Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt svar, det ger både styrka och hopp om en god framtid.

Det glädjer mig att läsa att du lyckades ta dig ur och att din man faktiskt förändrade sig så att ni idag kan leva tillsammans. Men jag förstår att oron alltid finns där. Jag hoppas att det kommer gå bra för er!

Det är mitt önskemål för oss också.

Jag har en massa frågor, du behöver inte svara om du inte vill. Men det skulle verkligen hjälpa mig om du eller någon annan ville dela med sig lite av hur det kan se ut vid en separation från en missbrukare.

Hur gick det till med boende? Hur påverkade ekonomin möjligheterna till boendet? Ni har barn har jag förstått av din tråd, hur gamla är de? Hur reagerade din man på separationen?

Jag undersöker lite möjligheter kring boende och det ser inte jätteljust ut. Det är svårt att hitta hyreslägenhet och det verkar bli svårt för mig att ta bolån. Fast enligt min egen uppfattning skulle jag klara av ett bolån, jag är ganska ekonomisk av mig när jag får styra själv. När mannen fungerar är även han ekonomisk, men detta är ju något jag måste klara själv ändå. Funderar på om man kan gå till banken och förklara situationen och presentera en budgetkalkyl.

Jag har en del sparade pengar och nu tänkte jag lägga krutet på sparande. Vi har idag gemensam ekonomi men jag skall ordna så att vi har mer separat ekonomi. Om inte annat för att minska irritationen på att han betalar multum för att kissa flera liter per dag. Då kan han se på hur min buffert växer i samma takt som han super bort sina pengar. Lite som tjejerna Spara och Slösa, nån som minns?

Tack Jasmine, och du med! Du verkar vara fantastisk! ❤

Tack Ler för din fina tilltro ❤

Jag börjar sakna sommaren nu. Det bådar ju lite illa med tanke på att det bara nyss blivit oktober ?

Mina barn sover. Min man är borta. Jag ligger i sängen redan fastän jag inte planerar att sova riktigt än. Jag har så svårt för att ligga i soffan själv. Ligger hellre som nu, med en barnarm runt mig.

Det är mycket nu. Med barnen och jobbet och jag har fått vara en riktig tigermamma de sista dagarna. Det har varit jobbigt. Mycket mycket jobbigt. Men jag försöker se det positiva.

Det första är att jag vågar vara en tigermamma. Jag vågar bli upprörd och arg och hävda mina barns rätt. Jag orkar! Och jag vågar. Och jag är klartänkt varje dag och då hinner man samla information om det man behöver veta för sina barns skull. Hinner man sånt när man dricker? Orkar man? Vågar man? Jag gjorde inte det. Men nu kan jag.

Det är ändå jobbigt förstås när det gäller ens eget barn. Men jag klarar av att finnas där och hjälpa till, inte bara med kramar och kärlek som är så självklar utan också med det där jobbiga.... att klaga, ringa samtal, leta fakta, lagar och vetenskaplig fakta. Jag klarar det.

Jag fattar att man dricker bort såna här jobbiga dagar. Att man jobbar hårt hela veckan och kämpar med mycket på sidan av och sedan bara vill in i en filt av vin en stund. Men skillnaden för mig som varit nykter så länge är att mitt beroende är borta. Så jag klarar mig utan vinet. Jag är faktiskt livrädd för tanken på att ens prova dricka ett glas. Livrädd för hur illamående jag skulle kunna bli. Hur ont jag kanske får i magen. Hur äckligt det skulle smaka. Hur ångesten skulle vakna till liv direkt. Så rädd är jag att jag faktiskt inte ens skulle dricka ett glas ens om nån kunde garantera att jag inte skulle bli beroende igen. Det är tur att jag är så rädd för alkohol.

Jag tror jag har omprogrammerat min hjärna på nåt sätt. Det är som att när jag försöker tänka tanken att dricka ett glas vin så gör min hjärna ett tankehopp över den idén så att jag inte ens kan tänka det ordentligt. Min hjärna har liksom byggt en mur runt den tanken så att det inte går att tänka den riktigt. Man studsar bort från tanken och jag hamnar i den nyktra riktiga och verkliga verkligheten. Min hjärna skonar mig från att ens behöva slösa tid på att fundera på att dricka. Det är som att den säger "been there, done that" och kastar ut mig från tanken så att jag slipper den. Haha, det är så svårt att beskriva med ord hur det känns. Hur det känns när man inte ens kan föreställa sig att på allvar dricka. Och kan ni tänka er att samma hjärna ville dricka jätteofta förr?? Nu vill den inte ens tänka sig att tänka en enda tanke som skulle kunna leda till att dricka. Inte ens som en fantasi.

