Senaste kommentarerna i forumet

Jag har gråtit ut så mycket smärta hos terapeuten idag. Så mycket förnekelse som jag tryckt ner. Förnekelse om att barnen säkert inte tagit skada av mitt/vårt drickande. Plötsligt erkände jag ett minne som legat långt inne, inbäddad i förnekelse.
Så mycket smärta, så mycket ilska. Samma ilska jag kände för alkohol som liten, samma smärta kom fram när jag insåg hur jag skadat mina barn. Moment of clarity.
Jag har en lång väg att gå nu. Behöver stöd för att inte falla.

Just nu känns det inte som att jag vill träffa honom alls. Det kan aldrig bli som förr. Jag fick tag på en psykolog, men hon ville inte hjälpa mig. Sätter mitt hopp till nästa och då ev. långtidsterapi. Jag har faktiskt fått ganska bra hjälp av vårdcentralen, otippat. Har du helt släppt hoppet om din alkoholist? Det måste vara jobbigt att fortfarande få sms. Jag försökte också att svara lite då och då. Men jag orkar inte längre. Han tar antagligen mina svar som ett kvitto för att det kan bli vi och att jag ska få honom på fötter.
Har suttit inne hela dagen, måste nog röra på mig lite.

Bra idé .. att fokusera på nuet ist .. Jag följer dig hack i häl , snart två år för mig också ..

Jag hittade till detta forum för bara ett par dagar sedan. Är nu inne på dag 6 i mitt tredje försök att bli nykter alkoholist.
Har bara på dom få dagarna i forumet reflekterat och kommit till insikt om rätt mycket om mitt eget beteende - kommit till insikt är nog att ta i för det är mycket som jag helst antingen förtränger eller bortförklarar - för mig själv - fortfarande.
Tänkt mycket på den där vanskliga tanken att jag skulle klara av att dricka "normalt" - kanske det viktigaste för mig att inse att det går INTE.
2002 sökte jag hjälp första gången, höll mig helt nykter 3 år. Att jag sedan började igen var en olycklig slump, åkte Finlandsfärja med min far från Finland, solig sommardag så vi gick upp på däck och Skybaren där. Pappa skulle hämta dricka, jag bad om en lättöl. Han kom tillbaka med två starköl - dom hade ingen lättöl.
Jaja - så farligt är det väl inte tänkte jag - är ju dessutom med pappa...
Senare på middagen tänkte jag att jag har ju druckit en starköl och om det är något jag verkligen saknat så var det rödvin till en halvblodig biff - så jag beställde ETT glas rödvin. Pappa gick och la sig men jag tog en promenad och tänkte vad mer jag saknat - Irish Coffee och Guinness! Så tog en av varje innan sängdags i hytten.... Där hade startskottet gått.
Lyckades hålla det i schack rätt länge, såg till att aldrig köpa hem mängder...men någonstans under åren blev den lilla vinflaskan en stor flaska, flera stora flaskor och till sist baginbox - eller till helgen i pluralis.
Haft en 10 månaders nykterhet efter det, för fyra år sedan. Och nu är det så dags igen, 6. dagen i dag och så här jobbigt har det INTE varit dom tidigare gångerna!
Kan bero på att jag inte varit fysiskt så dålig som nu och har inte haft lika stor oro för ekonomin? Eller rättare sagt det finns ingen ekonomi då FK nekar mig sjukpenning och hänvisar till AF som inte vill veta av mig utan hänvisar till vården där dom tjatar att jag måste söka hjälp hos kommunen....som i sin tur hänvisar till mäklare för att till en början sälja huset (o allt annat av värde)....

FÖRLÅT att dett kanske blev lite off topic men kändes iaf rätt skönt att skriva av sig !!

Jo jag vet, men fokuserar på att jag går mot 2 års nykterhet istället.
Det där inget kul att tänka på. Det får ligga i registret. Långt bak.
Jag vet ju ändå.

"Har inte testat antabus men det är inge bra att blanda det med sprit, jag skulle nog försöka lösa det genom psykiatrin först." Nä... men....Meningen om man tar antabus är ju att inte dricka. Och det är ju det Albin
vill uppnå. Har man inte 100% vilja att inte dricka - då ska man ju naturligtvis
inte ta antabus. Med ditt resonemang Knutten är ju kanske inte tanken att vara helnykter utan
ha en liten bakdörr öppen. Eller missförstår jag dig? Hur tänkte du?

