Senaste kommentarerna i forumet

Tyvärr massa stavfel men det går inte att gå tillbaka och ändra. Hoppas du förstår ändå.

Tror inte d3t är bra att välja ett hem slm tar emot redan på måndag. Ofta är dessa hem onte speciellt seriösa. Mycket pengar i den branschen. Den vanliga gången är att man gör ett förbesök på behandlingshemmet för att se lm man kan tiölgodose dom behöven som finns. Därefter planeras ett datum för inskrivning. Varför inte välja Nämndemansgården där man känner honom. Dom har ju även heldygnsvård. Efter avslutad behandling behöver han ju fortsätta med AA möten och även uppföljning vilket man brukar erbjuda.
Det finns många behandlingshem med olika innehåll men det viktigaste är ju motivationen.

@Kristoffer Det känns inte så realistiskt. Som xyz23 skriver så är det inte så enkelt att bara sluta dricka i tre månader.

Tack för omtanken. Det är ultraljud på onsdag sedan så ska hon kräva tid hos njurläkare. Ja hon åt metformin innan nu trajenta. Nej detta är asjobbigt

@Rule74 tack snälla, så fint skrivet!

@fritte33 Så länge man är beroende så är det svårt att tänka sig att sluta dricka helt och hållet. Fast egentligen är det inte dina ”egna ” tankar utan just beroendet som talar.
Den vill ha tillbaka drogen till varje pris..
Så tänk inte så långt framåt, ta det dag för dag och låt processen ha sin gång.
Jättebra att du tagit tag i livet! ♥️♥️♥️

@xyz23 Låter bra. Du har jobbat med dig själv med andra ord. Och fint att du ser lite mer positivt på livet idag. Kanhända det ändå blir bra med tiden? För mig tog det nog drygt ett år innan jag helt kunde vila i nykterheten, även om jag inte kände mig deppad innan. Däremot var det en process, vilket blir mer tydligt när man tittar bakåt.
Det var först då jag kunde ta tag i mig själv och börja mitt nya liv på riktigt.
Hoppas det blir så för dig också. ♥️

@Hellen57 Javisst är hon övertygande. Så mkt kunskap i den boken. ❤️

Tack så mycket för era svar. Jag vet att jag måste göra något snart för det är ohållbart som det håller på.
Jag ska faktiskt skriva en lista som du skrev eling, det är nog en bra grej. Jag har tidigare pratat med alkoholhjälpen TeTanten, och det kanske jag borde göra igen. Beroendevård vill jag helst undvika, det är egentligen dumt för det hade säkert varit bra för mig men jag är rädd att stigmatiseringen och journalerna ska förstöra för mig och jag kämpar redan i motvind.
Som du säger Lonely Man så tror jag att det skulle hjälpa att ha intressen, jag har intressen såklart, men de ingår ju i min dåliga livsföring. Andra intressen, bryta rutiner och med fasta tider och platser utanför hemmet. Det känner jag mig ganska övertygad om.
Tack ska ni ha. Är glad att det verkar gå bra för er!

@Geggan Det blåser som f här också. Det är bra att vara självkritisk till en viss gräns - men inte mer än så. Fråga din läkare, men jag tror att detta med att så och så många miljarder hjärnceller dör per drink är nojs. Sådant man sa förr. Det funkar inte så. Det är naturligt att vi alla känner oss upp ibland och ner ibland. Och då åren går är det naturligt att det dyker upp prylar - inte sjukdomar, menar jag, utan, du vet, annan minnesfunktion och sådant. Jag försöker så gott jag kan att inte vara stygg mot mig själv; inte alltid helt enkelt. Men vi ska inte dricka.

Idag åkte jag en hel del bil för att åka och hälsa på släkt. Perfekt att lyssna på podd. Vi åt lunch på resturang. Nu körde jag ju så det var inga konstigheter, men jag hade iaf berättat innan att jag inte inte tänkt dricka nått mer vin i år ( vi brukar dricka vin när vi umgås). Så frågan kom upp varför jag bestämt mig för det. Jag hade formulerat ett svar innan som jag redan glömt bort så det blev nått svamligt svar av att det kändes bra bara och sen gick vi vidare. Sen fikade vi hemma hos dem senare och jag satt och reflekterade över att de alltid haft ett så välfyllt spritförråd. De flesta av mina vänner och släktingar har det. Jag inser ju nu att det är ett tecken på att de troligen har en mer naturlig relation till alkohol än jag har…. Jag har sällan haft massa flaskor som står år ut och år in utan att drickas upp…
Nu hemma. Mumsar på chips och favorit ölen Blanc 0.0.

