Senaste kommentarerna i forumet

Beskrivningen du gör av dig själv låter som en beskrivning av merparten av mina familjemedlemmar (bla maken min). Jag orkar med dem, till och med älskar dem innerligt. Jag sliter mitt hår ibland, visst, men kärleken är konstant :) Jag är rätt säker på att jag skulle trivas ypperligt även i ditt sällskap och vårda vänskapen. Jag har heller aldrig förstått mig på samvaro som handlar om att bara sitta och utbyta plattityder, alternativt skvallra och snacka skit om andra. Eftersom jag tenderar att bli näsvisa fröken tvärtemot i sådana sammanhang är mitt sällskap sällan önskvärt mer än en gång eller två. Det löser sig kemiskt sas ? Men var hittar man folk man faktiskt vill umgås med... Jag har hittat en hel del genom en gemensam aktivitet i grupp. I början handlar det om att träffas varje vecka och bli riktigt skickliga tillsammans. Efter ett par år i samma sammanhang märker man plötsligt att vänskap har vuxit fram, och att man gärna umgås kring även annat än ursprungsintresset. Genom jobbet har jag också hittat riktiga vänner, som jag kan föra djupa samtal i timmar med. Mitt jobb är nog mitt största intresse egentligen... Eller, kärnuppdraget, som dränks i massa ”övriga krav under rådande resursbrist”, är mitt största intresse. De kollegiala kontakterna som utvecklats till riktig vänskap har byggt på en gemensam strävan att bli så bra vi kan bli på det vi gör. De kollegor jag funnit samsyn och gemenskap med är tyvärr mycket äldre än mig. De flesta har gått i pension nu, men vi hade en del fantastiska år tillsammans. Det är fortfarande dem jag hör av mig till och stöter och blöter med vid behov. Oj vad långt det blev... Men summa summarum - Kontakter utvecklas endast till vänskap för mig om vi delar ett starkt intresse och strävar tillsammans för att utvecklas. Det är först då gemenskapen blir tillräckligt intressant för att jag ska lägga tid och energi på den. Annars trivs jag bäst med att förkovra mig i mina intressen helt på egen hand. Du verkar litet lagd åt samma håll :) Vad hände med ditt obskyra intresse? Kan du återuppta det och hitta fler vänner? Finns det något annat intresse du vill utvecklas inom, gärna ett som utförs bäst i grupp?

Man har ju nästan ett heltidsjobb om man inte passar sig. Får verkligen knyta händerna bakom ryggen ibland för att inte hålla på och fixa.
Idag så jag i varje fall till honom att jag har sagt upp mig....
Är du hungrig? Gå o fixa en macka själv.
Bilen sönder? Ring o boka en tid själv.
Det är inte så lätt längre att bara tro att någon annan fixar fram räkmacka.
Känns skönt att ha det sagt och jag ska banne mej hålla det.
Sov sött?

Jag har jobbat hela dagen, körde ett tungt benpass + lite löpträning på bandet efter det.
Tjackade nya pjucks här om dagen så jag springer in dom just nu innan jag ger mig av på längre sträckor.
Kom hem, lagade mat, pratade med mamma i telefonen och planerade vår kommande resa, tog en dusch, messat med några bekanta från förr som jag tappat kontakten med sen mitt liv spårade ur, och har nu, sen klockan 21.00 bäddat ner mig i sängen och dricker te som en annan tant.
Kollegan frågade vad jag skulle hitta på i helgen.
Plocka svamp svarade jag. Och va i skogen. Kanske jag kör en tidig morgontur i stan med en kompis som också springer mycket imorgon bitti.
- Jasså, här va det party party hos innerstadsbruttan som är singel hör jag, det blir nog många karlar på kroken även denna helg! Svarade han lite spydigt.

Vet ni hur mycket jag bara njuter av det som pågår i min hjärna just nu?
Jag skiter i om jag låter hur torr som helst, eller som att jag är fullfjädrad tant som bäddat ner mig klockan 21.00 och chillar med mitt te, det är hur underbart som helst.
Det är en välsignelse att slippa detta eviga tjat i skallen, att passa systembolagets tider och vara styrd över hur mycket man ska handla hem och hur mycket man kan dricka i helgen. När man får dricka. Att slippa vakna med rå-ångest över att man tydligen kände sig lite ensam hemma en fredagskväll (eller rättare sagt natt eftersom jag inte kunde släppa glaset förens morgontimmarna i en bedrövlig känsla av att känna att om jag sover får jag ju inte dricka alkohol) och bränner av en jädra massa grejer över nätet och sms. Ringer folk.

