Senaste kommentarerna i forumet

I 10 år höll jag upp med alkohol sen började suget eller längtan efter ruset.

Ett halvår har gått, det har blivit oftare och oftare, har varit hemma från jobbet, tappat humöret på jobbet, prioriterat att dricka en helg istället för att umgås med barnen.

Nu i helgen skulle det inte slutat som det gjorde... Tappade kontrollen mer än någonsin, kände att jag skiter i allt, då i fyllan. Har gjort bort mig rejält och inser att mitt liv inte kommer fungera om jag fortsätter dricka. Ångesten är total. Samtidigt känner jag att bättre att insikten kommer nu även om det gör ont och känns pest. Vad vill livet mig? Varför får jag chansen att få ordning på livet när inte andra får det?

Jäkla vad jag behöver höra detta. Min dotter ordnade så vi kunde fira sonen hemma hos henne. Hos oss går det såklart inte som vanligt. Sonen hade em önskan om kalas, har inte haft det de senaste 4 åren, så vi åkte dit alla utom hans pappa.
På väg hem, 15 mil, växte klumpen i magen igen och tvivlet börjar komma. Hela familjen är helt klara med att jag måste lämna och jag med efter kalaset. Men sista kilometrarna åååhhhh som jag mådde dåligt. Väl hemma så är spriten slut och han ville jag skulle köra o köpa öl
Aldrig sa jag. Då tog han cykeln och jag så att tar du den nu och väljer det så begär jag skilsmässa. Jag orkar inte detta längre. Han valde ölen.såklart.
Vi pratade när han kom hem och jag höll fast vid vad jag sagt om skilsmässa. Men då var det så synd om honom att han " kraschat" Imorgon ska jag läka och komma på benen igen.
Släng ölen o börja idag då! Men nej det går ju inte för jag har fyra öl kvar.
Alltid samma visa att imorgon då ska jag.......
Så tack peter1970 för att du säger åt mig, jag behöver behöver det.?

Tack för uppmuntran och kommentar, EnsammaPappan. Dejting är inte att tänka på. Har just skiljt mig men umgås vänskapligt med exmaken. Där bjöd du mig på ett smil, minsann!

Ensamhetskänslorna är något som jag fått hantera av och till genom livet. Är en rätt känslig människa, så när jag inte mår bra, blir det lätt att jag isolerar mig för att jag inte riktigt orkar med. Fördelen med det är väl att jag tar mig tid att känna efter och reflektera, vilket ger mig nya krafter, när den akuta hjälplösheten tonar ut.

Du vet, alla kvinnor ringer inte direkt bästa kompisen och lättar hjärtat ;) Men jag hade ett fint samtal med exmaken ikväll, och det känns bra. Även han har minskat sitt drickande radikalt, vilket gläder mig.

Ett halvår passerades i torsdags.
Jag fattar inte hur det gått till.
Var det jag som gjorde det här?
Va det verkligen lilla jag?
Jag hade en riktigt tuff period under 1,5 månader strax innan halvåret passerades. Den var inte tuff i den bemärkelsen att jag var nära att ta något återfall, men den var tuff för att jag hamnade i en tankebana som ifrågasatte meningen med det hela. Lika snabbt som de tankarna dök upp, försvann de bara en dag igen.
Jag är så tacksam över att få njuta av lugnet inombords just nu.
Jag känner mig trygg i mig själv. Bekväm. Umgås med mina känslor.
Jag drack på känslor tidigare. Jag drack för att fira. Jag drack för att lugna ner mig. Jag drack för att stå ut. Jag drack för att få bort ångest. Jag drack för att jag var ledsen. Jag drack för att det var dystert, muntert, sorgligt, enastående. Jag drack för att jag var nervös, arg, glad, lugn, stressad, trött och pressad. Jag drack för att jag inte orkade. Jag drack för att orka. Jag drack hjärtekrossad. Jag drack för att jag var så jävla kär. Jag drack för att jag var ensam. Jag drack för att vara social.
Jag drack för att jag trodde att jag inte kunde fungera som en normal människa utan alkoholen.
Hur sjukt beteende?

