Senaste kommentarerna i forumet

säga en sak till . Han är bitter på dej för att du ” tagit ifrån honom allt han kände till” Nu förringar jag inte vad han känner eller så och jag har bara din version av detta men ..... Väx upp, pojk !! Hade han inte velat förändra sitt dryckesmönster så skulle han gjort det klart för dej från början, detta är jag och vad jag vill, gilla läget eller gå! Jag förstår naturligtvis att det tar lång tid för psyket att hinna ikapp , att lista ut vem man är bortom alkoholen men det måste väl vara positivt om än skrämmande ?!

Kolla in #nationalrecoverymonth på insta för inspiration !

Tack för att ni svarat på mitt inlägg. Jag känner mig så handlingslös, kan inte göra så mycket från utlandet och samtidigt så känner jag hur hela familjen dras isär. Mestadels för att vi vill inte skada min bror men även för att det är mamma som inte vill dra in polis och tror att han kommer skadas mer utav det (hon har hört så många människor tala om överdoser på behandlingshem etc). Självklart vet hon att han inte mår bra och behöver vård men hon är nog den som skadas mest av det som händer (inte fysiskt) då hon endast tänker med hjärtat och mammakänslorna för hennes son. Vi andra i familjen har inte velat ta det steget och trotsa henne just för oron om vad som kan hända och om något skulle hända så vill vi inte att hon ska klandra oss.

Med det är ju som ni säger det är svårt när vi barn/syskon inte kan begära vård när vi kan se tecken tidigt på vad som händer. Min bror lyckades få medicin eftersom att mina föräldrar tog honom på en utlands resa och tvingade med honom till doktorn. Hans tester visade ju att han inte hade något fel psykiskt utan allt var drog- och alkoholrelaterat. Jag önskar att det fanns ett lättare och smidigare sätt att hantera detta för jag är rädd att det kommer gå så långt att han skadar sig själv på ett eller annat sätt eller till ock med någon annan om inget görs så snart som möjligt...

Idag var det tentadag, alla andra tentadagar har varit synonymt med att fira med alkohol (läs supa sig ap rak för att släppa pressen för en stund), men inte denna dag sörru för denna tentadag ska firas med att ligga i sängen några timmar innan ungarna ska hämtas på förskolan, kanske till och med blir lite glass till kvällen för att jag har varit så duktig??
Dag 24 som nykter idag, snart en hel månad????

är ju vad som gör ett förhållande till just ett förhållande. Utan intimitet på alla sätt så är man i en annan typ av förhållande, kompis, släkt , kollega osv. Så jag förstår dej. Vad händer om du helt enkelt hånglar upp honom när ni sitter o tittar på tv, utan krav på sex? Vad händer om du berättar för honom vad det var du föll för hos honom ? Vad föll han för hos dej? Vad händer om du släpper över kontrollen ang alkohol till honom( nu utmanar jag dej ?)
Vad händer om du dricker ett par glas vin en kväll ? Jag tror vår rädsla för att göra fel får oss att framstå som martyrer för den beroende och att det låser för dem. Vi måste ju framstå som jättefarliga med vår perfektion jämfört med dem. Kanske de vill känna sej som ” den bättre hälften” ibland... så är det här hemma iaf, jag har tagit över nästan allt och förstår om min man ibland känner sej ”värdelös” Bara mina tankar, inget du behöver ta åt dej eller svara på . Kram ?

Ville bara säga att jag tänker på dig och skickar lite styrka.

Natten var hemsk! Jag svettades och drömde mardrömmar och vaknade rädd. Jag ser fram emot att bli klar i huvudet. Nu har jag ju sökt hjälp. Finns ingen återvändo. Annars riskerar jag barnen.

Har beställt kosttillskott som ska hjälpa kroppen att läka förhoppningsvis. L-glutamin, kollagen, d-b- vitamin, magnesium...

Natten var hemsk! Jag svettades och drömde mardrömmar och vaknade rädd. Jag ser fram emot att bli klar i huvudet. Nu har jag ju sökt hjälp. Finns ingen återvändo. Annars riskerar jag barnen.

Har beställt kosttillskott som ska hjälpa kroppen att läka förhoppningsvis. L-glutamin, kollagen, d-b- vitamin, magnesium...

Idag är det grått, regnigt och kallt ute. Det matchar min bakfulla sinnesstämning... Inte nog med att jag drack vin igår från kl 15.30 till ca 20.30 när boxen var slut. Vad hittar min omtöcknade hjärna på då? Jo, det finns en 50 cl burk starköl i kylen! Den kan jag dricka upp med hjälp utav en påse popcorn! Vilken utmärkt urdålig ide!

Idag vaknade jag sent, trött och bakfull, och inser att jag bara återfaller i samma depressiva mönster igen, trots alla bra böcker jag läst och trots alla fina insikter jag tycker mig ha fått på sistone. Jag måste hålla mig ifrån "första glaset". Det finns ett annat möte ikväll jag kan gå till. Just nu orkar jag ingenting men jag piggnar väl till allteftersom dagen går. Jag ska bara ta mig genom den här dagen först.

