Senaste kommentarerna i forumet

.

Ja, då har vi (jag alltså) bestämt att vi ska gå isär för jag orkar inte mer. Många års historia av perioder där han oftare och oftare dricker, verbalt aggressiv, lovat och lovat osv. (Det finns dessutom flera nära anhöriga med svåra alkoholproblem så min oro är stor.)För två månader sedan hittade jag gömd alkohol och sa att Nu är det nog! Han sökte hjälp och har kommit fram till att han tänker vara nykter igen en längre tid. Terapeuten säger att hon inte tror att han kan dricka igen. Sedan tänker han att han vill/tänker kunna dricka vin ibland och gärna vill göra det med mig för det är ”mysigt”. OM (?!) det inte går så ska han ta tag i det. (Igen, igen,igen ska han försöka.) Så... jag känner mig så förnedrad att han väljer att hellre skiljas än att ta tag i sina problem och bli nykter. Han kan liksom inte ge upp drömmen om det ”mysiga” med alkohol. Hur hanterar jag känslan av att jag och familjen inte är värda att vara nykter för? (Han har verkligen inga problem att avhålla sig från alkohol men han vill bara inte, säger han. Jag tror att det är helt sant.) Han vill inte att jag pratar med andra men jag har sagt att jag kommer att berätta varför vi flyttar isär när/om folk frågar. Han säger inget om att jag går för ”han är i början” av processen med att ens fundera på ett liv med mindre alkohol. men jag har varit i slutet på processen i minst 10 år. Jag tror att han tycker att jag är helt oresonlig när jag inte vill ge honom en till chans för han är säkert helt övertygad om att den här gången ska han kunna börja dricka igen om han bara håller upp nog länge. Ja, hans mun säger precis samma sak som vanligt (förutom att den vita perioden är många månader). Kan inte sova på nätterna och fungerar inte så bra på dagarna. Finns det någon som har något klokt att säga?

‏‏‎

‏‏‎

Hej!
Jag är också ganska ny med att skriva här på forumet. Men jag har också läst massor av alla trådar och man märker verkligen att man inte är ensam med sina problem. Känns skönt att kunna stötta & stöttas.

Jag hade också någon form av måttligt drickande trodde jag. Drack inget inget i veckorna men desto mer på helger & längre ledigheter.
Denna ångest man får när man dricker mycket skojar man inte bort. Att man inte lärt sig att det bara blir värre med A är också galet.
Jag har dessutom varit på 2 avgiftningar på relativt kort tid. Hade en jobbig dryckesperiod i samband med en livskris i familjen. Det höll på att gå käpprätt åt pipan.
Efter den senaste behandlingen tog jag det förmodligen viktigaste och bästa beslutet i livet. Jag kände att jag pallar inte mer mentalt och fysiskt så jag gick upp till Länkarna här på orten. Jag var ju väldigt sliten när jag kom dit men blev så otroligt omhändertagen.
Igår var det exakt 4 söndagar sedan jag klev in där och är så glad att jag gjorde det. Kände mig lite stolt igår och att må så himla mycket bättre.
Nu är det en dag i taget som gäller och att jag har Länkarna och en fantastisk drogrådgivare som jag träffar varje måndag funkar superbra för mig.
Funderar på att kanske besöka ett AA möte framöver.

Jag skulle också vilja kunna dricka på ett normalt sätt. Men det här med måttlighet funkar inte för mig så att det är lika bra att sluta dricka.
Men jag är också glad och imponerad av alla som grejar det på egen hand. Jag gör det inte.

Så vi ska verkligen fortsätta att kämpa på med hjälp av alla fantastiska här på forumet.
Stort tack allihopa!

Älskar listor! Skriver till BRODERA! Ska fortsätta med min jultomte nu som påbörjades 1999 typ. ;o)

Mycket starkt och berörande. Jag känner igen mycket av min egen historia. Den trasiga barndomen och otryggheten; behovet av en perfekt fasad som vuxen när man känner sig trasig inuti. Det är självklart att det spricker. Förr eller senare. Och när allt rämnar... Det är både skrämmande och uppmuntrande. En möjlighet att börja på nytt.
Själv mår jag bättre än på många, många år efter 36 dagars nykterhet. Och jag fokuserar på mig (och min familj) och skiter blankt i vad kollegor och vänner förväntar sig av mig.

Hur tänker du kring din trasiga barndom? Är det som hände över och förbi? Eller ältar du? För min del går det i vågor.

