Senaste kommentarerna i forumet

Har nu tagit mod i att skriva att jag kommer fundera allvarligt på vår relation. Han ville inte eller fattade inte va jag menade utan svarade som att ja menat nåt bra!!

Jag skrev sen att du har sett va ja skrev.
Ja och sen undrade han va de va med det!? ( som ja misstänkte så vill han inte inse allvaret) jag skrev att det inte är nåt som är positivt

Då föll polletten ner och
Han svarade kort ok......

Jag vet att jag gör rätt mitt i känseln av att hjärtat rusar, att jag tog mod och ansvar.
Nu är det på riktigt

Han är ute igen efter jobbet 4 dagar i rad nu... igår nästan full. Va är det som är så roligt. Jag vill bara skriva allt möjligt nu.

Glöm mig gå vidare, du är en alkoholist, jag vill inte ha nån som dig nära, du förstör bara osv osv

Vad fick du för provsvar? Jag sitter i samma sist och ber till Gud att 6 veckors nykterhet har nollat peth värdet!?

Så om Mam druckit nästan 2 flaskor vin per dag i 8 dagar så borde man inte kunna mäta det i peth test efter nykter i 6 veckor?
Min sits nu..

Hur har det gått för dig, Troja?

distans mellan dig och din man. Tillåt dig själv att stå i centrum. Ditt liv, ditt centrum. Tänk på dig. Dina behov. Vad gör dig lycklig? Ta dig tid att fundera. ❤️

Som Yo Yo! Mycket klok och erfaren person här på forumet. Just Nu väljer jag att vara nykter. En dag i taget! När du är redo.. Gräv ner dig i anledningen till att du konsumerar som du gör. Svårt och Hårt. ❤️

Mannen måste flytta hem ett tag då hans boende inte är ledigt. Visst är det väl så att det inte är bra om jag då bor hemma? Jag kan få boende hos släkting , visst är väl det bättre?
Kom gärna med råd

Det är så sant!! Varför utsätter vi oss av något som bara gör att man mår skit! Det blir som det blir och jag får ta MINA konsekvenser och bara kämpa på. Jag hejar på dig oxå❤️! Känns alltid bättre att få diskutera och få råd. Om jag klarar mig denna gång ska jag göra allt i min makt för att inte hamna där igen och försöka komma ihåg hur jag mår av det nu! Svårt just nu bara, ångrar mig....

Är förvisso bra då en får "svart på vitt" o kan följa framsteg. Det bästa är ändå att en får sig en rejäl tankeställare. Var är jag nu? Här. Där jag måste ta en massa tester på grund utav "mina val". Varför valde jag att hamna här? Hur hamnade jag här? Vill jag vara här?
Vart vill jag\du vara? Hur kommer vi dit?

Hej på er forumvänner. Det var ett tag sedan jag skrev. Tiden går fort och jag kan lägga ytterligare en månad till min nykterhet. Har nu varit nykter i fyra månader och två dagar. Jag tror att det är den näst längsta perioden jag har lyckats hålla mig nykter i hela mitt vuxna liv. Allting rullar väl egentligen på och det är inga sensationer åt något håll. Jag tänker inte hela tiden på alkohol. Det kommer och går emellanåt. Det jag kan sakna (väldigt mycket) är att "koppla från" min hjärna och tankar helt och fullt. Det funkar hyggligt med motion men sitter inte i så länge. Efter ett par timmar kan rastlösheten och allsköns tankar komma farande igen. Jag antar att det bara är att acceptera. Det är ju trots allt en ganska begränsad tid som jag känner så.

För någon månad sedan genomgick jag en fullständig hälsokontroll (inget som jag begärt själv utan ingår i min gamla arbetsgivares förmåner). De tog en förfärlig massa prover och andra undersökningar. Slutresultatet var att allting såg kanon ut och konditionen var dessutom över det normala. Annat var det under dryckesperioderna. Då var bla inte levervärdena något att skriva hem om. Dessutom alldeles för stora röda blodkroppar (MCV-värde om jag kommer ihåg rätt), lite för mycket glukos, etc, etc.

Spontana reaktionen efter resultaten var naturligtvis en lättnad och viss glädje. Kort därefter, som en blixt från klar himmel, uppkom tanken på att nu när allting var så bra kunde jag väl kosta på mig att "fira" lite. Det kunde ju inte skada med några "fylledagar".......Sjukt beteende, men jag antar att det är så vi fyllisar fungerar. Nåväl, jag kämpar vidare.