Kalla mig dåre. Kalla mig tant. Kalla mig torr. Kalla mig vad som helst.
Just ikväll ser jag så klart och tydligt den gamla Dee´s liv kontra Dee´s "nya" liv, och det är en så vacker förändring som stärkt mig något så oerhört, inifrån och som nu börjar synas utanpå också.
Det är så jädra mysigt att få va torr helt enkelt!

/Dee the tant.

Hej. Jag har för första gången sökt mig till ett forum som detta, trots att jag varit medveten om mitt mycket problematiska drickande sedan jag var 17. Nu är jag drygt 40. Så många hemska saker har hänt mig under blackouter under åren men på ytan har jag varit en någorlunda ”normal” person med utbildningar, jobb, relationer och bostad. Jag har flera gånger försökt att sluta. Och det har fungerat - i några månader. Sedan har jag känt mig ”frisk” och glömt bort varför jag slutade. Jag har då börjat dricka igen och det har gått bra ända till nästa katastrofala fylla. För tre år sedan fick jag barn. Det har varit det bästa som hänt mig och livet har varit fantastiskt. Jag har inte haft något större intresse av att bli full. Men så hände det. Min sambo och jag åkte förra veckan på semester med vårt barn och hälsade på vänner. En kväll dukades det fram förutom vin till middagen även starksprit. Jag drack. Hur det slutade klarar jag inte ens av att skriva men jag kan säga att det handlade om att jag utsatte mitt barn för fara. Dagen efter var helt och hållet fruktansvärd. Min sambo insåg vad som hade hänt. Mitt barn mådde bra men berättade för sin pappa vad jag hade gjort. Jag visste inte om de övriga i sällskapet hade sett eller hört vad som hänt men ingen sa något. Jag är nu fullkomligt paranoid. Jag är fullt på det klara med att jag på djupet måste arbeta med mitt alkoholproblem men jag vågar inte be om professionell hjälp då jag tänker att en beroendeläkare kan tänkas göra en orosanmälan till socialtjänsten. Vi har ett bra liv och mitt barn mår bra. Jag har inget alkoholbegär egentligen men jag har väldigt svårt att tacka nej. Jag behöver hjälp att på riktigt förstå varför jag har så svårt att säga nej. Alkoholen ger mig ingen ”glädje” som jag tyckte att den gav mig när jag var yngre så jag har egentligen inget behov av den. Nu är jag nästan paralyserad av ångest och vet inte vad jag ska göra. Jag har nu förstått att jag aldrig mer kan fantisera om någon sorts måttligt drickande utan jag måste göra slut med alkoholen en gång för alla. Självhatet jag känner nu är värre än någonsin. Jag skulle vara så oerhört tacksam om någon ville ge en kommentar. Jag behöver hjälp men måste verkligen vara anonym pga att jag inte vill riskera att förlora mitt barn.

Bra strategi, har själv använt den många gånger. Även i situationer då jag känner mig ledsen, fundersam, glad, uttråkad - ja i alla de situationerna som jag innan tog till A, även om instinkten inte kommer direkt nu. Detta forum är guld värt, att kunna skriva av sina inre tankar utan att bli dömd, ibland får man till och med ett eller två härliga hjärtan tillbaka eller en kommentar :)

ha en fiiiin fredag!

Berätta för oss, vi har säkert varit där du är eller kan om inte annat lyssna och finnas där för dig

Vad är det som skrämt upp dig så? Berätta litet mer. Här på forumet finns en enorm mängd livskunskap samlad. Någon kommer att kunna hålla din hand genom skräcken.

Sitter hemma, ensam som vanligt... för det mesta så gör det inget att jag är ensam. Men just i kväll så känns det så sjukt ensamt. Önskar jag hade en vän att umgås med. Men är så dålig på att fråga folk om de vill hitta på något, och nu när det inte innefattar A så är det ännu svårare.