Känner mig lite orolig. Läser om alzheimer o undrar. Att jag har blivit så löjligt stresskänslig. Att det är nästan omöjligt att utföra lite uppgifter med vår bostadsförening som jag tagit på mig. Att jag blir trött på ett nytt sätt, trots att jag går o gympar o simmar. Att det känns som att jag liksom tynar bort lite långsamt i huvet. Eller är allt bara vanligt åldrande? Tänker på alla bortsupna hjärnceller under så många år. Konsekvenser av det som nu sätter in? Jag ska träffa min psykläkare om en vecka, ska faktiskt lyfta frågan. Å andra sidan, igår hjälpte jag en jämnårig väninna att flyttpacka och sortera och hon tyckte att jag var så obegripligt rask och effektiv! Nå, jag har ju vana. Hon har inte flyttat på tretti år o var verkligen seg. Idag bara vilar jag. Det blåser ute av bara sjutton, trädkronorna nästan viker sig.

Hej, 9 veckor utan en droppe nu👍🙏

@aeromagnus 🤗Nej, det är inte kul att vara sjukskriven. Fast, nu när jag mår som jag gör känns det ändå bra. Så som det på jobbet just nu så tar det även mycket energi att vara där.

@Himmelellerhelvette Tack för din omtanke🙏🏻❤️

Idag är jag ensam nästan hela dagen. Min man har blivit bjuden på middag av sin goda vän m sambo därefter blir det både handboll och fotboll. En toppendag för min man❤️

För mig är det helt ok att vara ensam hemma. Mitt mående är det samma fast kanske att jag känt mig ännu mer ledsen. Suttit och gråtit hemma. Det tar så mycket energi på jobbet. Jag sa t min man, är det inte knepigt att en kurator med medelsvår depression pratar med/tar emot föräldrar som inte mår så bra. Eftersom jag vet hur viktigt det är att få stöd, bli lyssnad på så gör jag inte mitt jobb halvdant iaf inte det som tillhör patienter/föräldrar. Men när jag kommer hem blir jag så trött, ligger ofta och sover en timma.

Brukar ju säga att jag känner mig ensam.
Jag har tre vänner som har varit mycket nära för mig men jag har inte haft samma roll för dem då det har funnits ngn annan där. Under de senaste två veckorna har jag haft sms-kontakt med två av dem och pratat i telefon med den tredje. Detta är tre vänner som är sjuksköterska, socionom/familjebehandlare och socionom/snart psykoterapeut. Fast det är ju deras yrkesroller privat är det så tydligt att man har fullt upp med sitt egna liv , att man inte kan ta in att en vän är deprimerad. Jag vet att jag ska inte lägga energi på dem men det gör mig besviken och ledsen. En av dem frågade om vi kunde ses nu denna helg och jag sa ja. Efter två dagar svarade hon och sa att hon hade inte kollat upp med ”de andra” så hon kunde inte. Jag blev besviken kanske inte så mycket att vi inte kunde ses men på sättet hon gjorde det på. Jag kände mig avvisad.

Jag saknar ett sammanhang, att bli sedd och få bekräftelse. Sitter fortfarande i morgonrock men ska ta mig ngt att äta, gå ut med vår hund och därefter ta ett bad🛀🕯️

Önskar er alla en fin lördag🍁🍂

Kramar 🥰❤️

PS. Emil blir på riktigt dum i huvudet i närheten av löptikar. Stackarn.

@Varafrisk Men det är ju så, ingen av oss är perfekta. Varken människor eller djur. Att din syster gav dig en bok om hundar är synnerligen hånfullt. Himmel vad arg jag hade blivit. Hur kan folk bara ha så mycket åsikter om andras hundar? Tänk om man uttryckte lika mycket åsikter om barnuppfostran? Gick fram till den stressade mamman i kön på Ica och berättade hur hon skulle göra med sin skrikande unge. Det skulle ju aldrig ske.

