Senaste kommentarerna i forumet

Vi är nog många som kan känna igen oss i din situation eller något liknande. Jag har i alla fall gjort bort mig flera gånger och gjort saker som jag ångrat på tillställningar genom jobbet. Känt superångest och oro för vad mina chefer och kollegor ska tycka och vilka konsekvenser det ska få. Det har alltid visat sig att man målat upp ett mycket värre scenario än vad som väntar. Man tror ju nästan alltid det värsta och sen visar det sig att inte vara någonting.
Jag lovar att det inte blir bättre av att du går hemma och funderar på hur det kommer att bli och vad som kommer hända. Det bästa är att du går tillbaka till arbetet och där får du välja lite själv hur du vill hantera situationen. Dina kollegor kanske inte ens la märke till/ kommer ihåg att det var just du som var en drama-Queen som du beskriver det.

... och skriver, och förmodligen läser. En bra början. Du söker hjälp, och verkar redo att ge upp alkoholen. Läs och fortsätt skriv, här finns många hjälpsamma medresenärer ♥️

Varför detta behov av att straffa dig själv?

Rak fråga

Du bestämmer dig, det enda som gäller....

40 dagar - 6 helger utan alkohol. Så jäkla bra det känns att kunna skriva ner det! Så här många vita dagar har jag inte haft på många många år, har alltid börjat igen efter ca 3 veckor då jag trott att faran varit över.
Det är måndag idag vilket jag alltid förknippat med ångest, bakfylla och tunga dagar på jobbet. Det brukade jag "bota" genom att köpa en flaska vin på hemvägen och så var jag på gång igen. Nu är den ångesten borta och jag känner mig väldigt mycket piggare och energisk. Det dåliga samvetet över att återigen ha druckit för mycket under helgen finns inte där heller, nu känner jag mig stolt över att jag klarat mig så här långt.
Visst kommer ångesten nu också men lite mildare och på ett annat sätt. Det kommer svåra stunder framöver det är jag helt medveten om men då hoppas jag att tar mig in hit och läser mina anteckningar som visar hur bra det är att inte dricka a.
Nu kämpar vi vidare, ha det så bra alla!

Det som känns härligt med att räkna dagarna är att man växer med tiden på något sätt. Mitt mål är att hålla 90 dagar, till att börja med, men lite då och då har jag funderat på om det är realistiskt för mig att vara nykter så pass länge. Jag har haft funderingar på att gå och köpa mig någon vinare för vad gör väl det? Har medvetet "glömt" bort tiden så att jag inte haft möjlighet till inköp utan har därför fått klara mig utan och på så sätt lurat mig själv till att inte dricka. Detta har gjort till att antalet dagar utan a i följd börjar bli ganska så många, 22 just nu, och målet på 90 känns inte så omöjligt trots allt.

Vi fungerar väldigt olika och vi måste lyssna till oss själva för att veta vad vi vill. Jag tror inte i slutändan att jag kommer sluta helt utan dricka med måtta någon gång ibland men det kan ju vara kul att se hur länge man kan vara utan helt. För min del så tror jag inte att min serie av vita dagar kommer brytas för att jag "trillar dit", i alla fall inte som det känns nu, utan mer att jag har planerat in det som en händelse.

Hej DetGårBättre!

Jag vet inte om jag upplevt värsta perioden utan det har mer varit en jämn pina där man brottas med sina tankar. Det verkar bara som att det är de viljestarkaste som segrar eller det är i alla fall vad jag intalat mig själv. Jag har inte känt av några fysiska symptom utan det har bara varit hjärnspöken som härjat. Tack för kommentaren. :)

Nej sådan dramatik behöver jag inte...

Jag är mest rädd för hur de kan påverka mitt jobb, hur mkt de egentligen får berätta och ingripa. Har ju barn att tänka på, vilka jag aldrig missprioriterar hur jag än mår iof. Men ändå.

Vill säga tack! Tack för alla tips och värmande ord. Verkligen tack. Jag ska kolla upp varenda en av dem.
Alla tips är välkomna❤️
För nu försöker vi vända denna skutan.

Igår var en speciell dag. Vaknade och filosoferade. Sen hörde en god vän av sig för att kolla läget (ni som hängt med i tråden vet att han har cab och pool och vi hängde en del i somras. Han iaf. Han är bra)

Han undrade om han skulle komma över, jag sa att jag bara skulle städa, han undrade in han skulle hjälpa till att städa. Jag sa efter noga övervägande okej. Tycker inte om att visa folk en stökig lägenhet. Eller en stökig studenten för den delen heller... intressant.

