Senaste kommentarerna i forumet

Jag antar att du fick information av läkaren som skrev ut Antabus?
Vi lär inte säga något annat. Vissa tror att de ska dö andra dricker igenom den.
Jag tillhör skaran som tar Antabus för att INTE dricka.
Har du planerat att ta ett återfall så lär inte Antabus hindra dig om du inte blir tvärsjuk.
Jag hoppas ärligt talat att läkemedlet gör sitt jobb.

Varför äter du Antabus?

Haft en bra dag. Träffat min storebror, som slutat dricka för några år sedan. En underbar, vänlig, klok man. Han förstår mig, så som ingen annan kan. Vi hör ihop, som yin&yang. Hans enkla jordiga vishet, empatiska vänlighet, sorgen och vänligheten och glädjen jag ser i hans ögon - jag förstår den och känner den.
Jag önskar att jag kunde läka det som gjorde ont i honom som liten pojke, önskar jag kunde hela honom. Jag tror att han vet, att han känner mina känslor för honom.
Idag vill jag ge allt LUGN, all KÄRLEK, all KRAFT till min bror! ♥️

well ingen sa nåt..tack för stödet^^. Jag fortsatte dricka och rodnaden har gått ner och upplevde inga fler symptom

Å vad jag tycker synd om dig, InteMera. Fy vad du får utstå. Du som nu själv behöver tas omhand, då får du laga mat och ta hand om barnen. Ja gud nåde den som kritiserar deras drickande, hur många öl dom dricker. Då är man inte vatten värd. Vad skönt det kommer bli sedan när du kan flytta. Hoppas du snart är där i din egen lägenhet och får lugn och ro.
En stor kram till dig, och krya på dig.

Värre än någonsin är det i dag. Min man började bli arg redan under dagen, för att det är fel på mig naturligtvis, fast han var nykter. Och det blir ju inte bättre när han nu dricker. I dag började verkligen en tanke spira i mig. Detta går inte. Jag måste bryta snart. Jag orkar inte mer. Hade tanken i huvudet när jag gick ut och gick. Tänkte mig, att jag flyttar, att jag bara kan tänka på mig själv. Inte bry sig om någon som blir för full eller stygg. Att själv få bestämma över mig. Ingen annan.
Är så klart rädd för ensamheten också, men är inte det bättre än det här? Känns som vi är ständigt osams. Jag kan inte säga 2 ord fel, så är det i gång igen. Och han tycker att det är jag som bara sätter igång allt. Alltså man blir helt konstig i sina tankar. Som att man börjar ifrågasätta sig själv. Håller jag på att bli tokig.
Men sedan klarnar det igen, och jag vet, det är inte jag. Det är han som sätter igång allt. Jag kan ju bara höra fel, så blir han arg. Alltså är detta abstinens eller är det alkoholen som har kidnappat hans hjärna? Han är ju inte sig själv, inte ens när han är nykter.

Ja eller hur, visst är det svårt att släppa kontrollen? Fast man vet att man bara gör sig själv ont. Jag gick ett varv i garaget i dag, när min man var borta, och kollade om han gömt några öl. Hallå, vad ska jag vet det för. Det klart att han har öl där. Jag blir så trött på mig. Känns som medberoendet går i vågor. Ibland har man ganska bra kontroll på det, ibland faller man dit.
Ja du, Amelia67, du måste ju också bli hel. Inte bara din man. Och det är ju väldigt svårt när din man dricker och blir irriterad och dum, som min. Ja som du sa, man pratar med dom och en stund senare är det som det inte finns. Så jobbigt. Men stå på dig och tänk på dig själv först.

Det är ett jättebra råd att gå och prata med en psykolog.
Jag fick möjligheten att hitta en med erfarenhet via facket på mitt jobb och företaget ställde upp och betalade 5 gånger. Det räcker såklart inte men det var en bra börjar att få öite rätsida på mina tankar. Det var även nyttigt att en som inte är "nära" kan se utifrån hur vårt förhållande och hand drickande påverkar mig. Väldigt bra tyckte jag det var, det stärkte mig och fick mig att tänka på ett annat vis. Ansvaret ligger inte på MIG!

