Senaste kommentarerna i forumet

Sov hyfsat... 5 timmar. Men är fasansfullt trött på morgonen. Vi har så mycket att göra på jobb. Har en klump i magen. Är det stress, sug eller bara för att jag druckit för mycket sött. Min mage börjar rätta till sig... Hade diarré dag 1-3. Blir nog inga problem att hålla idag men fruktar inför helgen. Fredag och lördag är väl dagar jag typ alltid tagit något sedan 20 års åldern... Men har man inget hemma kan man inget dricka.

Mirabelle, du har som vanligt så sant. Det triggar så mycket när fokus läggs där.

Att fokusera på något annat än sig själv är svårt för mig då jag faktiskt inte har något annat än mig själv att fokusera på. Anledningen - har aldrig vågat eller velat dra in någon i min imperfektionism och kanske skada någon. Och så är jag ganska självcentrerad och har svårt för att andra ska bestämma vad jag ska och inte ska göra.

Men nu ska jag inte hitta bortförklaringar. Nu ska jag försöka hitta det som kan ta upp min tid, men jag är i mångt och mycket "the center of the universe" i min värld. Bryr jag mig för mycket om andra så får ju de en överhand gentemot mig. Usch vad det låter sorgligt, men det är jag...

I vilket fall, i dag har jag bestämt mig för att inte dricka. Ska istället försöka sälja lite prylar så jag inte har riktigt lika mycket att bära när jag väl flyttar :)

Jag har inte klarat av att vara helt nykter sedan sist. tyvärr inte, förra veckan blev det två "omgångar" med öldrickande, och cider och nått annat. En av gångerna var riktigt hemsk, inte i mängd, utan hur jag ljög eller i alla fall manipulerade de omkring mig, åkte till ett systembolag som ligger i en annan stad, o samtidigt så passade jag på ringa ett par vänner som satt på buss på väg hit. Tajmade in allt så jag hann med fylla ryggsäcken i skuffen med öl från bolaget, och hämta upp dem på busstation, "så ni slipper åka hela vägen". föga anade de att jag kunde göra det för att jag ett par timmar senare skulle sitta hemma själv på balkongen och pimpla. En av de jag skjutsade har varit beroende tidigare. Kanske inte direkt en lögn, men ändå kände jag mig ganska falsk. Men jag VILLE JU köpa och dricka.

I alla fall, jag har hållit upp sedan söndag nu, med varierande resultat i humöret. igår tror jag var lägsta på länge. dagen gick åt må skit o sova, fundera om livet ens är värt nått. känner mig mest trött på att ens försöka just nu. Och arg på mig själv, och, ja vet inte riktigt. Men ska idag, ta en promenad, umgås med folk lite. så får vi se.

Jag vet inte om normalt druckit extremt mycket, men gissar ändå att mitt humör, ilska, ledsamhet ändå påverkas av att inte få det tillskottet i humörförändrande droger lika konsekvent som sista åren - dvs 2-3 ggr per vecka. Det har trots allt blivit färre gånger på slutet.

En bieffekt när jag dricker är att jag, som ensamstående kille, hamnar extremt mycket på filmsidor av tvivelaktig karaktär (porr), och det mår jag egentligen dåligt av, alltså, det är inte schysst att "missbruka" kroppar som faktiskt porr är. Men, det är egentligen en helt annan tråd på något annat forum. Tror dock att det är en del i min flyktmekanism från vardagen, som borde vara roligare än ett par flaskor och en skärm. Och när jag slutar med det ena minskar det andra, och säkert blir även min kropp lite nere av att inte få de kickarna heller. Men, som sagt, egentligen kanske ett annat forum.

Vin vin vin mer eller mindre hela semestern någon enstaka dag vit men inte mer. Riktigt skitdåligt! Har jag ingen karaktär? Vem behöver 6-7 glas kanske till o med 8 nästan varje kväll på semestern? Rädd för abstinens - men tror att man behöver dricka större mängder o längre tid för att fä allvarlig abstinens? Dricker inget på dagarna utan först på kvällen. Bra så men likväl trist ? sista semester veckan så måste vända blad behöver pepp o någon som vet om jag kan vänta mig kraftig abstinens vore tacksamt. Kramar till alla kämpar där ute ?

stor mjuk kram till dig !

