Senaste kommentarerna i forumet

Vad tänker du göra åt saken?
Vill du ha det så? Eller förändring? Det är helt ok om du bara ville skriva ut lite ångest, jag lyssnar.
Låter kanske hårt men jag såg ingen fråga direkt din historia ovan. Men det lät inte vidare kul. Känner igen känslan allt för väl.
Så använd den där ångesten till att lista ut hur du vill må framöver. En förändring kanske innebär att träffa polare som river badrumsinredning lite mer sällan. Hur kom det sig att den vita månaden kom av sig?
Ta nya tag och använd ångesten för att komma vidare. Men förträng det inte, du behöver den för att hålla dig på banan.
Om du vill dra ner är det ju viktigt med stenhårda regler. Tyvär tror jag inte att en vit månad har någon som helst effekt på ditt intag även om du klarat hela. Du måste fortfarande ha regler för när, hur mkt etc. Min erfarenhet av vita månader eller även flera vita är att jag snabbt kommit tillbaka till samma eller högre nivå. Men du kan grejja det med motivation och disciplin. Läs runt lite mer här för inspiration och gemenskap.
Nya tag, kämpa på!

Jag är en mamma på 26 år.
Mina föräldrar dricker ganska mycket ibland med ibland minsta men det har blivit mer. Mamma skulle bara på pappa att det är han som alltid är full men så är det inte. I fredags så var vi där ( min mamma jobbade natt ) vi drack lite inte alls mycket och dottern somnade där och fick sova kvar. Men lördag morgon när min mamma kom hem möttes hon av OS och rökt.. min dotter hade sprungit fram till mormor å sagt att hon försökt väcka morfar men han bara snarkar. Min mamma skällde ut min papp efter noter och han försökte skylla ifrån sig på min dotter. ( 6 år ställt in kyckling i Ungern på 175 grader de som står på förpackningen att de ska vara samt krydda själv).. mamma trodde så klart inte på de men han var så full fortfarande att han inte fattade vilken dag de var.. han hade fortsatt dricka när vi hade gott även fast det var han som tackade för kvällen och sa att han bara skulle spela lite dator sen gå och lägga sig. Hon kommer självklart inte få sova där igen! Det här har aldrig hänt innan ! Då hade hon inte fått sova där ! Men hur ska vi göra nu ? Ingen av dem vill erkänna att dem behöver hjälp.. min syster och hennes man dricker själva varje helg.. jag vågar knappt ha alkohol hemma.. min sambo och jag vet inte hur vi ska göra då min dotter skulle bli krossad av att inte få träffa dem :( jag är både ledsen och arg, men nu vaknar dottern varje natt 5-6 gg i panik å känner sig hjälp lös.. snälla kan någon ge tips ?

...till ett alkoholfritt år och till din fantastiska förmåga att vända blicken mot ljuset utan rädsla för skuggor och din generositet att dela med dig på ett innerligt och inspirerande sätt här.

Tack, Li-Lo
Alkoholhjälpen

Ett ambivalent nick du har. Så mänskligt och du är inte ensam om detta. Att både vilja och inte vilja.

De senaste gångerna du druckit alkohol har du märkt en skillnad från hur det har varit. jag gissar en skrämmande upplevelse. Som det har blivit är inte längre ett alternativ och nu står du i startgropen för att åter igen prova att vara alkoholfri. Det väcker viss oro i dig samtidigt som du har bra minnen och goda erfarenheter av att slippa alkohol. Jag hoppas att din önskan om råd blir uppmärksammad, det kan ta tid innan en tråd får fart.

Fint att du skriver här och kanske även tar del av andras berättelser.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Missade inlägget jag svarar på. Sorry.. Tack för boktipsen och inlägget. Ha en fin vecka..

