Senaste kommentarerna i forumet

Idag ska jag jaga öppen vården och se om dom har någon hjälp för anhöriga.

Ja ni har rätt båda.
Det är sjukt att det går så upp och ner, suget alltså.
När det kommer typ en gång va fjärde dag numera, då är det så stark och lockande att det är läskigt.
Ja morötter, den stora är hälsan och glada barn. Hitta tillbaka till gamla vänner osv..
Men det behövs nog mer, spara pengarna och resa med kidsen är en ide jag har.
Shit dottern på snart 17 är ute med sina vänner, hon och två tjejer ska sova här..dom kommer först 03.30 ??
Tror ni jag kan sova innan dess, inte en chans...så ligger och läser här i stället ??

Som alltid. Tröst och medlidande. så viktigt för att orka gå vidare. Hämta näring....finna nåd, så vackert formulerat. Jag hoppas du kan finna tröst och slutligen känna den nåd du verkligen förtjänar.
Allt gott till dig❤

Men den gick alldeles för fort, jag hann inte med, vart tog den vägen?
Att fem dagar kan gå så trögt, när två bara rasslar iväg, det är orättvist!

Det blev som vi önskade, en hel helg helt själva, jag menar verkligen själva, inte en själ mötte vi på hela helgen i stugan.
Inte ens en granne som passerade på stigen intill, de enda vi såg var de som satt i båtarna på andra sidan viken, och då genom en kikare.
Ja det var skönt, och jag fick massor av saker genomförda.
Det blev en minimal helg, det enda vi handlade inför helgen var en köttbit och grillkol, resten fanns i kylen, så lite packning har vi nog aldrig haft.
Vi åt när vi kände för det och gick och lade oss när vi var trötta, inget som styrde oss, vi bara ”va”, och det kändes så avslappnande.
Oljade ca 70 kvadratmeter trall i bara kalsongerna, det är lättare att få bort oljan på bomull än syntet.
Bytte lager på båtkärran som stod på ön intill, där det finns bilväg, däcket satt helt löst när vi skulle sjösätta så det var i absoluta sista sekund.
Armar och händer helst svarta av gammalt hjullagerfett mötte jag waxholmsbåten, jag satt kvar i båten och torkade mina händer medans folk klev av och på, folk i aktern stirrade på mig, och jag stirrade tillbaka, och jag undrade vad de tänkte just då.
De var finklädda för att hälsa på någon ute på någon skärgårdsö, där nere i roddbåten satt jag med solblekt rufskalufs, en skitig t-shirt och oljiga händer, det måste vara en sån där skärgårdsbo, tror jag de tänkte, vilken miss haha!

Just nu hettar det om min axlar, de lyser lite grisrosa och pelarfläkten vid sänggaveln rasslar illa men det fläktar skönt i sovrummet.
Frugan brukar inte bli lika lätt solbränd, hon beskådar avundsjukt min gyllenbruna panna, men tröstar sig med att jag är ju närmare solen eftersom jag är mycket längre än henne.
På vägen hem tog jag med pantkassen, den innehöll två flaskor och en Petflaska, glasflaskorna var mina, båda gingerbeer som jag tog till middagen, det andra var en läskflaska som jag tog slatten av.
Frugan tog två glas rött under hela helgen, resten var bubbelvatten med drivor av isbitar, vi har tre sodastreamflaskor som ligger på kylning konstant i kylen, jag tror jag fyllde dem tre gånger om, dvs nio liter bubbelvatten, två personer två dagar.
Ja ni förstår att det har varit varmt och massor av sol, jag satte mig en stund och vilade bredvid frugan i solstolarna, men bara för att fundera ut nästa projekt, hmm var sätter jag plintarna till lilla trädäcket?, hur mycket sten måste jag spätta bort?