Ni har inte funderat på ett småsyskon till er hund? Pigga upp hennes sista år, och lindra den enorma sorgen lite. Minns hur jag sörjde min förra hund, det var hemskt. Samtidigt som en enda dag ihop med honom var värd den enorma sorg jag kände. Nu tänker jag att min hund ska få bli storebror när han är 5-6 år. Tänker redan på att jag ska spara semester till det så att jag kan ta ut 10 veckors semester när det väl är dags.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Alltså, kursledaren verkar ju helt galen 😳 Jag tycker att du gör rätt att strunta i henne. Du är inte mer än människa din hund inte mer än hund, vi har våra personligheter så låt det vara så!
Vår hund har ju fyllt 15 år, det vissa saker som vi kunde lyckats bättre med och vissa saker sämre. Jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan henne den dagen hon inte finns längre. Hon är den mest trofasta vän som finns🐶
Vi lyckades inte riktigt el kanske inte alls med inkallning🫣men hon skäller aldrig eller drar när vi är ute och går el om vi möter andra hundar. Hon är mycket social och älskar människor, är mer intresserad av människor än andra hundar. Förr när släkten levde och vi umgicks med dem så kom alltid min syster, svåger och svägerska m kommentarer. Vår hund blev så glad när någon kom så hon ville gärna hälsa genom hopp och slickande. Jag förstår att inte alla människor vill bli hälsade på genom det sättet och att en del tycker inte om hundar. Så vi brukade lyfta upp henne tills hon blev lite lugnare. Men, när det kom någon som var van med hundar som satte sig på huk, klappade henne och pratade med henne blev hon lugn direkt.
En gång fick vi en bok om hundar av min syster. Det tog nästan priset, vi hade två böcker sedan tidigare. Så typiskt min syster! Jag förstår dig @Andrahalvlek, och jag tänker att bättre matte än dig kan inte din hund få.
På tal om löpande tikar så brukar ägaren av hunddagis be oss hålla hemma vår hund när hon löper eftersom hanarna blir tokiga😝

Ha en fin lördag! Kram😍

@vår2022 Jag tror som du att man måste ta hänsyn till både sin egen och hundens personlighet. Jag är inte en person som gapar och skriker. Jag tror inte att det är ett hjälpsamt sätt att leda andra, varken människor eller hundar. Som jag förstått är hundvärlden lite uppdelad i denna fråga. Boken ”Den missförstådda hunden” har jag faktiskt lyssnat på. Ska göra det igen.

Kram 🐘

Frigör lite utrymme säger datorn. Somnade nyktert på en makrillmacka tidigt i morse efter en stunds fritt filosoferande. Tacksamhet ska man visa, så får väl sända en tacksamhetens tanke till Herren då. Höll på och pysslade med mobiltelefoner igår, läste på om inställningar och lite om tekniken bakom det hela, och hur det kan komma sig att alla samtal kommer dit de ska och att inte allt bara blir ett förvirrat jox av alltihop. Det är många protokoll som det ska hållas reda på av nätens operatörer.

När man ska kommunicera med skaparen så behövs ingen mobiltelefoni för det är en själens direktkommunikation med det eviga och högsta varandet. Ja, när man har en alkoholfri hjärna och kropp som inte behöver belastas med distortion och tvingas arbeta med onödig resning av av det skadliga nervgiftet som kallas för alkohol är. Frigör lite utrymme alltså säger datorn, men har inte nån speciell kraft och energi till att vara ordningsam idag. Man borde väl inte tänka och skriva så mycket tok som man ju gör. Sånt blir man ju bara trött av.

Kaffe var det länge sen man drack nu. Tittar på min gamla kaffepanna på spisen och tänker att en lördag som denna så borde man kanske haft en termos med nytt, varmt och stärkande kaffe att ha och festa till det på lite under dagen.

Hade det varit för bara lite drygt ett år och elva månader sedan så hade det bara funnits en tanke och det hade varit resa in till staden efter burkar och flaskor med alkoholberikat vatten smaksatt med väl diverse knepiga kryddor och annat för att brännevinet väl lättare skulle gå ner alltså. Funderar på om det är dags att lyssna på lite svängig Rock n Roll och en låt om en skär Cadillac som fastnat på min topplista av svängig musik.

Många låtar om bilar finnes det tänktes det nyss på, och när tanken började vandra på så började man fundera på varför bilmodellen Cadillac heter just som så. Då var det ju färdigt igen och snart hade man formulerat en fråga till en svarsmotor enligt följande: Cadillac varför heter bilen så, och vem designade den första modellen av detta fordon?

AI-översikt

Cadillac fick sitt namn efter Antoine de La Mothe, sieur de Cadillac, en fransk upptäcktsresande som grundade Detroit år 1701. Den första Cadillac-bilen, kallad Cadillac Model A, designades av Henry M. Leland och hade en encylindrig motor på 10 hästkrafter.