Kram

John

Jag är så evinnerligt trött på att vara trött. Varför kan man inte få fungera som en normal människa? Har i och för sig aldrig känt mig särskilt normal. Hur hamnade jag då här? Självkänslan, eller rättare sagt bristen på självkänsla, som har präglat hela mitt liv. Har aldrig passat in, första öknamnet jag fick var på lekskolan. Det störde andra att jag alltid var glad så de kallade mig för ”smajlet”. Min mamma berättade att jag kom hem och grät för detta och ville inte visa mig glad för andra sedan. Jag har heller aldrig varit som tjejer ”ska vara”. Har aldrig kunnat sitta still. Har säkert flera diagnoser. Liten till växten med stark vilja, jobbig kombination. Hade det jobbigt hela skoltiden, även gymnasiet, där jag var så tilltryckt, att man kallade mig för minimesen eftersom jag så gärna ville bli omtyckt, och det uppenbarligen inte gick hem genom att jag var mig själv, så jag försökte mest anpassa mig och var väldigt rädd för att säga fel saker. Inte för att det hjälpte. Jag har i stort sett i hela mitt liv varit mobbad genom utfrysning, så även många år i arbetslivet. Jag är så förbannad över att det ska vara så här. Jag har ett mycket bra självförtroende, för jag tycker faktiskt att jag kan en hel del, men den totala paniken kan komma på en millisekund, då jag blir övertygad om att allt jag gör är kass, för att människor inte tycker om mig som person och därför aldrig ser det jag gör som positivt. Det räcker med en blick, eller att det jag säger inte låtsas om alls som om jag inte sagt något. Försöker vara positiv eftersom det ligger i min natur, men det känns ibland mycket tungt, då även de som jag sett som mina vänner kan bete sig på detta sättet. Det är smärtsamt arr inte få leva det sociala liv som jag så innerligt alltid har önskat. Ovanstående text är orsaken till att jag bränt ut mig flera gånger och till min relation till alkohol. Ja, om någon mot förmodan orkat läsa detta inlägg har ni den nakna sanningen om mig.

att ni läser och kommenterar i min tråd❤️? @IronWill @Femina.
Migrän har jag haft sedan 25-årsåldern men insåg inte att det var migrän förrän jag var 40. Guldstunder fick jag både i skogen och med sonen, men det finns ändå ett stort mörker hos mig som tagit mig dit jag är. Vet att det bara är jag som kan ta mig därifrån. Har inte kommit på hur än bara.

Du är värd att firas. Det där att vara otillräcklig och att ha gjort fel är nog en känsla vi alla föräldrar delar tror jag. Men om man har funnits där och gjort så gott man kunnat. Det kanske inte krävs så mycket mer. Jag försöker tänka att man gjorde sitt bästa med vad man visste då. Nu skulle man göra en del annorlunda. Det här med helt frånvarande pappor är en annan sak. Jag vet att många kvinnor använder barnen som vapen mot mannen vid skilsmässa. Jag känner en hel del såna, det är alltför vanligt. Och några pappor ger upp och tror kanske det är bäst för barnen att dom slipper striden. Det kan det aldrig vara, barnen måste veta att pappa aldrig ger upp. Men man gör vad man för stunden klarar av.

1 år, 365 dagar...

Ett år har passerat... Å ena sidan känns det som lång tid, där nykterhet och att alltid vara körbar är det normala. Å andra sidan är inte ett år mycket sett till resten av livet.

Valet att inte dricka är fortfarande det naturliga för mig. Jag tränar, jobbar och har en relation, som tillsammans skapar en helhet där alkohol helt enkelt känns främmande.

Och givetvis har det stora positiva effekter, jag är nu i den bästa fysiska form jag har varit i hela mitt liv, jag sover bra och har hyfsad distans till stress på jobb, allmänna livskriser och samarbete kring barnen.

Så, det är med glädje jag noterar 365 dagar idag. :)

Jag vet inte mycket om framtiden, men just idag har jag hälsa, jobb och kärlek i sån ordning att jag nästan skäms.

du överreagerar inte! Vad skulle du tänka om din bästa kompis berättade detta om sin man? Läs runt här så kommer du inse att förhållanden med en alkoholberoende ser ganska lika ut! Det ljugs, skulden vältras över på en själv, det händer gränslösa saker som får en att må dåligt! Förlåt i början av förhållandet följs inte av handling för att sedan landa i en axelryckning och att man själv överdriver! Tvivla inte på dig själv och dina känslor! Lider med dig! Kram