Har några riktigt fina och underbara människor i mitt liv, men de lever inte nära mig, med dem skulle jag kunna pyssla, spela spel, promenera, kika på serier.. ja sånt jag gillar. Men var hittar man såna människor liksom? Det var bara en ren tillfällighet att jag hittade dem, pga. en mycket obskyr obsession.

Jag vet att ensamheten går över, bara jag sover så är jag ensam i morgon med, men dagarna är enkla, gillar mest att vara med mig själv och få göra det jag gillar utan att ha någon som jag måste irritera mig på. Jag är typexemplet av en ensamvarg, men jag gillar att vara social med mitt folk, inte (i min värld) ointressanta, skitsnacks-människor som inte kan eller vågar gå på djupet och diskutera saker.

Behövde bara få skriva av mig lite nu, har spacklat i köket i kväll, men har ju fokus som en fiskmås så klarar bara av att göra sånt någon timme, sen hittar jag typ en nål, som borde ligga i en låda, men innan jag kommer till lådan så snubblar jag på mattkanten. Kommer på att jag måste lägga ny undermatta, men när jag går för att hämta saxen som jag måste ha för att klippa undermattan så sticker jag mig på nålen som jag tappade på marken. På väg till toaletten för att hitta ett plåster så märker jag att alsolspriten är slut, kanske har jag någon i extragömman, då ser jag att blodet har kommit på nya matten. Måste tvätta, på med skorna och ner till tvättstuga. Oj, jag glömde ta på plåster, upp igen, trampar på nålen igen, och så fortsätter det (typ). Inte konstigt att ingen blir gjort.

Hur skulle någon någonsin kunna orka med mig, jag orkar knappt med mig själv vissa dagar *hihi*

Japp, suget var ganska starkt kan jag säga. Var nog bra att bara gå iväg en stund. Men det har släppt nu. Skönt :)

Hejja Pellis och resten av truppen! Härligt att ni samlat kraft och mod ? Jag gör vågen för er här i min ände!

Här finns en till som ligger i soffan och bara dryper av skam & skuld

Det är bra att du är tydlig mot dig själv om vad som gäller.
Jag önskar så att jag kunde vara en normaldrickare, kunna få koppla av med ett glas vin en fredagskväll efter en arbetsvecka med hård träning. Koppla av med ETT enda glas.
Tyvärr är jag ingen normaldrickare som kan ta ett enda glas och sen känna sig nöjd. Om jag inte skulle bli skitförbannad och typ sur på allt och alla, min tillvaro och hata mitt liv för att jag bara fick det där enda glaset och egentligen vill ha mer, så skulle jag definitivt ha en pågående konflikt inombords, känna skuld och skam för att jag "lyckas" dricka normalt, men allt jag egentligen vill är typ att spåra ur.
Jag själv orkar verkligen inte med detta ständiga tjat från min alkis-hjärna - jag beundrar den, om det verkligen är någon som haft/har problem, som fixar den konflikten inombords. Då är man fan king alltså.

Hur det går för mig finns att läsa i min egna tråd, det ska jag inte uppta din tråd med - här inne är du huvudpersonen! Kortfattat så går det bra :-D

Du som tränar och vill komma i form, kan du inte hänga på och springa ett lopp mot psykisk ohälsa och beroendeproblematik den 14/9, googla Flatenloppet. Jag och en tjej som var med på IRL-träffen ska springa det, vore kul att ses igen!
(Värsta träningsmoroten om inte annat)

/Dee

Jag får ståpäls och blir tårögd när jag läser ditt senaste inlägg. Fruktansvärt hur du har lidit, men samtidigt fantastiskt att du är där du är idag. Du ska ha cred för att du tar emot och tar till dig hjälpen du behöver. Så modigt! Nu blir det bättre! Kram

Fredagarna tyckte jag var tyngst i början. För mig hängde ”ta helg” ihop med att dricka vin och låta veckans stress rinna av. Jag lurade kropp och knopp genom att byta rutin efter jobbet på just fredagar. Istället för att skynda hem, snabbstäda och landa med pizza i soffan började jag göra planer och ta mig ut. Ibland något så enkelt som en långpromenad. Andra gånger stämde jag träff med gubben eller ngn unge eller kompis inne i city. Andra gånger uträttade jag tråkärenden. Vitsen var att inte landa i soffan och sakna vinet. Du låter bestämd i din strävan att hålla nykterheten, trots suget. Fortsätt så. Det kommer gå strålande. Trevlig helg!