Slutar du också nu alltså? Hoppas, så att vi kan följas åt. ?
Trots att jag känner mig säker den här gången på att jag faktiskt VILL sluta, inte att jag borde men inte kan tänka mig ett liv utan alkohol, så vet jag att det säkert inte kommer att bli lätt.

Vi är människor. När jag läser ditt inlägg tänker jag att alkoholen är något för oss som andra beroenden, beteenden, känslor är för människor överlag. Alkoholen får sina konsekvenser. Vi och våra närmaste betalar. Precisa om med allt annat tål vi olika mycket. Tankar kan få mig att fastna i känslor. Min kollega påverkas inte alls. Sociala sammanhang gör mig pigg, min son blir vansinnigt trött. Om jag lyfter bort etiketten alkoholist och tar hand om mig själv utifrån vetskapen om hur jag påverkas släpper skammen. Skammen är en anledning till att jag inte velat prata om att jag inte tål alkohol som andra. Inte velat se det själv, bara velat funka som andra. Jag vet mer om hur alkohol och jag har för relation nu. Det är en sorg och en vinst. Men inte en garanti. Jag har inte beslutat mig för hur jag ska göra efter min period av nykterhet än, 3 månader om några veckor.

Just nu provar jag alternativ, alkoholfria, som är lite festligare. Det hjälper i alla fall mig att sakta acceptera en tillvaro utan berusning.

och blev desto gladare nu. Härligt att läsa, ser ’min’ föreställning om det fina uteköket för min inre syn. Jag avskyr hettan, nu är det onödigt svalt här men vi ser fram emot de ljumma, mörka kvällarna när ljuset från ledlisten kommer till sin rätt och kröner hela härligheten på ett fantastiskt sätt. Magnifikt✨✨✨ / mt

...minns Knaskatten så väl eftersom jag körde samma tänkande som dig. Plus att vi tillät oss att dricka något glas på fredagen och/eller lördagen. Sen ökade jag på till onsdag så jag fick dricka vin ons/fre/lö. Det sjuka var att jag inte kunde tänka på något annat på tisdag för att jag skulle få dricka vin på onsdag. Likaså torsdagen. Galet? Ja helt och hållet och har insett att det inte funkar längre men har ingen lista på vad som hänt när jag har druckit. Jag verkligen längtar till på lördagkväll när jag går och lägger mig för söndagen är min dag. Vi kommer att ligga i fas. Kram på dig!

det är för mkt?
Han dricker nästan varje helg, men nu på sommaren blir det oftare, nästan varje dag. Oftast är han ju inte odrägligt full, utan går och lägger sig och vaknar i tid för att hjälpa med barnen på morgonen.

Han går ut på krogen kanske 1-3 ggr per år, senaste gången kom han hem med poliseskort då han somnat på bussen och inte gått att väcka. Polisen sa att han hade varit jättesnäll men oerhört svår att väcka. Det är samma hemma, även om han är nykter.

Jag pratade med honom igår igen om min oro, han sa förlåt för att han ljög, men det hjälper ju inte när jag vet att det strax kommer upprepas.

Jag har inte funderat så mycket på att lämna men ser att det är det tips som man får i nästan alla trådar här.
Jag undrar om han skulle fixa en separation, om han inte skulle djupdyka ner i depression och självmedicinering med mer alkohol, utan någon som satte gränser.
Hur ska man våga lämna barnen hos honom isåfall?

Och vi har fortfarande så roligt ihop! Vi är lekfulla och mår ibland väldigt bra med varandra. Men jag orkar inte ringa från jobbet på kvällen och inte få svar och inte veta om det är för att han druckit. Orkar inte få löftet att inte köpa alkohol och sen komma hem och hitta halv flaska whiskey bredvid hans säng där han sover bredvid barnen.

Vill verkligen verkligen verkligen inte lämna honom.

Har följt dig eftersom jag känt igen frustrationen du uttryckt. Men inspirerades i början av året av kraften det gav dig att renovera lägenheten! Hur har det gått med den, har du valt bort det alternativet? Har också två underbara barn som jag inte vill ska ta skada mer av hennes missbruk och otrevliga beteende mest mot mig men även mot barnen. Det har blivit orosanmält vilket förbättrat situationen på ett sätt men nu är det dags att ta nästa steg. Men det är så deppigt att hålla på med detta (testade kort Al-anoon vilket är bra). Har du några steg att ta till? Din partner verkar också svår att komma åt så att de tar tag i sitt missbruk själva. Dilemmat är ju att man inte vill ha än mer konflikter hemma om man tex ställer ultimatum. Särskilt när de inte längre ger något tillbaka mer än hushållsinkomst eller hushållssysslor alltså att kärleken och tilliten försvunnit. Är din partner en ok förälder ändå?