Jag tycker det är ganska häftigt...

Jag tycker också det är lite häftigt att folk som inte har haft ett alkoholberoende har sug efter alkohol 99 procent oftare än vad jag har. De kan vara sugna varje helg medan jag kanske har det några gånger per år. Det är ganska konstigt egentligen. Jag klassar mig själv som alkoholist men jag vill inte ha alkohol och jag är nästan aldrig sugen på det och jag dricker det aldrig. Det är väl häftigt ändå! Att man kan bli fri såhär till den grad att man är friare än "vanligt" folk.

Ja. Att det är såhär hjälper mig mycket när livet svajar. För jag kan lita på mig själv i alla väder. Det kunde jag inte förr.

Godnattkram!

#mulletant
Tack för att du svarade. Vad nyfiken jag blir på dig nu! Vill du berätta något om hur du upplevde kursen?
Tack på förhand!

Håller med de övriga... Vad fint skrivet. Ärligheten.

Vem som helst kan hamna i alkoholberoende...... Och jag tror även att vem som helst kan ta sig ur det ❤

Kram!

Vill skicka dig en kram fina Jasmine ❤

Du är värdefull. Glöm inte bort det nånsin.

och tar det lugnt.
Vi har pizza till middag ikväll. Gött.
Nu njuter jag av fin-te för att vårda min kaxiga hals. Något har hänt och när jag ska prata låter jag som Marge Simpson.
Ser fram emot en dag i skogen imorgon
Skönt för jag vet att jag inte kommer att vara bakis!

Hur var yin yogan? Hoppas du har en fin kväll!

Har saknat dig här! Hoppas du mår bra och att du ahr en fin kväll.

Kramar??

Ni är båda nära mig i hjärtat. Det vet ni. För att ni är ni och att för att jag känner mig nära, ni förstår
utan att man behöver förklara. Känner inte riktigt igen mig i andras inlägg, som har vardagsberoendet.
Med Dig Ikaros, kände jag nog att det var ett medvetet val att inte vara här. Och då respekterar
jag det. Man får lite dåligt samvete när man tar en break så gör man människor oroliga. Brukar säga till när jag
har plan på att vara härifrån ett tag. Vill inte oroa i onödan. Saknar dock att fråga dig saker som jag undrar över.
Saknar ditt lugn och din klokhet. Har nog ändå känt på mig att du inte har tagit ett återfall.

Blir självklart glad att ni har det alkoholfritt.

Och att ni mår bra, trots dysterhet. Livet är så ibland, försöker jag intala mig.
Mitt liv är inte heller på topp eller rättare sagt så är det skitjobbigt just nu men
tar jag mig igenom detta nykter då klarar jag nog allt....

Life is hard

Många varma Kramar till båda

MM

Hej på er! Stort tack för att ni vill dela med er av era tankar.
Ja Ullabulla, jag håller med dig. Det är ett ovärderligt forum!

Något chattforum har vi inte i sikte i nuläget, men det glädjer mig att kunna berätta att redan nu finns en telefonlinje att ringa till, även för anhöriga.

Det är Alkohollinjen, tel nr 020- 84 44 48. Öppettider Måndag - torsdag, klockan 11.00 - 19.00 och fredag, klockan 11.00 - 16.00
Vi har jag tipsat om dem många gånger tidigare, men nu blir de våra kollegor på riktigt. Vi sitter i samma lokaler och jobbar tillsammans. Så ni är såååå välkomna att ringa!

Önskar er en fin helg!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

eller vill du åka till stugan? Gör det du helst vill och lägg tankarna på vad du ”bör” åt sidan. Det måste kännas skönt att iaf börjat prata med varandra och vem vet, det gör det kanske enklare att fortsätta prata.
Att inte trivas på sitt jobb är tungt , då kanske hon ska börja tänka på att byta jobb eller inriktning? Innehållslösa helger vet jag allt om, man vågar inte planera något pga att man vet inte i vilket skick den andre är/ kommer att bli.... Jag har börjat med att när jag märker det är lugnt så föreslår jag något spontant, t.ex bio, ut o cykla o ta med fika, spela kort etc. funkar rätt bra ??

