Senaste kommentarerna i forumet

Intressant att det faktiskt KÄNNS i kroppen när jag ”bara” drack mina två glas vin igår. Tung i huvudet när jag vaknade i morse.
Helt sjukt att jag förut drack såhär till vardags och gick till jobbet. För att inte tala om hur mycket mer jag drack på helger. Hur orkade jag?! Eller, det gjorde jag ju inte.

Du känns så självklar i ditt nyktra liv, trots att du har saker att brottas med och en man som väljer att fortsätta dricka.
Imponerande och inspirerande. ❤️

Ser mycket bättre ut ??? klockers ^^

Jag har en lång historia här på forumet och tittar fortfarande in mer eller mindre regelbundet. Forumperiodare? Efter din fråga om Livsstegen läste jag din tråd, eller båda. Inte allt men så mycket att jag fick en bild av vem du är och vad du kämpar med. Blev berörd över din starka vilja och ditt sätt att möta utmaningen att leva ett nyktert liv. Ville bra tala om det, har följt många här genom åren men dig har jag hittills missat helt.
Varmt lycka till i fortsättningen, ha det gott! / mt
PS Såg att det finns en ny folder, sätter länk https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1789818 DS

Min man är bakis. Sover fortfarande. Som en död. Jag älskar honom men jag börjar undra om han är dum i huvudet. Jag lägger inte en minuts energi på att försöka hjälpa honom till ett mer hälsosamt liv. I vissa aspekter okej, men detta med alkoholen.... nej! Där är det eget ansvar som gäller. Vill man sluta kan man tillslut om man ger sig den på det. Men vill man inte anstränga sig och försöka reda upp sig själv och möta sina känslor så vill man väl helt enkelt inte.

Det är ledsamt och tråkigt och sorgligt. Men jag orkar inte vara ledsen. Så jag vänder mig istället till att tycka att han är korkad för det är lättare.

Det är korkat att dricka bort sitt liv.

Jobbar första dagen efter jag blev tagen av polis för 2 veckor sen. Vet inte hur mycket jag ska berätta på jobbet. Kommer ju att åka buss till och från jobbet ett bra tag nu. Bor ute på landet så bussarna passar inte alls med jobbtiderna. Kommer ca 30 minuter försent både på vardagar och lördagar. Söndagar går inga bussar alls.
Igår var en jobbig dag med ångest och ett stort sug efter alkohol. Så glad att det inte finns något hemma och att jag inte kan ta mig till stan och handla något.

Godmorgon, alla ?

Var så skönt igår att vara självvalt nykter ( för att jag mår så bra då ) och att min äldsta dök upp itan förvarning. Så skönt att kunna ge henne tryggheten i en nykter mamma en fredagkväll; men skönast var nog tanken att jag valde det själv, inte för att tillfredsställa nån annan ? Yay !

Yinyogan omvandlades till zumba idag - är på väg nu. Kom på att dhl skulle leverera ett paket igår så jag fick skippa yogan. Men jag är nyfiken; har hört mkt gott om just yinyoga. Mina adduktorer är superkorta och behövs verkligen dras ut. Hoppas yy kan hjälpa med det ?

Sen ska jag hämta virkat överkast inropat på Blocket som ett led i mina inredningsambitioner ?

Ha en härlig dag alla goa kämpar ?

Gårdagen var bra och nykter förutom att ena bilen förstås inte gick igenom besiktningen. Har man en 15 år gammal bil så blir det så. Fortfarande känns oktober som en lång månad men det ska gå! Igår kunde jag inte sova på flera timmar trots att jag var trött. Det behöver inte vara något särskilt utan stort och smått cirkulerar i mitt huvud och jag kan bara inte somna. Det är bara att acceptera läget.
Kram på er!

#Mulletant
Tack igen för ditt informativa svar! Jo, jag bor i Stockholm och har även läst lite på internet om den här "kursen" eller vad jag ska kalla det men jag har aldrig träffat någon som gått den. Det skulle kunna vara något för mig med.
Ha det så bra!

Hej studenten. Tack för tipset om att texten när du skrev blivit för liten. Det var inte vår avsikt. Det ska vara korrigerat nu. Jag skriver det här på mobil. Kolla gärna så det funkar för dig.

Vänliga hälsningar
/magnus

Tack Vinäger!

Denna vecka har varit hemsk... har inte alls hållt mig till mina löften. Usch. I och med händelser och känslor som jagat mig i veckan är jag ändå pepp nu. Pepp på att förändra hela mitt liv. Jag är bara sjukt ensam... eller? Känner mig ensam och det är så tyst. Saknar att vakna upp med honom. Fick hejda mig själv alldeles nyss från att skicka ett sms och be om att vi skulle träffas. Hjälp! Beroende till honom är nästan större än det till a. Idag är jag nykter och stark. ❤️??