Jo jag är en rastlös person, har ett behov av att skapa och laga, fixa och dona, men bara när jag själv får bestämma.
Jag mår bäst när jag får lufsa runt och trilskas med mina egna huvudbryn, hur löser jag detta?
Vet inte om jag har skrivit om det förut, men en grej som jag löste på ett lite ballt sätt för några år sedan.
Jag hade en kanonbra strålkastare som man behöver härute i det kolsvarta ölandskapet.
Problemet var att dess blycell hade förlorat ganska så mycket av dess vatten, och det måste vara destillerat vatten och fungerar således inte med vanligt kranvatten.
Så hur löste Berra detta då, självklart så byggde han en destillationsapparat med hjälp av en vattenkokare, trädgårdsslang och ett isbad.
En timme senare hade jag fött fram dessa en och en halv deciliter så jag kunde fylla på blycellen med.
Tyvärr så sket det sig ändå, då blyaccens väggar hade torkat ihop, men ändå!
Ibland måste man vara uppfinningsrik och lösa problemen på plats.

Mitt uppe i alltihopa så tar jag ibland en mental paus, ställer mig tyst och låter naturen få ladda mina batterier.
Lyssnar till fågelungarnas tjatter ifrån en av fågelholkarna när mamma eller pappa flugsnappare kommer med en insekt i näbben.
Svär över en skogsmyra som tagit sig ett bett ur en av mina stortåar, det svider jättemycket.
Myggorna som ser mig som helt försvarslös när man tar kvällskissen.
Små gröna larver som kommer neddinglande med en tunn tråd från ekens grenar.
En enorm bamsegeting som flyger in genom det öppna fönstret och med vingslag som låter som en helikopter, bztmrrrr...
En mås som låter som den sade ööööl, öööööl, när det visade sig att det var varningslätet för en havsörn som den förföljde.

Som ni säkert redan har förstått, så var denna helg helt i min smak, en tid för laddning och rekreation.
En bit bortom all civilisation, där livet ter sig enklare och i harmoni med naturen.
När man inte är hemma och där dagarna mellan duscharna är betydligt längre, där t-shirten är fylld av fläckar och små hål, shortsen likaså.
När man inte står ut med hettan lommar man ner till bryggan slänger sig i det iskalla havet med de kläder man har på sig, kliver upp till stugan och frugan tittar över sina läsglasögon, kunde du inte ha bytt om till badbrallorna frågar hon snällt?
Äh svarar jag medans jag hänger kalsongerna över räcket, nu slapp vi ju en tvätt, och byter till de andra kalsongerna som har hunnit torka.
Ta en ren(are) tischa och fortsätter grotta med det jag höll på med innan, håret fortsätter vara lika blött senare men då av svett istället.
Tar en tur mot bryggan igen, frugan har redan listat ut vad som är på gång, ska du tvätta ropar hon...
Jo tänker jag högt för mig själv, men den här gången följer nog sandalerna med i doppet, så skitiga som de hann att bli.

Mot eftermiddagen idag kom paniken krypandes, stod på berget och tittade ut mot sjön, jag måste lämna allt det här igen.
För vad?, att återigen kuvas av mitt arbete under fem dagar.
Men jag vet att jag har längtan kvar i mitt bröst, och på fredag eftermiddag kommer det två nya svarta streck på asfalten,
Det är rivstarten när vi far till stugan igen.

Det är lite märkligt hur längtan förändras med nykterheten, förr längtade jag bara till helgen för att få kunna dricka obehärskat igen.
Nu längtar jag av helt andra anledningar, de som jag precis har nämnt om här ovan.

Livet har sina guldkanter, om man väljer att se dem, istället för den guldfärgen som sigillet har på flaskan.
Två timmar vid paddan, och klockan hann ändå slå måndag, jag måste börja ännu tidigare nästa söndag.

Tjing!

Berra

Jag ska ta ett snack när han har nyktrat till om han då hör av sig. Jag kommer inte att ta första steget.