Hej och välkommen!
Hur tänker du kring att sluta, mer praktiskt?
Jag har varit där du är nu många gånger, men sen mot fredagen hade den värsta ångesten lagt sig och det var bara att kliva på igen. Men du kommer att hamna där igen, och igen. Någon gång riskerar det att gå käpprätt. Så försök minnas hur du mår nu och se på alla tidigare gånger och fundera över om det är värt det? Hitta motivationen och skriv/läs här.
Kämpa på

Då är jag tillbaka på den vita banan igen. 5 vita att skriva in i almenackan. Men mängden jag drack i återfallet ser inte bra ut. Enl glasmetoden så fick jag under 4 dagars drickande på utlandsresan i mig en ” normal” månadskonsumtion. Suck. Känt mig jäkligt deprimerad de första dagarna, men klättrat uppåt och mår mkt bättre nu. Fick nyss en inbjudan på AW på Fredag. Vill inte ens gå, men är så jävla svårt att komma på ursäkter och bortförklaringar. Ska man ljuga ihop något, eller gå på den och dricka, eller tredje alternativet, gå på den och dricka alkoholfritt? Givetvis önskar jag alt nr 3. Men litar inte på att jag är lika stark som under Oktober. Vet inte om jag har pskyket just nu att stå emot om öl o vin står på bordet.
Jaja, är ju inte Fredag ännu iaf . Kämpa!

?

Jag vet att en del älskar snö, men jag är ambivalent. Jag vill mest vara inne och titta ut. Jag har nog aldrig haft någon som med normal, svensk regelbundenhet åkte på skidsemester, utom pappa. Jag saknar det lite, även om kaos runt liftar, isande vindar och pjäxor som spänner inte är min idé om paradiset ?

Nåväl, det blir en nykter dag till. Är aptrött - hittade en otroligt bra serie på Netflix igår - Bodyguard - och sov alldeles för dåligt inatt. Borde vila, men ’no rest for the wicked’.

Styrkekramar ?

Styrkekramar

För att älsklingen var på fest med arbetskamraterna. Jag var ensam och hade tid att döda. Drack lite av whiskeyn han hade hemma och sen minns jag inget mer.
På morgonen var han så arg på mig. Jag hade tydligen klöst honom vilket syntes på märkena han hade och skrikit en massa. Jag kommer inte ihåg alls varför jag hade varit arg. Inget minne av något. Det här var i början av vårt förhållande. Jag kan ärligt säga att jag hade tur som hittade honom. Även om det inte blev bättre på en gång så har det blivit bra nu. Jag var djupt nere redan då. Tömde två- tre bib:ar vin per helg. Fy fan.
Inte för att jag är sugen på alkohol nu men jag ville bara få ur mig ett av dom hemska minnena.

Jag hade rätt
Han har vart full hela helgen

Han sa att han skämts, att därför har han inte hört av sig
Jag bad han ta av sig ringen och jag har gjort det med. Jag sa nu är du fri att gå ut när du vill o hur mycket du vill, ja finns som vän men inte som flickvännen.

Han hade dessutom sovit hos mig i lördags trots att han vart påverkad fast vi kommit överens om att han inte får! Hans mor ljög om att han hade sovit hos dem i lördags vilket ja inte förstår varför!
Men men... nu är de gjort och det känns tråkigt men de ända rätta

Tack för receptet , låter mums .. Björksocker är ngt nytt för mig , har bara hört talas om det .. så ska ut och shoppa idag .. sen ska här bakas ? Återkommer med rapport om resultatet .. Måndag igen .. Ny vecka , nya möjligheter .. ?

...fars dag, om han är värd att fira, har jag tänkt ofta...
Hur menar han, tänker ni?
Tja, om man är en tillräckligt god far för att firas.

Det finns nog många som kan tänka dig att sina fäder inte är värda att firas på fars dag.
De som slagit sina barn och hustru, supit upp matpengarna, eller spelat bort dem, eller som lämnat familjen vind för våg.
Det finns nog många som inte tycker att deras fäder är värda att firas med en egen dag.
Känner en del vänner som aldrig har fått träffat sina biologiska pappor, för små för att hunnit bilda sin egna uppfattning innan deras föräldrar skildes, och som har hållits på avstånd av sina mödrar på ont och gott.
Ingen vet hur deras pappor är idag, kanske har de förändrats till något bättre och är värda att ta upp bekantskapen med igen.
Bittra pappor och bittra mammor där barnen nu vuxna har fått kommit i kläm, resten av livet.