Om man behöver hjälp så ska man söka det. Absolut. Alla sätt är bra, oavsett hur man gör det, att hålla sig utan A om man känner att man har problem. Många känner en trygghet i att ta antabus. Då är det inget att fundera på. Nä om man dricker trots intag av antabus har man seriösa problem. Då har man kommit långt, väldigt långt i sin sjukdom - för det är en tripp ner i helvetet. Ja jag har testa och det är det sista jag skulle testa igen. Nära döden upplevelse.

Om du kan få det utskrivet så testa under en period och se hur det funkar för dig.
Om du bor och lever i en alkoholnära miljö och har problem så kan det vara enklast
att ta hjälp.

Det kan ju vara en period tills du känner dig säker i dig själv.

Kör på det!

Tycker

MM

Viktigt att aldrig glömma .. stor kram till dig ❤️

men ändå kan min hjärna vilja ändra det till att "det var nog inte så farligt" ändå.
Folk snackar skit. Jag är inte alkoholist.
Det kan dyka upp ibland. Att min egen hjärna inte vill acceptera.

Kanske jag någon gång skulle kunna dricka en kall öl.
Som alla andra.

Jag har en lustig hjärna.

var den värsta i mitt liv. Drack, kräktes, drack, kräktes - åt inte på 8 dagar men lyckades få i mig extrema mängder alkohol. Det gjorde så ont att vakna upp att jag fortsatte hälla i mig mer för att slippa. Till slut kom det blod. Överallt, magen, näsan, när jag kissade. Ögonvitorna kring mina normalt sett väldigt blåa ögon var neongula. Hjärtat slog så så fort att det inte fanns någon paus mellan slagen. Filten jag hade över mig studsade av slagen. Pulsen kändes överallt. Det dunkade i hela kroppen och den skrek rakt ut.

Jag undrar hur nära döden jag egentligen var de sista dagarna innan jag lyckades vända skiten.

Nä detta var för jobbigt att skriva om så det får räcka så.
Jag minns öndå. Ouch och fy ..

Over and out.

MM

Hej Albin!
Jag har haft ett liknande dryckesmönster som du. Jag har testat allt möjligt. Att "sätta gränser" funkar inte för oss som inte kan sluta när vi väl börjat. Det kan funka jättebra att dricka måttligt ett par gånger, men sen kommer återigen den gången då man inte klarar av att hålla sig till måttligt vilket är farligt på så många sätt. Det enda som funkar är nolltolerans.

Jag har ingen erfarenhet av att bo på internat så i just den frågan kan jag inte bidra med så mycket men rent generellt så kan antabus vara bra, absolut. Jag har själv tagit det ett par månader, och då drack jag förstås ingenting. Var livrädd för att bli sjuk. Och det tror jag att de flesta blir om de väljer att dricka med antabus i kroppen. Sen att det finns folk som lyckas dricka på det, det är ju så att alla mediciner inte funkar på alla. Men jag personligen skulle aldrig våga testa dricka.

Att ta antabus kan vara bra för att du inte ska kunna dricka, om det används ett par månader eller om du väljer att ta det under hela perioden du bor på internatet är upp till dig, och det kan säkert läkare hjälpa dig med att besluta kring. Fördelarna är som sagt att du inte kan dricka, vilket gör att det inte blir dom där katastrofala fyllorna med ångest som påföljd samt att du inte behöver lägga ned massa tid på att fundera kring alkohol och om och hur du ska dricka.

För att sedan kunna behålla din nykterhet så krävs ju även vilja att sluta men om du börjar med antabus så finns ju alla möjligheter att bli bekväm med att vara nykter och att hitta andra saker att göra som inte involverar alkohol.

Med det sagt så tycker jag absolut att antabus kan vara en bra idé för dig. Boka en tid på beroendemottagningen och gå dit och prata i alla fall.

Stort lycka till!

Jag har valt bort berg-och dalbana och är själv! Tycker det är skönt nu, det har varit ett tufft men lärorikt år! Snart ett år sedan jag lämnade! När det gäller anhörigmedverkan, bestäm dig redan nu om du vill själv! För det är inget du måste ställa upp på! Gör bara det om du tror att det ger dig själv något! Fattar du ett beslut innan frågan kommer så är det lättare att säga nej om det är det du vill göra! Va skönt att du släpper kontrollen mer och mer! Är ju så himla svårt! Starkt av dig! Har också fått jobba mycket med det! Mitt ex hör fortfarande av sig i perioder! Innan har jag verkligen fått stålsätta mig och ibland har jag kört i diket (hört av mig tillbaka)! Nu är han igång igen med långa kärleksförklaringar på sms! Men jag har stärkt mig själv nu och känner distans och att hans sms inte räcker för MIG! Ord är så lätta att uttala men att lägga handling till är desto svårare! Ta hand om dig själv! Kan du få (eller kanske redan har) samtalsterapi som komplement till medicin? Jag har gått i KBT nu i ett år och det har hjälpt mig massor! Stor kram till dig, du är stark!