Hej miss lyckad. Å såna där drömmar känner jag igen fastän det var längesedan jag hade en. Alltid en märklig känsla att vakna. En lättnad men också nåt mer.... för man har ju varit mitt i ett drickande under natten även om det inte var på riktigt.

Vad härligt att livet känns bra just nu. Har din son börjat bo med dig heltid nu? Ibland undrar jag om vissa föräldrar tror att barn är större än de är. Att en tolvåring inte påverkas så mycket för att den är stor. Jag har en bekant som till och med lämnade sitt barn hemma med sina bröder när hon bara var 9 är för att hon skulle på krogen. 9 år! Och bröderna var i yngre tonåren.

Hoppas du mår bra ❤ många kramar!

Så att jag vet hur jag mådde och tänkte när jag går tillbaka och tittar senare. Svamppromenaden igår var jätteskön och jag hittade massvis utan att bli attackerad av älgflugor.
Men väl hemma igen klarade jag inte att stå emot längre än till 15.30 trots målsättning 18.00.Vad är det för fel på mig som har SÅ svårt att hålla mig till det jag bestämmer mig för? Varför ger jag efter så lätt? När jag ska bryta mönster är det det första dygnet som är riktigt svårt, nästa svårighet kommer efter två veckor. Men det är just dag 1 som är omöjlig känns det som. Varför måste jag vara på det viset?

Jag var nykter halva september. Fick besök av kompisar från landet sista helgen och jag blev som vanligt skit full. Mådde piss hela förra veckan för jag stod inte ut med mig själv. Tog en torsdags fylla eftersom jag skulle jobba hemifrån i fredags. Nu ligger jag här och mår ännu sämre. Jag kan inte hantera alkohol den förstör mig. Varför kan jag inte förstå detta utan att göra samma misstag gång på gång

Lördag, vaknar nykter och utvilad. Riktigt skönt. Men så var det för 17 dagar sen, då snurrade tankarna, vad har jag gjort vad har jag sagt, har jag gjort bort mig. Tusen frågor men inga svar, förutom de som min hjärna fabricerade ihop. Det är ett hemskt tillstånd, ovärdigt för en människa. Och innan hamnade där, det ständiga förhandlande, känslan av att vilja vara som "alla" andra, normala människor som klarar av att dricka, vilka de nu är. Det ser så trevligt ut på restaurangen, uteserveringen, glada glada människor med ett glas i handen. Men om jag kunde dricka som normala människor, skulle jag dricka varje dag, det stämmer väldigt bra på mig.

Ha en skön lördag alla!

och blev väldigt berörd över ett svar du skrivit. Ärlig, klok och modig på ett så fint sätt.
Måste få säga det. Kram ❤️?/ mt

Du tänker som mig. Trodde jag var ensam om att ha dessa tankar om alkohol. Har haft ett riskbruk i 20 års tid som delvis gett mig väldigt mycket negativa effekter. Ångest, skam, skuld och stress. I början trodde jag det var ok med mitt drickande för jag gillar bara öl och vin. Dricker aldrig starksprit.

dag 4

idag är det lördag, tänkte skryta aningen nu.

Det är en hel vecka sedan jag gick på första dejt med "min" kanadensiske gudinna. Och idag ska vi träffas igen, ingen visste riktigt vad vi skulle hitta på, men vi bestämde oss för att gå och handla kläder så vi kan träffas igen. Så idag blir det att kyssas och hålla handen i ett köpcentrum. Det blir jag glad över.

Oliver på en knäckemacka är gott förövrigt.

Jag gillade Livsstegen, det är inte som en ’kurs’ utan väldigt likt 12-stegsmöten frånsett att var och en väljer vad en vill ta upp som ’det jag är maktlös inför’. Gruppen är sluten och går från steg 1-12 med oftast en träff/vecka. Inför varje träff läser alla kapitlet om det aktuella steget. Man delar också sin livsberättelse en gång och lyssnar förstås till andras. Viktigt att man delar på det ’djup’ man vill och väljer. Två deltagare fungerar som ledare men deltar som alla andra. Ledarnas uppgift är att hålla koll på tiden och om något behöver styras upp. Livsstegen finns nu på rätt många ställen i landet.
Jag har jobbat inom psykiatrin och gått en hel del utbildningar med fokus på ’mig själv’, även många ledarskapskurser, men 12-stegsarbete är annorlunda. Jag tycker om att ingen är ’specialisten’ som ’vet’ och ska hjälpa andra, Olle C sa en gång om arbetet i Katarina församling att ’här hjälper vi inte andra, här hjälper vi varandra’. Den ömsesidigheten och jämlikheten är kanske kärnan i 12-stegen. Alla har vi något att lära och alla har vi något att ge. Om du bor i Stockholm finns öppna Livsstegen-möten i Katarina församling. Kanske annanstans också.
Allt gott? / mt

För alla dagar räknas. Det är fel att tänka att man måste börja om från början, börja om från noll. Då känns det hopplöst när man i stället behöver ge sig själv erkänsla för att man på nytt fattat ett beslut att nu ska jag tillbaka på den nyktra vägen!