I helgen var jag bortrest på jobb. Ett "ex" om man kan kalla det så, vi dejtade runt lite i somras och höstas, dök upp på den platsen jag befann mig i. Mitt i mitt jobb.
Vi var inte bra för varandra någonstans, dels för att han också har problem (det var väl typ sånna killar jag valde för att själv kunna dricka utan att behöva höra "oj, va du dricker!") men också dels för att jag, när jag drack, hade ett jävla humör (har jag insett när jag blickar tillbaka på alltihop med nyktra ögon) och han inte kunde tolerera att en kvinna sa ifrån. Han har aldrig varit dum med mig på ett fysiskt sätt, men jag borde ha dragit tidigare än va jag gjorde, eftersom han jobbade med en form av härskarteknik som inte var okej någonstans.
När jag klippte i höstas så hördes vi ett par gånger via telefonen, i samma veva som jag blev sjukskriven för min ångest så slutade jag också dricka i vintras, vilket han på håll hörde av en gemensam vän och började höra av sig igen. Vänligt men bestämt bad jag honom att backa och sluta höra av sig, men det fortgick. Det blev tillslut lite stalker-feeling på det hela när han tog sig in i mitt trapphus och lämnade små presenter utanför min dörr osv. Där någonstans tog det verkligen stopp för mig och jag blockerade honom för inkommande sms och samtal, på all social media och sen har det varit tyst.
Naturligtvis så hade han sett till att ha en position i helgen på min arbetsplats som gjorde honom till min högra hand.
Jag fick en riktigt olustig känsla i kroppen av detta och det dröjde ju naturligtvis inte längre än till klockan 8 på lördag morgon tills jag exploderade av ilska på honom och det liksom bara rann ur mig saker som jag normalt aldrig skulle säga till en person, men när han vevade igång med sin nedlåtande översittarattityd om att en ung kvinna som jag inte kan göra mitt jobb korrekt, då brast dammen kan man väl lite lugnt påstå.
Hade detta varit Dee för 6 månader sedan hade dammen också brustit och vattnet hade forsat fram, med den skillnaden att jag hade låtit den brista och sedan försvunnit iväg och halsat en flaska vin i syfte att "lugna ner mig" och sedan fortsatt arbetsdagen full och med en jävla attityd och varit så sjukt jävla långsint tills dess att jag typ översköljts av skuld och skam och druckit på den känslan också.
Men suget efter alkohol dök aldrig upp och när dammen brustit såg jag till att få honom bortflyttad från mig och jag fick en ny högerhand som inte tryckte ner mig och min kompetens och arbetsdagen fortskred i en riktigt god stämning och min hjärna ältade aldrig mitt vredesutbrott som förmodligen för en utomstående som inte känner mig eller denna "man" (ja, "man" - en riktig man behandlar inte en ung kvinna på det sättet som han behandlar mig) såg riktigt awkward ut.

Den nya Dee gillar jag. En tuff brud i lyxförpackning med jädra skinn på näsan som inte tar vad som helst, men som också handlingskraftigt i den där situationen såg problemet, tillät sig faktiskt med befogenhet att reagera, och löste situationen.
Och det bästa av allt? Att få reagera och känna att det var okej att bli så jävla arg utan att för den sakens skull vara full eller bli ännu fullare. Det var liksom helt genuint och faktiskt jävligt befriande på något vis. (även om jag inte vill bli arg på någon såklart, det var bara befogat i denna situation)

#me2

Suget kommer i vågor, humöret följer suget, Är jag sugen på alkohol blir jag förbannad och är jag inte sugen så är jag glad. Så jag är rätt ostabil just nu. Det som orsakar suget är rastlöshet. Och när man är rastlös och förbannad hjälper träning mycket, även sötsaker dämpar en del.
Känner igen mitt missbruks mönster i att äta kakor. Lovar mig själv att jag inte ska äta mer än 2 kakor idag, när jag ätit min ranson så börjas förhandlandet med sig själv och 2 kakor blir 8, inte alls samma konsekvenser.

Men det påminner mig om att jag är sjuk. Att 2 öl kommer aldrig att bara bli 2 öl.