Hej! Hur har det gått? Kom du hem ordentligt? Om du vill så kan du ju skriva lite mer om dina alkoholvanor och vad du har för målsättningar osv.
Välkommen hit!

Jag är inte särskilt aktiv här, men läser mycket. Det har nu gått tre månader sen jag levde med en alkoholist. Jag är fortfarande arbetslös och ensam. Men det viktigaste är att jag mer och mer släpper kontrollen och hoppet om en framtid med min f.d. sambo. Jag mår bra för det mesta (kanske tack vare antideppmedicin).
Mitt ex. kom hit häromdagen och jag valde att ringa polisen. Han hade bosatt sig här annars. Chock då, men sen har jag fungerat som vanligt. Känner mig onormal och känslokall ibland.
Visst finns det några här som också börjat om själva?
Jag både hoppas och är livrädd för en ev. anhörigmedverkan på behandlingshem. Allt detta är mycket eventuellt då han inte verkar intresserad av att sluta. Men socialen försöker hjälpa honom... Kanske ett bra sätt att göra självinventering??

Jobbig historia det där. Kram. Usch. Jobbigt.

När det väl tar fart, så går det fort nedåt.
Med beroendet. Man sugs in en spiral
som snurrar fortare och fortare. Det går
så fort så man fattar inte och man hinner inte
med att stoppa.

Ja varför dricker vi?
Beroendet skapades långt innan vi
själva visste om det. Någonstans "långt
mycket tidigare" upplevde vi något bra.
En kick, Välmående. Och det försöker
hjärnan återskapa.....

Men det är väl högst omedvetet.

Men att återfallen kommer
när man mår som bäst, är på topp mentalt.
Den är svår att fatta? Varför?
Många skriver om HALT. Nä..
Känner inte igen det alls.
Här det när jag mår bra, livet är på
topp, är rent ut sagt euforiskt lycklig.

Då har jag tagit återfall, i återuppbyggnadsprocessen
från det senaste återfallet. Som att det blir ett överskott
av lycka - endorfiner - som jag ska supa bort. Igen.

Du är så medveten om och i dina återfall. Där
upplever nog jag din styrka. Lugn och trygg trots
allt på något vis. Och du är vinnare oavsett för
du har kommit otroligt långt i din kamp.

Har du någon strategi när "the devil" dyker upp igen?
För det kommer denna envisa jäveln att göra.
Denna kommer släpa efter oss för resten av
livet. Jobbig och tjatig fan det där...

Kram

MM

för dina kloka reflektioner?
Är fortfarande på dag 0. Har varit jättetrött med stora koncentrationssvårigheter hela helgen. Lyckades släpa mig ut på en promenad igår i alla fall. Får försöka idag med trots kuling och spöregn. Läste i din tråd att du haft en bra helg. Glad för din skull! Kram

I gårdagens vackra höstväder tog jag en promenad ner till badet. Satt där på bryggan och njöt av solen som glittrade på vattnet, vågskvalpet, trädens gyllene färger och tystnaden. Tog av mig skor/strumpor och gick med bara fötter i den mjuka sanden längs strandkanten. Vattnet var förstås kallt men det uppvägdes utav den underbara känslan utav sand mellan tårna och härliga sommarminnen. Guldstund!

