Senaste kommentarerna i forumet

Jaha, tredje gången gillt?

Jag hoppas verkligen det för annars kommer jag nog inte överleva detta. Jag slutade skriva eftersom jag började dricka och mådde väldigt dåligt i mitt förhållande. Det slutade med att vi gjorde slut och jag drack ännu mer. Sen följde två och en halv månad av rent självdestruktivt levande. Till jag till slut inte ville leva längre. Jag gick över en gräns, inte bar en utan två gånger. Jag hade bokat upp en tid med min alkoholteraput, som tur var, och åkte dit. Det tog inte många minuter innan hon sa att de skulle köra mig till psykakuten.

Det är början till tredje gången gillt. Med hjälp av psykiatrin fick jag vila upp mig i två veckor, medicinskt stöd och utrappning och ett hopp om framtiden.

Nu väntar en tid på behandlingshem, Antabus och urinprov en gång i veckan (självvalt).

Men idag har jag varit nykter i 20 dagar. Det känns bra.

/sm18

Låter som en bra plan Troja. Hoppas du kan träffa någon fin kille som inte sätter alkoholen i främsta rummet. Någon som sätter dig först.

Hej skrållan ?

Jag får sålla när det gäller han. För jag gör det med andra med. Skulle tex aldrig gå tillbaka till ett av mina äldre ex då jag vet att han är likadan och ännu värre. Han och jag har en vänskaplig relation idag och jag tar aldrig hem honom hit o jag går aldrig hem med honom och är intim. Jag får helt enkelt se det här exet som så framöver.

Det går inte att ha en intim relation med den här mannen pga hans sätt att vilja umgås.han vill dricka efter jobbet, dagar han är ledig osv osv. Så gör andra jag känner men de träffar jag inte på det här sättet jag gör med den här mannen. Det här blir fel och vart fel läääänge. Får bli som med alla andra av mina vänner. Råka ses vid ett bord ute och prata om vädret mm sen leva själv utan att va med honom allt för nära.

Nej han tar ingen hänsyn till mig alls, allt handlar om hans lediga dagar och kvällen han går av sitt pass och vill ta en aw som slutar i fylla

Inga uppehåll i världen kommer att göra dig måttfull. Du är sån nu. Precis som jag och de flesta andra här. Men en större del finns där ute och som inte ens funderar på saken.
Att skämmas eller grubbla löser inget. Ger dig bara än mer ”föräldraskuld”.
Dra ner eller sluta är ett ämne som diskuterats här flitigt. Det kan gå men för en majoritet så går det inte. Att alkohlen finns med i bilden sätter ofta alla goda intentioner ur spel.
Men det är inte lätt, heller inget att skämmas över. Vanligt problem men tyvärr med bara tuffa lösningar. Så mycket fokus på att vara den perfekta föräldern idag. Vi är av naturen ofullkomliga. Som nån sa ”vår uppgift är att skada barnen så lite som möjligt” för hur vi än gör så kommer vi att göra flera fel som kommer att skada dem på olika sätt. Bara att acceptera. Även genom att göra allt för dem så kommer vi att göra dem otjänster, och tvärt om.
Släpp det nu och move on. Tänk på dig själv nu. En ångestfull och plågad mamma är inte heller bra. Fundera på om du tror att du klarar att dra ner eller om du måste sluta helt. Du har ju det i dig bevisligen.
Shit happens.

Jag tänker direkt när jag läser ditt inlägg, lägg inte mer energi på den mannen. Han ger dig ingenting, han bara tar. Du mår bara dåligt. Men av erfarenhet vet jag ju hur svårt det är. Att klippa alla band. Men det känns som att han kommer fortsätta dricka. Han har ingen tanke på att sluta. Och han tar ingen hänsyn till dig, för han är så beroende. Som en del skrivit till mig, vill du vara på samma plats om 1,2 eller 5 år? Att ta hänsyn till honom medans han kör på som vanligt?
Styrkekramar till dig?

Lyssnade på Alkispodden igår, ett avsnitt som handlade om sinnesro och kontroll. Det hjälpte. Precis som dom sa så vill jag ju ta kontrollen över det som tidigare kontrollerade mig.

Att mina föräldrar är stöttande är en sanning med modifikation. Jag har fått mitt osunda förhållningssätt till alkohol från min mor. Jag har absolut upprätthållit det själv men jag är lärd av den bästa. Det ville hon inte alls kännas vid.
Däremot berättade hon att min morfar, som dog när jag var två, dog i sviterna av alkoholism. Han var tydligen en raging alkoholist. Jag hade ingen aning... Skammen, tystnaden och de dåliga mönstrena ska brytas med mig. Mina barn ska få andra verktyg med sig i livet.