En del fick bara beskedet om att deras pappa nu var avliden, men aldrig hunnit fått träffa honom ens i det levandes livet.
Varför hindrades de att få sin rätt att träffa sin biologiska pappa, och få en relation, bra eller dålig vet ingen.
”Han söp nog ihjäl sig”, fick någon höra, utan ett uns av vetskap om det fanns ett uns av sanning i det.
Han söp nog ihjäl sig...., hur kunde han göra det, kan man dricka tills man dör?
Ville han inte träffa mig, hatade han mig, var jag ett elakt barn som han inte ville veta av?
Vet att min klasskompis i högstadiet ställde sig dessa frågor gång på gång, och fick inte ens gå på hans begravning.
-Varför ska du behöva gå på en begravning där du aldrig kände eller ens hade träffat personen...?
Hennes egen far, och tillräckligt vuxen för att förstå vuxentankar, men inte myndig nog att få ta sina egna beslut.
Hon berövades sin pappa ända in till slutet, utan en chans att få träffa honom...
Hennes relation förändrades till hennes mor därefter, den blev aldrig densamma, och på hennes 18årsdag bestämde hon sig att flytta hemifrån för gott, visserligen till en pojkvän med lite suspekt bakgrund, men hon var fri att ta sina egna vuxna beslut.
Anki heter hon, och är idag en frånskild tvåbarnsmamma, jag tror att hon fortfarande har problem med sin tonårsbesvikelse.
Ryktena lite senare sade att hennes mamma inte var hennes biologiska utan fostermamma, så det låg nog mer i fatet än så.
Men hon berättade aldrig det, aldrig ett ord om att hon hade en annan mamma, men en frånskild pappa berättade hon om.
Jag tror hon saknade honom, och måste se det som ett enda stort svart hål att försöka fira sin fars dag.
Undrar om hon låter sina barn träffa sin fader?, eller om hon låter traditionen och bitterheten få leva vidare.

Själv hade jag en bra barndom, och en god förtroendegivande om än respektfull tillit till min närvarande pappa.
Och inte drack han, inte ens en lättöl, helnykterist genom hela livet, en tradition som jag inte efterlevde de första 40 åren.

Idag har jag blivit firad av mina två vuxna barn med tårta och kaffe, och jag funderar fortfarande om jag är en värdig pappa att firas.
Kunde jag ha gjort på något annat sätt, har jag gjort allting rätt, det finns ingen instruktionsmanual för blivande föräldrar.
Barnen älskar sina föräldrar oavsett vad de än gör, även de som aldrig har träffat dem.
Klart att man vill att ens egna barn ska kunna se tillbaka på sin barndom och kunna säga att de var lyckliga i den.
Jo jag drack då den större delen av den, men hoppas att det inte har satt allt för stora avtryck på dem.
Kanske min snart tioåriga nykterhet har kunnat förlåta en del av de dumheter jag gjorde då.

Oron av att man inte är en värdig fars dag firare så kanske jag smygäter av den chokladasken jag fick av barnen, under veckan, tröstäter...
Tanken över att jag borde ha hängt den där traditionsenliga slipsen jag alltid gav min pappa på fars dag men nu på gravstenen.
Den känslan är lite makaber...

Jag tittar ofta upp i taket i mörkret när jag är ensam och skänker min pappa en tanke, frågar honom om han kan höra mig, om han tycker jag gör ett gott jobb som hans efterträdare, och om jag är en god far i hans syn på uppfostran.
Nu är den ju lite mer gammelmodig än min, men jag har en del av hans värderingar kvar.

Men jag får inga svar, och vet inte om han stilla tiger samtyckande eller håller käft för att inte såra min känslor....
Jag hyllar min far, och mina barn hyllar sin, i båda fallen har jag en känsla över att inte räcka till, inte duga..

