Senaste kommentarerna i forumet

Ja, varför dricker vi?

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag blev inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällug värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn som skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min. Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Tack till alla er som finns här för i första hand er själva, men också för mig och för alla andra. ♡ Jasmine, John, FinaLisa, Nurture och Lim, ett extra tack för respons på mitt förra inlägg. ♡ När jag tog ett återfall vid ett ytterst olämpligt tillfälle för drygt en månad sedan, försökte min visserligen mycket besvikne, men ändå stöttande make, trösta mig med orden "Tillsammans är vi varandra!" Jag tänker att de kanske passar även här bland all värme och omtanke som finns på forumet.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många...

Kram

Jag är både peppad och motiverad för att göra min livsstils förändring. Idag blev det 17 km promenad i det fina vädret. Igår lyssnade jag på en ljudbok om mindfulness. Imorgon ska jag träffa min stress terapeut. Senare i veckan har jag tid hos min kbt terapeut. Jag promenerar minst 10000 steg varje dag. Jag tror AA möten kan vara bra men för mig funkade inte dessa.

Jag är både peppad och motiverad för att göra min livsstils förändring. Idag blev det 17 km promenad i det fina vädret. Igår lyssnade jag på en ljudbok om mindfulness. Imorgon ska jag träffa min stress terapeut. Senare i veckan har jag tid hos min kbt terapeut. Jag promenerar minst 10000 steg varje dag. Jag tror AA möten kan vara bra men för mig funkade inte dessa.

Tack Santorini! Jag skall tro på medicinen.....! Det kommer att bli bra tror jag - även om jag är lite otålig. Fortfarande rätt ångestfylld på dagtid. Kanske klingar det av så sakteliga. Ändå sååå glad att jag inte har fylleångest eller abstinens.

Snart nykter i 2 månader. Tänker varje dag på hur lätt jag skulle kunna bota ångesten med en flaska vin...... men icke! Finns inte på världskartan. Och det känns oerhört bra - att övertygelsen är så stark. Sen vet jag ju att det aldrig räcker med en flaska vin. Den är ju bara ett startskott.....

Önskar alla som kämpar styrka att stå emot. Det är jävligt tufft ibland, det skall gudarna veta!

Som jag gillar så mycket som de som är i tråden jag är inne i nu,
Så bra skrivet.. Vi alla söker efter ett lugn.. Hur fan ska man hitta lugnet .?
Livets pussel... Oj... hålet som ska fyllas.. ??

Men du är ju också ”trasig” (som jag). Prova ett till men om du fortfarande känner att det suger så låt bli. Jag tyckte det var en bra kick-start men sen ledsnade jag.
Men har du någon motivation att sluta? Eller ”vore det bara bäst om du gjorde det”? Ta en rejäl funderare och försök hitta lite ”nu jävlar”. Gå in för det, men eftersom du använder det som avstressning så måste du hitta annat att stressa av med. Motion funkar bra. Meditation ska fungera ganska bra också. En bastu kanske eller massage. Annars är risken stor att du snabbt faller tillbaka eftersom stress är en naturlig del av livet (i lagom doser). Om jobbet ger dig onormalt hög stress kanske du skulle göra dig själv en stor tjänst och leta efter något annat om det är möjligt. Jag gjorde som du, bland annat, drack för att varva ner. Dock inte dagtid. Men det hjälper ju inte, det blir värre och värre. Kortsiktig lindring mot långsiktigt förvärrande. Försök gräva fram motivationen!

Hej! Spontant känns det som att han bör tacka nej till jobbfesterna o vara hemma med familjen istället. Det är inget tvång att vara på de festerna och det kan hända trista saker med alkohol i kroppen. Vad är egentligen syftet med dem? Känns som det tillhör ungdomstiden.
Ja du får väl se hur han är när han kommer hem och som du säger utgå från det. Jag tycker att du pratade m honom bra. Sen är det det där att verkligen ta steget om det skulle behövas. Konkret alltså. DET tycker jag är svårt.
Hoppas det går bra, kanske du också behöver åka bort ett tag o göra något kul bara för dig själv. Om det skulle funka m barn o allt. Kram

Ångrar några ord. Redigerar härav

Jag måste ha varit vilse i pannkakan, eller trådarna, mär jag tyckte att det var två. I alla fall har jag läst rätt tråd, jag kollade? Hoppas du har en skön söndag, kram / mt

Kort svar.
Jag jobbar 25% men jobbet betalar inte ut lön. Pga strul. FK betalar ut 7000. Har räkningar på 8-9000 i månaden. Går ej.