Jag bad om ursäkt till min dotter igår. Hon tog emot den och sedan berättade hon om oron hon burit på. Hur hon varit orolig för att jag skulle bli så full att jag inte kunde prata eller ringa taxi om hennes småsyskon skulle skada sig. Hur hon kollat upp telefonnummer till taxibolag och hur hon tränat på vår adress.
Gör såklart ont men det är precis detta jag behöver höra. Nu när jag skriver ner det här kan jag läsa om och om igen. Påminna mig själv om vad jag har att vinna på att vara nykter.

Ikväll ska jag gå på möte på ett annat ställe än på första. Ett ställe jag hoppas kan bli min hemgrupp om jag trivs.

Idag känns det självklart att inte byta mitt nuvarande mående mot det som varit. Att inte byta ut min energi och ork mot bakfylla och nedstämdhet.

Jag ska fortsätta att fylla huvudet med poddar och läsning när det känns motigt.

Jag berättade för mina föräldrar och min dotter igår. Antar att det var det som gav mig ångestpåslag. Det blir liksom oåetkallerligt när man säger det högt till sin omgivning. Jag fick panik över det.

Igår skulle vi umgås
Han hade ledig dag och det betyder alkohol. Jag ville inte dricka för jag börjar bli sjuk.

Vi skulle gå och äta någonstans och då sa han att vi skulle gå till bolaget. Jag vart rädd för vi skulle gå till mig sen. J
Ja frågade varför då såg han på mig som ja va dum. Ja vin !! Ja ska handla vin!!!

O nej tänkte jag, inte hem till mig o dricka vin. Vi ska ut o äta o då kommer det bli två tre öl o sen vin på det nej nej tänkte jag. Jag sa att nja då får du gå hem o dricka, ame vem har sagt att jag behöver öppna den sa han surt. Jag tänkte på alla de gånger vi kommit överens om att låta bli men sen har han ändå.tjatat o surat så va väl inte konstigt att jag dömde honom! Men som vanligt tar han inte sin del o förstår oron. Nej sa ja men de är frestande!?

Vi gick o åt på ett ställe vi brukar va på. Jag tog vatten o han öl. En till öl o sen en tredje. Överens återigen om att de va den sista. Sen försökte han få en till och få mig att ta halva. Nej sa ja!!!!jag börjar bli sjuk o äter tabletter ähhh sa han. Han vart sur för vi skulle gå. Jag sa att vill du dricka vin så gå hem, han sa sen att han hade inte bestämt sig. Vi hade bestämt att umgås, o helt plötsligt hänger det löst pga alkoholen. Han började sura o nästan sätta igång bråk. Han tyckte jag ställde krav. Ja sa att du får välja antingen följer du med eller så får du gå hem o dricka där. Då sa han att då följer jag med men vill köpa hem sexpack öl till dig.

Jag tyckte inte om kvällen. Han hade vart väldigt full lördag sedan dracka han säkert fyra enheter dagen efter o nu denna kväll så flera öl plus ett sexpack öl..

Jag vart äcklad o han surade. Då han inte har någon anledning att va sur.

Jag tänker hålla han kort denna vecka.
Jag känner att jag inte fick ut ett SKIT av att hänga med han igår. Jag mådde bara dåligt plus att han straffade mig psykiskt med sin aura. Han surar och ger inget pga att han inte fick dricka hemma hos mig. Istället för att ta sitt vin o gå hem själv som han innerst inne ville då skulle han promt följa med och bete sig som att straffa mig för jag ställt krav som han ändå kunde skitit i.

Jag tyckte det var obehagligt att vara vid honom igår

.

Tack till er ?

Hur hanterar man egentligen den mentala utbrändheten, pressen på jobbet sen all stress från fru och barn. När man står där och hjärnan bara snurrar och utmattningen kommer, hur kopplar man ner utan att ta den rackaren? Det blir ju liksom att allt bara rinner av och lugnet kommer när den där rediga whiskeyn hälls upp. Inget kan komma åt en, man kan liksom bara vara lugn mitt i kaoset, stänga av och koppla ifrån. Jag försöker hitta vägar men de slutar alltid på samma ställe.

Nu har jag alltså varit nykter i 497 dagar - nästa mål för mig är 555 dagar, en bit kvar dit.

