socialen. En Orosanmälan! Vet ni varför? För att proverna var på 0,40 efter nyår trots att jag sa till henne att jag drack på nyår när min man och jag var barnlediga så det skulle synas men att jag nu är helt motiverad till nykterhet. Jag fick avboka besöket hos henne igår pga sjuka barn vilket jag meddelade i god tid. Samma dag jag anmäler mig sjuk så orosanmäler hon mig alltså!! Det får jag veta igår när jag ringer för att få en ny tid! Helt sinnessjukt att anmäla mig för en avbokning pga sjuka barn!! Hon vet att ingen i min omgivning dricker, att jag är motiverad att vara nykter nu med nya tag men var ärlig med nyår. Så gör hon så?!! Mitt liv rasar!
Kan socialen ta mina barn ifrån mig när det finns en nykter förälder hemma?

Min man dricker max en gång per år..

Den här förnedringen är total! Jag bor i en mini kommun där alla känner alla och sekretessen sköts INTE på soc, tro mig jag vet.
Vad ska jag göra??
Jag ringde hennes chef idag och även hon tyckte förfarandet var konstigt men "nu är den ju redan skickad"!
Vad kan hända? Tar dom barnen?
Skola och dagis.. alla får ju veta nu. Snacka om att slå undan fötterna på någon som rest sig och kommit så jävla långt :( jag kommer aldrig mer i mitt liv söka hjälp . Från frivillighet till tvång. Helt sjukt!

Och tack för inspirationen, själv har jag bara lite drygt 3 veckor nykter i ryggen. Längtar tills jag också kan säga 4 månader.
Starkt jobbat!

vi kanske också ska sluta rycka i våra stackars strån och joina dig :-D
Men det är väl inget att skämta om kanske :) Men jag minns att min exman brukade ha perioder av skägg och mustaschodling och till slut tyckte han att det kliade som fan och rakade av det. Men han rakade inte av allt på en gång utan gjorde en massa olika "frisyrer" av skägget och ville bli fotograferad med alla olika varianter :-D

Jag klarar mig dag för dag nu med nykterheten fast på något sätt har det blivit tuffare igen på det mentala planet....jag har börjat inse vad jag har bestämt och just nu sörjer jag en del över att jag måste vara nykter jämt hädanefter....så då blir jag på dåligt humör och försöker unna mig andra saker som jag tycker om vilket funkar ganska bra ändå. Minns samtal och här i forum, de som varit nyktra ett år och längre skrattar lite när de tänker på hur sällan de ens tänker på alkohol längre...så till slut släpper väl både sug och sorg och alla andra känslor tar större plats igen.
Kram
svagis

Känner mycket igen mig i din beskrivning kring alkoholen. Att komma till insikt kan också ta många år. Häng här. Har hjälpt mig och många andra mycket.
Lycka till!

Säger som Ensammenintestark.
Det här forumet har en fantastisk kraft om man har viljan att göra en förändring.
Skriv här ofta om vad du än funderar på i livet och läs om andras resor så håller du motivationen uppe, det fungerar för mig.
Jag önskar dig all lycka i din resa.
En dag i taget ?

Vad härligt att du tagit tag i ditt drickande! Innan det har spårat ur. Jag känner att jag är lite i det valet och kvalet, att slutar jag inte nu kommer det nog bara gå utför för mig (som också tidigare har avhandlats i den här tråden).
Jag tänker att gällande det där med att sluta helt eller dricka måttligt förstås är upp till var och en hur man väljer att göra.
Med åldern, trots att jag inte tycker mig vara ”gammal och erfaren”, känner jag mer och mer, att försöka mig på måttlighetsdrickande inte är ett realistiskt alternativ för mig.
Jag skrev också i trådstarten, att jag önskar att jag tagit tag i alkoholvanorna tidigare. Och visst, det känner jag ju. För mig personligen är det dock så mycket lättare att ta tag i alkoholen i det här skedet i livet. Jag har alltför mycket låtit mig dras med i partylivsstilen hittills och bara fortsatt så eftersom det är ju så de jag festar med beter sig. Många säger att man inte ska jämföra sig själv med andra. Men jag har just genom att jämföra mitt liv med andra vänner, sett att jag levt kvar i något som känns gammalt och uttjatat vid det här laget. Men jag säger inte att andra ska eller borde göra på det sättet, eller att det är dåligt att festa när man är över en viss ålder. Jag bara reflekterar över att det för mig har varit en del i uppvaknandet gällande att se just mina egna alkoholvanor från ett annat perspektiv.

Angående ansiktsbehåring så håller jag på att odla ett nykterhetsskägg. Vi får se hur länge jag står ut ?

<3

Det här forumet är verkligen bra för alla oss som vill förändra vårt drickande. Man lär sig så mycket om sig själv och kan hitta igenkänning och beröringspunkter genom att ta del av allas berättelser. Och få stöd och uppbackning?

Att ta steget att skriva här är stort. Grattis till det?
Så, varmt välkommen hit!

Hej! Jag har funderat i flera år kring mina vanor och mitt drickande. Det har inte känts solklart för vad det är och vad det inte är. Länge var jag student och i och med det var det ganska normalt att dricka oftare jämfört med andra grupper av människor. Mitt problem har varit att jag inte kan sluta dricka när jag väl börjat. Inte alltid men med jämna mellanrum. Jag blir jättefull, glömmer bort saker och så vidare. Det har gett mig så mycket ångest och skuld- och skamkänslor. De senaste åren har jag druckit lite mindre men oftare och då hemma. Jag har funderat över om det är ett problem eller inte och har ofta funderat på det utan att på riktigt känna efter och utan att vilja söka verkliga insikter och sanningar. Det finns så mycket stigma och tabun kopplade till ämnet, så jag ville inte riktigt förlika mig med att jag är en av de med den problematiken. Det kändes lite som att i och med att se de för vad det var liksom skapa ett problem, ett livslångt sådant. Nu har jag insett att det är ett problem oavsett om jag accepterar det eller inte. Det känns faktiskt befriande att ta det steget. Jag vet inte hur det kommer gå eller hur det kommer sluta men jag har för avsikt att använda mig av den här sidan längs med vägen då jag förändrar mina alkoholvanor. Tiden är nu, och jag känner mig faktiskt stolt över det.

Vill bara säga att kommunen är skyldig att ha anhörigstöd till anhöriga där det finns droger/alkohol/psykisk ohälsa inblandat. Det finns en lag på det.
Vet inte vad man gör om det inte finns, men ville bara tipsa?