Senaste kommentarerna i forumet

Klarade jag innan mitt återfall. 16 dagar sedan dess. Idag har jag haft mkt tankar på alkohol. Tur att älsklingen är hemma annars hade det varit svårt att hålla sig. Jag vill ju vara nykter så jag förstår inte mina tankar. Känner mig som en slav under spriten. Blä.

Kram

Jag hinner inte med. Tiden flyger fram. Jätte jättefort går allt.

Idag var jag på ett till kundmöte, det gick bra. Men jag behöver slipa mig. Vissa saker har jag ju lixom aldrig gjort. Men det fixar jag säkert. Det är ganska läskigt att vara på provanställning. Tänk om jag inte klarar det lixom. Jag tror jag kommer fixa det men tanken finns där i bakhuvudet ändå.

MrNiceguy sa igår att han älskar mig. Stora ord. Viktiga. Jag älskar honom oxå. Det är så sjukt.
Jag är i en monogam relation(och vill det), det trodde jag faktiskt aldrig skulle hända igen.
Jag är kär i honom och han älskar mig ?

Kan räkna på en hand hur många nätter vi varit ifrån varandra sedan denna där första dejten.
Livet är så himla lustigt ibland.
Tack ödet ❤️

Fridens ?

Idag och tentan gick bra! Kom på idag att fysiska suget och det känslomässiga suget gör sig påmint även när det går min väg. Vill belöna mig själv med alkohol.
Men det ska jag inte. Jag ska bada barn och läsa för dem. Nykter.

Och här är vi kvar... Aldrig nykter... du skriver en sak i inlägg #375 som jag funderar mycket på - det dör när man faktiskt dricker så mycket o så ofta att kroppen inte hinner förbränna... eller att det, trots att man skulle blåsa 0.0, fortfarande är påverkad på något sött. Jag håller upp några dagar, dricker igen, just för att uppnå den där avslappningen du pratar om. Dricker jag för många dagar blir jag ledsen, stressad och trött. Måste, liksom du, hitta andra sätt att varva ned för alkohol fungerar inte för mig. Har just nu haft en period igen av för mycket, men slutat sen några dagar och det är så skönt. Sover bättre, har roligare, hinner mer, så Varför finns det ens på kartan att börja om?
Ja, du vet ju hur det är tyvärr. Men glöm inte att a gör måendet så mycket sämre, spär på alla negativa känslor. Jag jobbar på att hjärnan ska få vila. Där finns en stor anledning. Tänker på Berras strategi att summera veckan, ger nog ett inre lugn, tänker på vänner som snöat in på olika saker. Tror att de mår bra av att hålla på med något. Tror att jag dricker för att dämpa alllt som måste sorteras och hålllas reda på i mitt huvud, men detta förvärrar verkligen allt. Tänker att Jag borde börja knyppla el nåt för att få lugn.
Just nu är jag diock nykter o lugn. Så kör på nu Nystart, vi grejar det här och bara några dagar utan denna jäkla skitdrog gör underverk.

Har varit där, sålde ett hus och städade/fixade inför 6 visningar i ett halvår innan det var klart. Nu så här 2.5 år senare är det det jobbigaste men ändå det bästa jag har gjort.

Tack för kloka reflektioner i denna tråd och i min andra.

Jag ställde inte upp på att skjutsa hem honom utan sa till honom och till vårdpersonal att jag kan inte ta ansvar för detta. De ordnade med taxi hem för honom.
Skyllde på lagar att de inte kunde ha honom kvar en natt till då han inte ville. Jag hade berättat om hans drickande och de visste i vilket tillstånd jag hittat honom i.

Jag förstår på något sätt att jag måste hitta mig själv i allt det här eländet. Jag har två barn som jag älskar över allt annat. De är för unga än för att få veta, jag vill skona dem men inser att jag måste berätta en dag.
Jag vill inte föra detta arv vidare. Tror att jag lätt skulle kunna fastna i beroende då det finns många i släkten som har ett osunt drickande. Mina barn har aldrig och ska aldrig behöva se mig onykter och hjälplös.