Studerar lite i smyg och läser upp min kandidat (saknas 15hp)
Ej csnberättigat. Jag får ej studera egentligen för FK när jag är sjuksriven.

Svarar Mer vid tillfälle ?

HUR ska jag lära mig acceptera att jag inte kan forcera fram i mitt liv, att jag måste lära mig klappa mig på axeln efter det minsta babystep i stället för att se det jag INTE lyckats med, ser även små framsteg som misslyckande....?
Har ju slarvat med ALLT, hemmet förfaller, inte haft några matvanor osv... Denna vecka har jag ätit hyfsad ordentligt, har lyckats med att hänga upp en maskin tvätt (skitsvårt när jag inte kan stå utan stöd!) och kört en maskin disk ...Sammanlagt mer än vad jag gjort på flera månader. Men jag kan bara se allt som INTE är gjort och som BORDE göras...
Härlig höstdag, solen skiner - Skulle vilja ströva mållöst runt i skogen, kanske plocka en och annan svamp....Men kan ju inte gå ens med kryckor på plan mark...:-(

Frustrerad till max !!!!

#mulletant
Tack ånyo för hjälpen! Jag har dock bara en tråd här på forumet, så du vet.
Kram,

Igår var ännu en nykter dag! Hittills känns det lätt och enkelt. Mest nyfiken är jag hur jag kommer känna mig mentalt efter oktober månad. Om jag fått några nya insikter eller märkt någon mer märkbar förändring i övrigt? Det är nästan mest det som motiverar mig. Jag vet att jag kommer spara ca 3.500:- på uteblivna A-inköp och självklart kommer min kropp vara tacksam över att få en andhämtningspaus från alkoholen. Min stackars lever i synnerhet!
Önskar alla en fin dag!

Så var man på vift igen pga jobbet. Hur ska jag fixa stå emot ett glas vitt i mellanlandningen? Hotellrum nästa och en mysig bar runt hörnet. Det krävs en vansinnig kraft för att jag ska klara mig nykter idag. Känns inte som jag har den inom mig.

Usch,,, är alldeles darrig och lite förvirrad... rädd och orolig. Rädd för mig själv, alkoholismen.

Jag har bett min man om stöd. Det går bra så länge han själv inte dricker. När han dricker och jag provocerar honom blir han aggressiv. Arg och hotfull.
Nu nonchalerar han mig totalt och är passivt arg. Jag blir ännu mer ångestfylld. Men jag försöker vara i känslan, acceptera ångesten jag skapat, inse att jag är alkoholist och måste bli nykterist. Jag vill det, fattar bara inte hur när alkoholisten i mig börjar med ”en öl, ett glas kan du ta”. NEJ! Jag kan inte hantera alkohol sunt. Jag vill bli nykterist. Tror ni att det ens är möjligt? Eller kommer man alltid hålla på såhär? Ett steg fram, ett tillbaks.

Kan du be din man om stöd i stället för att han blir aggressiv? Förklara att det är inte det du behöver.
Kan han följa med dig på dina möten med din terapeut? Du kanske ska kapitulera och be ödmjukt om
din mans hjälp? Berätta för honom att du behöver honom.

Du har någon som skriver om att "dra ner" och dricka max "nått" i veckan i din tråd. Blir lika jävla trött varje gång.
Glöm. Radera. Läs det inte. Det funkar inte. Blir nästan förbannad på folk som ska skriva om det. Tror man undermedvetet
tar det till sig. Samma sak som att en narkoman skulle kunna unna sig en 1/4 sil då och då. Ställ in hjärnan på att
- jag kan inte dricka alkohol. Det blir mycket lättare när man accepterar detta.

Att tro det är att ha en dörr lite öppen. Stäng alla dörrar du kan.

Styrka o kram - och DU kan du med.

MM

Känner igen mig när jag läser din storry. Hur lätt är det inte att slinka in på bolaget på väg hem från jobbet. Identifiera mig inte som alkis har inget kemiskt beroende. Det är bara min hjärna som går på autopilot och upprepar ett dåligt mönster. Har varit nykter hela helgen och lyssnat på en ljudbok. Den heter mindfulness i vardagen och är skriven av Ola Schenström. Den har fått mig att jag förstår mer om min hjärna och mitt beteende. Rekommenderar den till oss som vill ändra våra liv.

... utan ett steg närmare ett bättre och nyktrare liv! Bakslag är snarare regel än undantag, och man måste faktiskt på egen hand få ta reda på var gränsen går. Kan jag dricka mindre? Fungerar det i längden? Eller gör det inte det? Ta hjälp av terapeuten att reda ut dina tankar och känslor!

Hur men än vrider och vänder på det är ett liv utan alkohol lättare än med. Kämpa på Ginette// Box

Helvete alltså. Jag har problem.