Livet går vidare - antabus-behandling sen december - det fungerar, men jag skulle ljuga om jag sa att suget inte fanns kvar.
Det går inte undvika alla egna associationer till alkohol - har man druckit i åratal så finns det inte så mycket att göra åt den saken, men jag måste säga att det är ganska jobbigt att inte kunna njuta av ett varmt bad utan att känna "Om jag ändå hade alkohol till det här så vore det perfekt" - småsaker, som ensamt kan låta som överdrifter, "vad är väl det att klaga på" - men tillsammans... Det gäller att hålla koll på sådant man bör undvika vid vissa tillfällen - när det är dags att styra åt ett annat håll... Men som sagt, just nu är det ingen som helst fara, eftersom jag tar antabus.

Jag tycker fortfarande inte att mitt korttidsminne blivit bättre - men det har antagligen att göra med en liten klunga av anledningar - irriterande i alla fall.

Nåväl. Jag antar att jag inte har så mycket att klaga på - mestadels saknar jag känslan att inte vara riktigt närvarande, eller att närvaron har uppmjukade kanter - kontrasterna som flyter in i varandra - händelselösa dagar när man knappt är vid medvetande - det kan låta underligt att sakna det, men det gör jag faktiskt.

Är tillsammans med en kvinna, hon vet om mina tidigare problem - det hjälper att inte vara lika ensam, skulle jag börja dricka igen så skulle jag sabba det vi har tillsammans, och även om jag bortser från det: hur länge jag nu varit borta från spriten, den kan fortfarande sänka mig - en tydlig känsla - något att ha i åtanke: påminnelser om vad man har att förlora, på det stora är det mer negativa upplevelser med alkohol än positiva - underligt att man kan sakna något sådant.
Men ni vet hur det är.

/M

03:05 var det sista jag såg på klockan den natten.
Natten är min tid, lugn och ro...

Berra

Tack, det värmer :)
Idag är dag 3, känner mig fortfarande febrig och konstig, ungefär som att jag druckit 10 koppar kaffe för mycket... Idag är en helvit dag, inget annat!!
Riktigt kall Ramlösa är min kvällsräddning, kanske slänger i en citronbit för känslan?

Då var jag inne på år två. Dvs nu har jag varit helt ren ca 42% av mitt liv. Men efter ett lång period av intag (22 år) har jag nu i alla fall skrapat ihop 1 till nykter.

Förra våren när jag precis slutat var extremt j jobbig och livet kändes heltomt och meningslöst. Inga belöningar fanns att få någonstans. Saknaden var oerhörd. Blev lite bättre under semestern och med hjälp av springturer som i alla fall gav någon form av kick. Jag förväntade mig att sexlusten (som för det mesta varit hög) skulle gå upp ännu mer och jag skulle vilja ha kickar även den vägen. Men den har tvärtom gått ner. Inte problematiskt låg utan ”lagom”.

Som jag skrivit i andra trådar så hoppar jag ofta över tillfällen då det är fokus på alkohol. Inte på grund av frestelserna utan snarare på grund av att utan alkoholen så är det mest tråkigt. Finns annat att göra med tiden än att försöka hänga med i dimman trots att sikten för mig är klar. Saknar inte just det så mycket. Ibland är det ändå kul, när jag är på rätt humör och vid större tillställningar.

Mycket av året har gått till att rannsaka mitt liv och val. Anledningen är nog mestadels avsaknaden av ventiler utan alkoholen. Jag har försökt hitta sätt att bli av med ”pressen” (samlingsnamn för känslor, tomhet, stress, etc). Kan tyvärr inte säga att jag lyckats. Att sluta löser problemen kopplade till alkoholen och ger mer energi till det andra. Men när man skalat bort det så finns bara jag kvar, och mina problem. De problem jag ”löste” med alkoholsuddgummi måste ändå hanteras.

”Smärtan har inget minne” har jag hört sägas och det stämmer på min situation på så sätt att det negativa med alkohol börjar bli väldigt suddiga men det fina blir än tydligare. Jag känner dock att jag bestämt mig för att sluta och då ska jag göra det. Men saknaden finns kvar. Inte starkt eller oemotståndligt. Jag har flera starköl i kylen sen en kompis var över, men det är mest som en klase gurkor för mig. Det kanske inte direkt är alkoholen jag saknar, mer känslan av att vara till freds. Och vägen den erbjuder för att komma dit. En kapsyl bort så att säga.