Varför heter bilen Cadillac?

Namngivning:
Företaget grundades av Henry Leland och döptes efter Antoine de La Mothe, sieur de Cadillac, som grundade Detroit 1701.

Betydelse:
Namnet är en hyllning till den franske upptäcktsresanden och grundaren av staden där Cadillac-bilarna tillverkas.

Vem designade den första modellen?

Henry M. Leland:
Han var den huvudsakliga drivkraften bakom utvecklingen av den första Cadillac-modellen, Cadillac Model A.

Teknisk grund:
Bilen baserades på en design som Leland byggde vidare på från det ursprungliga Ford-företaget, med förbättringar av Leland själv.

Resultatet:
Den första Cadillacen, klar i oktober 1902, var tekniskt avancerad för sin tid och präglades av hög precision i tillverkningen, vilket bidrog till att etablera Cadillac som en symbol för kvalitet.
-
Där ser man, svarsmotorn vet då att snabbt hitta svar på det mesta. När man hinkat alkohol i tid och otid från tidiga år och sedan plötsligt ställt ifrån sig flaskan. Då får hjärnan möjlighet till återhämtning och återställning har man läst. Det kan man då hålla med om.

Nu satte magen igång och knorra och påminner mig om att det är dags att fylla på med lite bränsle i form av livsmedel. Har ju ingen mjölk hemma så det får väl bli något annat än mjölkchoklad som man längtar efter på samma sätt som man ofta längtade efter söt likör.

Makrill i tomatsås har man ju bunkrat upp med, och fint bröd finns där på bänken synes det från utsiktspunkten här på köksstolen. Så förutsättningar till en liten stilla morgonfest finnes. Frysskåpet är allt en bra uppfinning för en trött dystymiker. Har man bara fyllt på detta med goda färdigrätter så har man alltid möjlighet att värma på något gott i mikron.

Såg ju just att det är lunchtid. Så det får nog bli en färdigrätt av något slag, kanske lasagne och lite burksallad och ett paket eller två med päronsaft tror jag bestämt. Soppåsen där i hörnet i hallen borde väl ut också, och då när man är igång kanske man lyckas släpa sig iväg till matbutiken efter mjölk och mera dagligt bröd eventuellt.

Ha en fin lördag gott folk!

Hej alla,
Jag är både arbetsgivare och fru till min alkoholberoende make och kollega. För något år sedan så sökte jag som arbetsgivare hjälp för honom och krävde att han MÅSTE ta tag i sitt alkoholberoende då det hade spårat ur och han för första gången hade börjat dricka på arbetstid. Han gick dagtid en gång i veckan till Nämnemannagården och det blev bättre. Ett tag. Nu är det sämre igen. Han har också kämpat i några år med utbrändhet. Och mår heller inte särskilt bra fysiskt, har högt blodtryck exvis, och artros mm.
Nu har det börjat spåra igen. Och härondagen när han var full, bad min son honom om hans nycklar och ledde ut honom och stängde dörren. Min man förstod inte riktigt vad som hände förrän efteråt. Nu bor maken på hotell sedan några dagar tillbaka och vi i familjen (mina barn, en snart myndig och en ung vuxen båda bor hemma) - har berättat för honom att vi älskar honom men att vi inte vill att han flyttar in igen förrän han genom gått behanding på behandlingshem. Jag har en företagsförsäkring även för min make/kollega som är anställd, där vi tidigare fick hjälp på Nämndemannangården på dagtid.
Nu är det helg och jag kan inte ringa försäkringsbolaget men vill reseracha med er:
Nu har maken gått med på att läggas in. Hur snabbt kan han få hjälp? Kan vi åka redan på måndag? Vad behöver jag tänka på? Är det något hem som är extra bra? All hjälp uppskattas.
Tack

@Andrahalvlek Det är jättebra att du väljer att göra på ditt sätt, det som känns bra för dig. Det är det enda som kommer att funka också. Sen om du vill få råd så ska det vara på ditt initiativ och behov.

Har inte gått på så många hundkurser men kan tänka mig att det kan ske tråkiga saker om det inte är en bra instruktör som är lyhörd och prestigelös. Jag har uppfostrat tre hundar och de är helt olika varandra, en mer nervös, en mer reserverad och den senaste så chill och cool. Alla har behövt få ett bemötande som tar hänsyn till deras personlighet för att vi ska kunna skapa en bra relation med varandra, är min erfarenhet.