Riktigt starkt att fly in på hemlighuset med forumet, istället för att falla. Vilken utomordentlig strategi. Den lägger jag bakom örat till någon gång jag befinner mig i skarpt läge ? Hejja dig!!!

Ett steg i taget, en dag i taget, idag är jag nykter. Jag förstår varför det är så viktigt att ha med sig och tänka på de varje dag. För framtiden skrämmer mig.. känns som att jag inte har någon kontroll. Men tänker jag på idag så vet jag att jag har kontroll! För idag är jag nykter. På så sätt kan jag känna mig stark, trygg och motiverad.
Så en dag i taget, då vet jag att jag klarar detta. Jag har kontrollen idag och på så sätt kontrollen över min framtid.

Nästa steg vet jag inte. Jag vet vad som vore klokt att göra, fast om jag har kraft att Klara av det, det vet jag inte. Idag har jag bara druckit 12 x folköl 3,5 och det börjar bli sent på kvällen. Visst ölen är slut och jag börjar bli orolig för oron som kommer snart. Men kanske kan jag lyckas somna snart. Kanske jan jag vakna utan att behöva leva igenom den värsta zonen. För mig har Alkoholismen olika tuffa zoner. Den tuffaste är helt klart att nyktra till. 1 - 14 dagars helvete kan vänta. Första dagen värst sedan trappas smärtan ut dag för dag. Men okej, de tre första dagarna är ren tortyr utan medecin. Varje dag plågas man utan att kunna sätta någonting emot. Sedan släpper det mer och mer. Efter fjorton rena dagar kan man lätt tro att det aldrig hänt. Fast det har det.

Hej
Din man verkar ha ett alkoholberoende och det är en sjukdom. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker göra för att hjälpa honom för det måste komma från honom. Du är medberoende och du behöver också hjälp. Det är hans ansvar vad han gör och han måste ta konsekvenserna av detta. Jag har nyligen själv gått igenom ett anhörigprogram då min man varit iväg på behandling. Jag som medberoende fick stor hjälp o insikt om hur det är att vara medberoende till en alkoholist.
Jag förstår att du våndas varje dag o jag vet att det tar tid att komma vidare i detta om han inte själv inser problematiken.
Jag önskar dig styrka och att du ska hitta en väg framåt.

Jag hade tänkt "vila" från möten idag men så kom rastlösheten farande vid middagstid så jag kastade mig hastigt i bilen och åkte iväg på möte iaf. Väl på mötet känner jag mig lugn och rastlösheten försvinner. Väl hemma igen så känns det ok. En dag i taget. ?

På mannen. Mitt ex, gjorde också en massa idiotgrejor på fyllan..Du känns superstark nu lim?..Jättefint att läsa om dina tankar och göromål..Det låter som din inre styrka har vuxit i takt med tiden..Jag tänkte häromdagen också på plufsigheten som blir av alkohol..Jag känner som du att kläder sitter snyggt, och att man ser en fräsch kvinna i spegeln?..Det känns som om dina steg framåt blir mer och mer bestämda..Om du minns så vacklade jag också många gånger i mitt förhållande till exet..Hade han varit full hela tiden hade separationen gått snabbare..Men ju mer semestrar och helger som söps sönder, desto närmre kom föraktet från mig till honom..Jag tror stenhårt på dig lim, det har jag alltid gjort..Stor varm kram???✨?

Va tvungen att ändra titlen, den var så deppig. Jag känner att jag behöver motivation... Jag läser mycket på forumet och det är både bra och dåligt känner jag. Jag läser om många gör samma resa som jag och för en del är det svårt. Det får mig att tvivla på mig själv. Varför är jag speciell och kommer att klara detta. För det är de jag måste intala mig själv "jag klarar detta" . Men jag är rädd, tänk om jag inte gör det.
Samtidigt som jag skriver här så skriver jag även i en egen dagbok. Där skriver jag mer, flera gånger om dagen. Jag har skrivit min vision om framtiden där och kosekvenser om jag skulle misslyckas, och vad jag gör i sånna fall. Det känns tryggt att skriva ner alla mina tankar och få ner dom på papper. Jag ska blicka framåt nu men aldrig glömma hur jag känner och tänker just nu.