Men det går bättre än för 2v sen.

Som sagt, man= jag får ta all skit. Jag har sedan jag flyttade ihop med min för 9 år sedan fått bli varse hur en alkoholist fungerar. Jag har fått nog men min man vägrar gå med på det som är sanning och verklighet. Det går oftast till så att han dricker vin ( som han gömmer) hela dagarna då han är ledig. Då är han på så gott humör men blir bara fullare och svamligare såklart. Jag brukar dra mig undan så jag slipper ha med honom att göra då.
Vissa gånger blir jag så trött på honom när han är så här. Han fattar inte att han blir motbjudande och totalt hopplös att umgås med. Så, vidare så är han otroligt tråkig och negativ till allt som jag föreslår som att träffa familj och vänner- om detta inskränker hans supande. Han sitter liksom på nålar och vill åka hem så fort som möjligt. Jag är social och lever upp av att göra sådana saker men han förstör allt!
Då jag tar upp hur jag ser på hans beroende osv reagerar han med att skrika att det är jag som är dum i huvudet, ett psykfall, förstör stämningen, att jag är labil och totalt ombytlig osv.
Jag vill bara ha lugn och ro.
Jag vill göra roliga saker men han är svartsjuk och påstår att jag ljuger och att det är jag som har problem.
När jag får nog och säger som det är, att jag inte vill leva med honom och att han är en alkis och att jag inte vill bli kallad dumhuvud då rusar han därifrån och vägrar prata.

Som sagt, man= jag får ta all skit. Jag har sedan jag flyttade ihop med min för 9 år sedan fått bli varse hur en alkoholist fungerar. Jag har fått nog men min man vägrar gå med på det som är sanning och verklighet. Det går oftast till så att han dricker vin ( som han gömmer) hela dagarna då han är ledig. Då är han på så gott humör men blir bara fullare och svamligare såklart. Jag brukar dra mig undan så jag slipper ha med honom att göra då.
Vissa gånger blir jag så trött på honom när han är så här. Han fattar inte att han blir motbjudande och totalt hopplös att umgås med. Så, vidare så är han otroligt tråkig och negativ till allt som jag föreslår som att träffa familj och vänner- om detta inskränker hans supande. Han sitter liksom på nålar och vill åka hem så fort som möjligt. Jag är social och lever upp av att göra sådana saker men han förstör allt!
Då jag tar upp hur jag ser på hans beroende osv reagerar han med att skrika att det är jag som är dum i huvudet, ett psykfall, förstör stämningen, att jag är labil och totalt ombytlig osv.
Jag vill bara ha lugn och ro.
Jag vill göra roliga saker men han är svartsjuk och påstår att jag ljuger och att det är jag som har problem.
När jag får nog och säger som det är, att jag inte vill leva med honom och att han är en alkis och att jag inte vill bli kallad dumhuvud då rusar han därifrån och vägrar prata.

Precis så är det Ullabulla. Jag kan inget göra mer.
Måste göra det som känns rätt nu. Har fått känna hur det känns att slippa en man som är full, snart 2 månader nu. Vill inte tillbaka dit nu.
Tack för dina peppande ord.

Att det kanske bor en man därinne som vill något helt annat.
Som vill vara nykter med dig och leva ett gott liv tillsammans.
Och han väljer du nu bort för att du inte orkar leva med den druckne mannen längre.

De kanske inte har kapaciteten och insikten att välja rätt,de är helt enkelt för beroende.
Då kanske jag som förstår och ser ha bättre tålamod kan man då få för sig.
Jag borde inte ställa kraven till någon som inte förmår.
Osv osv.

Och så vänder man på allt och man själv är plötsligt boven.
Som lämnar det sjunkande skeppet med en onykter sjökapten.
Istället för att stanna och försöka ta över rodret.

Men du tänker så rätt.
Du måste själv ta dina beslut angående f´ditt fortsatta liv med någon som väljer alkohol.
Och i dagsläget säger du nej trots att du känslomässigt fortfarande är fäst vid din man.
Det är styrka och förmodligen det enda som kan ge er båda en chans att se om ni har någon väg tillbaka till varann.
Fortsatt lycka till skrållan,du gör det bra.