Hej!

Jag är i samma situation, förutom att det är jag som dricker. Jag dricker inte varje dag men rikligt på helg eller vid fest tillfällen. Vad jag kan ge som tips är att prata med henne ordentligt, men också inte vara hård mot henne. Förklara vad du känner (hon kan bli arg och försvara sig) men då har du fått sagt det du vill ha sagt.

Eftersom hon har "alkolism" i släkten så finns det nog stor risk för att hennes beroende utvecklas. Hon vet nog inte om att hon kan ha ett problem, så nämn det till henne. Du verkar ju bry dig om henne och hennes hälsa.

Hon kanske inte har problem, men om du börjar se ett risk beteende så är det nog bra att upplysa henne.

Jag är ingen expert, jag bara pratar av egen erfarenhet. Min fästman har haft konversation med mig om mitt drickande och då har jag blivit arg. Men det betyder ju också att jag innerst inne har ett problem, men vill inte erkänna. Även när du pratar med henne kanske du ska säga: Jag bryr mig om dig, jag bryr mig om din hälsa och det jag ser är inte hälsosamt. Kanske?

Jag kanske bara babblar, men det är vad jag hade viljat av min fästman. Som han faktiskt har gjort, och då har det varit lättare att lyssna på honom. Det sista man vill känna är att känna sig påhoppad.

Hoppas jag gett något positivt i mina kommentarer och att det kan hjälpa.

Lycka till.

Nej där ljög jag, inga bårar....

Uteköket är klart, återstår bara lite eljobb vilket borde bara färdigt till helgen.
Virket var nytryckt och väldigt vattenhaltig, vi gjorde ett överslag, ca 750 kg har vi burit upp för berget.
Inget besök på gymet den här veckan, lår och vader är fortfarande helt stumma.
Jag och svärsonen jobbar verkligen bra ihop, trallen på 25 m2 knåpade vi ihop på två dagar om vi inte hade haft virkesbrist vilket fördröjde det ännu en dag, vi följde tomtens naturliga former med berg, stenar och sluttningar.

Utformningen av köket kom med tiden, vi visste vad vi ville ha i den och den går i en vinkel så att två kan jobba i den.
Diskhon är rund och matas med en 12 volts pentrypump till båt/husvagn och två tankar, en för färskvatten och en för avloppet.
På den yttre väggen har vi gjort en bardisk som man kan stå och hänga på, smyckat med en ledlist som färgar panelen i önskad färg.
Toppad med ett segel och små ledlampor som lyser upp allting under seglet.

Ja det blev verkligen toppenfint och alla fick vara med och bestämma hur de ville att det skulle se ut.
En ide' som fick sin grogrund i bubbelbadet i vintras, vad ska vi ha för projekt i sommar vid stugan?
Egentligen så är det en liten brytning mot hur övrig standard är vid stugan, den är för fin och påminner lite om en bar utomlands.
Frugan har gnuggat sina händer och det ser ut som i inredningstidningarna som hon har haft som en förlaga.
Nä nu kan hon inte klaga längre, nu hoppas vi på att vi kommer att använda den också, annars vore det slöseri med tid, plats och pengar.
Det sitter en vinkyl i ett av underskåpen, en av hyllorna får bara innehålla alkoholfria alternativ, så det så!

Nu väntar jag bara på att en trästicka i armhålan ska plutta ut med varet, svärsonen envisades med att välja sågat virke istället för hyvlat och tryckade stickor är ganska så jobbiga att få ut med infektioner som följd.
Den måste ha kommer till när vi bar upp virket upp för alla trappor.
Visst var det som varmast när vi byggde, svettades floder, nu är det för kallt att sitta ute om kvällarna.
Och det blodet som inte spillts genom alla skärsår tar gärna myggorna hand om.