Det finns många sätt att utveckla beroendet på, och många sätt att förhålla sig till sin längtan efter ruset. Dagligt intag har inte heller varit min grej - inte hela tiden menar jag. Att även regelbundet kunna låta bli, eller helt enkelt inte längta efter måste vara en fördel när man vill sluta helt. Samtidigt är kanske risken större att man överrumplas över ett plötsligt begär? Eller en tanke som bara flyger in från något obevakat håll. Jag vill ha! Fast bara lite. Jo, bara ett litet glas vore väl trevligt? Och ofarligt.

När jag nu förhoppningsvis är inne i en nykter fas, så är det lätt att skratta åt sådana tankar. Jag menar ett glas? Vad tusan ska jag med ett enda sketet glas vin eller en fisliten whiskey-smutt till? Ibland tänker jag på min alkoholterapeut som berättade att hon aldrig kunde tänka sig ett andra glas. Hon blev helt enkelt trött och sömning av det där första, och var på så sätt helt nöjd med att sluta dricka efter det. Jag tror aldrig jag har upplevt det så, inte ens som ung. Så visst handlar det om en överkänslighet, en reaktion som kommer på den effekt som ruset, eller föraningen om ruset ger. Att man vill ha mer. Lite räcker aldrig.

Önskar dig och alla våra andra olycksbröder och systrar en skön och alkoholfri helg!

Är att du i din situation ursäktar din man för sitt beteende,sitt drickande och sitt humör.
Förklarar varför du måste göra i stort sett allt själv utan hjälp från honom trots att ni har småbarn,ett hem att sköta osv.

Jag har varit där du är och jag vet hur svårt det är att se riktigt klart ända in i hjärtat.
Man vill så gärna att situationen ska vara annorlunda än vad den är.
Men när man som du nu gör vågar skriva och beskriva så brukar sanningarna sätta sig på plats allteftersom.

I början är det som en utanförkänsla.
Är det verkligen sant,är det såhär svårt vi har det?
Och sen så kommer insikterna.
Såhär vill jag inte ha det,så här vill jag inte lecva.
Detta kan inte vara ok osv.

Du känner din kärlek till din man trots allt detta.

Men det kommer troligen inte att bli bättre.
Han kommer troligen att pinka många liter till innan du eller han kommer till förändring.
Din ide om eget boende för att kanske ha kontroll på både barn och fortsatt koll på din man låter ju bättre än att ni ska bo under samma tak.
Men vad sägs om att kliva in på socialkontoret och helt enkelt lägga fram sanningen?

Där kanske de kan hjälpa er till ett eget boende och hjälp till din man att nyktra till om den viljan finns hos honom.
Troligen (men jag vet förstås inte med någon säkerhet) så kommer han att öka på sitt drickande om han bor själv.

I den miljön vill du inte lämna dina barn.
Flytta,ställ ultimatum att ska vi leva under samma tak igen så får du söka hjälp och bli nykter.
Vill han inte det så vet du.
Då kan du sakta bygga upp dig själv och din egen familj igen och låta din man göra sina egna val.

Så enkelt och så svårt är det.

I mitt fall så (sambo i 20 år) eskalerade min sambos drickande de sista åren varför jag ställde ultimatum.
Han smygdrack i några år varför vi till sist bröt upp.

Hans drickande spårade ur fullständigt och mot sin egen vilja (han var helt fast) så drack han som en svamp i tre år.
Till sist så hjälpte jag och betalade för ett behandlingshem trots att jag själv gått in i en ny relation.

Nu är han nykter sen 1.5 år.
Men kampen för att själv ta mig loss ur mitt medberoende,min besatthet av att tro att det var jag som skulle hjälpa honom,förmå honom att se har varit väldigt svårt att ta mig ur.
Jag har haft mycket hjälp av medberoendeterapi och Al-anon.

Det är inte ok att leva som ett av barnen när man är gift och har barn tillsammans.
Och dessutom dricka utanpå det.
Men har man levt länge med någon som dricker eller mår dåligt så förminskar man alltmer den personens vuxenhet och till slut ställer man nästan inga krav alls då man själv försöker greppa över alltihop så att saker ska fungera.

Idag lever jag ett friskare liv där jag sätter mig själv i fokus och frågar om jag vill eller ska utsätta mig för situationer som inte känns bra.

nog delar vi erfarenheten, tillsammans med så många andra.
Jag har så länge tänkt att jag inte har alkoholproblem, jag längtar ju inte efter det varje dag och det är bara "första glaset" som ställer till det för mig.. haha jo visst..