Just nu är jag arg på både vården och socialtjänsten. Inget händer, jag får inte ens någon återkoppling. Samtidigt är hag rädd att min papps har det dåligt. Tankar om att han ska ramla igen eller att nåt annat ska hända mal i mitt huvud.

Tack för kloka reflektioner i denna tråd och i min andra.

Jag ställde inte upp på att skjutsa hem honom utan sa till honom och till vårdpersonal att jag kan inte ta ansvar för detta. De ordnade med taxi hem för honom.
Skyllde på lagar att de inte kunde ha honom kvar en natt till då han inte ville. Jag hade berättat om hans drickande och de visste i vilket tillstånd jag hittat honom i.

Jag förstår på något sätt att jag måste hitta mig själv i allt det här eländet. Jag har två barn som jag älskar över allt annat. De är för unga än för att få veta, jag vill skona dem men inser att jag måste berätta en dag.
Jag vill inte föra detta arv vidare. Tror att jag lätt skulle kunna fastna i beroende då det finns många i släkten som har ett osunt drickande. Mina barn har aldrig och ska aldrig behöva se mig onykter och hjälplös.

Just nu är jag arg på både vården och socialtjänsten. Inget händer, jag får inte ens någon återkoppling. Samtidigt är hag rädd att min papps har det dåligt. Tankar om att han ska ramla igen eller att nåt annat ska hända mal i mitt huvud.

Samma här, känns inte som jag har något val. Dels alkoholen, flirtandet med andra. Kärleken har fått sig en rejäl törn. Förutom att min man måste bli nykter, så måste vi jobba på vårt förhållande också. Mycket jobb. Och min man vill ju inte ens avstå alkohol.
Det råd jag fick här angående fina sms, som jag också får, så är det inte bara det som behövs utan det måste visas i handling också.
Känslorna förändras verkligen efter allt som hänt med fylla, gräl och att man blivit idiotförklarad så många gånger. Och det senaste blev min man lika dum och dryg när han var nykter också.
Ja att flytta isär är nog nödvändigt för alla parter.

Tänk då på VARFÖR du gör det här och att du inte är ett monster! Det du gör nu är ju konsekvenser av alla tidigare händelser och hur viktigt det än är att ta sitt eget ansvar så gäller det ju samtidigt att inte ta den andres ansvar också.
Jag förstår verkligen att du inte vågar lita på att han klarar det efter ett flertal misslyckanden och skulle han verkligen göra det så kanske ni kan hitta varandra igen med tiden.
För mig försvann tilliten och därmed kärleken någonstans på vägen och jag ser inte att jag kan få tillbaka tilliten till honom igen.
Jag längtar bara till att det ska vara över så att jag får börja bygga upp mitt eget liv.

Förstår precis känslan, är på väg till mitt nya boende om 2,5 vecka. Håller på att packa mina saker efter 25 år tillsammans, han skall oxå lösa mig ur huset, känns jätte jobbigt att behöva lämna allt.
Nu sedan 3 månader tillbaka har han hållit sig nykter men mina känslor för honom har förändrats så jag vet inte om jag älskar honom fullt ut som tidigare. De senaste 6 åren med alkohol, brutna löften, lögnerna och smusslandet med drickandet har liksom satt sina spår. Vågar inte lita på honom fullt ut, samtidigt vet jag inte om jag vill längre.
Känns jobbigt nu när han verkar fatta vad han håller på att missta.
Känner mig riktigt dålig som väljer att gå trots hans bättringar och är skit rädd för att flytta och ta fel beslut.
Men när jag inte gråter och lugnar mig så känns det som jag inte har något val, måste lämna för att kunna känna hur jag känner, men är absolut inte lätt när han gråter bönar och ber och skriver massa fina sms om att han vill att jag stannar.
Känner mig som ett monster som utsätter honom och barnen för det här.

Tack Skrållan!