Idag är det en vecka i nykterhet. Veckan har innehållit mycket löpning men idag var det vilodag och den visade äntligen igen vad som komma kan. Känslor av glädje, hopp och framtidslust.
Ni vet det där första glaset med alkohol man tar på dagen, när man kanske väntat några timmar för att det ska bli lite mer rumsrent och sen får man tillslut sätta sig med det. Man sjunker så djupt och skönt ned i sin position och maskineriet varar ned till lätt tomgång och du kan äntligen bara vara, i alkoholdimman...
Precis så mådde jag i morse, helt nykter. Vaknade först i familjen, runt 07:30, skönt utvilad och väckt av sin egen kropp som sagt att den sovit klart, kaffesugen. Smög upp för att få några minuters egentid och startade bryggaren. Gick ut i det redan heta och kvav uterummet och öppnade upp dörrarna mot trädgården. Sval frisk luft virvlar in och jag sätter mig i soffan. Tar de första sipparna av kaffet och sjunker djupt ner i den mjuka dynan. Fåglarna kvittrar nästan jobbigt intensivt men det kan jag bara inte med att störa mig på. Blundar, NJUTER.
Efter en stund tittar min annars mest morgonpigga 5-åring ut genom altandörren med sina nyvakna ögon och nakna gosiga barnkropp och jag blir glad att få sällskap. Han kryper upp i soffan och vi myser och småsnackar en stund innan resten av familjen vaknar till liv. Där kan vi snacka en ass-kicking start på dagen!

Sånt där jag känner igen och förknippar med tidigare tillnyktrinigsperioder har sakta men säkert, på nått sorts automatiskt sätt skett även denna veckan. Som att ordning i huset sakta återställts från rum till rum, mat finns i kylskåpet och man är lite naturligt på tå med små saker som kan behövas rättas till, så där i förbifarten.
Förmiddagen blev inte särskilt aktiv, men en hel del blev visst gjort ändå när man tänkte tillbaka. Solade lite, vattnade växter, rensade lite ogräs i trädgårdslandet, blåste upp en liten plastpool och fyllde med vatten. Ja såna där små "bara vara" grejer man kan göra en ledig sommardag när energi och lust återfinns!

På eftermiddagen efter min dotter varit på födelsedagskalas blev det en vända till stranden. Vi mötte barnens mormor och morfar och blev bjudna på lite fika men det var egentligen alldeles för blåsigt för att det skulle vara jätte härligt. Jag och dottern hade ändå bestämt att vi skulle bada och så blev det, vi kastade boll en lång stund i vattnet och jag kunde se i hennes ögon att hon var lycklig över att vi lekte. 99 av 100 gånger brukar svaret annars vara, "nej jag orkar inte" men idag var det jag som ville! Min kropp och knopp ville vara aktiv och det kändes underbart att röra på sig få energi av att hoppa och leka med en boll samtidigt som man leker och gläds med sina barn.

Nästan hela dagen blev en stor sol i sinnet och minnet men hemma vid middagen ikväll så räckte inte energin och glädjen riktigt hela vägen. Här brukar ju såna här dagar rundas av med en extra guldkant i tron att det kan bli lite lite bättre. När detta inte sker så får man väl räkan med att hjärnan blir lite sur och förvirrad ett bra tag till. Barnen var lite för trötta och för mycket trams och ovilja att lyssna vid bordet ledde till tålamod som rann över. Men man är inte mer än människa, idag var den bästa dagen på många många veckor och ett kvitto på att andra sidan är där livet, energin och den sanna glädjen finns!

Jag ska ta ett snack när han har nyktrat till om han då hör av sig. Jag kommer inte att ta första steget.

Jag har sms i mobilen som jag inte har öppnat. Jag vet innehållet redan. Jag blir kallad för tattare. Jag är psykisk sjuk, jag har så extrema psykoser att han blir rädd osv. Tror det blev 11 sms igår.
Han spårade ur på grund av att jag sa till honom per telefon, att han inte får glömma att äta...
Då slängde han på luren, och sedan började smsen hagla in....
Han ringde sent igår kväll... Men jag svarade inte.