Helgen började redan på torsdag för oss. Både jag och frun lyckades biba för mycket vin på kvällen. Vi hade det mysigt men tyvärr glömde vi dricka varannan vatten. Vi blev ej tok fulla men vi var båda rejält trötta på fredagen. Sen har vi spolat kröken resten av helgen och mått kanon bra.

Mannen var här i dag. Han började prata om att jag vill ha gjort allt så fort. Skilsmässa, sälja huset och så. Precis det har jag känt med honom. Så konstigt. Sedan tror han att allt kan bli bra om vi bor isär ett tag. Men jag vill ju inte att du ska dricka sa jag. Då sa han att jag inte kunde bestämma över hans liv. Nej men jag kan bestämma över mitt.
Så kommer då samvetskvalen igen. Tycker synd om honom. Borde jag inte ställt kravet? Så svårt.
Men efter att pratar med min dotter, lägger jag tillbaka ansvaret på min man. Jag kan inte leva med någon som dricker som han. Jag har gjort allt jag kan i många år. Nu är det dags att ta tillbaka mitt liv. Han får ta ansvar för sitt och sina beslut.
Jag kan inte göra något mer.

Nej, jag såg inte din tidigare kommentar i min tråd som någon anklagelse alls! Som du säger, kanske är det så att inte alla med alkoholproblem är svin? ;)

Men varför skulle du behöva vara ensam? Du skrev att du är medelålders - då har du ju ett halvt liv framför dig att dela med någon. Se så, ut och dejta nu! Drick bara inte för mycket ;).

Jag lyckades faktiskt somna om imorse och sov 4 timmar till. Idag var jag på steggrupp-och nybörjarmöte på Södermalm i Stockholm. Två timmars intensivt möte, mer som en föreläsning, en ögonöppnare som rymmer både skratt, tårar, insikt och eftertanke. Otroligt bra och givande. Jag går dit nästa söndag igen. Min sponsor var ju också där. Efteråt känner man sig ganska matt. Nu är det dags att smälta all information och alla aha-upplevelser. Känner mig upplyft och stärkt.

Min man har kommit hem "in one piece". Han verkar haft det jättebra på rockfestival och är kanske också lite oförberedd på att komma hem till en nykter fru.

Tack #Nydag2018 för gratulationen! Jag ser fram mot nästa vecka.

Nu när du bestämt dig Sussilussan.
Vinsterna är enorma att leva nyktert...
Som du sa att inte behöva göra bort sig.
Gå och lägga sig fullt sansad, och vakna upp varje morgon och veta vad man gjort.
Slippa dessa eviga bakfyllor och ångest.
Samt kroppsliga och medicinska vinster.
Ekonomiska vinster.
Ökad personlig självkontroll.
Att inte känna stressen över att jaga alkohol.
Att slippa löngner och svek.
Jag kan fortsätta en god stund till med att räkna upp vinster i nyktert levene❤❤❤
Ha en tro på dig själv Sussilussan, och du kommer få skörda vinsterna av ditt arbete...

Hej vitutanvin

Grattis till dina nu 100+ dagar, starkt jobbat!!
Hade själv 14 vita månader och mådde kanon bra. Den jobbigaste delen var alla tillställningar, ”men eeettttt glas vin kan du väl ta”
Till slut blev det eeetttt glas, för jag hade ju klarat 14 mån, som resulterade i att jag snabbt kom in i tråkiga rutiner. Uppenbarligen klarar jag inte eeetttttt glas...

Under dessa månader så tog det mig 6, 7 månader innan kroppen började svara på träningen. Så ge det lite tid innan du förväntar dig underverk på konditionen. Jag menar hur lång tid tog det för dig att bryta ner den? Föreställ dig att det tar lika lång tid att bygga upp..
Känner också så väl igen mig när det kommer till tröttheten. Fick då tipset ”lyssna på kroppen och ge kroppen vad den behöver”
Sömn, mat, vatten, ro, vila, aktivitet. Allt utom A..... fungerade för mig då och skall nu göra samma resa igen. Inne på dag 2 och har lång väg kvar.

