Senaste kommentarerna i forumet

Märkligt, min 24:e dag har också varit tung och ångestfylld. Troligtvis den jobbigaste dagen hitintills. Jag har inga bra svar på vad en ska hitta på, jag försöker kolla tv-serier och härda ut tills det är läggdags. Inte världens bästa strategi men man gör det man kan för att ta sig genom jobbiga dagar. Förhoppningsvis blir morgondagen lättare, jag hoppas iaf det. För både dig och mig.

:-)

Ååå tack för allt du skrivit ??
Att höra det från ett barns perspektiv behövs verkligen för att stärka mig i mitt beslut....
Skönt o höra att din mamma o pappa är lyckliga nu ?

Vi har bra minnen tillsammans och han har varit en skaplig pappa annars men det negativa tar tar tyvärr över det som varit positivt....

Hej alla!
Det känns så skönt att läsa era kommentarer och se att jag faktigst inte är ensam i kampen. Jag har inte velat erkänna för familj eller bekanta hur illa det är och bara att hittat hit och kunna skriva av sig känns otroligt bra

Jag har under ca ett års tid druckit en 70 cl vodka och ca 6-10 öl dagligen, ja det började givetvis med ett glas vodka för att sedan fort eskalera till en helpava, i torsdags bestämde jag mig för att sluta eftersom jag fick abstinens redan vid ca 0,5-0,8 promille (och känner mig spiknykter), håller koll med dubbla alkometrar så jag vet när jag kan köra bil och de sista timmarna var ett rent h-elvete. Men saken är den att jag får en abstinens som skiljer sig fån allt jag läst på nätet, inga hjärtklappningar t ex, nä jag for kramper i magen, myrkrypningar, och i o f s svettningar och skakningar) ungefär som en abstinens av bensodiazepiner, kroppen verkligen skriker efter något. Har ätit en del benzo också men försökt ha uppehåll för att inte bli beroende. I torsdags drack jag ingenting men var tvungen att äta ca 20 mg xanor samt 6mg Iktorivil för att slippa det dåliga måendet och kunde ändå inte sova, är det nån som känner igen det här? Har läst att man ska behandlas med betydligt lägre doser benzo, har det hjälpt er som gjort en sån avgiftning? Jag skulle blivit galen. Fredagen klarade jag med färre tabletter (tog i o f s två öl och ett glas vodka ca 1,5 dl och idag söndag trodde jag det var över, men icke! Har väl minskat på tabletterna men klarade inte av att låta bli vodkan, nu ca 1 dl och en öl och känner mig i skapligt skick och väntade till klockan 17:00. Förstör jag allt och får börja om från början när jag dricker så (förhållandevis) små mängder?) Ni som är högkonsumenter av alkohol, hur mycket starksprit behöver ni för att lindra abstinensen? Jag dricker vodkan ren, typ som en shot med 1-2 dl nästan rakt upp och ner. Hela dagarna går dessutom åt till att tänka på den där ölen och sen har jag så lätt att bli fysiskt beroende så jag är rädd för att fastna intblettberoende istället. Väntar bara på kvällen så jag kan röka lite gräs och bara sova. Hur länge håller denna alkoholabstinens i sig? Verkar komma i vågor nu mer än som första dagen då det var ett konstant ätande av tabletter. VILL INTE VARA FYSISKT BEROENDE AV NÅGOT. Ska också tilläggas att jag blivit tvångsomhändertagen på psyket en gång men då var jag beroende av imovane, de pumpade i min 160 mg stesolid och massa haldol men det hjälper inte mot zoplikonberoende så jag var borta ca en månad. Hör nog inte hit men om man är beroende av zoplikon hjälper inte benzo men läkarna verkar inte ha nån koll. Ja jag skriver om allt möjligt men det är saker som ploppar upp i hjärnan. Läste på en finsk sida att toleransen för alkohol sjunker fort och det verkar den ju göra, har ju i o f s ätit bonsodiazepiner också. Jag blir FORT beroende, eller min kropp blir det, hur kan det vara så? JÄTTEFORT! Hur känns den här vet inte vad den kallas ”efterabstinensen” som jag läst så mycket om? Är den psykisk eller även fysisk?