Tufft och strongt gjort av dig! När tiden är kommen och tålamodet slut klarar man vad som helst! Stor kram till dig, det svåraste steget är nu taget!

Det spelar ingen roll om han menar det eller ej.
Den dagen vi valde att gå över gränsen Spinosa , oavsett vilken orsak vi än hade till att bli brukare, alkolister... Så harr vi ingen rätt att använda våran alkolism som en ursäkt.
Vi är som alla andra skyldiga till det vi förmedlar till våran omgivning, på gott och ont.
Alkolism är ingen legitim orsak till att bete sig som ett arsle.
Men vi är specialister på att använda detta som en ursäkt.
Använt detta faktum oräknerliga gånger för att själv konna undan med dumheter jag gjorde, men faktum kvarstår, jag är ansvarig för det jag sagt och gjort alkolist eller inte.
Mv. Peter

Hej Allterbra,

Att bryta ett default beteende tar 14 veckor för ett djur, förutsatt att djuret erbjuds ett annat beteende att göra istället och tränas/dresseras hela tiden för att inte hamna i det felaktiga beteendet. Återfallspreventionsjobb helt enkelt.
Med människor, speciellt av den kalibern du och jag är, är det lite annorlunda.
Jag tror inte man ska tänka i det där mönstret för mycket med hur långt tid det tar att ändra en dålig vana, möjligen som ett första steg men man behöver förlita sig på en långt mycket mer detaljerad handlingsplan än så!

• glasklara enkla alternativa beteenden för att bryta sug
• se över bekantskapskrets
• sätta ett tydligt mål + flera delmål
• viktigast av allt: glöm det där med att tänka att ”nu kan jag ta ett glas, det går ju så bra i nykterheten.”
• hitta morötter till nykterheten (jag lägger undan summan jag skulle köpt BiBs för varje vecka till exempel!
• ha viljan att förbli nykter.

Jag kommer inte behöva hålla tummarna ens, för jag vet att du kommer en dag lyckas göra det rätta.
Jag vet att du snart kommer att gå...
Jag att du kommer att hela dig och älska dig själv.
Och vet du vad Azalea... Du förtjänar att få må bra för det är din rättighet som person och individ att få göra det.
❤❤❤

Nu var jag inte verbalt elak, men slöt mig på andra sätt, och det är lika illa hur som helst.
Jag lägger inte upp något försvar här, utan försöker vara så saklig som det går.
När hjärnan levt på kemiska känslor väldigt länge, så blir man ganska kall och beräknande.
Jag hyste vad jag minns inga känslor för någon, inte ens mina egna barn eller föräldrar. Men fick jag sprit då älskade jag dom allihopa, trodde jag.
Det sorliga faktum är att jag älskade inte ens mig själv...
Att vara kall elak och beräknande mot andra och verkligen mena det, är hur enkelt som helst när man inte ens respekterar sig själv längre.
Jag brukar lämna ut mig själv lite ibland för att folk ska förstå djupet i ett missbruk, och gör det även nu...
När min sambo ville vara intim med mig, så tänkte jag under akten många gånger, va kan det ta slut någon gång, för nu har jag gjort mig förtjänt av tex en wiskey.
Det är sjukt, riktigt jäkla sjukt men så tänkte jag...
Så steget till att vara elak verbalt och mena det då är så väldigt enkelt.
Det är därför jag påpekar det varenda gång, DET går inte att leva med en aktiv alkolist, om man nu inte vill plåga sig själv rejält.
Mv. Peter.

I dag när jag träffade honom, kändes det bara tomt. Känns som vi inte har någon glädje kvar. Andra gånger har han uppvisat den sura sidan och då har jag varit mer övertygad att jag gjort rätt i att lämna. Så jag vet inte riktigt. Kanske det är en process hos mig, vi har ju fortfarande huset kvar som vi ska sälja. Och ingen av oss har eget boende än. Vi växelbruk i huset.

Starkt av dig att våga ta steget mot ett eget liv med dig själv som huvudperson!!!