Ja det är som det brukar vid stugan, vi sliter och släpar, bygger och renoverar, har fullt med småsår och är ständigt skitiga.
Frugan är delaktig i besluten men sköter markservicen, utan hennes hjälp hade det inte flutit på så snabbt, så hon har absolut en del i byggandet, måhända att det är en klassisk könsroll, men det fungerar för oss, att växla uppgifter hade inte funkat.

Snart stundar kvällar vid det nya uteköket och förhoppningsvis ljumma kvällar också.
Är inte rädd för att alkoholen kommer att flöda obegränsat, då de som dricker alkohol i den här familjen bara har druckit ytterst små mängder vid två högst tre gånger per vecka på semesterveckorna.
Någonstans vill jag ändå påstå att min nykterhet påverkar de i min omgivning, jag var en av de som tidigare drog med mig folk i fyllan.
Folk får gärna dricka, men jag vill inte ha en fylla i min närhet, då har konsumtionen gått i överkant.

Saknade ni min söndagskrönika i helgen?
Jo då, jag skrev en lång rackare, men min internetleverantör behagade sig att uppgradera systemet på natten, och när jag var klar klockan 02:45 så ....plopp två timmars dikterande försvann rakt ut i cyberrymden.
Hade frugan varit vaken då hade hon fått höra många raljanger av svordomar men jag mumlade de ganska så lågt ändå.

Man rår inte på allt, men det man kan, ska man rå på.
En förändring av sina dryckesvanor är en väl värd investering, och även om den misslyckas så var tiden man lade ner på den lika mycket värd.
Förändringar är bara jobbigast i början, sen har den blivit en vana och till slut en självklarhet.
Ensam kan visst vara stark!

Tjing!

Berra

Kom till Jesus. Han sade till den lame, ta din säng (rullstol) och gå... ? Förlåt. Nu tror jag jag lyckades stöta mig med varenda människa på forumet. De okristna känner att de blir tvångsfrälsta och de troende känner att jag driver. Förlååååt men jag var bara tvungen... Själv är jag ju troende (till mina ateistiska religionsfobiska föräldrars stora förtvivlan). Så litet halvt allvarlig är jag när jag säger kom till Jesus. Fast jag menar mer att hitta något som är större än en själv. Något som är så viktigt att det där med mat, vikt och kroppsnoja (till och med det egna jaget öht) hamnar ute i periferin. Om du har läst min tråd så vet du att jag också tampats med ätstörningar i livet. För mig är enda sättet att hålla de demonerna utanför mitt liv att fokusera på något annat än mig själv. Nu ska jag bry mig om mig själv, träna, äta rätt, må bra... Allt sådant fokus på me myself and I kickar igång ätstörda tankeverkstaden. Trist, men ändock min sanning jag måste förhålla mig till.

Välkommen hit! Det låter som om du går genom mörka, djupa vatten just nu. Hoppas att du kan hitta litet hopp och framtidstro här. Ofta är det allt som behövs, vetskapen att ljuset i tunneln väntar litet längre fram. Det går att ta sig dit, ett andetag i taget. Kram

Jävlar vad härligt att höra!!!! Grattis! :)

Sitter uppe och kan inte sova.. kom på en sak som jag bara måste skriva ner.

Hoppas ingen tar illa vid, det är en metafor för mitt liv.

Så här går tanken, typ:

"Jag känner att jag alltid haft ett handikapp, ja ett fysiskt handikapp, fast det är ju självklart bara mentalt. I hela mitt liv, sen jag var ca 9 år har jag haft ett osunt förhållningssätt till mat. Har jag inte ätit för mycket så har jag ätit för lite, spytt, heltsätit, unnat mig för mycket, bantat, svält mig själv. Ja allt i större och mindre former. Allt har kretsat kring detta - ALLT. Det känns som att detta problem och kroppshetsen som detta har varit orsaken till, är och har alltid varit mitt största handikapp, som en krycka. Var alltså typ från början lite halt på ena benet. Det funkar ju att gå med en krycka, men klart det är jobbigt.

När jag började röka så var det också en krycka. Att försöka gå på två kryckor är väldigt jobbigt som ni alla vet, speciellt eftersom man måste skutta om man är halt på båda benen. Det blir med tiden så jobbigt att man måste åka rullstol, som sedermera är nästa steg.