Skriver av mig

Jag har gjort ett nytt framsteg
Jag har tidigare alltid vart den som sett till och frågat om vi ska ses när jag kommer hem från mitt jobb då jag är borta och reser i flera dagar. Den här gången testade jag att inte göra det.
Först var det pga att se va händer? Kommer han fråga... eftersom jag alltid frågat så gissade jag på att han inte kommer göra det. Jag var beredd på att kanske få en känsla av att det kommer göra ont att se om det sker, att han inte frågar. Det andra skälet till att jag inte frågade var att jag faktiskt inte ville träffa han när jag kom hem, TROTS det gått över en vecka sedan vi setts!!!

Han frågade inte!!! Och nej det gjorde inte ont men jag tycker det är ett märkligt och omänskligt beteende från nån som påstår sig älska mig ??

Jag har någonstans i bakhuvudet en tanke att han hela tiden räknar och räknat med att jag finns där. Jag har haft några vändor av sms kvällen då jag kom hem, och han har inte fått nåt av mig, jag har inte vart så kärvänlig och det fick jag höra idag i telen.

Jag berättade varför jag har vart kort i tonläge och det togs inte emot nåt bra. Han kunde inte förstå, han ville lägga.över problem på mig men han lyckades inte kunna komma åt mig idag.

Han tyckte åter igen att han inte gjort nåt fel och tar som vanligt inte sitt ansvar och bett om ursäkt.

Jag kände mig så trött efter samtalet som slutade ok. Men jag är glad över att jag kunde hålla i mig när han försökte lägga skuld på mig och vända allt han inte ser hos sig själv. Jag har inte haft nåt intresse av att träffa honom fast jag är hemma och tiden gått.

Hej Vilja123! Jag håller med Dee om tipsen för att hantera sug. Träning gör underverk. Dessutom vill man ju inte förstöra det positiva med träning genom att dricka efteråt. Mat och godis funkar också för mig. Jag får ofta sug när jag är hungrig. Men ibland får man bara stå ut. Och bära med sig vetskapen om att sugen går över, att de sällan är långvariga.
Det finns ju också läkemedel som minskar suget, som naltrexon. Det har nog hjälpt mig en del. Men jag vet ju inte hur mitt sug hade varit utan medicinen.

36 vita dagar här. Ju längre nykter period, desto mindre sug.

Ha en fin kväll!

Som barn, ja, egentligen ända fram tills jag var några år över trettio, ansåg jag att jag var en relativt misslyckad person - ful, feg och korkad. Att jag nu känner mig tryggare och säkrare är en underbar känsla. Jag är fyrtiosju och vet vem jag är.
All osäkerhet hängde nog ihop med min uppväxt. Jag fanns egentligen inte, mina föräldrar hade fullt upp med sig själva. Aldrig att jag hörde något beröm, aldrig gav de mig något stöd. Det är ett under att jag lyckades gå genom plugget med någorlunda bra betyg egentligen (min mormors förtjänst, tror jag).
En gång när jag var tio följde farsan med på en fotbollsmatch som jag deltog i. Jag var naturligtvis ingen stjärna, men gjorde så gott jag kunde. Men: inget beröm från farsans sida, inte ens ett litet "gott jobbat". Däremot gjorde han sig lustig över min insats inför några grannar senare på dagen, medan jag stod bredvid och lyssnade: "Min son hade match idag. Han sprang och sprang. Men han nuddade inte bollen en enda gång på hela matchen. Det blir nog inget proffs av honom." Blir ännu ledsen när jag tänker på det... Och arg...
Jag berömmer kanske mina gossar för mycket, oavsett vad de gör, hur de än presterar, men hellre lite överdrifter åt det positiva hållet än farsans nedtryckande attityd. En skitgubbe var han då. Antagligen omedvetet. Han kommer från enkla förhållanden och lyckades arbeta sig till en position. Men han är snäll mot barnbarna. Man får ge honom det. ?

Ha en trevlig och vit kväll.

Hej rosette och tack för ditt inlägg ?

När jag tänker på de positiva förändringar så är det att jag märker att jag bryr mig mera om mig nu än förut, att höjja eller få tillbaka min självkänsla. Också att se mitt värde än att höja han till skyarna!