Ja skrållan
De är väl så
Det är därför det känns onödigt att förklara varför jag vill avsluta det, för han kommer inte förstå nu, kanske senare som mitt äldre ex har förklarat nu efter flera år. Jag förstår nu varför du gick!

Jag har försökt lagt upp hur jag ska säga och det verkar bara som det är onödigt att ens tänka på vad. Finns inget att säga mer än att det funkar inte längre. Jag vill inte vara kvar i den här relationen mer punkt!! Att förklara lägga fram det med hänsyn mm neeeej kort o konsivt tror jag på. Stänga dörren och inte låta han komma mig nära som han vart.

Jag har längtat efter att ha kraft till detta och nu har jag det. Jag vågade inte förut, trodde de räckte med att bara flytta isär och göra slut offentligt. Men jag visste att nån dag kommer jag känna att det här går inte.

Han kommer aldrig kunna hålla ett sunt förhållningssätt till att dricka med måtta och på det tror han på fullaste allvar att det går att behålla mig.

Tillbaka på ruta noll. Med erfarenheter jag så innerligt ville vara utan då jag i mars skapade mitt konto här. Jag var nykter i 12 dagar innan jag tyckte att jag var fri från problemen och kunde börja dricka normalt. Först lite öl. Ofarligt. Sen lite vin, bara en flaska hemma. Sen på fest, slutade i katastrof, utslängd från krogen, bortgjord, med blåmärken och ingen aning om vem som skjutsade hem mig eller vilka som sett mig. Så fort några veckor hade gått så minskade ångesten och jag gömde erfarenheten någonstans långt bort i ett minnesarkiv. Fick ytterligare en fylla med minnesluckor och gjorde min vuxna dotter ledsen. Till sist (!!) igår då jag drack 1,5 flaska vin hemma, de mindre barnen hemma. Jag som inte inte inte skulle dricka när de är med. Minneslucka, aggressiv, slog i en spegel, knuffade min son och däckade. De cyklade till sin pappa. 10 & 12 år. Det är ca 4 ggr de sett mig så berusad.

Idag har jag pratat med flera vänner som är stöttande och oroliga, barnens pappa och min mamma. Barnens pappa, exet, var otroligt bra att prata med. Jag har varit brutalt ärlig mot barnen och alla jag pratat med. Jag har påbörjat terapi med en psykolog för stresshantering i förra veckan och anmält mig till hjälpen som finns här. Min mamma.... hon drack nästan dagligen i 10 år innan hon slutade del 10 år sen. Idag för FÖRSTA gången så berättade hon om hur det varit, vi har inte pratat om det tidigare. Jag har längtat efter nykterhet när jag ser hur gott det gör henne. Vilket samtal, nog vårt bästs någonsin. Jag ska tänka ut hur länge jag vill vara nykter till att börja med. Hon ska hjälpa mig. Vi ska på all inclusive i sommar och vi pratade om strategier inför det.

Imorse hällde jag ut resten av vinet, packade ihop all alkohol jag har och gav till min särbo. Min hjärna tål helt enkelt inte alkohol.

Jag har de senaste månaderna varit under hög stress. Flyttade från min sambo, han ville inte det men nu försöker vi vara särbos. Jag har haft extremt mycket på jobbet. Försökt hinna med träning och resor.

Ikväll ska jag till exet och träffa barnen. De är otroligt kärleksfulla och omtänksamma mot mig fast det är jag som utsatt dem för detta. Jag uppfattar det som att de mår bra av min ärlighet. Jag säger precis vad jag tänker om det som hänt och de berättar om sina tankar och känslor. Det absolut viktigaste nu är hur de mår. Och de mår dåligt när jag dricker. Punkt.

Dag 1 - 18/5 2019

Jag tycker att du ska köpa lite snask, typ chips och dip och smågodis. Sen ringer du nån du tycker om och pratar en stund. Ät en ordentlig middag; det hjälper! Sen avrundar du kvällen i soffan med en bra film eller en bra bok. Ta också en varm dusch och om du kan; GRÅT gärna en skvätt och säg snälla saker till dig själv. Tårarna är själens tvätt.