#Winna
Tack för inlägget! Ja, jag trivs i min grupp också. Tyvärr tog jag det dåliga beslutet att inte gå dit igår.
Kram

Har lyckats hålla ned konsumtionen. Dock har det blivit lite mer än bad jag planerat. Mitt bekymmer är fortfarande sömnen och panikångesten.

Jag har flera gånger funderat på att åka in akut. Men rädslan för att förlora familj och arbete är något starkare än rädslan för bad jag gör med min kropp.

Ska idag till vårdcentralen för att se om jag kan ta prover för att se status på min kropp.

/D

är psykiskt sjuk och jag har alltid talat öppet med mina barn om detta! Har varit rädd att mina barn annars ska känna att mormor inte bryr sig om dom! Det gör hon ju inte heller när hon har sina sjuka perioder (flera månader varje år)! Då har hon fullt upp med sig själv och orkar inte med andra! Har velat att mina barn skall förstå att det inte har med dom att göra! Har också känt att det är viktigt att avdramatisera psykisk ohälsa! När jag var liten trodde jag att mamma inte orkade med mig, att jag var jobbig typ och att det var ”mitt fel” att hon var ”konstig”! Vill inte att mina barn skall känna så! I min värld är det nog bäst för dina barn att veta hur det står till med morfar! Det handlar ju om det där med arv och att bryta mönster! Om man låtsas som inget och försöker låtsas som allt är ok så lär dom sig omedvetet rätt och fel! Tror barn känner på sig väldigt mycket och då är det nog bra att bekräfta deras känslor! Svårt dilemma för dig!

Och plötsligt svängde känslorna av att inte ha allt till att känna att jag kan få allt...

Vad surrar i kosmos just nu egentligen ????

Hur går det för dig? Hur mår du?
Kämpa på du/vi klarar det, tillsammans!
Kram ??

#redigerat#

Vi värnar om anonymiteten och plockar därför bort mailadresser, användarnamn på andra sidor mm. Hoppas du förstår.

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen

Jag mailar gärna med dig!

enkelt att jag ensam ansvarar för min sjukdom och att jag är den som häller i alkoholen i min strupe.
Ingen annan.
Som aktiv alkoholist är jag ju en mästare på att lägga ansvaret på allt och alla utom mig själv.

Och jag TAR ett återfall...jag får det inte. Återigen : Ansvaret är mitt.

plötsligt blev det höst :-O

Och under den första höststormen befann jag mig på sjön ! Men fartyget är stort och jag sover hårt så det var inga problem ! Jag tillbringade sista helgen med en vän som liksom jag gjorde sin behandling i Skåne och som faktiskt firade sin 10-års dag helt nyligen ! Jag undrar om det finns en mer öppen relation än mellan 2 alkoholister som hittat sitt sätt att leva ett stabilt liv i nykterheten ? Vi har ju inte längre nån anledning att ljuga och gömma och kan vara fullständigt ärliga i vårt sätt att vara och det är en underbar känsla ! På buffén på färjan ingår fri öl och vin men jag kan inte se nån som dricker för mycket fast jag försöker hålla lite koll av ren nyfikenhet. Det är inga problem att se att det är väldigt väldigt få som kommer upp i min fd konsumtion. Det ger mig en liten glädjekick att se att det inte är så många som jag var.

Jag är oändligt tacksam för att jag slutade dricka i tid och tog emot hjälp för att kunna få en nykterhet där mitt inre fått sinnesro. Tänk vad mycket skoj jag hade missat om jag över huvud taget levt så här långt. Carina skriver om M's tågluff och jag börjar fundera på nåt liknande nästa år ? Men jag har ju blivit en bekväm gammal gubbe så f-n vet !! Men vid nästa forumträff kräver jag att få smaka på Carinas hembakade kaka :-))

Jag funderar på att köpa biljett till Så som i himmelen senare i höst men jag är inte säker på om det är rätt för mig eftersom jag numera är så fruktansvärt lättrörd. När alla mina känslor kom tillbaka till mig en bit in i nykterheten blev jag så överraskad över hur många tårar jag sparat under min aktiva tid. Det är så överfullt så ibland känner jag mig begränsad som nu när jag tvekar inför biljettköp. Största anledningen här stavas Gabriellas Sång. Och jag har inte svårt för att se mitt egna liv i texten !!!
https://www.youtube.com/watch?v=FIRHaUYq_cg

Sitter här med mitt morgonkaffe, tänt ett ljus och tittar på myhetsmorgon.
Känner efter hur jag mår.
Kaffet är gott, känner mig pigg och redo för dagen. Inget sug, inte nu iaf.
Idag blir det social träning, ska umgås med en vännina och vi ska äta middag tillsammans ute på restaurang. Spännande. Det blir 1:a gången på år och dagar jag ska beställa alkoholfritt till en middag ute. Ska riktigt tänka på hur det kommer kännas.
God morgon alla fina kamrater här inne, ha en fin nykter dag ???

det är hemskt att det ska vara såhär och att många har det så.
Jag har 2 systrar var av ena har barn. Hon bröt för ca 12 år sen med vår mamma. När hennes älsta nu som är 6år frågar varför hon inte har en mormor så har hon med hjälp av psykologer och samtal fått berättat att man ska aldrig undvika det och säger att mormor är sjuk.
Min stora som är 3år har träffat mormor men frågar aldrig, vilket känns att jag gjorde rätt val men frågar hon kommer jag säga att mormor är sjuk .
vill du prata mer o ventilera mer kan du få min mail. ?