När det kommer till alkohol så minskar jag ännu mera ner på det. Jag prioriterar mitt välmående före en kväll med alkohol och dålig dag efter en kväll. Att jag minskat har gett bra resultat då det uppstått gräl, som tex den där dagen för nån vecka sedan han skrek i luren. Då var jag nykter men inte han. Då han jag reflektera på ett sunt och klart sätt. Hade jag vart onykter hade nog situationen blivit annorlunda. Att jag lyssnat på han, trott på han då han vände på allt o fick det till att jag hade fel o va dum. Den här gången, och framöver kommer han inte kunna göra så längre.

När det gäller tröttheten, utmatthet så.känns det mer och mer som jag behöver återhämtning. Jag ser till att vila mellan mina arbetspass och har skruvat upp träningen till mer och intensivare.
Jag har dessutom sett till att flytta bort tanken på att umgås med honom och att istället fylla det med vänner som ger mig nåt gott.

Jag söker en viss bekräftelse som du nämnde, men jag tror ju mer jag umgås med andra, ju mer jag läker och får tillbaka mina sunda förnuft så kommer det släppa.

Jag har haft kontakt med stödlinje och har nu en liten pause för att se hur allt går frammåt utan att ha samtal.

Jag kommer fortsätta att skriva nedan om hur dagarna vart och hur jag tänkt framöver
Varma hälsningar Troja ?

Det är sorgligt hur jag har gått i samma spår som mina föräldrar. Jag kan minnas hur jag som barn lovade mig själv att aldrig bli som de. Jag skulle aldrig vara berusad inför mina barn. Jag skulle inte ens dricka alkohol. Och här är jag, en alkoholist till familjefar. Jag blev precis den jag inte ville bli.

Hej!!

Bra frågor! Bra också att du hittat hit, det här forumet är en guldgruva med kunskap och berättelser samt erfarenheter!

Jag vill definitivt tipsa dig om alkoholhjälpens internetbaserade program som du finner här, på startsidan i högerkant. Det tror jag kan vara absolut värt att prova!
Sen skulle jag vilja rekomendera att pröva en tids nykterhet, minst en månad, för att känna efter och omvärdera saker och ting. Och se på problemet med nyktra ögon så att säga.

Jag fick supermegaångest sista åren jag drack, ångesten var nästan enbart ihopkopplad med alkoholintag och mitt eget personliga val efter en tids nykterhet är att fortsätta på den linjen. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt precis det du beskriver här ovan, för att dricka alkohol.
Jag tror personligen, men detta är min egen teori, att det är väldigt svårt att försöka manövrera skuten med en "normal" konsumtion när man väl "kantrat", men det finns absolut de som kan det, det är grymt imponerande!

Lycka till,
Dee

‏‏‎

Jag styr min tanke och tid. Jag regisserar och redigerar mitt eget liv. Inte någon annan och definitivt inte flaskan.
Grundläggande beslut, däribland nykter eller full kan jag ju definitivt styra över. Jag kan också styra över relationer, i alla fall från min egen sida av planhalvan - se till att spelet sköts snyggt och rent och att man alltid passar bollen snyggt.
Jag kan välja att lägga min fritid på saker som ger mig energi, inte på sånt som dränerar.
Däremellan kommer jobb. Det kan jag försöka styra på ett konstruktivt sätt, vilket jag gjort.
Jag har fått min drömtjänst, om än bara för en period i livet, jag sökte den en kort tid efter att jag slutade dricka, hade turen att bli utvald för en intervju och stod överst och ensam kvar när allt var klart.
Naturligtvis kändes det ju som den ultimata belöningen för att jag valt att bli nykter, men jag minns att jag aktade mig att tänka att det skulle vara någon slags morot för fortsatt nykterhet. Jag vet inte riktigt varför jag tänkte att jag borde se upp med just den tanken, men jag har varit fast besluten att göra det här för min skull, min egen skull, inte för att uppnå något annat än välbefinnande inombords + bättre hälsa.
Den här tjänsten tillträddes av mig, ett vikariat, och precis när jag skrivit kontraktet dök ytterligare en tjänst upp, denna gång permanent. Jag uppmanades att kandidera till den, vilket jag såklart gjorde.
Varje dag har jag sedan gått och känt och klämt på detta speciella yrke, jag har funderat och vänt och vridit på det för att verkligen veta om detta kunde vara något permanent för mig, vilket jag till sist kommit fram till att absolut, javisst, jag pallar trycket och jag gillar det och jag passar för det. Så visst skulle jag inte alls dröja med svaret när ansökningarna var klara och jag haft det där samtalet med chefen där hon skulle säga, så som jag regisserat henne till att säga:
- Dee, jobbet är ditt om du vill ha det!
Jag hade regisserat mig själv, tänkt så många gånger på hur jag skulle säga det och kommit fram till att jag skulle utbrista ett stort JA. Kanske skulle jag börja gråta av tacksamhet, för den här tjänsten vill jag ju verkligen ha.