Exakt så känner jag med nu.
Fick som en hammare i huvudet o allt känns mörkt o vill stänga av känslor. Efter många lyckliga dagar. Skumt
Vi får hålla ut så, brukar gå över?

Just nu är allt bra, förutom att jag sover väldigt lite, men rättar kanske till sig. Allt känns bra, men det är skört, väldigt skört. Min son har "bara" rökt hasch sista tiden. Även om man inte dör av det så förändrar det synen på mycket. Ingen livsbejakande drog precis. Lusten, glädjen!, hoppet om ett annat liv eller om ett liv över huvudtaget, försvinner. Allt detta vet han egentligen, men det räcker ju inte. Jag vet att jag inte borde äta vissa saker, men gör det ändå. Min son är i grunden en väldigt positiv människa. Annars hade han inte överlevt. På "jobbet" där han trots allt varit är han som ett solsken varje dag säger arbetsledaren och jag minns när han var mycket liten då fick jag säga till fotografen att jag ville ha ett kort när han var allvarlig. Han skrattade alltid. Ibland undrar jag om det varit lättare att hantera situationen om han inte varit en sådan positiv person, har nästan önskat det. Kontrasten hade inte varit så stor då.. Men som sagt det är lugnt just nu och imorgon lämnar jag över räkningar, inkasso, brev från kronofogden m.m. till en förvaltare/godman som är utsedd. Har varit plågsamt att se honom rasera sin ekonomi för många år framöver. Känns som en befrielse att lämna över det. Tacksam för stödet jag får! Oj, jag glömde en sak, hur kunde jag göra det? Imorgon åker han till ett behandlingshem. Har varit bestämt sedan lång tid tillbaka.

Jag har nu druckit alkohol efter att jag tagit antabus 400 mg i måndags och i onsdags. Jag upplever rodnaden men inget annat symptom än så länge. Min fråga är: Om jag dricker mer kommer värre symptom eller hade de redan visat sig isf?

mitt ex var jag jämt orolig för honom! Rädd att han skulle ramla i källartrappan och slå ihjäl sig, rädd att han skulle köra på fyllan, rädd att han skulle skämma ut sig, rädd att han skulle missköta sitt jobb, rädd att han skulle somna ifrån levande ljus! Listan på saker som orsakade magont kan göras lång. Jag avslutade vårt förhållande flera gånger och då skuldbelade han mig och sa att jag svek honom när livet var tufft! Jag var, enligt honom, ingen att hålla i handen när åskan går. Vid dessa tillfällen var jag även rädd att han skulle ta livet av sig (han sa att livet inte var värt att leva utan mig)! För två år sedan lämnade jag för gott och .....än lever han och dricker gör han fortfarande.
Ditt ex har ytterst ansvar för sig själv. Du har redan gjort mer än vad som krävs av en medmänniska. Du är däremot skyldig dig själv att skydda dig mot sånt som är skadligt för dig! Det svåraste är att sluta kontrollera men det går. Träna på att helt enkelt försöka strunta i om han dricker eller inte. Hans business och HAN får ta konsekvenserna. Var typ besatt av om mitt ex drack eller inte det första halvåret efter att jag hade lämnat. Och konstigt besatt för jag kunde vara orolig för att han hade SLUTAT dricka. Jag undrade då om jag hade lämnat i onödan. Sen började jag träna på att strunta i vilket för mitt beslut stod fast oavsett insåg jag. Det hade hänt för mycket dåliga saker, min tillit var noll. Dessutom kan jag inte tänka mig att leva med rädslan för återfall! Fokus på dig själv nu! Kram ❤️

Tack, fina människor, för era svar! Innerligt tack!?
Jag tar till mig av era svar!