Jag fick så mycket råd i början som inte funkade för mig alls och inte heller för hunden och det var frustrerande. Något som hjälpte mig att hitta min väg, mitt sätt att fostra och kommunicera var bland annat boken ”den missförstådda hunden”. Den lyfte på något sätt perspektivet från hundens sida och var precis vad jag behövde då.

Så tro på dig själv och följ dig själv, då blir det rätt. Kram❤️

Är jobbigt när man inte riktigt lyckas bryta beteendet.

Nya tag med A-stopp från igår...

@Carisie Ha ha! Vilken busunge du är!😂. Ja, är man sysslolös måste man ju hitta på någonting att göra😂. Var du mycket för att hitta på hyss som barn? Som barn var jag rätt orädd av mig, vågade hoppa från höga höjder mm. Som äldre på tex nöjesfält får högt påslag av adrenalin av tex berg- och dalbanan och är istället väskvaktare😂. Men det är klart som yngre hade ju inte helt utvecklat konsekvenstänkande som nu. Men är nog rätt modig på andra sätt nu som att våga ta upp ”tuffa” frågor.

Här blåser det som bara den och rejält regn är ankommande. Då är det skönt i stugvärmen och att mata på med ved. Blir en favorit i repris, kantarellpizza med skinka, gröna oliver, pesto och vitkålssallad. Sedan hemåt imorgon.

Ha ett busigt 12 h pass! Kram❤️

Jag brukar ju åka på kul hundsaker varje lördagsförmiddag. Idag blir det inget. Dels på grund av stormen Amy som är på ingång, det blåser redan rejält, men också för att jag sist blev uppriktigt arg och ledsen över hur kursledaren behandlade oss. Hon gick över min gräns rejält, jag fick nog. Tänker inte åka dit igen, åtminstone inte i år.

Kursledaren är en äldre dam som tränat hundar större delen av sitt liv. Hon brukar själv säga att hon är bättre med hundar än med människor. Vi som deltar brukar säga till varandra att man inte får ta det personligt när hon orerar och skäller ut folk på löpande band. Men det finns en gräns, den passerade hon för mig förra lördagen. Skriver om det mest för att få ut obehaget som fortfarande finns inom mig.

Som vanligt brukar vi börja med gemensam hundpromenad. Hundarna får gå i långt koppel: nosa, pinka och bete sig som hundar brukar göra. Teama ihop gruppen. I lördags var det dock kort strypkoppel (retriverkoppel) som gällde, och hundarna skulle gå precis vid vår sida och vi skulle korrigera dem med snabba ryck med handleden. Min hund var lite förvirrad, men han gjorde som jag ville. Men det var ett jävla ryckande, ingen trivsam promenad för någon.

Efter det skulle vi träna på inkallning i en rasthage, med lång lina. Och träna på hundmöten. Min hund ska komma när jag kallar på honom, trots frestande löptikar i närheten. Just löptikar gör min okastrerade hane minst sagt lite dum i huvudet. Han ”tappar” hörseln och inte ens falukorv funkar som lockbete och belöning. Typisk könsstress, stackars hund.

Mot slutet av dessa två timmar, då hundarna lekt ihop och sprungit runt, runt ihop lösa i en rasthage sista halvtimme , så ville han inte komma när jag ropade. Han var intryckstrött och lite stressad, sprang runt som en virrpanna. Ingen fara, det är inhägnat område så jag kan bara gå och koppla honom.

Då kliver kursledaren in. Hon ville väl visa sin pondus som hundtränare. Hon skrek ilsket på honom, gick med stora kliv efter honom. Skrek till mig: ”Han tror att han bestämmer, han skiter i vad du säger.” Sen fortsatte hon och pressa in honom i ett hörn. Han försökte komma undan som en hal ål. Inga utfall, inga skall, bara försöka komma undan. Och då skrek hon till mig igen: ”Du har fan misslyckats med honom totalt.”

Då fick jag nog. Jag gick och tog honom, kopplade honom och gick till bilen och körde hem. Hon och jag har helt olika syn på hur man lär ut sin kunskap till andra. Mitt eget sätt är att föreslå, ”testa det här” och sedan berömma massor när man ser utveckling. De riktigt hårda orden sparar jag till riktigt akuta lägen, snudd på fara för liv.