Men mamma så till mig att jag kunde jämföra med nötallergi. Om man har en allvarlig allergi som är livsfarlig, testar man ju inte att bära ta EN käka, eftersom en eller 10 är skit samma, det blir katastrof oavsett vilket. Så med tanke på hur alkoholen ställer till det, bör jag (vi) inte testa bara ETT glas..
Det kan jag leva med!
Idag är det dag 13 nykter sen sista (?) gången och 404 dagar sen jg insåg att jag är "allergisk"..

Tack för ditt ärliga och långa svar. Du har också levt ett snabbt liv ser jag. Hur är det nu?

Absolut finns det mycket ångest och många diagnoser på den svenska Bdsm-scenen. Vet inte om det är för att fler är öppna med vem de är och Därför inte döljer sina diagnoser/mående, eller om fler med diagnoser gillar bdsm ?‍♀️ Kan och vågar inte svara på korrelationen där. Men jag känner mig trygg på scenen, jag har mina peeps jag hänger med. Bra människor, nära vänner.
Jag har sett dem det gått mindre bra för, de som kommit dit med destruktivitet i blicken och många som hittat hem. Hittat sig själva och sin safe-space, som jag tex.

Jag skriver en dagbok på en annan sida också (darkside), där jag är mer eller mindre lika öppen som jag är här. Nu har jag ifs valt detta som min huvudkanal att skriva om "det vidare livet" och vad det innebär för just mig.
Så det finns ingen vacker Facebook "titta vad lyckad jag är" bild, däremot en ganska naken skildring på ångest, funderingar, en del hjärtekross, psykiskt mående, sjuksrivning, arbete och skildringar från vardagens lustiga situationer som ibland uppstår. Sen är
Jag mer djupgående här, för här är jag anonym och det är så jävla skönt att få ut mina tankar i text och ibland få kloka svar, som ditt (tack igen ?).

Just känslan av oförmögenhet kommer från konstant behöva dra mig själv framåt. Kanske kommer det ur utmattningen, depressionen, kanske kan min hjärna inte tänka längre än vad näsan når. Kanske är det på grund av långa väntetider, kanske från bieffekter av medicin. Kanske är det för att jag inte vet hur jag ska kunna överleva ekonomiskt. Helt ärligt vet jag inte.
Kanske är det allt, kanske är det något annat ?‍♀️
Jag behöver hjälp, så jag väntar och väntar och gör så gott jag kan med det jag har, varje dag.

Haha :D Sen är det inte så många män ;) 2 lekkompisar sedan tidigare och en som jag dejtar. På just relationsfronten känns det väldigt stabilt, lugnt och tryggt ?
Det gör mig glad.

Jag kommer klara även denna dippjäveln.
På något vis.

Tack igen för att du skrev monday.

Fridens?

Jag märkte att min man blev mer irriterad, aggressiv och arg över småsaker. Han kunde bli arg och ifrågasätta varför jag inte tagit fram en ny kompostpåse, efter att jag slängt den fulla i soptunnan. Den "monologen" pågick ca 30 minuter.
Plötsligt så var det värsta han visste att laga mat tillsammans, det blev så "trångt" vid spisen... Han gick oftare och oftare och la sig i sängen och somnade. Jag trodde han var utbränd igen (han var det för 15 år sedan). Mycket att göra på jobbet, inte överens med Vd:n, jag hade blivit mycket sämre i min sjukdom, barn2 bodde fortfarande hemma och "var lat". Barn2 mådde väldigt dåligt p.g.a. pappans alkoholproblem och min sjukdom (skyddade mig) har jag erfarit nu i efterhand ? Hen berättade inte något för någon utan höll allt inom sig. MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE NU ?
Jag konfronterade min man om alkoholproblem men han blånekade. Det eskalerade för snart ett år sedan och blev ohållbart i somras. Tyvärr är det väldigt infekterat mellan oss nu. Jag har haft ork fram till nu, men i veckan har jag satt stopp för att träffas och telefonsamtal. Sms/mailkontakt är ok. Jag orkar inte mer just nu. Har levt i kappsäck sedan början av augusti hos mina syskon. Får lägenheten 1:a november ?? Längtar ?
Hoppas du har något stöd runt dig och även professionella stödpersoner - socialen och/eller medberoende-träffar ?
Kram ?
GrönKatt ??

Vill sluta! Finns ingen behandling i min kommun. (Landet) Nu pratar jag med en härlig tjej på soc!? Har aldrig behövt soc i mitt liv men det finns inget annat, tacksam.
Vågade säga till min dr på vc jag har problem!! vill ha hjälp!

Gått bra några veckor, .. nu är jag i skiten IGEN! VILL INTE! Hjälp!?