Jag låter monstret göra sig påmint med sitt morrande och mardrömmar. Påminner mig om att det finns där. Jag ger det lite kärlek och tacksamhet. Tar till mig av läxan.
????

..

Tess45, ja det är verkligen som en skiva på repeat, jag tänker mycket på hur mitt liv kommer att se ut i framtiden, därför har jag sökt en lägenhet. Jag tänker väldigt mycket på vår dotter som aldrig kommer kunna ha kompisar hemma på helgerna. Man sitter här instängd varje helg, man vet att framåt 20-20.30 börjar helvetet, vid 21.00 stupar han i säng, sen hör man allt jävla hostande av snus i halsen, låter som att han håller på och dö. Sen vid 23-24.00 är det dags att gå på toa smälla i dörrar och fylleäta och svina ned i köket..

Den dialogen du har med din man kunde varit en inspelning av dialogen jag brukar ha med min man! Om bara jag ändrade mig, om jag inte skulle tjata, bara jag slutar lägga mig i och hitta på problem som inte finns, bara jag skulle visa mer intresse för honom och hans bekymmer, han dricker inte alternativt han dricker inte mer än nån annan...Har du hört dom förut ? Allt riktas alltid till att det är jag som har en massa fel och brister, vi kommer liksom aldrig riktigt till saken att hans drickande påverkar också mig och mitt varande och görande. Han tycker inte jag har med det att göra om eller hur mycket han dricker. Min man är också sur och vresig mot mig när han dricker men liksom din kan han gå ut och ha ett glatt samtal med vem som helst på telefonen sekunden efteråt. Så man undrar varför jag ska fräsas av men vilken som helst kollega eller vän kan skämtas med på telefon. För att jag påtalat jag ser han är onykter och att jag inte tycker det är trevligt?

Man ska ju inte försöka prata med dem när de är fulla men problemet årminstone hos oss är att när han väl nyktrat i så är det som att fyllan aldrig funnits och tar jag upp det tittar han på mig som om jag hittar på historier, saker han gjort full som han anser jag inbillat mig! Försök nu sen hitta tillbaka till varann och en ömsesidig förståelse när alkoholisten för sig själv lyckas intala att sånt som hänt på fyllan inte hänt för att dom själv inte minns det. Jag minns mycket väl även imorgon allt fult han kallat mig, ska jag då vara glad och låssas som ingenting för att han inte gör det? Och så undrar dom varför vi i familjen blir lite snurriga i huvudet.

Att resonera med dem om drickandet förefaller omöjligt och man får göra sitt bösta att inte själv tappa förståndet. Jag tycker att det tröstar lite, hur sorgligt det än ör, att läsa andras berättelser här,på forumet för i grunden verkar alla dessa alkoholister bete sig lika och vi anhöriga går alla omkring och tror det är oss det är fel på för att vi blir helt intrasslade i vad vi ska tro och tycka till sist. Att prata med nån utomstående, som verkligen förstår vad medberoende är, tror jag också är hjälpsamt. Att få,prata klart och reda upp med alkoholisten verkar det inte vara många som lyckas med.

Har legat på sjukhus ett tag och äntligen sluppit hem för nån dag sen. Är rätt trött och orörlig ett antal veckor framåt och får inte köra bil. Får nästan panik nu när mannen kom in från garaget, packad och sur och slocknar i soffan. Normalt skulle jag lassat barnen i bilen och åkt men när man i princip är sängbunden än är jag tvungen att stanna hemma och iaktta showen.

