Senaste kommentarerna i forumet

Tack för välkommnandet och alla svar.
Nä jag kommer att behöva klippa det helt, har min flickvän som stöd. Men jag kommer att ta hjälp av vården, ev börja med antabus eller något annat preparat.
Alkoholen har orsakat alldeles för mycket skada för dem runtomkring mig och jag själv. Ångest varje gång jag har druckit, blää hatar det här livet med alkohol.
Sen är det väl det där med att försöka hitta på nåt annat, man hade ju kul innan alkoholen som sagt, så det är väl bara å försöka hitta dit igen. På nåt sätt...

När jag har frågat min f d man efteråt om han menade det han sa på fyllan, så säger han att han inte gör det.
Men det hjälper ju inte mig att han tar tillbaka det han sagt, det sätter sig ju i mig ändå.
Så jag valde att inte ta det längre och nu är vi skilda.

Att bli singel efter ett lååångt äktenskap är ju inte helt lätt. Jag tycker att det känns väldigt overkligt fortfarande, men det kanske inte är så konstigt eftersom vi var tillsammans 28 år och vi skilde oss för precis en månad sen. Jag tänker att jag tar en period i taget och just nu tänker jag fram till hösten, inte mer. Det blir för stort och oöverskådligt om jag ska tänka för långt framåt. Så jag sätter kortsiktiga mål för mig själv och är glad när jag lyckas ta steg framåt och försöker ha tålamod med mig själv när jag inte lyckas alla gånger.
Har du några bra mål att sträva mot?

Jag vill verkligen prioritera livet framför ett jobb som dränerar mig på energi. Har haft en fin vinter där jag genom KBT fått bra insikter. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra men bollen är i rullning. Imorgon är det arbetsdag igen. Har lite funderingar om hur jag kommer vidare men inget konkret ännu. Vi kanske kan stötta varandra.
/Mrx

Vilken träffande liknelse... Jag blir så berörd av din text. En stark människa kan knäcka sig själv när man försöker leverera litet till... Ibland behövs tröst istället för hejarop. Det är ok, till och med hälsosamt att ge upp ibland. Om man åtminstone kunde lära sig att trösta sig själv, istället för att bita ihop och kämpa hårdare.

Det är absolut inte något straff du upplever. Det är en känslomässig kris till följd av att du inte blir validerad i de mellanmänskliga vuxenrelationer som är av största vikt i ditt liv just nu. Din sponsor pratar som hon har förstånd till. Du jobbar på din nykterhet när du tar hand om dig själv, oavsett om det är på stranden eller på ett möte. Poängen är att du känner efter vad DU vill och behöver och agerar därefter istället för utifrån satta förväntningar. Kram på dig vännen.

Testa en helvit period. Och om du väljer att börja dricka i tex sociala sammanhang efter det, så håll noga koll på vad som händer. Lätt hänt att det snart blir för ofta och för mycket igen. Jag har nog trott att jag är så som du skriver... Dricker för ofta och mer än jag tänkte, men ”behöver” inte alkohol, känner inget sug. Livet är bara tristare utan. Med några ”vita resor” i bagaget inser jag nu att det ligger mycket mer ”behöver” bakom drickandet än jag trodde. Kanske inte på ett fysiskt plan, men psykologiskt. Nåja, jag skulle ju inta svamla om mig nu, utan önska dig välkommen :) Hoppas du ska trivas här!

Känner så igen det du skriver om att känna att man inte riktigt ”platsar”... Man har ett bra liv, utbildning, jobb, äger sitt eget boende och sommarhus, kör tunt i bilen man ville ha och inte den man ”hade råd med”, ingår i en kärleksfull stöttande familj, har aldrig gjort bort sig illa eller självsaboterat genom alkoholen... Och ändå har man såpass stora alkoholproblem att man bara måste sluta... Det går inte ihop i mitt huvud. Kanske skulle jag placeras i gruppen du nämner... De där som dricker några glas för mycket på helgen och känner skuldkänslor över det... Men nej. Visst, det är så jag GÖR, men i mitt hjärta känner jag att problematiken är så mycket djupare än det konkreta beteendet. Det finns en sådan själsomskakande desperation bakom beteendet. Det är svårt att förklara när jag inte riktigt förstår det själv. De dagar jag har extra svårt att få ihop bilden av mig själv som missbrukare försöker jag tänka, so what? Man MÅSTE inte vara alkoholiserad för att sluta dricka. Det finns inget inträdesprov att passera. Vem som helst som vill sluta dricka får sluta dricka. Så det så.

Ja, det ska bli en fin fortsatt söndag. Absolut!!

Med Linneskjorta och balla glajor...... och en packe nödraketer och gråten bakom solbrännan. Jag har sånt medlidande med dig och hoppas att du tar den där tatueringen snart. Det är du sannerligen värd!!