Styrke kramar till er alla!

Jag tror också att jag har haft svårt för att inse om det verkligen är alkoholproblem han har. Eftersom han sköter jobbet och inte dricker under veckorna före arbetsdag vilket har gjort det svårt för mig att verkligen ställa ett ultimatum. Det tycker jag fortfarande att det är eftersom jag inte är säker. Många i våran ålder ( mellan 22-24) festar ju mycket. Men det gnager i mig att det inte är normalt, och även min far som är/var alkoholist ser tecken och känner igen sig i hans beteende kring många saker. Det gör det även svårt att ställa krav när jag själv velar fram och tillbaka. Men efter allt detta känns det ganska självklart. Jag har börjat söka lägenheter för säkerhetsskull.

Grattis till dina 7 dagar Femina. Jättebra jobbat. Nu är det "bara" att fortsätta på samma spår!

Vill ge dig en jättestor eloge för din insikt gällande dig själv och din man.
Jag önskar jag haft den styrkan och insikten, innan jag hamnade på helvetets motorväg.
Som jag säger till dem flesta, det är jättesvårt att påverka någon som inte vill själv.
Du måste ställa dig frågan om han väljer alkoholen framför dig, ska jag gå eller stanna. Ett tungt beslut naturligtvis, men jag kan inte rekomendera att stanna hos någon som väljer spriten.
Vad gäller dig själv och valet att sluta dricka.
1, Att söka hjälp.
Ge inte upp om du inte hittar hjälp direkt som passar dig. Ha tålamod och finn det som passar dig. Min hjälp bestod av anonyma alkolister, men det finns många andra bra självhjälps grupper
2, Misslykandet.
Om du misslyckas och tar ett återfall. Skuldbelägg dig inte själv. Fokusera var possitiv och ta nya tag i stället. Sorg, harm, och återfall gör att man i regel fortsätter dricka.
4, Realistiska mål.
Bygg inte upp tankar i förväg om flera år av nykterhet. Börja med att ta en dag i taget, många bäckar små bildar till slut en flod.
5, En kraft.
Hitta en kraft starkare än dig själv. Det behöver inte vara, gud,mohamed, buddha, eller vad man nu vill kalla det. Bara en kraft i någon form som du kan rådgöra med när du behöver ett innre stöd.
Personligen har jag alltid i någon form haft en tro, och det var naturligtvis en bonus i kampen mot nykterheten.
Fråga gärna om det är mer jag kan svara på åt dig.
Gråta är nyttigt, så bara gråt och det helar dig.
Nu måste jag i väg, men fråga på bara så ska jag svara efter bästa förmåga när jag komner tillbaka.
Mv. Peter

Min man har ju druckit mer och mer. Varje fredag, lördag och ibland på veckan. Jag älskar också min man, men det går inte längre att vänta på en man som ska bli nykter. Jag kunde inte få min man att vilja bli nykter. Jag har pratat och pratat, har varit arg, har varit ledsen, har kollat hur mycket han dricker, ja listan kan bli lång. Jag tror inte man kan få någon att bli nykter om han/hon inte vill det själv. Jag ställde ett ultimatum. Blir han inte nykter och tar behandling så kan vi inte leva ihop längre. Och han verkar inte ha förstått än. Han sa till mig i dag att det kanske kan bli bra igen bara vi bor isär ett tag. Blir så trött.
Bra att du gjort en markering och åkte från ert hus.
Men att kunna påverka en som dricker att vilja sluta dricka, är inte lött.