Jag är också nykter och tänker fortsätta så. Att livet känns sorgligt och tungt ibland, hör tyvärr till. Men det blir bättre! Jag tror på dig och önskar att du får lite lindring av det. Det kommer snart en sån där fin dag igen. Stå på dig!!

Idag är en riktigt tung dag..dag 24. Vakna med en väldans ångest som suttit i hela dagen, en stor klump i magen och plötsligt kommer tanken att varför gick jag inte förbi bolaget när dem hade öppet..?
Någon som har några välbekomna tips vad jag ska göra?

Göra om detta till en SSRI tråd :)
Men vid hög dos känner jag igen beskrivningen ”zombie”. På låg dos känner jag inget av det. Kan vara skönt ibland att vara lite zombie, inte känna så mycket. Lite det som är mitt problem ibland.

Läkarna skriver ju gärna ut det eftersom att hjälpa med de faktiska problemen tar lite för mycket av deras tid och tillgången på psykologer med högkostnadsskydd är inte direkt stor.
Min egen teori är att vi har det lite ”för bra idag”. Vi behöver inte oroa oss för att få mat eller tak över huvudet eller om det ska regna nog för skörden etc. Då hittar vi annat mindre konkret att oroa oss för och det är ofta svårt att lösa. Men det är bara min teori.

Jag slutade för ett år sen och det är väl generellt bättre men löser som sagt inte allt. Hålen måste fyllas.

Byta vårdcentral är enkelt, bara att gå till en annan och säga att du vill skriva dig där. Några få kan dock ha fullt.

Hej!
Igår kom föreståndaren t hunddagiset fram till mig och undrade hur min man mådde...hon sa också att de känns att han luktat alkohol. Äntligen ngn annan (utanför familjen som märker, var min första reaktion. Allt jag lagt märke till har han bara förnekat under många år) Kvinnan som tog upp detta har dessutom jobbat hela sitt liv innom socialtjänsten och med missbrukare på olika vis.
Hennes förslag var att hon skulle prata med honom om vad hon lagt märke till. Bra tänkte jag först men nu är helgen här och jag har svårt att vara mig själv och känner mig ledsen då det naturliga borde vara att jag skulle berätta vad jag hört.
Hur ska jag göra?
Tack för råd i jobbig situation.

Igår gjorde jag en orosanmälan till soc för min man. Han kom hem efter ett samtal med alkohol och drog mottagningen och var redigt berusad. Han sa att han skulle inte träffa dem mer och nu ska han supa tills han dör. Soc kommer att kontakta honom nästa vecka. Nu hoppas jag bara att han tar emot den hjälp som de ev kan erbjuda. Händer inget, gör jag en ny anmälan.
Jag har också sagt att han får bo kvar här tills första juni, om inget förändras. Lägenheten är min så om han inte hittar någonstans att bo tills dess, hamnar han på gatan. Elakt? Ja kanske men nu är jag så förbannat trött på detta.

Det är ju så att deras hjärna är kidnappad. Av alkohol. Jag kan tänka mig att det är kämpigt för dom som dricker också, som för oss medberoende. Så Troja, så länge han är beroende, kan man inte prata förstånd med dom. Hur gärna man än vill. Vill dom inte sluta dricka, så är det deras val. Men vi har ju också ett val. Valet att få ett bättre liv. Att tänka på oss själva igen. Att sätta oss själva främst. Jag hejar på dig, att du nu får ett liv där du slipper tänka på om han dricker eller ej.

Tack Fransson. Jag försöker andas och jag ger inte upp (än iaf).

24 dagar nu, mitt näst längsta uppehåll. Den här gången är jag dock medveten om att det är mycket lättare att falla in i "jag ska bara ta ett glas"-fällan. För att sen hänge sig åt destruktivt drickande. Det finns inte ett glas för mig, jag måste vara 0%. Drömde inatt om att jag var på middag och glömde bort att jag åt Antabus och tog i drömmen en klunk vin och fasade sen för hur jag skulle må. Som tur var var det bara en dröm och inget hände för jag vaknade eller något för jag minns inget mer. Men skräcken var verklig. Kan inte utsätta mig för sådana situationer än.