Ja, det är tufft men nödvändigt och det som gör mig mest arg just nu är att mitt X tar på sig offerkoftan och inte ser sin del i det hela. Det blir liksom jag som är skurken för att jag vill skiljas och sen VARFÖR jag vill det blir inte intressant. Jag har slutat försöka förklara, för det går uppenbarligen inte in.
Men, jag kan inte göra något åt det, så jag jobbar på att släppa det så gott jag kan.

Förstår att det är jobbigt. Bävar för när vi måste sälja vår bostad. Och just som du säjer så skiftar det mellan ilska och gråt. Tycker att dom inte fattar hur det ställer till det med allt. Men det är ju alkoholen som talar.
Känner med dig. Blir väl skönt när allt är över och ni bor permanent i varsin bostad, och du kan börja bygga upp ditt liv.
Styrkekramar till dig?

Hej Hija.
Jag har läst din andra tråd och skrivit en kommentar där. Det är rätt att du behöver stöd och att få prata med någon om din barndom och nu din kamp för att få till stånd nåt som liknar en relation.

När jag läser dina texter, så tänker jag följande:
Din pappa är så djupt alkoholiserad, så att han knappt är en människa längre. All hjälp han vill ha är sådan hjälp som gör det lättare att umgås mer med sin bästa vän Alkoholdjäfvulen. Vill inte ha hemtjänst, för det tar pengar från hans dyra umgänge med sin bästa vän. Vill inte heller ha insyn från andra än dig, för det stör hans privata relation med Alkoholdjävfulen. Han lägger av luren och vill inte öppna dörren. Nä, för då umgås han ju med sin bästa vän på tumanhand, och där får ingen komma in och kila sig emellan.

Jag skriver inte det här för att säga åt dig vad du ska eller borde göra. Jag tänker inte heller komma med några klämkäcka "styrkekramar". Din situation är allvarligare än så. Det gör mig ont att höra att du håller det här för dig själv, och passar på att gråta i din förtvivlade ensamhet, för att du inte har någon som du känner att du kan vända dig till.

Jag lever själv i den tunna, kvardröjande skuggan av en alkoholiserad far. Han är död sedan länge, men om han levat hade jag kanske varit i samma situation som du. Dessutom håller jag själv på med att göra upp med Alkoholdjävfulen som ständigt vill ha nya fina vänner. Slutligen vill jag säga att jag själv arbetar inom vården och har sett ett och annat när det gäller vad alkoholen gör den människa, som bjuder in till en nära och intim vänskap till flaskan. Så. Det var en parentes.

Jag ville bara ge dig en annan bild av alkoholism och att vara anhörig. Jag hoppas att det gett lite perspektiv, och hoppas att du fortsätter skriva i forumet. Fundera ordentligt på det här med att hjälpa någon. Rätt hjälp är inte alltid skön och enkel, vare sig för den som blir hjälpt eller för den som försöker hjälpa. Rätt hjälp är inte alltid att anstränga sig ytterligare lite till. Det kan också var att släppa taget litegrann och göra på ett annat sätt.

Jag önskar dig en fin dag och hoppas att du känner dig lite mindre ensam och ledsen.

Din pappa skrev ut sig mot inrådan från sjukhuset. Skulle prompt hem och blev arg när du först inte ville skjutsa honom.

Jag tycker du gjorde rätt som tog honom till sjukhus. Men ställ inte upp på att vara hans taxi när han vill hem. Han vill hem för att han börjar bli nykter, börjar bli abstinent och känner ett obändigt behov av att fylla på med mer alkohol. Mycket vanligt och mycket tragiskt. Så blir det när alkoholen är ens bästa vän. Tyvärr.

Nästa gång, när han får bråttom ut från sjukhuset för att alkoholen börjar ropa efter honom, så ska du berätta för vårdpersonalen om hans supande. De kan då kolla honom igen, och om det är så att han börjar utveckla abstinens ( stirrande blick, lyssnar inte på råd, har hög puls, röd i ansiktet och lättare skakingar hör till bilden), så kan han bli erbjuden abstinensbehandling. Har du däremot otur, så släpper de helt sonika ut honom iallafall, eftersom det inte är helt ovanligt i det läget att den alkoholabstinente inte lyssnar längre på goda råd. Ibland vill alkoholisterna helt enkelt inte nyktra till och bli avgiftade.