Ibland känns det så skönt att veta att man inte är själv. Men samtidigt känner jag att det är så tragiskt att det ska vara flera människor som lider med samma ”problem”.

Min stora ångest är hur jag ska tackla en del frågor av framförallt av min äldsta som är medveten om att det finns en morfar. Han vet väl om att han inte brukar medverka på kalas då han varje gång har blivit väldigt förkyld, enligt honom själv. Men jag vet att så är inte fallet.

Morfar bor dessutom ca; 3-4 h bort. Vi har varit där några få gånger sedan han flyttade dit. Men alkoholen har påverkat mitt beslut att inte åka dit. Varit för jobbigt på plats.

Minns så väl en julafton. Innan barnen föddes. Jag och min man hade jobbat hårt under hela december. (Vi båda jobbar inom handels) vi tog nattåget upp och kom fram typ kring 02 på julaftonsmorgonen. När vi väl kommer fram till deras hus har klockan hunnit bli 03. Då står han i köket och frågar om vi vill ha ngt. I mina tankar är juh typ en kopp te. Men han drar fram en starköl och ett glas rött till oss. Redan där förstod jag att denna jul kommer bli annorlunda.

Mycket riktigt. På julafton somnade min pappa på middagsbordet när vi åt. Julklappsitdelning och det fick vänta till dagen efter.

Blev en avstickare där.

Men Hur ska jag tackla min äldsta sons frågor om morfar?

Du låter ju annars som att du skulle kunna prova Sinclair-metoden. Googla på det.

Även om jag har SJUKT svårt att förstå varför din fru dricker med dig om hon ogillar din relation med alkohol.

Vore det inte rimligare att ni LÄR er ha trevligt tillsammans UTAN att droga er?
(Låter måhända överdrivet, men det ÄR ju en sinnesförändrande drog - varför BEHÖVS den i ett, förhoppningsvis, lyckligt äktenskap?)

Så här en smula stukad över mitt eget återfall (första, enda? och sista?) efter snart tre år ... så får man väl vara en smula ödmjuk. Det är nog få som bara korkar igen en vacker dag och lever nyktert i alla sina dagar efter det! För oss vanliga dödliga är det ett vacklande och famlande under en längre tid. Men det går ju framåt ändå! Och att se tillbaka och väga sina nyktra respektive onyktra tillfällen mot varandra, är väl också ett sätt att gå vidare? Göra ett bokslut och inte bara slentrianmässigt köpa ut nästa ranson. Jag tror också att man ska tänka på sig själv som icke-drickare, snarare än att släpa omkring på sin alkoholism och sitt beroende i tankarna hela tiden. Det är ju trots allt det som vi vill lämna bakom oss?

Vi pratade igår. Mycket om att han är bitter på mig för att jag "tagit ifrån honom allt han kände till"

Trots det så hävdar han att han inte skulle börja dricka igen om jag lämnar honom.

Och jag vet inte, men det kanske börjar bli dags för det.

Han dricker liksom inte längre, utom till helger (varannan, ibland varje, och nästan alltid bara en dag, med kompisar) och Naltrexonet verkar göra sitt.

Men JAG får fortfarande inte det jag behöver i det här förhållandet, och medan jag liksom faktiskt tycker att det varit värt det, så ÄR vi kanske faktiskt inte kompatibla.

Kanske vore det bäst att lämna honom nu, så att han kan hitta en tjej som INTE vet om att det här problemet någonsin funnits, där det INTE ligger bitterhet och gror, där de kan ha ett fungerande sexliv och harmoniskt vardagsliv.

Det kanske vore snällast mot honom. Det vore definitivt snällast mot mig.

Samtidigt så VET jag ju att det kommer ta drygt 12-18 månader innan hjärnan och kroppen balanseras och blir friska - men kan jag verkligen leva på det här sättet i 18 månader till?

Utan tillit, utan sex, utan nöjen och utan...Jag vet inte.

Å andra sidan...Jag har inget bättre för mig. Och är jag helt ärlig så är det verkligen bara sex och gos och random hånglande jag saknar. Fysisk kontakt. Uppskattning. "Uppmärksamhet"

Det känns fan löjligt att dumpa någon över DET, när vi gått igenom allt det här...

Och sörja över det du inte kan göra något åt hur mycket du än försöker. Även de delar av dig själv som fortsätter försöka.
Det är så vi fungerar.
Hoppas, försöker, känner.