Sänder lite tröst, lite förståelse och dessutom uppskattning för en fin och ärlig text.

Han är i en period då alla är tattare. Känner lite oro över att han har gett sig ut i båten full....
Ska gå ner och se om båten är tillbaka senare i kväll, då vi inte bor ihop som tur är. Han är inne i en aggressiv period. Trött på alla som säger att jag måste få honom att sluta supa. Om det vore det enklaste som anhörig så skulle vi knappt ha några missbrukare.
När jag blir ledsen över hans missbruk så får jag höra att jag är psykotisk.

så glad jag blir att du känner så? jag ska genast gå in och läsa din tråd. jag har inte hunnit ta tag i meditationen men efter en tokintensiv vecka tror jag minsann att kommande vecka kommer bli så mycket bättre så tusen tack för tipset, jag börjar med att testa den.

Min söndag har inte varit så bra då det blev för mycket bubbel i glaset igår när vi var på en stor fest. Konstigt nog har jag inte så stor ångest som jag brukar, förstår inte det, kanske kommer... Har pratat men min fina man och jag känner att det är dags att lägga in en växel till och köra helt alkoholfritt för en tid. Drömmen vore att jag kommer få känna av så mycket fördelar att jag aldrig mer vill stoppa det där satans giftet i min mun igen.

Önskar alla krigare en fin fortsatt söndag.

Kram
//Liten tjej?

Hur hanterar man alla elaka saker dom säger till en på fyllan. Och menar dom det dom säger. Det är något som jag har funderat på.

Vilket fint inlägg! Tack Vinäger

Hon tjatar fortfarande. Jag har ringt psyket eftersom han fuskar medicinen, och talat om att han har självmordstankar. Blev hänvisad till polisen, pratat med dem om läget. Ringt och pratat med avgiftningen. Jag känner att jag har gjort allt jag har kunnat. Han är nu full ute på sjön. Polisen sa att jag skulle gå ner i kväll och se om båten är kvar. Jag kan inte göra mer.....
Han ringde sent i går kväll men jag orkade inte svara.
Jag måste få tänka på mig själv också.

"Din kamp är precis lika tung som någon annans", så skriver Amanda till mig i ett inlägg och fortsätter med att förutsättningarna inte ändrar på det faktum att kampen mot alkohol är ett helvete för oss alla.

Dessa ord gjorde mig rörd och lite lättad. Jag har alltid haft dåligt samvete för att jag fortsätter att trilla dit, trots att jag egentligen har det så bra i livet. Sedan jag avslöjade allt för M för drygt ett och ett halvt år sedan har jag dessutom haft full stöttning. Jag upplever att jag är sämre än andra för att jag inte klarar av att sluta. Har förståelse och känner uppriktig empati för många av er här, men aldrig för mig själv.

Hittade nedanstående text från ett av mina inlägg i höstas och väljer att klippa in det:

"Varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som liksom min man tjänar hyfsat, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡"

Som sagt, detta skrev jag i höstas. Mycket av det stämmer fortfarande. För mig och vissa andra verkar resan mot nykterheten ta lång tid.

Men vi ger aldrig upp, det är det viktigaste.

Ha det gott alla krigare, var ni än befinner er på färden.

Kram

Men det gäller att försöka sysselsätta sig med något annat. Idag har jag chattat hela dagen och fört bra diskussioner samt lagt något spel på GS75. Vips är kl över 16 och jag har inte ens tänkt tanken på en öl ännu :D Känner mig dock rätt lugn inombords idag så :D

Du får klippa det helt. Trappa ner om nödvändigt. Antingen ta några vita månader och nytt beslut sen, eller så kapar du på obestämd framtid. Innan du började dricka så var livet ändå rätt kul ibland. Dock med alkoholen kunde man få det där lite snabbare och varje dag etc. Det är så enkelt att snöa in på just att "vad ska jag göra nu", och sen sitter man där med lite alkohol. Det är ju en genväg istället för att sticka ut och springa en runda. Det är jobbigare men det ger helt klart ett bättre välbefinnande redan samma dag! Vi gör ju oftast inte det som hjälper oss i längden utan tar quick fix alltid!

Kände mig ensam i dag. Mannen undrade om vi kunde träffas. Åkte ut och åt med honom. Det första var han sur. Men sedan lättade det. När kag träffar honom så brukar jag känna glädje när jag åker från honom. Skönt att inte behöva leva med en sur och irriterad man. I dag kände jag bara tomhet. Ingen glädje alls. Vi har ingen glädje ihop längre. Jag ser inte hans fyllor längre, han ringer aldrig när han druckit. Vet inte om han tror att jag tror att han nu lever nyktert. Men det har ingen betydelse längre. Jag måste bygga upp mitt liv. Vet ibland inte hur, bara.