Att du kommer och hämtar honom ger också vårdpersonalen lättnad. De tänker kanske att det blir mer okej att han skriver ut sig om det finns en snäll dotter som tar över ansvaret och vakar över din pappa. Men det blir ju varken bra för honom eller för dig!

Låt honom ta sig hem för egen maskin. Gör han ett tokigt val, så ska du inte hjälpa honom i det läget, eller avlasta vårdpersonalen. Det är inte att vara snäll mot din pappa, men det får alkoholdjäfvulen att klappa händerna och dansa. Bjud inte på det. Det blir bättre att låta Alkoholdjäfvulen få dra en nitlott.

Ta hand om dig!!

Själv på samma resa som du. För mig funkade antabus verkligen och fortsätter fungera då jag fortfarande äter det. Ser tillbaka i min dagbok att antabusen räddat mig från återfall flera ggr.
Jag har kastat mig in med hull och hår för att få detta att hålla denna gång så skaffat sponsor och ska testa stegen trots min skepsis som ateist men verkar funka utan religös tro. Får se :)
Tror som du att det är viktigt att inte bagatellisera hur det varit efter lång nykterhet. Jag har över 10 veckor vita nu och hjärnan försöker fortfarande lura mig.

Har lagt upp hur jag ska göra.
Jag har skickat ett chatt till han... att ge en hint om jaha du va ute nu igen, ikväll vet jag att han kommer va ute igen, ska skicka en chatt då med att jaha så du är ute ikväll med. Jag veeet att då kommer ett frö sås i honom att o bli medveten om att han vart ute igen och igen.. sen kommer jag säga när han frågar om att ses o sova ihop frågan så ska jag säga nu att det är över. Att jag inte vill sova ihop mer. Och frågar han varför tänker jag bara säga att det spelar ingen roll om jag förklarar varför utan nu.är det så här. Jag kan ses på vissa vilkor som är samma som med andra.

Jag känner att det inte är någon ide att förklara varför jag beslutar det här, för om jag säger att det är pga alkoholen, och att vi inte har någon framtid ihop osv så kommer han sätta emot o tycka annat. Så det är bättre kort o konsivt säga det räcker från och med nu.

Och risken är att han inte ens vill ses i huvudtaget men det är bättre så än att fortsätta det här vi hållt på med

Jag håller på och rensar ut och städar på landet. Det är skitjobbigt och jag växlar mellan gråt, ilska och lättnad över att jag väldigt snart inte ska behöva hantera alla X:ets prylar. Han är ju en samlare av rang och vårt (snart hans) vardagsrum är fullt med hans prylar (typ motorer, stereoapparater och väldigt mycket sladdar).
Jag har bokat in en städfirma som ska komma i morgon eftersom det är värdering av huset på fredag. Det är skönt att slippa den delen, det är nog så tufft att röja ordning och ställa undan så att de kommer åt att städa.
Men jag tar ett rum i taget och en paus däremellan och sen släpper jag fram den ilska som jag inte har vågat släppa fram inför X:et eftersom jag är rädd att det kommer bli totalt krig då.
Det blir ju en del i processen för mig att ta farväl av huset eftersom X:et ska köpa ut mig och det är både skönt och skitjobbigt samtidigt.

Jag har kommit in en bra dygnsrytm och börjar sakta återta delar av mitt liv. Istället för att dricka sysselsätter jag mig med Netflix och HBO, ritar i någon Mandalbok, lagar mat, badar och städar. Äntligen tog jag tag i städningen och den enorma högen med tvätt som jag skjutit upp i flera veckor. Nu är det bara småsaker kvar att ta tag i och det känns så befriande.