Nu har jag flyttat hemifrån, typ. Bir lite inneboende än men det fixar sig alltid på något sätt.
Jag har packat allt jag är rädd om och mina kläder så det räcker till vintern.
Sitter just nu och räknar på månadskostnad för huset, min del som jag ska göra över till gemensamma kontot.
Usch så jobbigt det är men ändå skönt att gå en uppgift att göra.
Imorgon ska jag ordna skilsmässopapper och ta det stora smällen att lämna dem till honom. Måste verkligen göra det nu, det blir ju likadant hela tiden med fyllor och elakheter. Tar ju liksom aldrig slut och hjälp vill han inte söka. Har tjatat sönder mig om detta nu så jag släpper det nu.
Har stort stöd från min och hans familj och nära vänner så jag ska ta kontrollen tillbaka över mitt liv. Har levt under hans villkor nu i 8 år så nu måste det bli ett slut.
Kram

Zindi, låt det bara flyga förbi öronen på dig!!
Vad jag tror så mår de så dåligt själva så de vill på något sätt hitta på saker om oss för att själva inte vara den värsta.
Bry dig inte om det, försök att inte lyssna och ta åt dig för det är bara dåligt munväder och min man tror jag inte ens kommer ihåg det efteråt.
Men som du säger Spinoza så kan man inte ta det hur länge som helst.
Det är aldrig okej att säga alla dessa elakheter till någon och absolut inte till en som man borde älska.
Stäng dina öron Zindi?

Pratade med min kloka dotter och har tagit beslutet att avsluta sponsorskapet. Jag har meddelat min sponsor det och tackat henne för all lärdom jag fått senaste månaden. Jag poängterade att jag gör detta i förhoppning om samförstånd och inga "Hard feelings" framöver. Det känns som ett bra beslut, för mig. Jag kommer fortsätta min resa i min takt. Gå på möten, meditera, läsa, reflektera, allt som får mig att må bra.
Tack för att ni orkar lyssna! ?

Åh så skönt Spinoza att du snart är i mål. Så underbart att du få äga dig själv och din tid, jag beundrar dig verkligen?
Skrållan, vi får hålla varandra i handen ett tag framöver.
Jag är bara på dag 1 med mitt beslut och har flyttat hemifrån så länge. Jobbigt med alla känslor men jag förstår med mitt huvud att jag måste för att få ett bättre liv. Vi kämpar på tillsammans Skrållan?

jag får följa din resa, grym är du?

Kram
//Liten tjej

Sen jag började med att förändra mitt drickande. Jag har slutat slentriandricka, bara för att det är helg osv, slutat dricka när jag är själv, slutat dricka för att döva och fly. Jag dricker ibland, inte alltid, tillsammans med vänner, trevliga människor som jag mår bra av att träffa och vid festliga tillfällen. Håller mig till maxgränsen .Jag tackar fortfarande nej till större tillställningar där jag vet att det kan spåra ur. Har iofs. aldrig gillat såna fester men stått ut med vinet som förstärkare. Blir lätt irriterad (avundsjuk?) på folk som dricker när inte jag gör det. Det har inte varit enkelt på något vis. har inte haft ork att ta tag i mina underliggande problem, de som gjort att jag ville dricka, men accepterar att jag är där jag är, humöret stabilare, hetsar inte upp mig lika lätt över småsaker eller M's kommentarer eller vad han gör eller inte gör. J ag är nog lite gladare och lättare att umgås med. Senaste veckan fått lite mer lust och ork att göra saker även om oron och sorgen för min sjuka släktning och hans familj är det som upptar mina tankar till största del. Men känner mig Stolt och Stark över att jag lyckats förändra mitt drickande. Bygger på min självkänsla.
Nu blev det inte en vit helg. När jag kom hem efter jobb igår var min son med familj på besök och hon hade en flaska vin med som vi drack till maten. Alldeles lagom och ja, trevligt.
52 helt vita, nyktra dagar av 61. Bra av mig.
Tack Liten tjej för din kommentar och ditt stöd. Jag tror också på mig, jag ska vinna den här kampen. Men aktar mig noga för att ta ut segern i förskott. Kämpar vidare , följer mina regler. Funderar på att låta snuset få ta del av regler för att sen helt försvinna ur mitt liv. Jag har ju bevisat att jag kan förändra, om jag bara har viljan.