Det började med ett samtal med alkohol terapeut. Satte mål. Trodde på fullaste allvar att det var så enkelt. En öl kan jag ta. Jag har kontroll.
En öl blev tre, en flaska vin, fler öl, tre vinglas slank ner.... allt slank ner denna helgen. Jag är ledsen. Gräl med mannen, dålig stämning hemma. Lider med mina barn som säkert känner av allt. Trots att jag lyckades hålla mig till sen kväll när de lagt sig.
Jag har nu ytterligare problem. Min man hatar mig när jag dricker, jag förvandlas totalt. Blir ältande och trist i humöret. Han reagerar med att bli aggressiv mot mig.
Detta måste sluta.
Imorgon ska jag träffa terapeuten. Måste erkänna att jag inte kan minska ner på drickandet utan måste sluta helt. Helt! Är på ruta 1 igen. Hjälp?

Det är en fråga som jag oxå tänker på, eftersom jag känner väldigt mycket skuld i att min man dricker mycket just nu. Jag klarar det inte själv så jag tog kontakt med beroende enheten i grannkommunen, där fick jag prata med en beroende teapeut, jag har även pratat med en diakon.

Var på ett AA möte efter min fall olycka då jag absolut inte fick dricka alkohol. Jag kanske hade otur men det mötet gav mig ingenting. Folk som bara pratar om sig själva och verkan känna varandra väl. Det kändes mest som ett kafferep för trasiga människor.

Jag gjorde ADHD utredning för typ 5 år sedan. Den visade inte att jag lider av ADHD. Jag hade en traumatisk frontallobs blödning efter en fall olycka för 12 år sedan. Jag ramlade i en trappa. Troligtvis pga av blodtrycksfall. Fick blodtrycks medicin när jag blev utskriven från KS. Hade ingen sjukdomsinsikt alls och börja jobba heltid på en gång. Var hjärntrött och hade bland annat problem med minnet, känslor och stress. Var nykter första året efter olyckan. Sen började jag social dricka. De sista åren har drickandet ökat till nivåer som det var före olyckan. Jag har jobbat extra mycket eftersom vi har haft många varsel på min arbetsplats. Vill ju inte mista jobbet

Hoppas helgen blev lugn och nykter för dig
Jag har läst din tråd nu och det verkar som en del av alkoholens funktion för dig är att du tycker dig bli mer av den person du skulle vilja vara. Och tankar om att den personen utåt sett är trevligare att umgås med.
Är det för att man ”ska vara” utåtriktad, positiv och glättig?
Har du märkt någon skillnad i bemötandet från din omgivning nu när du varit i sociala sammanhang nykter?
Eller handlar det om att alkohol förändrar din egen tolkning av bemötandet?
Om det finns drag hos en själv som man vill förändra tänker jag att den första frågan att ställa sig är: om jag bara lyssnar inåt och inte på samhällsnormer, myter om hur man ska vara osv - vem vill jag då vara?

Ingen orkar vara positiv hela tiden. Känslorna finns för att ge signaler om behov. Är du trött, orolig eller ledsen kanske du behöver vila, trygghet eller tröst. Dövas känslorna försvinner inte behovet utan behöver signaleras igen, när bedövningen släpper eller när allt vi gör för att distrahera och fly inte längre fungerar.

Fint att du har musiken att gå till. Kan du vara i och med dig själv när du spelar bara för din egen skull?

Kram

Jag har haft otroligt stor nytta av att gå i KBT! Jag har gått i terapi tidigare men då mest gått dit och pratat och trott att det i sig ska hjälpa! Nu har jag gått i KBT i ca ett år och fått hemläxor att göra emellan! Har jobbat mycket med mig själv utifrån de verktyg jag fått av min terapeut! Kan varmt rekommendera denna terapiform! Var inställd på att jobba hårt, hjälper inte att bara gå och prata av sig tror jag! Var väldigt ärlig mot dig själv, se sanningen i vitögat mm! Det går att komma tillrätta med sig själv men det tar tid och kraft och man måste ha stort fokus på det! Har liksom du haft män som drönerar en på energi! Tre förhållanden från det att jag var 20 till 50 år och gemensamt för dessa tre män är: extrema fullblodsegoister, väldigt manipulativa, i början placerade de mig på piedestal för att sen övergå till att vara verbalt elaka och kränkande! Tidigare trodde jag att dom drogs till mig och att jag hade ”otur” som träffade såna män! Har insett att jag även har dragits till dom, jag har valt den typen av män! Vänd fokus till dig själv, jobba med dig själv och var din egen allra bästa vän! Kram