Det låter deppigt ovan jag vet. Men 2 saker får mig ändå att fortsätta. En kompis som slutat snusa sa att det tar några år innan det inte är jobbigt alls. Så jag räknar med att det är samma med alkohol. Det tar ett tag att lära av 22 års användande.
Det andra är de positiva effekterna av att sluta. Att känna att jag är på väg uppåt i stället för nedåt! Kurvan är vänd.
Jag kan alltid köra bil. Jämt. Även 23.00 en fredag. Så hamnar barnen i trubbel så får de pappataxi 24/7.
Aldrig bakis, aldrig okontrollerad, alltid bara jag. På gott och ont.
Så det är nog 50/50. Jag har fått igen vad jag gav. Men smärtan har inget minne och jag saknar konversationerna med min fru efter 2-3 enheter på restaurang. Men hon anser att det var värt det alla dar i veckan och det är väl också något för den positiva vågskålen.

Kämpa på där ute. Vi är inte ensamma, men ibland önskar jag att vi var fler och lättare att identifiera när alla runt om häller i sig som om man ställt in morgondagen.

Hej på er alla

Jag har klarat mig bra under de senaste 12 åren cirka. Nu tog jag ett återfall i helgen, inga konsekvenser hände. Men det kunde ha hänt, bara den vetskapen gör att jag mår skitdåligt.

Jag har bestämt ett nytt Stoppdatum när jag skall sluta att dricka och ta hjälp av de verktyg jag har omkring mig, dom är många som tur är... Mitt stoppdatum är 12 Maj 2019, känns jättebra att sätta ett datum. Nu är det bara att gå till handling... kan va tufft nog.. men för mig så underlättar det att sätta ett Stoppdatum.

Kram till er Alla

Det dåliga samvetet fortsätter även idag. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv. Av någon dum anledning trodde jag att mitt drickande skulle förändras automatiskt efter en lång nykter period, att vips så skulle det komma med en stor portion självmedvetenhet och ansvar. Det gjorde det inte. Några gånger funkade det, sen blev jag för full trots att jag planerat att inte dricka efter kl 23 då jag skulle lösa av barnvakten. Det var en jättebra plan från början, men efter två-tre glas vin så sköts tidsgränsen framåt och till slut sket jag i den och lät min partner få gå hem istället. Ja vad hade han för val?

Nu tittar jag på min fina, fina dotter och vill aldrig utsätta henne för den ångesten som jag själv upplevde då en förälder drack alkohol då jag var med. Det är troligtvis därför det känns så extremt starkt för mig nu.

Jag har läst på en del trådar och i kloka kommentarer, en sak som fastnar är att jag inte kan välja mina känslor utan enbart mitt beteende. Hur jag vill vara som förälder, dvs ansvarstagande och trygg, kommer inte per automatik. Jag vet inte vad jag hade för naiv förhoppning när jag trodde det? Det är ett beteende jag väljer.

Regler för mig nu, i detta nya liv, är att jag aldrig ska dricka om jag ska vara den som har ansvar för att gå upp med min dotter morgonen efter. Det är inte värt det dåliga samvetet. Som tur är blir det inte så mycket fester för oss nu, är inte 20 längre. Men blir det fest och jag vill försöka dricka måttligt så är det då jag kan skaffa barnvakt för hela natten och morgonen efter.

Sedan är det skammen. Den hemska skammen. När man inte vet vad andra tycker om en, hur deras bild av en har förändrats. Min partner har sällan problem med att vara måttlig, något som provocerar mig vid tillfällen. Han har fått stå ut med så mycket och varit tvungen att acceptera ett så dåligt beteende i vårt gemensamma liv, innan vi fick barn. Ofta vill han inte prata om det, när jag skämt ut mig eller sårat honom. Så jag kniper igen och låter bara skammen ligga som en tung börda över mitt bröst. Tyngre och tyngre. Nu när jag varit hemma och ledig kommer tankarna från livet med alkohol och ett obalanserat festande ikapp. Skulden och skammen för det jag gjort räknas upp som ett, tu, tre. Och så känner jag ett så starkt självhat.

Just nu går mitt liv ut på att dölja för alla andra vilken dålig människa jag varit/är. Hade dom vetat allt hade dom aldrig älskat mig = jag är inte värd att älskas, de vet bara inte om det...