Idag ska jag på Återhämtningsmöte och det känns bra. Små, små steg mot bättre mående. Det är även dags för mitt livs fjärde Antabus.

Jag har upptäckt två fällor när jag blir sugen på alkohol eller lugnande, när jag känner mig ensam och när jag är uttråkad. Måste vara uppmärksam på de tillfällena och ha strategier för att hantera dem. Att skriva här är en strategi.

Lycka till därute!

Kom igen nu Nystart, du kan du vill du måste!

Tack ?❤
Jag har innestående samtal med en men har lite pause nu för jag behöver ta mitt ansvar utan att få hjälp därifrån, det var mitt beslut

Vanan är livsfarlig, kan man bryta den har man nog vunnit mycket. Själv har jag ätit så mycket Lglutamin sista året att jag till och med tror det hjälp mot det fysiska beroendet. Hinner aldrig få fysisk abstinens, och när jag håller uppe är det inga problem fysiskt förutom trötthet. Men det mentala, de där rutinerna. Jag kan gå ner på stan för att handla mat och komma hem med 6 flaskor vin utan att ens ha tänkt på att de kommit med hem. Kan öppna en flaska för att varva ner kl 17 utan att ens reflektera om jag var sugen, vanan sitter så stenhårt att det har blivit det normala trots att jag inte ens vill dricka. Det har blivit lika normalt att det ska dricka på kvällen som att man ska äta. Faktist helt sjukt hur man fastnar i en rutin, en rutin som inte ens är bra. Förlåt att jag kidnappar din tråd lite, men kännde igen mig så mycket när du skrev om vanan.

Grymt bra jobbat av dig iallafall, jag är en av sina superfans!

Ja, så kan det kännas och det är rätt inställning. Ska lägga ditt uttryck på minnet :)

Jag blir ledsen av att läsa hur den mannen tillåts ta så mycket av din energi, att han ständigt, som jag läser det, utsätter dig för brutna löften och besvikelser. Du är värd ett mycket bättre liv med frihet att tänka på sånt som ger dig glädje och ömsesidighet med mänskor som delar dina värderingar om livet.
Jag vet så väl hur svårt det är att klippa band eller göra sig fri från tankens besatthet till någon som man haft delade drömmar och förhoppningar med. Jag har haft stor hjälp av att gå på Alanon. Skulle det kunna vara något för dig? / mt

Ligger på soffan i köket. Skall strax åka till jobbet. Har många möten inplanerade. Mår bra. Men ändå: funderar på om jag skall dricka till helgen. Eller snarare: Vad skall jag dricka till helgen? Jag fattar inte varför dessa tankar kommer just nu, en vanlig sketen onsdagsmorgon. Jag skall ju vara nykter maj ut, det har jag bestämt. Jag har ingen anledning att dricka till helgen, det händer inget särskilt, bara trädgårdsarbete. Egentligen vill jag inte ens dricka till helgen. Och ändå ligger jag på soffan och funderar: Vilket vin skall jag köpa på fredag? ?

Skriver av mig

Jag blev äcklad imorse. Han hade skrivit att han kommit hem nästan halv två på natten, då satt han ute från kl tio till då och drack och sen vin hemma. Nyss va han aktiv ( ja de va inte svårt att se pga att jag såg det när jag titta va han hade skrivit) och han ska jobba på dagen idag, äckligt, komma till jobbet o stinka alkohol fy fan

Jag skrev inget tillbaka, jag blir faktiskt äcklad av allt. Klart jag blir det då vi haft intima möten. Jag har god lust att skriva att det är dags att ta en paus med allt men gjorde inte det. Låt de va tänker jag, frågan kommer ställas varför sover vi inte ihop? men samtidigt!!! Varför vänta på att han ska fråga? Säg de bara... jag vill inte vi sover ihop nu framöver.... jag vill bara ses ute som jag gör med mitt andra ex funkar det??? Så vill jag säga.

Hade också god lust att skriva blir äcklad av ditt sätt att leva o dricka ute på jobbet mm. Men det kommer bara skapa att vi blir ovänner.