- Jo, Dee, jag vill att du ska veta att tjänsten är tillsatt nu.
- Jasså! Vad roligt! (en 3-åring hade kunnat läsa exakt vilken förväntan som fanns inuti mitt huvud just by looking)
- Ja.. jo.. Tyvärr gick den till en annan som har en mer övergripande roll.
Tystnad. Helvete. Hur blev det såhär, någon måste ha gett henne fel manuskript. Hallå? Hon säger ju FEL replik.
- ... Jaha.. Vad besviken jag blir.

Som en katt som åkt ett program i torktumlaren och överlevt lämnade jag kontoret och återgick till arbetet.
Det var nog länge sen jag vart så här besviken.
Men det måste vara okej att få vara besviken. I Dee´s tidigare liv gick det inte att hantera någon form av känsla, det var inte okej att känna. Det kostade om jag skulle hantera Dee´s känslor. Fylla hette myntet.
Men nu äger jag min tanke. Min tid. Och mina känslor. Och bara jag, med en nykter hjärna, kan bestämma hur jag ska känna. Och det är okej. (Gud, jag har säkert sagt att det är okej att känna mig besviken 1000 gånger i eftermiddag till mig själv. Ett mantra liksom.)
Egentligen, om jag skulle vara rationell, om jag skulle agera på de glimtar av impulser som far genom mitt huvud, gått och sänkt en halv BiB och tänkt att mitt liv ändå är crap ikväll.
Men när jag lugnar mig från de destruktiva tankarna som ibland ilar till någonstans långt där inombords väljer jag att styra min tanke och tid och tänka att jag har kämpat för nykterheten, och jag har fått chansen att jobba på min drömposition i 1 år i alla fall och det bästa av allt - jag vågar känna känslor igen!!
Wow!

Ps. Det var nog riktigt bra att jag inte tänkte att det skulle bli eller vara en morot för fortsatt nykterhet, för den där moroten vart överkokt och äcklig. Riktigt viktigt att välja sina morötter med omsorg, sånna som varesig riskerar att bli överkokta eller bryta sönder tänderna, utan som stannar just så fina och krispiga som de var när man bestämde sig för att plocka dom.

Ville säga något ord om din uppväxtskildring. Den berörde. ?

De som påstår att inte barndomen präglar oss så mycket vet inte vad de pratar om. Tänker att det främst handlar om personer som inte haft så stora trauman. Men vi som på olika sätt haft en jobbig uppväxt bär den alltid med oss, om inte annat inombords. Sedan är det omständigheter som gör på vilket sätt vi klarar att hantera den.

Starkt av dig att kunna ge barnen en farmor och farfar, även om det måste kännas jobbigt med släktträffarna.

Det du undrar-att va anhörig är INTE enkelt! Be om stödsamtal - kräv detta. Be vården om förklaringar mm då de är svårt som anhörig att alltid förstå-vara delaktig osv. Fråga om du har möjlighet ang behandling av höga doser tiamin. Vad ja förstått så har de betydelse även om de inte botar. kort å gott- be om stöd å hjälp för ensam är inte stark!!

Idag känner jag ..typ ingenting. Alldeles tom och matt. Var hos terapeuten och grät ut en grå kall sten till minne. Den satt där inne, känslan av utsatthet, ensamhet, övergivenhet, maktlöshet, sorg..minnet av min mamma som själsligen försvann in i sin alkoholism mitt framför mina 10 åriga ögon. Innan dess är minnena inte lika tydliga.
Fylla, bråk, okända gubbar och kärringar i vårt hem, en med sned näsa, en vars tänder var utslagna, mamma full och äcklig, med kläder som visar för mycket av allt. För mycket smink, läppstift. Senare på kvällen skrik och slag, sprucken läpp, polisen kommer.. nästa minne är när min mamma är nedslagen till golvet, pappa sparkar henne i magen...
jag kan inte se vad jag gör mitt i allt. Allt känns stelt, kallt, staty, kall grå sten. Jag förvandlas till kall grå sten. Överlever.
I fylleperioderna var allt kaos, i de bra perioderna var vi på utflykter i naturen och trodde på gud dessutom.
Efter åratal av fylleperioderng går barndomen och utvecklingen av ett barns psyke alldeles snett.
Jag börjar också dricka, 13 år gammal. Sen röka. Sen lite häftigare fester.
Varvar vilda helger med en fin fasad av utbildning och sen jobb.
Bygger upp en perfekt fasad. Bygger, håller fasaden och medicinerar med alkohol. Mellan graviditeter och amning och träning och fina familjen. Medicinerar med alkohol. Dövar och dämpar. Tills det börjar spricka. Jag täcker över. Fixar min fasad.
Som snart 40 åring rasar allt.
Jag orkar inte hålla uppe skiten mer.
Jag är inte perfekt.
Jag orkar inte dämpa mer.
Jag orkar inte kämpa mer.
Jag vill bara vara NU.
Det är mycket lättare så.
Ärlig, nykter, NU.
??