är konstant heter det visst! Tror en beroendeperson måste komma tillrätta med roten till sina problem! Att supa är bara ett symtom/ventil eller vad man skall kalla det! Om problemen kvarstår och spriten tas bort så är det nog lätt att hitta någon annan ventil! Men det är ju just det där: HAN måste komma till insikt, och komma tillrätta med sina problem genom att jobba med dom! Inte du! Är nog mer regel än undantag att anhöriga till alkoholister är dom som jobbar med problemet (medberoende)! Mitt ex var bara nykter under kortare perioder och då blev han manisk minst sagt! I och för sig med bra saker: städa, röja, arbeta i trädgården mm! Men det var inte på en normal nivå, kunde inte sitta ner ens när han åt utan gick runt med tallriken och slevade i sig! Han ville inte ha en sekund över för eftertanke! Eftertanke och reflektion gav honom ångest! Kram

Halva maj avklarad. Det är 14 dagar sedan jag drack senast (Valborg), innan dess hade jag över 8 nyktra veckor. Så det går åt rätt håll. Börjar fundera på en vit midsommarafton. Jo, jag vet att det är långt kvar, jag vet att jag kommer att ändra uppfattning åttioelva gånger innan dess. Men: jag har för första gången i mitt vuxna liv tackat nej till inbjudningar till socialt umgänge på midsommar. Vi (min fru och jag) bestämde igår att vi firar midsommar hemma för en gångs skull. Vi har ju en jättetrevlig tomt, vi har gångavstånd till sjön, det tar 10 min till havet med bil. Vi trivs hemma. Och så min frus kommentar: "Så kan du bestämma själv hur du vill göra, om du vill dricka eller inte". Hon har ju rätt. Skulle vi besöka ett midsommarfirande med vänner hade jag nog inte haft något val. Traditionen och grupptrycket är starka motståndare. Det gick hursomhelst utmärkt att fira påsk utan alkohol, så varför inte midsommar?

Jag känner fortfarande inget sug. Längtar inte ens efter vin, konstigt nog. Undrar hur stor roll naltrexonet har? Om jag slutar med naltrexon (vilket jag inte ämnar göra just nu), kommer suget tillbaka då? Eller har jag inget sug ens utan naltrexon? Oavsett vilket är livet för tillfället riktigt bra. Jag gillar att leva. Jag önskar och hoppas att alla ni som just nu kämpar med sug, ångest, abstinens, depression, tvivel, sorg och allt annat negativt som hör samman med alkoholmissbruk snart hittar ert inre lugn. Kämpa på, det kommer att bli bättre. Livet är bättre utan alkohol.?

Ja att vara uppriktig och ärlig utan att låta vreden ta över situationen, det har blivit min utmaning flera gånger. Vill ju att sonen ska förstå så mycket som möjligt, så han inte blir medberoende och döljer saker. Samtidigt så är det hans älskade pappa som han i goda stunder fortfarande har..Det är lättare med dom vuxna barnen, som ser på det utifrån. Nu är det inte länge kvar förrän sonen flyttar till annan ort för studier..Det känns bra..Kram..

Vi har gått på familjerådgivning i 4 månader, jag har bytt jobb och kämpar med den hjälp jag får av programmet men också vår terapeut.
Min man dricker mindre, men ju mindre han dricker mer porr konsumerar han.
Det kan vara mer än 3 gånger om dagen, över 30minuter per gång. Alltså kan de vissa dagar handla om timmar! Han porrsurfar överallt, hemma, på jobbet. Kan stanna på en rastplats under en bilresa för att porrsurfa.

Jag är abslut inte negativ till porr. Jag accepterar att alla har fantasier och de är inget man måste dela med sig av. Jag har kollat hans historik och de är ingen "konstig" porr han förbrukar.

Vi har ett aktivt och bra sexliv, men just nu vill jag inte att han rör mig. Jag känner mig otroligt äcklad och förminskad.
Kan som exempel ta hans födelsedag. Jag tänkte hotta upp det lite och tog på mig sexiga underkläder, nätstrumpbyxor och skickade en bild. Tänkte att det är något att längta tills han kommer hem.
Vad blev reaktionen? Han la 45 minuter på att kolla på porr med kvinnor i nätstrumpbyxor.

Jag är dessutom extremt orolig att någon av barnen ska låna hans telefon och råka klicka på något.

Jag märker direkt om han kommer kolla på porr eller har kollar på porr. Mentalt är det exakt det samma som när han dricker.

Är det någon mer där ute som varit med om samma sak?

Att kan de inte fly verkligheten med alkohol tar de till något annat?

Känslan av att det ju är sjukt dumt att ens leka med tanken att sluta dricka för alltid. Vad fan har jag gjort och gett mig in i? Fan vad dumt.