Hej.
Jag känner igen mig.
För mig är det också den där känslan av att inget spelar roll som får mig att dricka. Jag inser att jag har brutit med hela mitt liv för att jag måste pressa mig själv att hitta egen motivation i livet. Jag har varit i ett tioårigt äktenskap där min man tog hand om livslusten åt mig, så att jag kunde dricka bort mitt liv. Nu är jag ensam, och har klarat ett par månader nykter, med några katastrofala rakt-ner-avgrunden-kan-lika-gärna-dö-återfall.
Jag märker också, som du skriver, att andra destruktiva beteenden sätter igång så fort jag slutar dricka. Varför kan man inte bara koppla av lite i hjärnan och leva på???
Det låter som ett komplicerat förhållande med din sambo. Att han för dig inte blir motivation och vilja till att sluta dricka, bara skuld när du inte klarar.
Jag hoppas du hittar styrka att fortsätta kämpa, och det ska bli spännande att följa din resa.
<3

På pricken är det samma anledningar. I början räckte det med ett glas vin, men sista två åren eskalerade det till att i somras hamna på 1,5-2 vinflaskor om dagen. Då började jag få ångest oxå samtidigt som jag inte längre fick energi och tvärtom blev trött istället. Då gjorde jag ett försök att ändra mina vanor. Det höll i en månad, sen blev det alldeles för mycket och det tog ett par veckor till jag var tillbaka på ruta 1. Nu ska jag försöka igen.

Hur går det för dig? Grymt bra att du promenerar så mycket! Och att du träffar terapeuter! Önskar dig en fin dag!

Detaljerna,med var man vill bo och att få till en dyrare bostad än vad man har råd med kanske inte fungerar.
Soc kan troligen hjälpa dig med att bena ut vad de kan bistå med och vad du måste klara själv.

Vilken hjälp du kan få i tex samtalsstöd om du behöver det osv.
Den ekonomiska sidan kan de säkert också hjälpa dig att reda ut.
De brukar kunna hjälpa till vid akut kris,men sen ställa rätt höga krav på eget ansvar efter ett tag i processen.

Det är nog viktigare att man ser till hur det kommer att vara och vad som är rimligt och hanterbart.

Och skulden vet jag allt om.
Jag var övertygad om att jag skulle falla död ned om jag lämnade min sambo.
Det var straffet som skulle komma ifall jag skulle vara så egoistisk att jag lämnade honom.

Skulden får du nog dras med.
Det viktiga är ju att du kanske identifierar den och ser att den inte är din att bära.

Ja,han har en sjukdom.
Men går han till doktorn eller fortsätter han bara gnälla?

Jag försökte förenkla det till att så länge han inte självmant erkände eller sökte hjälp så var ansvaret helt och hållet hans.
Vilket det ju är hela vägen även om man som anhörig kan hjälpa till med stöttning.

I mitt fall så ville han till slut inte heller ha min hjälp,utan han började smyga.
Så fortsätt stärka dig själv.
Fortsätt vingla inne i huvud kropp och själ.
Det är en lång väg att klara att släppa taget.

Har nog sagt det tidigare, att jag upplever dig som en helt annan person i nykterhetsresan den här gången. Du är medveten om farorna och tar dig igenom dem en efter en. Har nog med att göra att du varit nykter så länge att du verkligen hunnit se vinsterna med det och längtar då mindre efter ruset.Tidigare var det mest en nedräkning tills du skulle få ta din noga utvalda mängd och du hann aldrig njuta av det vita livet.

Kanske har jag helt fel...

Ville mest säga att jag är glad över att det går bra för dig. ♡

Kram

Jag op mig -15 i Jan o har varit väldigt måttlig dock! märkt att jag dom få ggr jag druckit har jag märkt att jag druckit för mkt redan innan op?Men efter op är jag beroende o håller på att ställa till det rejält för mig själv då jag dricker folköl 2,8% 8-9 st Varje Dag?Går hos en teraupets men har inte ens där kunnat vara ärlig? o gör en massa saker som jag Aldrig skulle göra annars?Är Förtvivlad???????

Ge upp alkoholen bara. Sluta fightas med den. Ta kontrollen genom att du inte vill dricka men att du får. Och att aldrig få dricka igen? Det behöver du inte kunna ta in. Räcker du bestämmer dig att idag ska du inte dricka what so ever. Imorgon tar du ett nytt beslut. Jag får dricka men vill inte. Det är inte värt risken. Men klart det varit många dagar jag bara velat supa bort känslor och allt. Men bara avstå och så vänder det upp igen!

Ångesten är en kemisk reaktion efter alkoholen. Antabus förstår jag mig inte på. Vill man dricka så gör man det, vill man inte dricka låter man bli. Har polare som krökat på antabus utan problem. Det är dock skadligt för kroppen, värre än alkoholen. Sen är det rätt tradigt att hänga med fulla människor och är det inga sådana fester så drick va fan som helst utom alkohol då ingen lär bry sig ändå.

Ta tre månader helt nyktert. Efter det tar du ett nytt beslut om du vill dricka eller inte.