Är fortfarande trött efter gårdagens terapi. Och på grund av allt godis jag trycker i mig, medicinerna ökar aptiten så jag är jämt sockersugen. Hellre det än alkohol men det är inte hållbart i längden.

Solig dag iaf, det är skönt. D-vitamin gör mig gott. Så jag tackar och tar emot. Och fortsätter min nyktra bana.

Och försöker komma ihåg att andas.

Starkt av dig att du lyckats sluta helt?!
Skönt när det märks på energi och mående. ?
Var det svårt /krångligt att byta vårdcentral?

Jag är barn till en alkoholist till pappa. Jag kan säga utav det jag läser att du måste göra något åt detta annars kommer du ångra dig. Det låter kanske hårt men framförallt för dina barn. Mitt första minne är från när jag var 4år,sitter i trappan för jag hör det är bråk som vanligt. Pappa skriker hur värdelös mamma är och mamma försöker lugna honom men det slutade alltid med att mamma gav upp. Detta är alltså mitt första minne ever. Hur tragiskt! Allt som hela tiden kretsade kring alkohol. Mycket fester där pappa blev för full. Han tålde inte sprit,blev elak och han sa tom en gång till mig att jag såg ut som en hora. Tack o lov hade jag en mamma som du. Som var min trygghet men visst har det satt sina spår att växa upp så. Depression, ångest med jämna mellanrum. Jag har liksom inga mysiga minnen att bara jag o pappa eller mamma har gjort något speciellt. Detta för alla bråk pga alkoholen. Så när de äntligen skildes när jag var 18 var jag så glad mitt i sorgen för nu skulle äntligen bråken va över. Så mitt tips,nu blev det långt ,är att göra något åt det NU hur jobbigt det än är o kommer vara ett tag. Du har ett helt liv framför dig som du inte anar hur bra det kan bli som när jag ser min mamma o pappa idag. Så lycka till med allt och jag sänder massa styrkekramar?

Tråkigt att höra att du blev tvungen att ta bort dina inlägg.

Hur ser ni som har ett missbruk, att en anhörig tar på förslag att ni ska tillsammans gå och prata med en person som arbetar med missbruk terapi. Jag gav det förslaget till min sambo för att få veta hur jag som anhörig ska kunna hjälpa honom. Det är svårt att vara personen som står bredvid, jag känner mig maktlös när han vill ha hjälp. Vilket stöd vill ni ha av era anhöriga. Som anhörig så är det inte speciellt kul att bli kallad för fula saker tex. Beror det på att ni tar ut er frustration, på oss.

Kul att läsa din tråd, väldigt olikt för hur jag skulle få ihop det, men bra att se att det kan funka olika. Du verkar stark.
Jag reagerar lite på att du ibland väljer bort att umgås med dina vänner för att du inte vill dricka. Låter som ett klokt och bra val att du lyssnar på vad som är bäst för dig själv, men har du funderat på att reda lite i relationerna? Den spontana känslan utifrån är ju att de skulle vilja stötta dig i dina val och träffa dig i situationer där du inte behöver dricka. Vet dina vänner om att du vill hålla ett kontrollerat drickande?
Jag själv har fått välja om lite i mitt umgänge, för mig känns det bäst att söka mig till människor som kan välja bort alkohol för att vara med mig.
Heja!

Många märker inte att dom glider in i nytt beroende..Det är som du skriver Nordäng, personen har inte förstått eller fått insikter om Sitt alkoholberoende. Och närstående är ju först glada att hen slutat..Just porr-beroende är ju lite ”osynligt” för omgivningen. Man blir ju inte full och är inte dyrt. Problemet är att man är lika beroende och lika ” djupt” nere i alkoträsket som innan. Dessutom blir det stor själslig skada på eventuell partner. Det finns hjälpgrupper för detta också. Jag tror ändå din partner behöver grundläggande samtalshjälp. Förstår att det känns jobbigt när man tror stt partnern tillfrisknat , men istället bytt beroende..Styrkekram

:)

Skriver av lite tankar om de senaste dagarna.