Jag vill väl inte sluta dricka? På allvar? Vill jag verkligen det? Berättade för mina föräldrar idag som blev förstummade men stöttade. Och nu sitter jag är med känslan av att det kanske inte var så smart att berätta det här? Berättade även för min dotter att jag druckit alldeles för mycket vin och att jag vet att hon också tyckt det men att jag nu vill sluta.

Likt förbannat undrar jag nu om jag verkligen vill det. Sjukt. Tvivlet letar sig in att jag kanske tagit ett för radikalt beslut som jag inte vill eller kan leva upp till. Fan.
Måste gå på ett möte imorgon.

Idag valde jag nykterhet. Jag hoppas att jag kan göra det imorgon också. ?

Jag är 22 år, jag har gått i kbt, har ätit alla möjliga antidepressiva, lungnde och naltrexone, många mediciner har jag fått bryta pågrund av för kraftiga biverkningar eller verkandslöshet.

Det som stör mig är att alla säger att allt kommer bli så bra om jag inte dricker. (Inklusive mig själv ibland)

Första veckan när man bestämt sig för 100 gånger, så känns det så jävla bra. Taggad till tusen att man aldrig ska dricka igen. Berättar för alla. Tar till alla medel.

Sen kommer verkligheten ikapp, man börjar inse att livet som nykter inte är så fantastiskt. Alla runt om kring tycker dock det, ”jag ser så frisk ut, jag är så trevlig och det är så kul att jag mår så bra igen” säger folk.

Men jag är inte frisk. Jag mår inte bra. Skillnaden när jag är nykter är att jag måste känna ångesten och självhatet varje vaken sekund.

Hoppas tiden läker lite sår.

Det går väl sådär... Men det är så sjukt hur livet ändå fungerar.
Alltefter som jag studerar förstår jag exakt, EXAKT, hur det är ställt med mig. Urusel självbild, dock bra selfefficacy gällande det mesta, det stora glappet är det som slukar mig. Till viss del. Resten är bara min hjärna som vant sig vid alkohol och på den vägen är det...
Var den enda som skrev 33 poäng av 33 poäng på senaste tentan...Den enda. Varför? Eller ens HUUUR?? Fast ja, jag grät när jag läste kurslitteraturen för att det var så fantastiskt bra. Klart man lär sig det.
Men tipsar starkt om Marcus Heiligs böcker men Ted Goldberg stal mitt hjärta.
Tänkte jag skulle prata med en specifik föreläsare men vet inte om jag vågar...
❤️

Lundgrens, hur gammal var du nu igen? Klart som fan att du är arg. Och har tråkigt. Kan inte gå på krogen. Jag som är 40, går aldrig på krogen (därför jag undviker situationer där jag kommer göra bort mig) har familj osv. Men jag förstår nog ändå din känsla.
Jag förstår exakt det du säger: jag vill inte leva detta liv.
Det är exakt det jag har problem med: när jag var nykter så var jag så jääävla bra, på allt. Det låter kanske märkligt men vem är man då?
Jag skrev under min nyktra period att jag blev satt på en piedestal men utanför. Utanför och hemma.
Men kära du, har du fått träffa en psykolog? Eftersom jag själv pluggar psykologi, samt missbrukspsykologi (visst är det ironiskt...) så vet jag att det finns svar på det vi undrar. Jag har jättemånga svar idag men jag har ändå svårt att bli nykter. Varför? För att jag tror att det är mer biologi, genetik, inblandat än man tror. Jag var som du Lundgrens beroende redan som 20-åring, möjligtvis tidigare. Har du fått prova naltrexon? Mina föreläsare jobbar på att få fram ett läkemedel som är ännu mer effektivt. Vi är inte bortglömda och vi kommer få hjälp. Håll ut.
❤️??‍♀️

I att vilja låta de destruktiva tankarna ta över. Att plåga sig själv och sedan få dränka sin sorger. Ta udden av allt en liten stund. Innan ångesten slår på med full kraft igen.

Jag hoppas att du hittar din röst och får orken att stå upp för dig själv. Du är värd det. Du är värd att få duga som du är och inte vara nån annans jävla måttstock på hur jävla lyckade de är. Fy fan vad vidrigt. Men det är ju så det fungerar. Det är vår lott. Men vi behöver inte ställa upp på det. Vi kan säga tack men nej tack och nästa gång hoppas jag att du kan göra det. ?

Tillsammans ska vi orka kriga mot våra kritiska demoner och vara nyktra mammor till våra barn! ❤️?

Stor kram till dig.