Konstaterade lugnt till honom när han kom invinglande att jag tycker det är tråkigt om han alltid ska måsta bli så packad för att han vill ta en öl men då fick jag höra vilken f**ta jag är och han skulle minsann inte äta maten jag höll på med. Orkar själv knappt stå uppe tio minuter men barnen måste ha mat och jag insåg rött tidigt idag att han kommer inte kunna laga nåt i den fyllan. Så än en gång får man det gnuggat i ansiktet ordentligt, att hans drickande går före både mitt och barnens mående och att jag behöver hjälp med helt vardagliga saker kan han kallt strunta i. Jag riskerar fortfarande akuta besvär efter operationen om jag rör mig fel, att nu redan bli tvungen att börja ta hand om matlagning mm är en stor risk. Var gör jag sen av barnen om jag måste åka in akut och mannen ligger avslocknad i soffan. Mycket trevlig situation. Igen. Så som vanligt ska man orka lite mer än man borde, inget nytt under solen. Försöker roa mig med att välja möbler på nätet till min lägenhet, försöker se framåt mot en tid där det inte ligger en dyngrak karl och snarkar i vardagsrummet hela eftermiddagen och där jag får höra vilken usel och hemsk mänska jag är ena dagen för att föväntas vilja kramas nösta dag.

Tess. Jag är i samma situation och det du beskriver stämmer så väl in på mig också. Hatade också alkoholen.
Jag har aldrig heller synts ute jättepackad förutom på en och annan fest med vänner när man betett sig mindre snyggt.
Har aldrig varit full på jobbet bara väldans bakis ibland. Skillnaden är väl troligtvis hårfin.
Oavsett vilket har man ju mått skit och haft den förbannade ångesten.
Mitt stora problem har varit längre ledigheter då drickandet gått överstyr och också pågått dygnet runt.
Den här sjukdomen gör ju att man blir besatt av att försöka bota ångesten med A. Men det blir ju bara sju resor värre.
Så nu efter senaste omgången mådde jag så taskigt mentalt att jag gick till psykakuten för att få en avgiftning. Det här hände för snart 5 veckor sedan.
Nästa sista dagen på behandlingen valde jag att gå till länkarna här där jag bor. Lindrigt sagt mådde man ju skitdåligt och var sliten både mentalt och kroppsligen.
Nog det viktigaste och bästa valet jag gjort. Så nu får jag fantastisk proffshjälp av min drogrådgivare tillsammans med gemenskapen hos länkarna och peppningen här på alkoholhjälpen förstås.
Jag håller med dig Tess om att söka hjälp. Jag hade inte heller fixat på egen hand.

Kramar!

Och en enorm sorgsenhet. Målmedveten och irriterad. Irriterad på alla i min närhet som kan dricka sig berusad utan att ngn anmärker på det beteendet. Jag känner mig avskuren och begränsad. Det kräver massor av energi att hantera. Jag är trött.

En annan grej jag har väldigt svårt att skaka av mig är mitt tolvstegsarbete.
Steg 1 och 2 berörde vi knappt tillsammans, jag och min sponsor, annat än prata om att jag insett att jag var maktlös och att jag var villig att göra vad som krävdes för att komma vidare.
Resten hade också tendenser till att gå för snabbt. Jag hängde inte riktigt med, och var fortfarande i känslan att allt skulle bli bra till slut.
Jag känner mig långt ifrån redo att ta mig an någon annans nykterhet, och jag vet inte ens den verkliga innebörden av stegen då jag endast läst ur 12 steg och 12 traditioner, utan några anteckningar och utan att känna mig färdig.
Min sponsor tycker annorlunda, att jag har massor av erfarenheter att ge vidare och visst har jag det, men inte i frågan om att sponsra.

Naturligtvis kommer mina rädslor in i bilden här. Rädslan för att bli avvisad och / eller övergiven, men hur tar jag upp det här på ett schysst sätt med honom?