Bra att du blickar framåt, bakslag är ju nått man lär sig utav.

Jag har stategier och olika tankegångar jag planerat att utföra eller tänka om suget blir för stort, de är som ett kort i rockärmen att dra fram om det skulle behövas.
För min egen del funkar det fint att ta en alkoholfri öl eller ett glas alkoholfritt vitt vin också, men jag vet att det råder delade meningar om det. Jag tycker inte om läsk, annars kanske jag hade kunnat dricka det.
Det absolut viktigaste som gäller för min egen del är att inte slå bort eller försöka kämpa emot tankarna, missförstå mig rätt alltså, jag tänker att de är där, de får vara där men jag agerar inte på dom. I början av min nykterhet (det har nu gått 122 dagar) vart jag skiträdd när jag märkte att jag tänkte på alkohol och försökte med alla medel få bort dessa tankar, typ som att det var nått farligt. För jag tänkte att tankarna ledde till sug.
Det är bara tankar. Tankar och sug är för min egna del lite olika saker. Tankar på alkohol i olika sammanhang har jag varje dag, det kan vara allt ifrån att "Shit, att jag fortfarande är nykter" till att "herregud vad mycket pengar som är på sparkontot tack vare att jag inte köper vin" eller "om jag druckit nu hade jag svängt förbi systemet och köpt en flaska för att fira något"
Suget är inte där lika ofta som tankarna. Skulle man slå ut mina tankar på alkohol i olika sammanhang, det är alltså inte alltid (faktiskt väldigt sällan nuförtiden) tankar på att jag vill dricka, så skulle det lätt täcka säkert 5-10 minuter / timme vaken tid.
Jag tänker att så får det vara, så är det ju för den här resan är ju en del av mig.

Jag tränar om jag känner sug, eller kollar på nån serie på netflix, det hjälper att fokusera på något annat. Och så går jag in här också, läser det jag själv skrivit, vad andra skriver. Det är också till bra stöd ibland.

Kämpa på,
Dee

Lägenheten var jättefin, hyran var inte allt för hög. Fick ett telefonsamtal i fredags från hyresförmedlaren, är du fortfarande intresserad av lägenheten, ja sa att jag är det. Har haft sån ångest i helgen, han var elak i lördags igen. Sen var han så snäll i söndags, bad om ursäkt och det ska aldrig hända igen osv. Fick så dåligt samvete efter det.. Vad har jag gjort! Tackat ja till en lägenhet som jag inte kommer våga att ta. Kändes helt rätt när hon ringde och frågade, kändes helt rätt i lördags. Sen på söndagen kände jag... Tänk om det verkligen blir som han säger, att det blir bra, att han slutar vara elak, det gnager och gnager i huvudet på mig. Jag sa till honom att vi kanske skulle behöva bo var för sig, då blev han så snäll helt plötsligt. Även om jag varit med om detta så många gånger under årens lopp, så är det detta som får mig att vackla varje gång! Jag känner mig så jäkla feg!

Vilken energi ditt inlägg andas.

Önskar dig lycka till i ditt framtida liv. Du har så mycket klokskap inom dig. Förvalta den väl. ?

Kram

Hoppas att du är ok. ?

Hoppas att du är ok. ?

Kram

Hoppas att dina dagar har fått fyllas av lugn och ro. Det behöver du nu. ?

Tack för fina ord. Suget har lagt sig för den här gången. Må det hålla sig långt långt borta från oss båda.

Kram till dig

Vilken skillnad vad gäller tonen i dina inlägg nu mot tidigare. Äntligen! Önskar så att du får landa och stanna i det lugn du så länge eftersträvat.

Kram till dig