Senaste kommentarerna i forumet

Nä, som du säger, ett hus löser inga problem utan det känns som att ska det ske någon förändring så måste den komma nu, kan hon bli bättre för alltid? Eller är det oftast tillfälligt som förändringen sker?
Det måste kännas underbart att gjort ett avtal med sig själv, tack för rådet.
Min dotter skickade ett sms till mig igår och skrev bete dig som folk, hon tycker jag är inte närvarande utan någonstans även att jag är hemma. Hon förstår varför efter att vi pratade i helgen men tyckte ändå att då jag är hemma så kan jag bete mig och hon har rätt, men inte enkelt då tankarna bara flyger omkring, vad ska jag göra, vad är bäst för, barnen osv.
Tacksam för att det forumet finns så man kan både skriva av sig samt få råd av ni som är i samma situation.
Nu ska jag på jobbet, så ha en bra dag på er!

Regn och rusk men jag måste ut till ett viktigt möte. Inga problem ?...

Vet inte hur ni reagerar på det här. Jag har letat efter något och ber honom hjälpa mej att leta efter dom. Känner hur han spänner till och väntar en stund på att svara. Och får väl hjälpa dej att leta.
Det är inget dyrbart så. Men min ekonomi är ju begränsad så jag är ju rädd om allting jag äger.

Hon har föreslagit sådan hjälp. Men vill ta steg för steg.

Känner mej inte trygg i min relation så försöker hitta boende så jag kan lämna honom för en paus ett tag.

Hon på kvinnofrid har hittat en lägenhet. Väntar på mail när jag får titta på den. Hoppas verkligen jag får den.
Det är svårt att få lägenhet. Har haft 2 st som jag trott att jag kunde få. Men har inte fått dom. Så vågar inte hoppas för mycket.

Den kommunala bostadsbolaget är det 4-5 års kö.

Jag har börjat på ett gym där det även finns olika typer av pass. Så yogan där är en blandning av olika yogastilar.
Men jag föredrar yoga med fokus på andning och meditation, då passar yin yoga?

I morgon blir bättre ?

Avslutat dagen med en vision, jag med en dator, en kopp svart kaffe brevid på ett halvrangligt strandbord. Vit sandstrand mellan tårna. Ljummen vind. Solstrålar som sipprar igenom parasollen ovan mig. Havets brus i bakgrunden. Jag är stark i min kropp. Min surfingbräda torkar sakta bakom mig. Håret är solblekt och min hy har små spår av salt kvar på sig. Jag känner mig glad. Lugn. Tillfreds.

I morgon blir bättre ?

Vill du vara med din fru eller med alkoholen?

Känns det som ett jobbigt val så kan det indikera på att du har ett problematiskt förhållande till alkohol.

Och jo, man kan ha kul utan alkohol. Nej du behöver inte vara nykter för alltid. Ta en dag i taget. En timme i taget. Men du behöver välja.
Du behöver inte ens berätta för oss vad du väljer. Men gör ett val.

Det finns massa med hjälp att få och kloka människor att prata med om du väljer att gå skillsmässa med alkoholen ?

Lycka till!
Och välkommen hit :)

Lika ”vi” är. Inget stopp.....Ju mer jag läser och inser mina egna erfarenheter....SLUTA helt är nog det ENDA ....valet!. Sorg? Ensamhet? Tråkigt liv? Mm mm såååå jobbigt?

Du har/gör rätt! Fortsätt, flytta och värdera Ditt Liv. Han kan göra samma.... Tillslut är det nog. Kram

Du är inte ensam! Vi får kämpa! Kram

Är för mig de jobbiga timmarna.
När saker är gjorda,inge bra på tv.
Väninnorna avverkade i telefon och sen då ensam med självet.

Att då se det som behöver lagas men inte av mig.
Att se att jag återigen frivilligt utsätter mig för giftiga miljöer som jag inte kan påverka.

Att trots det inte ha kraften att kliva av karusellen.
Den som gör mig illa då inget händer trots de uppenbara bristerna.

Och vad gör jag?
Jo tyvärr inte tillräckligt.
Klarar inte att må bra i att jag sätter nödvändiga gränser.
Lider både av saknad och att jag inte kan lösa situationen åt andra.

Och de i sin tur är i förnekelse och glappet från sjukt till friskt blir allt svårare att lappa över.

Jag kämpar så hårt med att laga det som inte går att laga,men ordlöst och utan handling.
Bygger lösningar och möjligheter där det egentligen är tvärstopp.

Känner att jag tappar fotfästet.
Och beslutet ligger på mig,men jag förmår inte göra det rätta.