På relationsfronten är det fortsatt relativt tungt. Jag inbillade mig att allting skulle gå som på räls när jag slutade dricka men så var det ju inte alls. Det kommer ständigt upp en massa gamla olösta konflikter, vilka jag nu tvingas brottas med i nyktert tillstånd. Det är inte det lättaste kan jag säga. Jag har ingen vana och det hela är en smula obehagligt. Ibland känns det som min fru nu vill "ta igen" alla förlorade år och allt ska ske på hennes villkor. Helt klart har jag utsatt henne för otaliga pinsamma och jobbiga situationer så lite av en payback är det nog, med all rätt. Jag fortsätter dock kampen där också......

Jag är glad för att detta forum finns. Det har många gånger hjälpt mig att inte ge upp. Lite kan jag dock förvånas över att jag tycker aktiviteten är så dålig på forumet. För några år sedan rasslade det in inlägg mest hela tiden. Idag är det vissa dagar som endast en handfull inlägg publiceras. Lite tråkigt tycker jag. Med tanke på att det kanske finns närmare 1 miljon människor i Sverige med alkoholproblem och ännu fler drabbade i alkoholisters närvaro tycker jag att behovet borde vara större.........Förr i tiden kunde man ju se vilka som var inloggade och det sporrade ibland till att skriva det där spontana inlägget. Kanske det kan vara en av orsakerna, eller vad tror ni??? Det kan ju naturligtvis också vara så att det inte är fullt så många som har problem med A som förr. Man kan ju alltid hoppas men det är kanske inte så troligt.

Hur som helst. Allt gott till er alla, både veteraner och nybörjare.
Tjalle

Jag känner så igen mig i din berättelse för även jag har en man som under lång tid har druckit, ljugit, gömt alkohol utan att se att han har någon del i det som händer med vår familj. Precis som din man så lägger han ansvaret på mig, på livet och överallt utom hos honom själv. Vi är alla gnälliga och överdriver hans ”normala” alkoholintag. Styrkekramar! När det gäller din oro att ev behöva lämna din son ensam med honom så föreslår jag att du ringer socialtjänsten och pratar med dem om hur du kan göra en anmälan om det blir aktuellt. Du kan tala om att för du är orolig för barnet eftersom du är orolig över mannens alkoholintag och hur han ev inte kan sköta om honom. Om du sedan vill göra en anmälan så vet du vilket stöd du kan få och hur det går till. Efter en utredning så kan de ex se till att han inte får vara ensam med sonen utan behöver ha övervakat umgänge. Det är inte meningen att han ska få vara ensam med pojken om han inte klarar av att ta hand om honom!

Bra att du har börjat sätta ord på dina känslor mm! Mitt ex skyllde också sina alkoholproblem på andra: sin supande pappa, på mig för att jag var ”arg och sur. Kort sagt allt och alla utom sig själv! Lätt och naturligt att fokusera på det som är jobbigt och det man är rädd för när man är i din situation. Men kanske kan du sätta dig ner och skriver en lista på saker du kan göra för att din vardag ska bli bättre och lite lättare? Och utgå från dig själv och sånt som är bra för dig och inom din kontroll, lämna din man utanför och räkna inte in honom. Dels blir det positivt för dig och också så tror jag att det ger dig en känsla av att du kan styra ditt liv! För det kan du! Ett litet steg i taget mot något annat och bättre! Lider med dig! Kram

Vad jag känner med dig. Det där jobbiga att man måste göra något åt sin situation men man vill inte. Fast man vill ju inte må dåligt heller. Jag och min man bor isär och jag har bestämt att jag aldrig kan bo ihop med mannen mer så länge han dricker. Så svårt, men jag tar en dag i taget, och skriver här. När jag tvivlat så har jag läst vad jag skrivit tidigare, och då vet jag vad jag måste göra.
I detta forum får man så mycket tröst och råd.
Att din man skyller på dig är ju klassiskt, det är inte ditt fel att han dricker. Det är ett stort steg att lämna men fortsätt att skriva här.

Fruktansvärt svår upplevelse. Särskilt när en själv väljer nykterhet efter en tid av distans och insikt.
Ser numera allt för ofta min man i ett tillstånd som känns frånstötande. Rent äcklande som du skriver.
Tror att en blir lite allergisk mot berusning på något vis efter ett tags uppehåll.
Dels för att en vill ta avstånd, dels för att det väcker obehag. Men även för att det påminner om ens egna dåliga val.