Han va ute igen efter jobbet igår, enligt han två öl och sen va de säkert vin hemma. Han ska ut o festa ikväll så den här veckan har han då vart ute 6 dagar i rad. Men denna kväll kommer det bli fylla

Det jag finner konstigt är att hur tänker han? Om nu han tror på riktigt i hans värld att jag kommer stanna hos honom när han dricker och springer ute konstant på krogen då förstår inte jag hur hans hjärna funkar. Jag hade aldrig gjort så, jag hade varit väldigt rädd om relationen, och speciellt när samtalen vart om att avsluta det?? men inte han... o hur kommer det resultera i? Jo att jag går! Den här gången finns inget att rädda. Han får skylla sig själv, han har valt att bete sig så här, dricka ränna ute och inte jobba på nåt i vår relation, han hade kunnat agera på flera sätt. Han har gjort detta själv, grävt sin egna grop och slängt våran relation där i.

Jag känner verkligen att jag är på slutet av boken. Sista kapitlet och sedan börjar mitt nya liv. Ett liv utan en man med alkoholism.

Man svarar på korta enkla frågor varje dag i ett år. Ofta återkommande är vad man är tacksam över, vad som gått bra under dagen och vad man ser fram emot. Enkelt koncept men bra utförande. Tar ju inte mkt tid heller..

Nu har jag sagt jag har nåt att tala om efter helgen.
Jag har sagt att han bör vara beredd på att det inte kommer vara nåt glatt besked.

Så nu är det här, stunden jag bearbetat fram. Att säga att det ska avslutas, inget mer intimt ihop. Ses ute på en aw
Höras ibland på sms visst det funkar för mig men inte nåt som spär på känslorna.och det är det som varit fel, att vi fortfarande sets som ett par på ett sätt.

Jag får vara beredd på att han blir antingen stel o tyst eller tårar. Men de får bli så, jag måste göra detta nu, inte sen utan nu är det dags

2-3 veckor innan svar och då ska det vara noll anser jag efter 5 och en halv vecka utan nån alkohol!

Men det blev både folköl och vin igår, idag och imorgon, tyvärr! Men är inte väldigt onykter, läget är under kontroll. Ska göra en ”skönhetsoperation” om 1,5 vecka så, ingen mer alkohol eller nikotin på ett tag igen.??

Det här skrev jag 2018

Jaaa var ska man börja...
Just nu har jag en man på jobbet som mår skit och känner att han går och väntar på en dödsdom som han beskriver det, dvs vad mitt beslut blir, stanna eller för en gångs skull flytta ifrån honom.
Ååååå att det ska vara så svårt att ta steget.
Vi har varit tillsammans sen jag var 16 år, nu i totalt 23 år. Vi har barn på 12 och 18 år.
Han har alltid haft ett problem med alkoholen, alltid blivit skitfull, fullast av alla, jag har fått ta hand om han o skämts...
Vi har bråkat om den här jävla skiten i hur många år som helst.
De senaste 7-8 åren har han ofta när han väl börjat dricka inte kunnat sluta. Och idag kan han i 95 % av fallen inte dricka en dag utan det måste bli 2-4 dagar, han klarar inte o vara bakfull säger han för han får sån ångest, blir bara en ond cirkel, han bara skjuter fram det dåliga mående dag för dag då och jag och barnen får se honom här hemma med allt som hör till, vänta på att denna omgången ska vara slut.