Du har verkligen gjort dig förtjänt av en dag på stranden för det mår du bara bra av.
Din sponsor tänker fel när hon säger så till dig tycker jag. För inte tror hon väl att du dricker på stranden!?
Stå på dig, du har varit grymt stark och duktig denna månaden!!?????

Kramar
???

Det här är något jag tänkt på och som jag och min vän resonerade runt på vår långa vandring igår:

Temat är tröst.
Både jag och min vän är rätt kapabla personer. Som kämpar, som står upp, som inte släpper rodret i stormen. Men när seglatsen blir för farlig, när vinden sliter i roder och segel och man inte längre vet vad man ska ta sig till, drabbas man av hjälplöshet. I det läget vore det fel att säga; kämpa på nu!! Bättre kan du!! Du klarar det här med! (korsa Atlanten eller hålla sig nykter eller vad fan det nu är man pysslar med).

En stark människa kan knäcka sig själv när man försöker leverera lite till, när det ropas "Kämpa mer, ge inte upp"!! Det är då vi behöver medlidande och tröst. Nån som säger: Det är okej att reva seglet. Ta dig i hamn, innan du förliser. Det är det man behöver. Tröst och medlidande gör att man inte känner sig värdelös, utan förstår att det är klokt att ge upp ibland. Samma i den bransch jag jobbar: Det finns bot och lindring, men när det kommer till trösten så lämnar man människor ensamma i sin förtvivlan. För att man inte kan? För att man inte vågar? För att det inte är ens jobb??

Det är ur trösten och medlidandet som hoppet och de nya försöken hämtar sin näring. Det är i det ögonblicket man slutar prestera och känner en värmande nåd. En del kallar det för Guds Nåd. När vi slutar upp att känna oss helt ensamma. Mycket vackert så.

Jag önskar er en fin dag där ni kan tänka på att ur trösten kommer styrkan. Trösta er själva och andra. Vi behöver det.

Men gud straffar inte, kanske din sponsor vad vet jag.
Men vi ät i början av nykterhet och måste hitta våran egen kraft och väg.
Att välja sponsor måste ju vara lika svårt som att välja partner.
Jag vet ju inte hur det funkar men det känns som ni inte talar samma språk.
I min värld är gud en kraft jag även kan nå på stranden, nu säger ju inte jag gud utan energi men det spelar ingen roll så länge jag inte flyr. Kram Strulan

Nä, det vart inte särskilt måttligt i fredags. Det vart lite för mycket. IGEN.

Men jag har fått stöd och stöttning av vänner och familj. Tar aktivt kontakt och blir så glad att de vill umgås med mig. Jag är inte helt körd. Världen är till för mig med. Det känns fint. I lördags en längre vandring med en vän. Idag ett fint samtal med min lillasyster som jag förlorat kontakten med. Hon har krävande jobb och små barn. Jag har haft fullt upp med mitt. Hon sade att hon saknade sin storasyster och att vi ska ses och göra nåt trevligt. Det värmde verkligen. Idag kommer min bästa kompis förbi. Vi har varit vänner i 30 år. Ibland mer, ibland mindre kontakt.

Det är tydligt för mig hur viktigt det är att nån säger att man är bra. Att man duger och att man gör bra saker i sitt liv. Det gör att man får lite distans till det där med Alkoholdjäfvulen. Just nu har jag en kluven inställning till alkohol. Det känns liksom inte glamoröst längre. Eller såhär: Mitt liv känns jobbigt och jag själv är skör och osäker på väldigt mycket som jag tidigare inte tyckte var nån "deal". Så nu får det bli helnyktert ett tag igen. Tills det känns lite lättare och lite självklarare.

Ja, just så kan det kännas. Inget roligt alls. Jag tycker att det blev lite fel med din sponsor. Alla måste få gå sin väg, för det är det enda som funkar. Även om vägen är krokig. Även om man vill vara en dag på stranden och få strunta i att fokusera på arbetet mot nykterheten. Nära och kära är dels ett stöd, men även de som berör en mest när det kommer till jobbigheter. Jag känner igen det där med att allt går som en dans, man är motiverad och känner sig duktig. Sen vips, så rasar man och hamnar under ytan.

Just pekpinnar kan vara förödande just då. Men tänk att det är DIN väg, inte din sponsors väg. Inte din mans väg. Jag tycker du ska stå på dig. Du har gjort en otroligt stark vändning i ditt liv. Du har stöttat andra på forumet och du har inte släppt greppet. Det är det som räknas.

Sjukt att lösa trådarna i detta forum. Tankar och känslor som man trodde sig vara mer eller mindre ensam om.