Ska absolut läsa igenom din tråd skrållan. OM man skulle vilja försöka få det att fungera, eftersom jag älskar honom och vet att han aldrig skulle vara våldsam utan alkohol i kroppen. Lurar jag mig själv till att tro att det är möjligt? Min far är nykter alkoholist så jag vet ju att det går, men jag vet också hur kämpigt det har varit i familjen. I nuläget bor jag inte i vårat gemensamma hus eftersom jag stack när han tog med sig spritflaskan och for på fest trots att vi hade planer och han hade lovat att vara nykter. Hur skulle man bära sig åt för att få det att fungera? Han är ångerfull nu eftersom det här är första gången jag sticker hemifrån men jag vet ju också att han varit ångerfull förr, hållit sig borta från alkohol men sedan bestämt sig för att börja om eftersom han säger att han aldrig var beroende utan att det bara spårade ur under den perioden. Jag trodde aldrig att man skulle stå i ett sånt här svårt beslut vid så ung ålder, jag vill lämna för att lära honom en läxa men vill ju även att det ska bli bra som förr eftersom vi älskar varandra. Men det har jag förstått efter att ha läst på detta forum att de flesta vars partners har alkoholproblem, intalar sig själv att det kan bli bättre och att det sedan inte blir det.

Hörreni... Vad långa helgerna blir utan alkoholdimma. Man hinner hur mycket som helst. Lustigt, jag trodde vinet var vägen till vila. Men jag hinner vila så mycket mer utan det. Och måndagsångesten är svagare än vad den brukar vara när söndagen närmar sig kväll. Inte ser jag fram emot att släpa mig till jobbet ytterligare en vecka. Uppsägningstid är plågsamt meningslöst. Särskilt som ångesten sprider sig i kollegiet när de inser att allt de tagit förgivet att jag gör nu kommer att förbli ogjort. Kanske kan de hitta någon som kan utföra delar av mitt ansvar. Men allt? Knappast. Om de mot all förmodan hittar någon med kompetensen så är jag rätt säker på att människan inte ställer upp på det. Så... jag förbereder mig mentalt för ytterligare en vecka av att lugnt lyssna på gnäll, beklaganden och farhågor om framtiden. Men jag får inte den vanliga ”hur-i-helvete-ska-jag-ORKA” paniken.

Orkar du inte lämna honom, så tänk på dina barn..Dom kan inte välja, det kan bara vi vuxna..Läs och hämta styrka från andra som lämnat..Att göra bra val kan kännas jobbigt för att det är nytt..Senare kommer livet att stabiliseras..Jag själv kan tycka att jag skulle ha lämnat både alkohol och en beroende man långt tidigare än vad jag gjorde..Varför slösa bort sitt liv på någon som slösar bort sitt liv..Varm Styrkekram..

Åh så glad jag blir av att läsa det ni skriver till mig för att peppa! Det hjälper verkligen. Jag är peppad ?

Glasögon Smurfen - du har så himla rätt! Har aldrig tänkt på tanken som räknas på det viset. Smart!!! ?

Strulan - du har antagligen också rätt. Att det är nyttigt att känna den destruktiva "draken" sätta in då och då. Så man inte får för sig att det går att hantera alkohol intaget. Tack för dina ord. Jag rätar på ryggen! ?

Adde - det ligger mycket i det du berättar också. Det förklarar varför mitt (än så länge enda) återfall blev så tokigt. Det stämmer precis, att jag försökte dricka ikapp och lite i förskott också. ?

Åter igen tusen tack!!!!
Att ni skriver hjälper mig väldigt mycket.

Ha det fint!

Bra gjort av dig!!

Det som behövdes för mig var stark motivation. Jag har en rätt så stark vilja, och det är det som ger mig styrka. Som idag. 8 dagar nykter men mår piss. Kroppen värker. Orkar inte skriva så mkt mer. Enkla utvägen är alkohol men då är jag förlorad... igen

Kan det vara så enkelt att alla alkisar inte är svin?? Solskenshistorierna kommer ibland fram på forum för oss som dricker. Precis som hos dig, där du fortfarande har kvar ditt äktenskap. Det kanske också kan vara så, att om man kan prata med varandra inom äktenskapet och lösa sina problem, så finns det inte så stora behov av att skriva i forum? Det är alltid svårt att exakt veta vilka problem som endast härstammar ur överkonsumtion av alkohol, och vilka problem som beror på underliggande psykiska problem/ relationssvårigheter.

Har man känslomässiga problem eller relationssvårigheter och dessutom ligger och krökar i soffan, så blir ju den sammanlagda problematiken tio gånger värre. I det läget kanske en uttmattad make/ maka kanske får rådet att försöka rädda sig själv.