Idag såg jag din kommentar, har inte förstått detta forums ”stil”

Jag behöver hjälp. Har genen och annat men Aldrig trodde jag att jag skulle ramla dit! Aldrig!
Men skit jag sitter där och jag erkänner...dricker för mkt!
Har fått fin respons av dr när jag Bara sa som det va! Skit va mkt bättre jag mådde efter det! Men det är ett he....e attbara sluta. Har klarat typ 7 dagar sen....
Ska jag bara gå vidare, stanna hemma, inga middagar, ner till puben,(bor på landet bara pub under säsong) nu är sista puben för i år, inte gå?
Öppnar till Kristihimmelsfärd igen,ha ha.
Däremellan är det dricka ensam som gäller. Sååå farligt! Det är det som fällt mig, tror jag.
Köpt fin antecknings bok i veckan, tänkte skriva där. Tankar mående etc. Detva vad jag trodde jag skulle göra här men eftersom jag inte klurat ut forumet, kommer jag skriva av mig fysiskt!

Hade varit toppen att göra det här och få kommentarer! (Helst heja rop) ha ha.
Tack Mister❤️

Jag känner så igen mig i dig.
Min mamma är sen många år alkoholist och en efter en har familjen brutit och mina föräldrar är skilda.
När jag födde mitt andra barn fick jag nog och bröt med henne enormt tufft och jobbigt men välbehövligt för mig och mitt psyke.
Tyvärr är dom ofta så sjuka att dom inte verkar bry sig.
Min mamma är.totalt blockerad men får upp i min tele när även blockade nummer skickat SMS / ringt. Och hon har pratat in ett par ggr och varit tydligt påverkad. Tragiskt!

Skickar all min styrka till dig ❤ ge inte efter du och din familj är viktigast.

Jag känner så igen mig i dig.
Min mamma är sen många år alkoholist och en efter en har familjen brutit och mina föräldrar är skilda.
När jag födde mitt andra barn fick jag nog och bröt med henne enormt tufft och jobbigt men välbehövligt för mig och mitt psyke.
Tyvärr är dom ofta så sjuka att dom inte verkar bry sig.
Min mamma är.totalt blockerad men får upp i min tele när även blockade nummer skickat SMS / ringt. Och hon har pratat in ett par ggr och varit tydligt påverkad. Tragiskt!

Skickar all min styrka till dig ❤ ge inte efter du och din familj är viktigast.

Saknar dina inlägg, Märtha. Vill bara att du ska veta att jag tänker på dej. Kram ?

Förstår din sorg när det gäller förlusten av pappa och morfar! Men tycker du gjorde rätt som satte gränser runt dig själv! Försök att känna trygghet i ditt beslut för tvivel och vånda stjäl så mycket energi! Du kunde inte gjort så mycket annorlunda däremot kan din pappa det! Låt honom äga sitt problem och ta konsekvenser! Han vet att du och dina barn finns där! Hoppas han kommer till insikt! Tycker du ska fokusera på dig själv, dina barn och spara kraft till förlossning! Modigt och starkt av dig att agera! Kram

Ska absolut ha det i åtanke. Tack tack tack för tipset! ?

Hallå jag har tänkt på en sak...
Jag trivs ju (as you guys know) inte skitbra med mitt jobb på kontor. Gillar inte hela 9-18 tänket. Att sitta inlåst så. Jag saknar friheten.

Så jag tänkte att, tänk om jag skulle börja skriva? Alltså börja ta reda på hur jag gör för att bli en bra författare, hur man gör en bok? Såg lite snabbt att var 3e svensk vill bli författare... så det kan ju bli svårt. Men det är inte omöjligt. Jag tycker Ju om att skriva.

Men typ en bok som är halvt fiction och halvt taget ur mitt egna liv? Hade det varit något? Vad tror ni som läser det jag skriver nu? Min dagbok?

Kanske skulle det vara något?

??

Ja vi får vinka till varandra ute på Djurgården!

Känns bra att jag insett att det inte går längre. Nu är jag övertygad. På riktigt.

Undrar också hur Ikaros har det - skulle vara skönt att få se ett avtryck från honom.

Kram på dig//A

Ja John, vi kämpar vidare..... Nu tagit antidepp i en vecka. Vet inte riktigt - vågar inte säga att det är så, men kanske har de första biverkningarna/insättningssymptomen börjat klinga av. Lite mindre ångest - men jag har iofs fått lite lugnande att ta för att ta udden av detta. Kanske inte optimalt att få det när man är alkoholist och dessutom missbrukar insomningstabletter...…

Går på en del AA-möten. Bra att få lyssna, och ibland berätta lite själv. Jag känner mig lite "ensam" på något sätt i detta sammanhang. Verkar som att jag är den enda som är "periodare" - de allra flesta verkar ha haft mer dagliga problem med alkohol. Känns så iaf - kanske inte alls stämmer?!

Träffar min kloka terapeut regelbundet igen, vilket känns så bra. Tror att kombinationen medicin och terapi kan vara bra. Det tycker hon också.