Makens fylla fick mig att se honom med nya ögon. Nyktra. Jag har alltid varit full med honom. Jag kan plötsligt se hans mänsklighet, hans brister (han har en perfekt tuff fasad), förstå de misstag han gjort på just fyllan, som fått oss att bråka sönder relationen. Hans fylla igår var inte helt förgäves utan gav nåt för vår relation han aldrig kommer att inse. Men jag tar den läxan. Vill sluta vara arg. Han är också en människa. Han har bara inte så lätt för att öppna upp och prata om sitt inre, han vill inte visa sin sårbarhet. Kanske han inte ens vill kännas vid den. Men jag är ingen psykolog, det är inte min uppgift som livskamrat att gräva i hans inre, det måste komma från hans egen vilja. Jag kan bara vara en schysst kvinna vid hans sida. Kanske han också behöver känna tillit. Ömsesidig tillit. Jag behöver öppna mina armar och våga lita på honom.

Har undersökt det här med peth test och olika värden. Tyckte att det inte riktigt stämde med vad min läkare sagt.
0.05 är = 0 tillväldigt låg konsumtion.
0.05-0.3 =måttlig konsumtion.
0.3-?= riskkonsumtion.
Har svårt att hitta värden över 0.3 uppdelat i kriterier..
Någon som vet mer?

Det finns massor med goda råd,medmänsklighet och förståelse härinne.

De senaste 3 åren har jag levt med en man med alkoholproblem. Han ser inte själv hur mycket det påverkar vår relation. Han var en underbar man fram tills den dagen jag blev gravid och efter det har det gått riktigt illa. Jag har levt för vår son skull och de bra stunder vi faktist haft när han håller sig nykter. Dock kommer perioder då han kommer hem full eller dricker i smyg. Även om jag har gråtit, skrikit och bönat om förändring så skyller han på mig. Ikväll har jag fått nog efter att han har druckit när han varit ensam med vår son. Han verkar inte bry sig över en separation och säger bara att det är mitt val för han har inte gjort något fel. Det är jag som har ett problem med att han dricker och inte han. Jag är livrädd för att lämna honom och behöva lämna min son tillsammans med honom utan mig. Jag är livrädd för att bli en ensamstående mamma. Jag är livrädd för att inte få ihop mitt liv för min sons skull. Men jag är så trött på att må dåligt och att känna mig oälskad. Detta är första gången jag verkligen skriver ner vad som händer istället för att ljuga eller hitta på vita lögner för min mans skull.

Jag har för länge sedan slutat räkna, låter en app räkna åt mig istället. (sobertime)
Ibörjan var det otroligt mycket fokus på hur många dagar jag hade bakom mig.
Första veckan. Första månaden. Första tre månaderna.
Jag har känt mig stark, har klarat av ganska många after works nu (tvingar mig själv med, för nog fan ska jag vinna tillbaka mitt gamla liv fast nykter.) Ibland går det bra. Lätt. Självklart att vistas i en krogmiljö nykter. Andra dagar rasar jag ner i nått jädra hål, det är inte djupt, men tillräckligt för att jag ska märka det.
Det har aldrig varit svårt just där och då. För mig kommer det dagen efter.
Jag känner mig låg, nedstämd, tycker det mesta är segt som tuggummi att ta sig ann. Orkeslös.
Under den allra första after worken jag var på hände något som gjorde att jag dagen efter förstod var symptomen på hur mycket inre stress jag hade av situationen.
Jag beställde mitt alkoholfria vin och skulle betala men koden till mitt kontokort var helt spårlöst borta ur huvudet på mig. Jag kunde verkligen inte minnas en enda siffra när jag stod där i kassan men tänkte att det kommer väl snart tillbaka igen, om en stund, om jag slutar stressa över vad det var för kod.
Jag satte mig med min mobil och skrev ner en massa olika sifferkombinationer men inget stämde, under tiden vi satt på stället.
Så konstigt. Jag har ju haft samma kod till kortet i över 3 års tid.
Helgen gick. Ingen kod. Tillslut fick jag ringa banken och be om hjälp. Jag fick tag på min kod, tittade på sifferkombinationen och kände verkligen inte igen koden.
All denna stress kring den allra första after worken som jag dessutom blev stengrillad på (se ovan inlägg) mynnade ut i en total blackout. Kortslutning. God natt och good bye.
Så det var kanske lite tuffare än vad jag trodde det egentligen var.
Efter den sessionen har jag haft så många toppar och dalar kring tankarna om alkohol. Det har varit så jävla jobbigt. Det har varit så jävla enkelt. Det har varit så självklart.
Det har liksom bara varit så mycket mellan ungefär dag 130-160. Extra allt. Extra Dee delux med krydda.
Men på något vis har jag alltid kommit till den enda tanke jag vet är pålitlig och det enda jag vet funkar:
- Dee, ta aldrig första glaset. Det blir inget bra då.