Rullstolen är alkohol för mig. Allt annat förlorade viktighet. Jag slutade röka, men satt fortfarande i rullstol. Jag började äta hälsosamt, men satt fortfarande i rullstolen så inget höll lägre än någon månad. "

Kanske väldigt mycket babbel, och det känns som att jag borde fila på denna, men fick bara ett infall och skriver utan att tänka.

Det finns även någon metafor för att ta sig ur detta och sitta i rullstol medför att man aldrig tränas för att gå, som kan kopplas till mitt liv och att jag aldrig ahr tränats till djupa sociala relationer pga. att jag aldrig känner mig tillräcklig för andra... det tar vi inte nu :)

Fortsätter i morgon, nu bör det sovas,

Ska försöka sova nu... 4 dagar... Check

Grattis till 7 dagar.... Kämpa

Tror att vi år samma årgång med tanke på ditt nick, Efter tre månader alko fri tidigare i år så vet jag man blir fräschare snyggare o framförallt MÅR så mycket bättre!! DIT ska du o jag tillbaka o det snart ??
Ja livet är inte lätt med sommar o sol. Själv har jag levt för mycket sommar -
Sol o vin men nu fasiken kommer jag igen ? styrkekramar till dig!

Ja det är inte lätt att veta vad man ska göra. Bra att du hittat hit och fortsätt skriva här så kommer du få många goda råd och tröst. Det är ju så att ingen kan tvinga någon annan att sluta dricka, om inte personen själv vill. Jag har levt med en man som dricker och där det eskalerat de senaste åren. Han kan inte sluta, så han väljer bort vårt liv tillsammans som vi levt ihop i 20 år.
Du sa att din mamma skäller och ör otrevlig mot honom. Lite kan jag förstå det. Man blir sur och irriterad när man hela tiden ska ta hand om någon som dricker. Man blir känslokall till slut.
Det finns anhörigstödjare genom kommunen. Där kan du få prata av dig så du slipper bära på detta själv.

Såg din favoritleksak jag undrat vart den tagit vägen under byrån ikväll när jag låg på golvet och stretchade efter löpträningen.
Den måste ha åkt in där under när vi lekte sist.
Det är så tomt här hemma utan dig.
Så förbannat tomt. Och tyst.

Igår hämtade jag hem dig från djursjukhuset.
Det satt fullt med hundar, mattar och hussar i väntrummet när jag gick fram till receptionen.
- Jag ska hämta min hund, sa jag och fick lämna mitt personnummer och ditt namn.
Efter en stund kom sköterskan ut med en liten pappkasse med din urna i, jag vill sprida dig på din favoritplats. Hela väntrummet drog en suck av vad jag tror var medlidande sorg, om de ändå hade kunnat låta bli att stirra så storögt på mig när jag stod där med kassen i handen och tårarna som trillade nerför mina kinder.
När jag kom hem gjorde jag en egen liten plats till dig på min byrå, tände ett ljus och viskade att jag älskar dig. Idag satte jag dit din favoritleksak också, en gul anka som piper när man klämmer på den, som har två stora blå ögon och ett fånigt leende som nu står där och ler mot mig där jag sitter i soffan med mitt sova-gott-te och datorn i knät, snorpapper bredvid.

Jag saknar dig.
Jag saknar din doft i din lurviga päls.
Jag önskar att jag kunde få borra ner mitt ansikte i din stora krage och andas dig.
Jag saknar ditt sällskap, det där trygga, rofyllda sällskapet som skänkte mig en mening med min tillvaro.
Jag saknar att kunna få känna att min tillvaro gick ut på att ge dig det bästa, att med omsorg och ren, villkorlös kärlek kunna få älska dig kravlöst.

Min absolut bästa och mest trofaste vän har jag förlorat, men jag vann en sån ren och oförstörd kärlek och vänskap.
Min allra längsta vänskapsrelation som började som ett litet frö och som slutade mitt i en sådan vacker blomster den där dagen i början på juli, vårt band var nått alldeles extra och du har stått vid min sida i vått och torrt och aldrig vikit, aldrig dömt, bara älskat.
Och för dig blev jag så stark.

Vila mjukt.

Jag mår så jävla bra va. Det tunga i huvudet har nästan försvunnit, jag har ätit vitaminer och jag har varit ute och träningscyklat 1,2 mil. Så mycket energi. Jag har känt mig klarare i huvudet också. Så himla skönt. Men än är det inte över. Jag försöker förutse farorna som kan komma och ta lärdom av alla visa ord jag läser här inne.