Han har egentligen inget jättesug efter alkoholen när han är nykter men när han väl börjar då är det kört.
Får så jävla dåligt samvete för barnens skull, allt dom fått se o varit med om.
Han ragglande runt här hemma, äter o dreglar, ramlat i trappan, badkar, hallen. Fått leda honom otaliga ggr för att han ska kunna ta sig nånstans. Han har legat utanför vårat hus ( radhuslänga ) stupfull, legat nere vid soprummet, tagit med sig dottern när hon var mindre till puben blev så full att de andra fulla människorna som satt där fick ringa till mig då jag var på jobbet, alla ggr jag varit på jobbet och haft magsmärtor av oro då han var bakis men lovat att inte dricka men då jag kommer hem o han är avdäckad i soffan med barnen hemma, vår äldsta dotter fick hotellövernattning med oss som hon önskat sig i födelsedagspresent, då gick han ner i baren o skulle ta sig 1-2 öl men kom Tillbaks till rummet redan 18.30 stupfull, psykakuten, vanliga akuten när han druckit för mkt, på senare år elak när han dricker, kallar mig allt möjligt och att han vill att jag ska dö.
Ja jag vet inte.... kan rabbla upp så mycket som man har försökt tränga bort.
Jag har varit på väg sååå många ggr men så har han verkligen försökt han vet att han har allvarliga problem, skaffat hjälp, pratat med psykolog, ätit antabus, naltroxen osv Hållt upp i långa perioder och varit jättebra, det är tack vare hans innerliga försök att bättras som jag stannat . Och jag vet att han inte menar vad han säger när han druckit men det tar på mig ändå. Jag flyttar mina gränser allt eftersom för vad som är ok tycker jag. Varför är jag sååå svag ? :(
Hade varit lättare om han var elak jämt o bad mig dra åt hel....
Men nej han är snäll, omtänksam, hjälpsam , kärleksfull o min andra halva...
Han tycker han ska få EN SISTA CHANS nu för utan mig kan han inte leva, andas, funka
Jag tycker jag gett honom 100 chanser och jag har hoppats och det har funkat i perioder men till slut trillar han dit och ju längre tiden går desto mer bleknar minnena från den dåliga tid som varit.
Jag känner att nu spelar det ingen roll om han sköter sig länge för när han trillar dit igen så hamnar jag direkt på noll igen, blir så nere o deprimerad, arg på mig själv !! Inte ens om han är nykter resten av livet så känns det som jag ändå tappat lusten till allt fastän jag älskar honom.
Fan att jag ska tycka så Synd om honom, känns som att jag sätter hans mående framför mitt eget, jag har inte hjärta att såra honom så fastän han sårat mig så många ggr men det är ju inte ” med meningen ”
HÄLP !! Vad ska jag göra och hur många chanser ska man ge ?

Jag har inte kommit så långt sen sist jag skrev 2018 :(
Vi har gått i terapi.... hjälpte föga
Han tycker inte att jag gjorde mins ” uppgifter ” vi fick av terapeuten
Men vem vill / har lust att hitta på roliga, mysiga saker tillsammans när man med jämna mellanrum blir sviken.
Han har haft ngr perioder nu det senaste med 3-4 dagars fylla. Han som säger varje gång att nä jag måste sluta o bla bla bla tills det blir tråkigt o gnälligt.
Det senaste var i helgen. Åkte för första gången iväg en helg med ngr vänner på en tjejhelg. Han som håller upp flera månader skulle såklart dricka fre-mån nu !!!
Kul o sitta så långt hemifrån när min 12 åring sitter själv på sitt rum och inte vill gå ner o titta på tv då pappa ligger asfull i soffan :(
Kom hem sön kväll då är han också bra på kanelen. Inte gjort någon mat för det orkar han inte. Mig kallar han allt möjligt inför barnen..,
Han skulle aldrig säga så när han är nykter då är han en helt annan människa.
Måndag går han inte till jobbet utan fortsätter dricka till kvällen. Kör även bilen ner och handlar mer öl !! :(((
Jag o barnen har ju allt i minnet från alla gånger men inte han. Han får ju aldrig uppleva det själv... lättare för han o glömma.
Ändå hade han en mamma som var alkoholist så han borde ju veta hur det känns i barnens sits.....
Mina gränser har flyttats oändliga gånger och jag kan inte räkna hur många ggr jag har varit på väg härifrån men jag kommer aldrig iväg. Och varje gång blir jag såååå besviken på mig själv....
Hur ska man ta det slutgiltiga steget ????
Kunde inte bara han säga att nä nu är det nog, jag har gjort er illa för många ggr, jag flyttar eller nåt...