Mina veckor idag ser ut på följande sätt:
Arbete heltid varje vardag till 18 utom torsdagar (då är barnen lediga och hemma med mig).
Jobbar sedan till 14 två av tre lördagar.
Ledig varje söndag.
CA-möte måndag och fredag 18-19.
Nu ska jag visserligen prova nytt möte onsdagar 18-19 och ha efterbehandlingsgruppen torsdagar 16:30 till 18.
Här i mitt veckoschema ska jag också få tid att vara med min familj som betyder allt för mig, tid för mig själv och tid att inte låta min fru gå under av trötthet.
Det känns inte rättvist mot någon inblandad, allra helst mig själv eller min familj, att återigen sysselsätta mig med något som på samma sätt som när jag var aktiv gjorde att jag var frånvarande.

... är att slkoholism är progressiv. Dvs har man åkt dit, hållt upp, börjar igen. Så är man tillbaka på den riuta man startade på. Vet ej hur det påverkar abstinens. Men jag upplevde samma sak som du beskriver. Jag hade en period på cirka 1-2 veckor och fick hemsk abstinens. Vetskapen om att sjukdomen är progressi.v skrämmer mig samtidigt som den håller mig ifrån det första glaset.

Hur har det gått för dig?

Dagarna rullar på och är inne i en period när stunderna med Draken är få, falsk säkerhet är det kanske men låter mig njuta av dagen och nuet.
Tror en del av mina vänner tycker jag är rätt tråkig, kvällssnattret i telefonen blir kort när min nyktra hjärna tröttnar på ältande väldigt fort.
Energin börjar komma tillbaka och vill göra saker, i vanlig ordning helst trevliga saker men orken börjar komma för måsten också.
Så nu börjar jag med måsten och ger mig trevliga saker som belöning, vem vet jag kanske blir en riktigt bra människa till slut?
Så med ett hus som är städat, drar jag till skogen och njuter av dagen.
Ha en härlig dag och styrka till era val, mitt är idag är jag nykter// Kram Strulan65

Tack för att du finns, det ger oss andra styrka att bita ihop en dag till när kriget är som värst// kram Strulan65

Att be om hjälp kostar inget, att låta bli kan kosta allt är en sanning många av oss måste lära sig. Härligt att du mår bättre, hoppas du får en fin dag// Strulan65

Under de två senaste veckorna har jag pratat några gånger i tel med mitt ex. Jag misstänkte att han druckit igen men han nekade förstås. Jag bad en annan kompis höra av sig o misstanken stärktes.
Igår kväll pratade vi igen o då försa han sig när jag pressade honom. Han berättade att han inte druckit sen helgen...

Han har varit hopplös att prata med, lite som Skrållan beskrivit. Ett vanligt samtal, lite naivt o inte särskilt konstruktivt...gör mig bara frustrerad för att vi inte kommer framåt. Vid nästa samtal verkar det som det första inte ens inte ens ägt rum. Å då har jag tidigare ifrågasatt mig själv om det ens var så som jag vill minnas. Eller jag måste förstås minnas fel.
Nu har jag lärt mig lite mer, kan förstå att det är han som inte minns pga alkoholen. Men jag blir ju alltid den som tjafsar, ifrågasätter o så blir det fruktansvärt tråkig stämning.

Sååå, jag har tagit ett par steg tillbaka, var orolig för att ett onormalt beteende från mitt ex innebar just att han drack igen. Å han vet att han denna gången antagligen inte kan stoppa... det ger mig en oro i kroppen o funderar mkt på om jag borde åka dit. Hur långt går mitt medmänskliga ansvar? Hur tänker ni andra kring det?

Jag åkte inte dit, och jag pratade med honom igår kväll o då verkade han nykter igen.
Men jag blir så frustrerad... varför gör han så här mot sig själv???
Dessutom kom all skuld på mig, det är mitt fel att han mår så här dåligt. För jag kan inte stå upp för min kärlek till honom. Det är det enda han behöver för att bli hel o då kommer hela hans liv att bli rätt igen.
Puh... jag funderade allt en bra stund på varför jag ringer honom... jag vet ju att är han på det humöret spyr han ut allt över mig.
Självplågeri?