Jag tog även dagen i akt att berätta om mina alkoholproblem för mina föräldrar. Jag var så himla nervös och skämdes något så fruktansvärt. Men dem förstod och berättade om att att släkten har sin del av alkoholister och att dem var jättestolta över mig att jag tagit det här beslutet och del tror på mig. Även att jag hade insikt nog att sluta i tid. Fick höra en del historier om släktingar och dit vill minsann inte jag.

Förmiddagen var faktiskt lite jobbigare. Jag kände ett sug i halsen, precis som när man inte snusat på ett tag. Men det var inget starkt begär. Sen rannsakar jag min morgon. Kom på att jag bara drack kaffe. Och jag kom återigen på att jag läst att vissa människor med alkoholproblem kan missförstå törst och alkoholsug. Pang boom, brände ner 4 glas vatten. Suget borta efter en stund. Hinkar vatten som en flodhäst i övrigt känns det som, väldigt mycket mer än innan. Trippelt skulle jag tippa på.

Då laddar vi för natt nummer tre och en ny dag 4.

För det första. Ett stort tack. För det andra. Väldigt tråkigt att höra det faktiskt. Grejen är att man blir så arg att det är så och att man inte kan fatta att människor är såna. Man vill inte inse det själv heller. Även under det året som jag eskalerade så fnäste man åt andra och tyckte dem var helt galna för att dem drack så mycket. Man ser inte sitt eget problem. Jag gjorde inte det iallafall. Man blundar för det så jävla hårt. Jag hoppas verkligen att din anhörig kommer tillrätta med problemet.

Frågan är om man kanske inte skulle kunna visa den personen den här sidan, i syfte att visa andra människors berättelser här i forumet? Jag vet inte. Jag vet inte hur jag själv hade reagerat.

Jag har precis fyllt 27 år och min pappa har druckit så länge jag kan minnas. När mina föräldrar var tillsammans hade mamma koll på honom så han kanske enbart drack på helgerna men efter de skiljde sig när jag var runt 6-7 år så har min pappa druckit var och varannan dag. Om det har varit något speciellt en dag där han behöver köra bil eller liknande som kräver att han är nykter har han klarat det galant. Han har även klarat av att arbeta utan anmärkningar hela sitt liv och blir mest lugn av att vara full (därav "lugn-alkoholist"). Det jag minns som varit jobbigt som liten är att jag skämts och inte velat ta hem vem som helst och att han inte kommer ihåg saker som vi pratat om dagen efter. Och så klart är det ju läskigt som barn att se sin egen pappa förändras utan att förstå varför. Under de senaste åren har han gått upp mycket i vikt och fått mer arbetsskador så han har börjat dricka mer. Från starköl till ren sprit. Han har perioder då han varvar och nu är han pensionär och det känns som att han givit upp hoppet om att det kommer bli bättre för honom (om han ens någonsin hade ett hopp om det, hans pappa drack mycket under hans barndom). Han och jag har aldrig pratat om hans drickande fram tills förra året då en obehaglig incident hände där jag trodde att han ramlat och slagit sig så illa att han mist livet. Då uttryckte jag dagen efter att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att han drack så mycket, speciellt när jag vid det här tillfället var ensam med honom så om han hade skadat sig hade jag behövt ta hand om honom ensam. Det jag minns av hans svar är att han tyckte det var väldigt tråkigt och jobbigt att höra att jag tyckte det var jobbigt. Att han inte brukar dricka fullt så där mycket. Att han är ju alkoholist (vilket var första gången han uttryckte det för mig). Han har även vid flera tillfällen tidigare slängt ut sig att han ändå inte kommer leva så många år till pga sin hälsosituation. Han tar medicin för både levern och blodtrycket. Mamma har ett aggressivt bemötande mot honom, skäller på honom vid alla tillfällen hon kan ta. Min bror är som min far och pratar inte känslor och jag känner mig låst då jag inte vet vilken väg jag ska ta utan försöker mest finnas där. Men nu när det är så tydligt att hans plan för sin pensionärstid kommer vara att äta och dricka gott tills han stupar känner jag att jag behöver råd om hur jag ska tackla det. Jag känner ett otroligt ansvar då jag älskar min pappa och vill ju såklart att han ska leva så länge som han kan.