Igår var en sån dag där jag, Dee, va drottning av livet. Arbetsdagen flöt på, körde ett tungt benpass med kollegan efteråt, och flög hem på endorfinerna träningen gav efteråt.
Så räcker det med att jag sover crap. Och arbetsdagen inte börjar som jag regisserat den att börja. Och jag låser in mig på toan och gråter för att jag just varit med om något så tragiskt sorgligt på jobbet att det bara brister, för att det bara är fel dag. Fel tillfälle. Fel timme liksom.
Och någon trycker till mig för att jag råkat missa en sak.
Hur kunde jag missa det?
Jag som alltid dubbelkollar allt jag gör och försöker prestera mitt yttersta för att allt ska bli bra.
Och när jag sitter där och känner mig ensammast i världen och bara vill träffa en trygg punkt, ta en promenad i solen med efter jobbet, hör jag självklart av mig till min obesvarade kärlek, som lite snyggt avböjer min inbjudan till promenad. Jag vet ju redan att han inte verkar vilja träffa mig, men varför inte lite självspäkning on top of it all liksom?
(Varför dröjer jag mig kvar? Det har gått 5 månader sedan vi var något mer för varandra liksom.)
Det är då den där övermodiga svärdslukerskan Dee lägger det brillianta förslaget, efter att ha lipat på toa och gått med ångest en hel dag, om att "vi kan väl gå och ta en aw efter jobbet?".
Smart.
"Självklart kan jag ta ett glas. Ett glas vin, det skulle va så skönt att få bort den här jävla ångesten som äter upp mig inombords. Klart jag ska ha ett glas vin." Väldigt högljudda tankar idag må jag säga, men som vanligt sköljde jag ner dom med alkoholfritt bubbel.

Jag ser klart och tydligt mina triggers. Det tror jag du som orkat läst det här också ser.
1. Dålig sömn.
2. För mycket av krogmiljö är inte bra.
3. Lobotomera mig och sluta vara kär och bli besviken.

Synnerligen ett sjukt destruktivt inlägg, jag ber om ursäkt (orkar själv inte läsa nått som inte innehåller inspiration för närvarande).
Fredagens mantra blir:
- Ny dag, nya tag!!
Samt en tacksamhets-lista. Alltid ett vinnande koncept (tack för bra inlägg på startsidan från alkoholhjälpens medarbetare!)

Idag hade jag en tuff dag!
- Dagen börjar med lite tuffa ekonomiska bekymmer om bilen. Sedan har jag vart förkyld och allmänt irriterad. Det är mycket som ska göras nu och jag känner så att jag inte räcker till!
Hoppas denna känsla går över! Jag har i alla fall pratat ut med familjen om hur jag känner just nu och varför. Det är i alla fall ett stort steg för mig, att bearbeta dessa svåra dagar. Innan hade väl jag redan gett upp och öppnat flaskan. Tillsammans är vi starka och snart den 19 maj har jag vart nycket i hela 31 dagar!

Hej
Skulle du kunna utveckla din text lite mer, så kan jag kanske hjälpa dig

Har varit på kliniken och blåst. Även lämnat blodprov. Jag antar att min alkoholkonsumtion över Valborg kommer att märkas på PEth-provet. Å andra sidan har jag varit väldigt nykter större delen av våren så det må vara hänt. Min tankar på att dricka i helgen är i alla fall borta nu. Var så sugen häromdagen. ?
Skall köra sonen till simträningen. Under hans 90-minutersträning drar jag och fiskar. ??

Ja, det där låter som slutet på en kväll, som varken den som är full eller den som är nykter, vill uppleva igen.
Jag hoppas att din dag blir bättre imorgon!

Det låter som du har en fin dag!! Du verkar så himla ärlig, och har en hel del humor. Det är två egenskaper man kommer långt med.
Klart du är duktig som bara den idag!

Att vara en känslig person kan vara svårt. Det lättare lite om man hittar andra som har samma känslighet. Men det viktigaste är att du nu börjar stå upp mer för dig själv och inte använda alkoholen som en krycka. Har gjort likadant och det var smärtsamt att inse det.

Jag fortsätter att följa din tråd och håller tummarna för dig!