Tack för att ni tänker på mig i denna situation. Jag känner också för alla er som är i samma sits.

Ja det gick väl sådär kan jag tycka, jag sa nästa allt som jag berättade om igår samtidigt som jag i slutet ställde frågan, vad vill du att jag ska bättra mig på? För jag gör också fel, men jag dricker inte för mycket.
Fick inte så mycket svar på den frågan men jag sa att jag kanske behöver åka bort någon dag för att tänka, då sa hon jag åker bort i helgen så får du vara hemma.
I morse sa hon att hon inte kan åka men att jag kunde åka, så nu vet jag varken ut eller in igen. Ska jag åka hem till henne från jobbet eller ska jag åka till stugan över natten?
Hon säger att hon dricker för att kunna koppla av eftersom hon tycker inte riktigt om sitt jobb, sedan tror jag hon tycker vi har ganska innehållslöst liv tillsammans, men jag känner att jag inte riktigt vågat säga ja till många av hennes förslag med oron för alkholen.
Hur skulle ni andra gjort?

Det du skriver är så på pricken. Jag är där, jag har varit där och dina tankar är mina. Koketterar inte med Amaronesmuttande heller. Mitt nick är ’stänga av hjärnan’ och det är det jag gått in för ibland.

Jag har ingen alkohol hemma. Tror inte det skulle funka. Det enda jag inte får i mej i alkoholväg är söta grejer. Ju stramare desto bättre, men vem bryr sej.

För tillfället är konsumtionen låg och sporadisk men jag vet också vad det innebär att köpa bara nog för 2 dagar. För längre tids drickande än så skulle inte bli vackert och jag vill inte tillbaka dit.

Du är ett sånt stöd för mig. Tröst.

Styrkekramar ?

Kanon Tomen att du hänger med på "Sober October". Det finns fler här på forumet som har den utmaningen.

Önskar dig en fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Förstår att du är orolig för din mamma och du vill hennes bästa. Din syster och pappa vill ställa ultimatum, men du känner dig osäker. Jag skulle säga att ställa ultimatum kanske har funkat ibland men oftast får det inte den effekt man önskar. I stället brukar det sluta med att de anhöriga bryter sina ultimatum och ändå har kontakt med personen som dricker. Men OM ni kommer fram till att ni vill ställa ultimatum så är mitt tips att ställa bara ultimatum ni med 100% säkerhet kan hålla. Hellre ett litet ultimatum som man håller än ett stort som man bryter. Och om ultimatumet är att söka hjälp för att ha kontakt - visa på olika hjälpvägar som finns. Och viktigast av allt, förmedla mycket kärlek, omtanke och hopp om förändring om ni ställer ultimatum. Annars blir det kanske skuld- och skambeläggande som inte blir till hjälp för förändring.

En annan väg att gå är att kontakta socialtjänsten och be om råd och stöd i er situation. Ni som anhöriga kan också få hjälp, flera kommuner erbjuder exempelvis Alanon-inspirerade program eller programmet CRAFT för anhöriga. CRAFT syftar till att stärka den anhöriges välmående men också att försöka locka den närstående med beroendeproblem till att söka hjälp. Kanske detta kan vara något för er?

Hoppas du hittar en väg framåt som känns rätt för dig!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag ser mig själv till viss del i dina inlägg. Jag har arbetat i Stockholms krogbransch i många år.
Arbetat med allt från små söta lyxbröllop till vip värd för artister som kommer för konserter i Stockholm.
Dejtat en hel del kända (och ökända) krogägare - den där klicken som alltid syns på bild.
De flesta av dom har idag avtjänat korta och långa straff för narkotikainnehav.

Droger och alkohol, sex och party. Svartklubbar, striptease, dungeons, spelklubbar nattetid.
Har vaknat upp på de mesta konstiga ställen och hos de mest vrickade männen.

Ständigt sökande efter uppmärksamhet och behov att hålla skenet uppe inför andra.
Lade till och med ut bilder på mig själv i vimlet, skrev att jag var på väg till Paris för
ett event - för att mina vänner skulle tro att: Ja men shit - kolla den där MM, vilket häftigt liv
hon lever. Kläder, skor, makeup samt män som betalade allt. All inclusive. Japp inklusive ångest
från helvetet.