Så han kom över och vi pratade. För första gången vågade jag säga till en vän om hur jag faktiskt Verkligen mår. Att jag fortfarande har suicidala tankar, att jag faktiskt är rädd för att nästa gång (om det kommer en nästa gång) så vet jag ibte vad som händer. Att jag brottas med att känna mig dum som inte lyckades. Att det lite känns som ett misslyckande, samtidigt som jag förstår att det vääääääänder! Jag kommer må bra igen. Han lyssnade, gav inga råd utan bara lyssnade. Sen kramades vi och jag fick gråta. Sen städade vi, och så gjorde jag ett test för en annan tjänst som jag gått vidare i.
Den där intervjun som var på engelska, jag gick vidare! :)

Så nu idag är det en välstädad lägenhet och en ny arbetsdag. En måndag som så många förr.
Det är jätte skönt att kunna skriva anonymt här, jag tror att det är en stor pusselbit för mig att fortsätta orka. En ärlig ventil ur mörkret. Samtidigt känns det jobbigt. För jag vill inte belasta någon med mina känslor och tankar.
Kanske Därför ingen ser mig, för Kag håller ihop utåt tills jag litar på personen och kan bryta ihop. Hård fasad and all that jazz. Men jag har faktiskt lärt mig att om man är ledsen utåt så lämnar folk mig. Pga uppväxt. Ooooooch samtidigt vet jag att det inte stämmer. För jag är en fungerande tänkande människa....

Nu kaffe och smink, sedan vidare till jobb och svara kollegorna på att helgen varit lugn och bra. Konstraster ?

Fridens⛄️

Säg det nödvändiga. Om du inte får hjälp, var är du då om 6 mån ?

Tacksam att jag lever. Det finns inte så många val kvar för dej. Var smart. Gör inte som jag.

Ditt beslut är jättebra och jag sänder en stor styrkekram och en massa lycka!!
?????
???

Tack för din peppning! Har alldeles nyss bokat in mig hos en läkare imorgon... frågan är hur ärlig man vågar vara, konsekvenser o dyl...

Koftan är av, du lever titeln på din tråd och har kavlat upp ärmarna.

Jäklar vad det kommer att gå bra, Märthan. Fina du.

Styrkekramar ?

Du får bygga upp självkänslan och ett steg på vägen är att sluta dricka. Känn dig sen stolt över det beslutet och fokusera på vad du ska göra. Vänd det inte till att "du inte får dricka". Positivt tänkande istället. Men en svår ålder att sluta i, men det är bara upp till dig och ingen annan. Börja med tre helt vita månader och efter det tar du ett nytt beslut vart du vill i livet. Det är lite "antingen slutar du nu, eller om 15 år och då har det mesta eskalerat och det finns än mindre självkänsla. Acceptera att du är en beroendeperson och ändra riktning så tidigt du kan. Gå gärna i kbt också om det är mer saker du behöver få rätt på. Traska ner på ett AA-möte? Då kommer du höra många historier från alla olika som slutat dricka. Lycka till.

…. som verkligen inte ska dricka, det är förödande för oss och våra nära. Starkt inlägg, som jag tror kommer att hjälpa dig framöver i utmanande situationer. Du verkar ha nått en punkt, en viktig punkt då du inser att alkoholen är starkare än dig. AA pratar om att vi behöver ge upp, vilket också är första steget. Det kan betyda lite olika såklart. För mig var det att ge upp den där romantiska bilden av alkoholen. Ge upp och inse att alkoholen är starkare än vår egen vilja. Alkoholen har förstört och kidnappat vår hjärna. Vi lider av en sjukdom som är progressiv, d v s den blir bara värre och värre och får större och större konsekvenser. Vi behöver också ge upp att vi klarar detta på egen hand. Vi behöver hjälp. Detta forumet är fantastiskt på många sätt och vis. Jag har varit här i 1,5 år och hittat kraften i det och mellan oss som är medresenärer.
Jag har för några veckor sedan också börjat gå på AA-möten. Har varit rätt skeptiskt till det innan, men jag plockar godbitarna. Det känns jättebra att vara där ett par gånger/vecka. Det blir min meditation och min påminnelse. I det forumet hittas/skapas också en kraft, vi pratar mycket om en andlig resa. Att hitta något som är större och mäktigare än oss själva. Har alltid gillat den tanken och sett/känt saker i svåra situationer som verkligen handlar om andlighet. Jag ser fram emot ett liv i fräschhet och frihet, och med mera andlighet.

Så återigen, varmt välkommen hit. Läs och skriv. Ta hjälp. På återhörande!

Oj så mycket jag känner igen mig i! Läskigt!

Jag tror att du som jag och många av oss kvinnor är en prestationsprinsessa. Där målet aldrig nås, för när man närmar sig har ribban redan hoppat upp till nästa steg. En mörk limbo som vi dövar med A, utan att egentligen veta varför eller ens vilja det.

Jag är definitivt ingen som ska komma med råd egentligen men jag tror att vi måste stanna i nuet. Inte vad vi har i ryggsäcken och inte vad vi ska uppnå. Skammen och ångesten är som bensin på en brasa, vi måst våga lämna den bakom oss. Här och nu.