Tack för alla era svar och reflektioner! ?
Jag talade med sponsorn på telefon lite senare och kom till slut fram till att vi ska höras imorgon igen och inte ta ett överilat beslut. Jag har svårt att bestämma mig. Hon är säkert duktig och erfaren på alla sätt. Om jag dumpar henne som sponsor kan det vara både bra och dåligt. Men hur bra hon än tycker sig vara behöver hon ju inte vara rätt person för mig. Känner mig kluven. Jag tror säkert hon menar väl och försöker "rädda" mig för mitt eget bästa. Men jag ogillar hennes perfektionism och krav på att jag ska göra precis som hon säger. Att jag ska gå varje söndag på mötet tills jag är klar att redovisa all information inför henne, som ett slags tentamen. Och tills dess i princip, be henne om lov med giltig anledning ifall jag inte kommer på dessa söndagsmöten. Lite väl mycket övervakning, för min del. Det finns massor utav andra sponsorer att vända sig till. Kanske behöver jag vila mig från någon sponsor alls just nu. Jag har ju ändå lärt mig en massa redan som jag självklart kommer fortsätta göra såsom möten, läsning, bön, meditation. Jag får väl sova på saken. ?

Vi har ju både skilt oss och separerat, men jag ska bo på landet i veckan och han i stan. Jag behöver packa ihop mina sista saker där och han ska göra detsamma i stan. Sen ska jag till banken i morgon för att skriva på papper om överlåtelse som ska till lantmäteriet. När de är klara (borde ta en dryg vecka) så är det banken igen för att X:et ska få ta över lånen och lösa ut mig. Han har redan fått lånelöfte, så det borde bara vara en formalitet. Men det ska bli skönt när det är klart, först då känner jag att jag kan sätta stopp för växelboendet och be att få nycken till lägenheten.

Jag tror inte att det är så bra att ses i det här läget, jag har försökt hålla nere det till ett minimum. Vi har setts en kort stund när vi växlat boende vissa gånger och det är både OK och samtidigt väldigt ansträngande. Det blir alldeles för lätt att glida in i gamla mönster igen och jag känner att jag behöver få distans för att bearbeta och göra det förändringar jag behöver göra.
Men det är ju inte säkert att det är samma sak för dig. Hur känns det att träffa honom? För det dig framåt i processen att göra dig fri, eller hindrar det?

Har tyckt att jag visserligen haft det stressigt emellanåt, men ändå trivts med utmaningarna. Men precis som ni andra beskriver börjar det bli väl mycket som ska utföras med samma resurser som tidigare. Det känns...

Klarade mig tidigare genom att ge allt på jobbet, men ytterst lite hemma. Så sjukt! Mitt liv består ju inte av främst jobb och så pytte fritid. Har faktiskt börjat omvärdera en del. Klättrade nedåt på karriärstegen något pinnhål för några månader sedan. Nog bland det bästa jag gjort.

Bra att ni reflekterar över jobbet.

De här diskussionerna behövs, vi är ju inte precis ensamma om det här på forumet.

Mrx, hoppas du orkar att inte falla helt. Du har många nyktra dagar både bakom och framför dig. Glöm inte det.

Kram

Tänker att målet blir först och främst att sälja huset. Det är så mycket som står och stampar på samma ställe känner jag. Tror att det kan lätta lite när jag får flytta till mitt egna. Eller hur kände du Spinoza? När du flyttat?
Ses ni något, fast ni gått isär? Är det bra eller dåligt att vi ses? Han kontaktar ju aldrig mig när han är full. Det är skönt. Men jag kommer ju ihåg hur det var ändå.