Men så var det inte. Jag satt hemma i mina pyjamasbyxor och drack vin i min ensamhet.
Men jag vågade inte släppa ner min gard inför mina vänner. Jag hade ett driv att få allas
uppmärksamhet, se på mig. Se på mig-förmodligen en väldigt skadad självbild. En halv
identitet.

Ja du mitt liv bestod av sexuella relationer, pengar som rullade,
jävligt fejkad glamour, alkohol från tidig ålder, rå porr, misshandel,
Dominans, pisk mentalt stryk.

Illusionerna om att där var ett rikt liv. Det var det naturligtvis inte.
Det var fotbojor, jävligt tunga och flera på vardera vrist, ångest, bakfylla,
skam, skuld, sexuell destruktivitet men utåt sett var allting bara så coolt.

På djupet är vi bara människor. Och vi föds nakna och nyktra - nyktra till livet.
Vi skapar erfarenheter som formar oss. Men det går att forma om. Man får
starta på djupet och se sig själv som människa. Den där man egentligen är.

För bakom min roll, den identitet jag hade då, attityden att leva upp till, skådespelet
fanns den riktiga jag. Och jag är bra. Jag duger. Känner mig inte alltid älskad men jag
tycker om mig själv. Det beror mycket på att jag är ärlig mot mig själv. Jag försöker i
alla lägen se mig själv. Den där nakna livsnyktra människan.

"Känner mig så jävla oförmögen till att påverka mitt liv" - alla kan påverka sitt liv.
Även Du Studenten.
Känner bara så väl när jag läser det du skriver - att den magiska energin du har - bör
du lägga på något annat som inte är destruktivt.

Det kommer bra saker ur det, jag lovar.

Hej hej Abk18!
Jag läste ditt inlägg i början av veckan och du fick många kloka svar från de andra forummedlemmarna. Men jag är nyfiken och skulle vilja veta hur det har gått för dig och er?
Hur valde du att göra och hur känns det för dig?

Jag vill betona att det är absolut inte ditt ansvar gällande hans alkoholkonsumtion, nedtrappning m.m. Det absolut bästa är om han själv söker professionell hjälp.

Med hopp om en fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för era kommentarer.
Det som snurrar i mitt huvud just nu är vilket straff jag kommer få för att jag körde rattonykter. Även hur detta kommer påverka både mig, mina barn och min man. Kommer jag kunna jobba som vanligt? Jag har ansökt om alkolås till bilen och hoppas kunna få den chansen.
Vill kunna leva ett bra liv utan alkohol. Inte för att alkohol får en att må bra i längden utan bara för stunden. Jag har mycket smärta i kroppen och märke snabbt att alkohol lindrade smärtan. Genomgick en jobbig skilsmässa för 2 år sen från barnens pappa. Träffade min nya man i samma veva och han är ett stort stöd för mig men kan inte prata med honom om riktigt allt. Han tror att det är hans fel att jag började dricka vilket det verkligen inte är.
Jag förstår inte varför jag tog till alkoholen när jag mådde dåligt. Jag har ju sett vad den gör med familjen pga pappas missbruk.

Du är klar och tydlig i det du skriver: du är redo att söka hjälp och du vill din dotter det bästa. Det låter som att du har viljan men vet inte riktigt HUR.
Det finns många olika vägar att gå. Hoppas att det är okej att jag frågar; vad känner du till att det finns för sorts hjälp för personer som mår dåligt och upplever alkoholproblem? Vad har du kanske redan testat?

När det gäller din dotter är du rädd att din alkoholkonsumtion påverkar henne och det vill du absolut inte. Ytterligare några frågor, hur gammal är hon och har ni haft möjlighet att prata om vad hon tycker, känner, tänker gällande detta?

Om du vill får du gärna starta en egen tråd, så blir det lättare att följa just dig.

Det finns hjälp och det finns hopp!

Önskar dig och dottern en fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hoppas du känner dig välkommen här Lollo78! För här är du inte ensam. Här finns många med liknande erfarenheter som dig.
Du har påbörjat en förändring nu, det kommer säkert innebära både framsteg, lyckanden och några steg tillbaka ibland, för att lära sig något nytt och ta ny sats.
Det verkar hur som helst vara en förändring där du har allt att vinna.
Hoppas du vill dela med dig av din process här!

Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej, skriver detta i all välmening, inget annat (måste ofta förtydliga det då mina inlägg ofta missförstås)

Har du ångest så kan jag lova dig att smiska män på rumpan mot betalning, eller förnedra -
psykisk/mentalt/fysiskt, inte kommer att leda till mindre ångest hos dig.
BDSM världen är en enda stor ångestscen, det finns stora likheter med alkoholen (som tenderar att eskalera)
För människor med en beroendeproblem är fetischscenen inte en bra lekplats.
Been there - done that. Jag vet.

Men vill inte skriva för mycket om det här på detta forum - det hör inte hit på något vis.

När jag läser dina inlägg så är det "så mycket", det är gasen i botten. Kläder, attityder, party, glamour, olika män.
Vad skulle hända om du släppte allt det där och bara såg dig själv?
Precis som du är? Utan en roll, utan något att leva upp till (för det har du inte) härinne kan du vara naken, du vet.

Du är absolut inte oförmögen att ändra ditt liv. Du har ju ett driv, du har tempo - men du måste lägga ditt tempo och driv på rätt saker i livet.

Vad händer om du släpper taget och bara är "studenten"?

Allting löser sig, men man får ta en sak i taget. Det viktigaste först. Det som verkar vara mest nödvändigt för dig just nu
är sömn och ekonomin. Börja där. Hur kan du lösa det på bästa sätt?

I all välmening

MM

Trevlig helg? / mt

Livsstegen heter den variant av 12-stegsprogrammet som Olle C utformat. Den nya upplagan av boken heter också Livsstegen, en väg till inre hälsa. Den tidigare upplagan hette 12 steg för hopplösa. Jag har gått Livsstegen, en fin upplevelse. Hoppas du hittar din plats och din väg till det liv du vill leva? / mt

Igår var jag på "Stegmöte" eller "Stora Boken-möte". Vet inte om det är samma sak? Vi var inte lika många där som på tisdagarna. Någon väljer tydligen ett litet stycke ur Stora Boken som den läser högt och sedan delar man varvet runt men det man delar ska ha relevans till texten som just lästs. Det var väl ok. Dock känner jag fortfarande en ambivalens om jag är på rätt plats. När jag hör vad andra berättar om hur de reagerat på A redan som tonåringar, deras livsberättelser om behandlingshem, fängelsestraff, andra droger än alkohol, uppväxtmiljö osv så känner jag inte igen mig. Många andra nickar och säger att de känner igen sig i varandras berättelser men det gör inte jag. Ibland undrar jag om jag ens borde vara där?

Men, samtidigt så känner jag mig ödmjuk inför deras historier och tacksam att jag inte känner igen mig. Så känner jag mig stärkt att klara av min "Sober October". Och allt som hjälper mig att leva sundare borde ju vara bra. Om jag slipper hamna i samma situationer är det ju lite bra att bli avskräckt redan nu, innan jag hamnat där. Jag vet att jag är välkommen och ingen dömer någon annan. ALLA är välkomna dit! Alla som upplever att alkoholen blivit ett problem i livet och fått lite för stor plats i tillvaron. Normala A-konsumenter, utan några som helst problem, skulle ju aldrig ens fundera på att gå dit precis som jag aldrig skulle söka hjälp för ett beroende jag inte upplever mig ha.

Vad gäller 12-stegs programmet vore det verkligen ett utmaning för alla människor att gå igenom rent personlighetsmässigt. Jag vet att det finns 12-stegs grupper för folk utan missbruk men som upplever sig ha relation- eller andra problem som hindrar dem från att leva ett liv som de önskar. Jag vet att f d missbrukaren och prästen Olle Carlsson skrivit böcker i ämnet och jag tror även att det finns grupper för detta, om än inte så många.

Man kan missbruka så mycket mer än bara alkohol och övriga droger. Det kan vara shopping, spel, sex, träning, mat osv i all oändlighet. Lösningen, eller iaf förbättringen, på alla dessa plan bottnar säkert i en gemensam nämnare. Det är iaf mina tankar kring beroende/missbruk. Jag kan inte identifiera mig med att jag har en gen/allergi/medfödd benägenhet att dricka för mycket. Det stämmer inte in på mig. Jag har snarare druckit mig till ökad tolerans/konsumtion beroende på omständigheter i livet som jag inte klarat av att hantera på ett bra sätt. Eftersom alkohol är ett beroendeframkallande gift så blir ju alla som dricker ofta och ökar sin konsumtion för eller senare beroende. Det vore ju konstigt annars?
Ha en fin fredag!