Jag tror på positiv förstärkning, inte att gapa och skrika och skälla. På någon. Så har jag uppfostrat mina barn, så uppfostrar jag min hund. När jag ryter ifrån rejält, vilket sker då och då, så fryser han nästan. Lägger av direkt. I övrigt försöker jag nonchalera honom, går inte i strid med honom när han i ungdomligt oförstånd beter sig som en idiot. Då kopplar jag honom, binder upp honom eller låter honom vara själv i hallen, håller ner håller emot, men går inte i öppen klinch med honom. För det hjälper inte.

Det som hjälper är att visa att vissa beteenden inte lönar sig. På hundpromenader då han gör pyttesmå utfall mot andra hundar, om de är aggressiva, så lyfter jag honom uppåt typ 10 cm i halvstrypkopplet och säger barskt ”lägg av”. Han lägger av direkt, ibland krävs en-två repetioner. Inga ryt, bara ett kommando som han lärt sig. Liksom ”nej”, då backar han direkt om han tex ser något på marken som jag inte tycker att han ska bry sig om. ”Nej” och ”lägg av” funkar bra när han hoppar och ”leker” med mig också, och jag inte är på humör för det. Han slutar, nästan alltid direkt.

I grunden är han en ängslig hund. Jag har utsatt honom för sjukt mycket olika miljöer, och andra hundar. Jag vet att han beter sig guld ihop med andra hundar, han älskar andra hundar. Förutsatt att de också är snälla. Vi bor i stan och det är folk, bilar, elkickar och ungar som springer överallt. Han fixar det. Ibland blir han överraskad och gör ett utfall, som en lekinvit, men jag är beredd och stoppar honom direkt. Jag är nästan alltid beredd, givetvis kan en och annan elkick överraska även mig, men vi har undvikit incidenter hittills. Tack och lov.

Han är en bestämd herre, och han försöker mästra mig, men han lyckas inte. Då blir det hallen eller koppel och bli uppbunden som gäller. Om du beter dig får du vara med mig, inte annars. Han drar som fan i kopplet, nästa stolpe är hans mission och alla fläckar måste luktas på. Han drar med mig, och jag drar med honom. Han får pinka i farten. Jag borde ta tag i det, men man orkar fan inte ta alla strider. Inte med sina barn och inte med sin hund.

Han är inte perfekt och det är inte jag heller, men vem fan är det? Jag har min personlighet och han har sin. Jag kan inte förmå mig att gapa och skrika i tid och otid, det finns liksom inte inuti mig mer än vid enstaka allvarligare tillfällen. Och han är ängslig till sin natur och låtsas vara livsfarlig (hemma i hallen tex när han hör någon i trappuppgången), men han sköter sig svinbra ihop med andra hundar och människor som han tycker om. Han är ett lyckopiller i pudelformat för så många. Mina barn, min mamma, min exsvärmor. Mig inte minst.

Ibland undrar jag hur det skulle vara om folk hade så mycket synpunkter om barnuppfostran som de har om hunduppfostran. Jag kan inte gissa hur många som haft synpunkter om hur jag uppfostrat honom, till och med folk som inte har egen hunderfarenhet. Och man ska bara tacka och ta emot råd som man inte bett om ens. Äldsta dotterns sambo är en plåga för både mig och hunden på detta område. Så fort vi ses ska han ”hantera” min hund väldigt hands on, jag riktigt ser hur trött min hund blir på honom. Och min äldsta dotter säger ”sluta hålla på med honom hela tiden”. Och jag tänker att det är nyttig träning för honom.

Igår på promenaden gick vi på en gångväg. Mot oss kom en ”mur” med fem-sex gymnasiekillar som gick i bredd. Långa, svartklädda, mörka röster. Jag och min hund fick liksom ”klyva muren” och gå mitt emellan killarna. Min hund först, jag efter. Min hund kastade ett öga på en av killarna, annars ingen tveksamhet, ingen reaktion. Han har kommit långt med sin ängslighet.

Så nej, jag har fan inte misslyckats totalt med honom. Han är min första hund som jag uppfostrar från scratch och vi två har gjort en jävla resa ihop. Så jag tar ingen skit från kärringen mer. Hon kan sitta där i sin stuga och fundera över varför folk inte kommer på hennes hundpromenader.

Och ingen har förstås läst ända hit, och detta har verkligen noll med alkohol att göra. Men det var ett skav jag behövde få på pränt, för min egen skull. Ibland är välja bort också ett val, och man kan behöva fundera över varför man valt bort. Och som jag brukar säga: när vi blir nyktra så slutar vi ta skit!

Kram 🐘