Vi fixar det här! ❤️

Igår sade jag till min dotter: ”Du kan lita på mej.”

Hon: ”Varför står det en flaska rom på diskbänken ?”

”Den är till din pappa som tack för hjälpen”.

När ångestknivarna skär i en som värst och när man inser att man skrämt sina barn, då har man det inte lätt.

Var konsekvent. Gör vad du säger att du ska. På så vis kan de lita på dej igen och då kommer en stor lycka. Gör vad du behöver. Du fixar det.

Styrkekramar ?

Ja 1 flaska om dagen är rätt mycket, om inte annat så får du börja fundera över hälsan. Har sett på nära håll vad 1 flaska vin om dagen gör för skada på nära håll, tog ca 10år innan den jag kände fick leversvikt och gulsot, dog tre månader efteråt. Finns ju trevligare sätt att dö på än att spendera sin sista tid som en förvirrad simposons karaktär. Nu är ju skade tåligheten väldigt individuellt. Men du borde ta en tänk om och en hälsoundersökning.

Jag gjorde ett medvetet val. Mådde alldeles jätteläskigt igår. Inte pga abstinens, men pga min utmattning. Yrsel, skakningar och på gränsen till ett nervsammanbrott. Varför? Jo, för att jag var tvungen att jobba igår för att förbereda en extern revision av min verksamhet imorgon. Fast jag absolut inte orkade egentligen. Jag ansträngde mig till bristningsgränsen. Och nej, revisionen går inte välja bort. Jag hann dock ej klart eftersom jag är så galet seg för tillfället, så jag får kämpa idag med. Varför alkohol. Jo, den dämpade mitt övriga tillstånd. Och ja, efter imorgon ska jag lyda min magkänsla och pausa mitt företag till mitten av januari. Sen får vi se. Jag vet inte om jag klarar av att driva företaget vidare. Det krävs mycket kreativitet, vilket egentligen är jag i ett nötskal, men den förbannade utmattningen tillåter mig inte att få vara kreativ längre.

En reflektion jag gjorde var att det tydligen räcker med att avså a 24 timmar för att toleransnivån ska sänkas och för att få bakfylla trots ”endast” 3/4 flaska vin fördelat på 8 timmar. Läskigt!

Nu måste jag försöka slutföra förberedelserna för revisionen, men ni är flera som jag vill peppa och kommentera i era trådar. Jag kommer tillbaka till er. Och tack för att ni läser och kommenterar här!
En fin måndag önskar jag er alla!

Fina Vinägermamma ❤️ Hur mår DU och hur ser det ut för dig nu? Ska leta rätt bland trådarna....

Jag känner igen den där skräcken. Jag är på dag 19, ser fram emot att följa din resa.

Din tråd var en av de första jag läste igenom när jag började skriva här för snart sju veckor sedan.
Känner igen mig i så många saker du skriver om. Har tänkt mycket på dig efter ditt inlägg igår. Vad jobbigt du måste ha det. Starkt av dig att skriva så ärligt och öppet.
När jag för snart sju veckor sedan var rätt långt nere i ett svart hål så hittade jag lite dagboksanteckningar jag gjort under de sista åren. I varje inlägg jag skrev så upptog mitt drickande och smusslande det mesta. Varje gång skrev jag ungefär "nu får det räcka, imorgon måste jag börja ett nytt nyktrare liv". När läste igenom inläggen jag skrivit insåg jag att absolut ingenting hade gått som jag hade tänkt mig. Jag hade aldrig börjat ett nyktrare liv, tvärtom hade det bara blivit mer och mer. Den här insikten slog ner som en bomb i mig och gjorde mig fruktansvärt nere. Det var då jag ringde upp min fru på hennes jobb och berättade hur det låg till och bad henne köra in mig till akuten. Så här sju veckor efteråt är det en av de bästa sakerna jag har gjort.
Läs dina gamla inlägg och tänk efter om det inte vore skönt och bra att berätta för din M hur det är? Ensam är inte alltid stark och ni verkar ju ha en så fin relation!
Tänker på dig och vet att du fixar detta!

Och japp, bara att börja om igen! Go for it! ?

Välkommen hit. Ja, det är nog högst individuellt om man känner att man blir hjälpt här, men prova kan man alltid göra. Mig hjälper det genom att man känner att man inte är ensam med sin situation. Att skriva ner sina egna tankar och upplevelser är också hjälpsamt tycker jag. Börja formulera en målbild av hur du vill förändra och hur du skulle kunna åstadkomma denna förändring. Lycka till!

Du var den första jag följde när jag hittade till detta Forum i slutet av juli. Nä, vägen till ett nyktert liv är långt ifrån spikrak. Vill bara peppa dig genom att säga att du fixade en hel del i somras, så förmågan att bryta mönster har du. Du kommer att fixa det!
??