Inget sug efter alkohol - tack o lov.

Styrka o kämparglöd önskar jag till alla som kämpar mot alkoholen på ett eller annat sätt. Jag vill, och tror, att det verkligen går att förändra. Det tar tid, och är jobbigt - men det går.....

Adderar ytterligare en dag till nykterheten. Det slog mig vad mycket som jag försummar när jag dricker. All min tid har gått åt att planera drickandet och sedan i ångest ett par dagar, lagom fräsch till helgen och sedan börjat om. Sicket ekorrhjul... i det går tiden långsamt men livet fort.

Idag har jag för första gången på länge INTE känt att jag var färdig att trilla ihop i en hög och skrumpna ihop av trötthet.
Idag har jag faktiskt känt mig pigg.
Det är helt otroligt.

Den senaste tiden har jag varit så enormt trött. Och när jag ser tillbaka, så har jag sedan 6 juni haft 12 reset i min nykterhetsapp. Och det borde ha varit 14. Eller 15.
Så när jag tänker på det.. har tröttheten en koppling till mitt drickande? Antagligen. För tröttheten har varit sen semestern. Och 15 dryckestillfällen på säg 110 dagar, tja de talar för sig själv.

Shit vad jag har lurat mig själv. Jag ser mig verkligen som "en som inte dricker". Är det inte sorgligt? Så lätt det är att lura sig själv.
Samtidigt tänker jag att om jag ser mig som en icke-drickare är jag ju redan inställd åt rätt håll. Yay me, lite grand.

Sprang på lunchen idag. Äntligen är jag på samma sluttid som i början av sommaren, de senare veckorna har varit tröga. Jag är tillbaka på banan.
Det känns så skönt.

Men pust och pes. Det tog nästan två dagar innan jag blev av med yrsel och dåligt mående efter mitt snedsteg! Men, jag väljer att inte räkna dagar och veckor på nytt. Tycker fortfarande att jag levt som nykterist i snart tre år, med ett återfall häromdagen. Att falla tillbaka är gjort på nolltid. Men jag vill inte ängslas över det resten av livet heller. Jag har berättat det för min man förstås. För att han ibland, när han är onykter, tycker att jag är så förbaskat duktig - och det känns som om han mår dåligt över det. För att han själv inte har klarat av att göra något åt sitt beroende. Men ska kan aldrig jämföra sig med någon annan.
Nu vill jag bara glömma det som hände, utan att förtränga anledning och orsak. Livet går vidare. Allt gott till alla som kämpar med sitt beroende, i med- och motgång.

Jag kan bara hålla med Nordäng, övertala dina föräldrar att ta hjälp av polis, social etc. Ingen av er familjemedlemmar ska behöva fara illa. Jag vet att man på vissa orter kan ringa psykiatrin akut och att de kommer ut med läkare för att göra bedömning om tvångsinläggning. Kolla med sjukvården hur man ska göra när det händer.
Lycka till ?

Det kryper i kroppen av ilska och frustration. Som vanligt vill jag kasta leksakerna ur sandlådan och ta ut min ilska på den som inte gör som jag vill. Jag får verkligen inte göra så. Jag ska gå och lägga mej och sova. Borde vara vuxen, mogen och förstående.

Usch, försvinn dumma tankar ?

Det är ett dilemma det där när den sjuke måste söka hjälp själv! De inser ju inte själva att de behöver hjälp! Har lite liknande i min familj, min mamma får psykoser ibland! Hon tror hon är förföljd och i hennes värld är det sanning! Vi har exakt samma problem som ni har! Vi barn kan inte begära vård, det måste hon göra själv vilket hon så klart inte gör! Hemskt för varje gång får hon ”gå rakt in i kaklet” och då blir hon tvångsintagen! Innan sommaren försvann hon från sin bostad, vi ringde polisen som efterlyste henne! Efter två dagar hittades hon i skogen uttorkade på grund av värmen och med bruten arm! Hon var nära att stryka med eftersom hon är 73 år! Varför ska det behöva gå så långt? Anhöriga kan ju se tecken tidigt på vad som är på gång! Mitt råd är att ni ringer polisen när din bror blir våldsam! Det känns hårt, jag vet, men då får man hjälp! Man vill skydda den sjuke genom att dölja men det blir bara motsatt effekt! Superjobbigt för din mamma och pappa att hantera detta! Vi syskon blir ofta osams runt hur allt skall hanteras! Min ene bror tycker vi är elaka mot mamma när vi ringer polisen! Men det är för att hon skall få samhällets ögon på sig och på så sätt få hjälp! Svårt för dig som är på distans och inte får reda på allt! Försök prata med dina föräldrar att de ska kontakta myndigheter så dom får stöttning och din bror får vård! Kram