Det jag vet är att jag har vänner i min ålder som kanske inte vill hylla sina fäder...
Och att det finns de som vill hylla sina fäder, men vet inte vilka de var, för de hann aldrig träffa dem, Anki är en av dem.
Ibland får jag för mig att det var just papporna som lämnade sina barn, men det kan lika gärna vara så att de tvingades bort ifrån dem.
Och att det finns pappor där ute i världen som inget mera vill, än att just bli firade på fars dag.

Så om någon säger visst gillar du väl att bli firad på fars dag, och det vill jag så gärna...
Men det finns alltid lite smolk i bägaren som får min magkänsla att knorra till lite...

Berra

Riktigt bra jobbat. Alla är nog lite olika, men beroende på missbrukets omfattning brukar det gå lite upp och ner första halvåret. Roligt upplever jag att det är på ett annat sätt. Inte så där flamsigt roligt som under påverkan av alkohol.
Är efter en tid lättare att acceptera. Fortsatt lycka till!
//PP

Adde, du gav mig ju ett och annat råd. Visade tillsammans med Berra vägen.
Mulletant - vad vore detta Forum utan dig?! Alla klokheter, allt stöd du ger. Både på anhörigsidorna, men inte minst till oss alla som fastnat i alkoholen. Även om vi alla vet att det är svårt att bli fri, och att de som.dricker förorsakar så mycket lidande för personer i vår närhet, så uppmuntrar du och stöttar. Det är så fint.
Ni är fina exempel på personer som stöttar andra när nitillfriskat från era beroenden/medberoenden, tack!
//PP

Har faktiskt tänkt tanken att ta med, för övrigt så borde man påtala det. Klarar ju inte av Carlsberg & Staros alkoholfria piss & läsk är för sött.

För övrigt så har du rätt. Får se om jag går ut med arbetskompisarna, har inte bestämt mig men jag kan ju inte isolera mig från gemenskap.

Nu har jag varit nykter i 10 veckor? Livet rullar på och tankarna om alkohol kommer inte upp lika ofta längre och livet känns inte riktigt lika meningslöst. Jag har funderat mycket på varför jag har druckit och kommit fram till att det troligen var för att dämpa ångest och för att minska stress, skulle nog egentligen behöva söka hjälp för min ångest men det vågar jag inte riktigt, får bli senare i livet av olika anledningar..
Snart är julen här och jag kollade på en serie där en familj satt och hade julmys med vin och julöl. Fick direkt en sorgkänsla över att sådär kommer jag ALDRIG kunna göra igen? Sen började jag fundera på, har det någonsin varit sådär mysigt när det kommer till alkohol? Jag har väl aldrig setat där nöjd i soffan med ett glas vin i handen, jag har ju alltid setat och planerat på vad jag ska ta i nästa glas eller hur mycket de andra i sällskapet har druckit och om jag har druckit fortare än dom, eller om mannen kommer bli arg om jag bara tar ett glas till...
Julen kommer inte bli ett problem för mig att hålla mig nykter, det händer så mycket den dagen ändå och jag ska koncentrera mig på att göra mina barn glada?
Min mamma fyller 70 i januari och det ska firas med en kryssning. Jag kommer hålla mig nykter då med det är jag säker på men kommer jag kunna ha kul utan alkoholen, jag är nervös att jag inte ska kunna tycka något som jag har älskat förut, vara kul utan att vara full. Och detta gäller inte bara kryssningen utan speciella tillfällen överlag, kommer jag kunna uppleva glädje, eller ska livet bara bestå av vardag?
Hoppas med hela mitt hjärta att jag kommer ha kul på kryssningen, det skulle ge mig hopp om framtiden..

Va skönt att du har släppt kontrollen och ansvaret till rätt person! Njut, vila kropp och själ! Stor kram till dig❤️

Har normalt runt 60 i vilopuls och jag hade 86-102. Det tog tre dagar innan den var nere igen.
Kan ha hög puls ibland men hjärtslagen är inte lika hårda som efter hårt drickande.

/John

Härligt! Och så fint att du delar med dig. Sprider inspiration och förmedlar hopp! / mt