Läser era hälsningar och blir lite tårögd. Tack snälla, ni betyder så mycket för mig, mer än ni kanske anar. ?

Jag mår bra, men når fortfarande inte upp till mitt "Ett ärligt försök", så jag stoppar här vad gäller mitt liv.

Dock hejar jag på er alla andra. Ni gör det så himla bra. En dag är jag också där igen, det är jag övertygad om.

Kram på er

@hoppsanjagvänder

Jo det går bra. Fick precis vänner på besök igen så jag har förberett mig mentalt på att säga nej. Men gick in på dass och tog upp alkoholhjälpen nu för att distansera mig lite. Men Jo jag har sug. Vi ska bara ge fan i det du ;)

Ikaika betyder "stark" på hawaiianska. Jag, som du, känner mig inte stark. Jag är inte längre i en relation med en suicid alkohol- och drogmissbrukare, men jag är fast med honom ändå. Kanske känner du igen dig. Hur jag vaknar flera gånger per natt och kollar mobilen med ett ryck för att se om han har hört av sig och behöver hjälp, för det händer några gånger i månaden. I början var jag beredd på helgen, nu är jag ständigt i standby.
Kanske har du också mjukt frågat om han har ätit något idag, om han har några pengar kvar och om han har jobbat. Till slut blev det inte om, utan ett faktum.
Mina detaljer: Jag är ex till en 25 år gammal kille som jag plockade upp skärvorna av för 5 år sedan. Då var han tidigare missbrukare av alkohol och ectasy, men festade "bara" hårt när jag träffade honom. Min medberoendepersonlighet kickade in direkt och jag limmade ihop honom med all min kraft tills han hade ett jobb, var skuldfri, slutade röka och drack mer måttligt osv osv. Ja, du vet hur det kan vara. Här har vi en person vars största svaghet är ansvarstagande och han kände att jag tog alldeles för mycket kontroll sista året. Nu var han piggare och han skulle stå på egna ben. Han träffade en ny som sade till honom att jag hade manipulerat och kontrollerat honom i alla år, och att han nu skulle göra allt det där som han gjorde innan vi träffades. Pang, och nu är han mer illa därann än han var för 5 år sedan. Han lider av depression och ångest och tar alkoholen, röker grönt och tar lsd som snabbaste utvägen. Vilket leder till att han får panikångest och till slut sväljer tabletter tills någon ringer ambulans. Denna någon brukar vara jag, i natt var det hans vän och min bästa vän. Det som gör så in i helvete ont är att han aldrig har haft någon familj så att min har blivit hans, och att han ber på sina knän om hjälp av psykvården precis innan det tippar över till suicidförsök. I natt ringde han boendestödets journummer och de sa att de skulle komma. Det gjorde dem aldrig. Det var bara en jäkla tur att min kompis var där för att bett henne.

Situationen jag sitter i är ett medberoende av det slag att jag torkar hans blod efter självskadande, städar upp hans lägenhet när han är inlagd, kollar honom dagligen via sms för att känna av om han är påväg ner i skiten just den dagen, hämtar honom och låter honom sova hos mig när han varit iväg och druckit och... listan är lång. Jag skulle ta en kula för honom. Det skrämmer mig så otroligt mycket. Senaste gången jag hämtade honom låste han in sig i mitt badrum, allt gick otroligt snabbt, han skulle bara duscha men jag fick tankar om att han skulle skada sig efter bara kanske... fem minuter. Jag ska inte beskriva alltsammans här men jag hade rätt och i en panikattack hostade han fram "Lämna mig inte".
Det skär inom mig på en nivå jag inte trodde var möjligt.
Så här har det varit sedan februari och nu slutligen så har jag puschats till att söka psykolog. 9/9 ska jag dit och jag vet vad de kommer säga - Du måste sluta ha kontakt med honom. Men när jag inte står där när han ingen annan har, vem ska hålla honom vid liv?

..att ha skitdagar. Det har jag idag också. Har jobbat. Och nu ligger jag i sängen och gör ingenting mer än kolla på serie. Mat? Nja, en tallrik yoghurt med müsli. Och massor av choklad. Men idag är det okej. Imorgon nya tag.