Senaste kommentarerna i forumet

Huh, både John och Jasmine checkar ut ? Tur att jag checkar in då ? Det verkar som att inte en endaste jefvel läser min tråd men jag far omkring här bland trådarna. Blir lessen och oroad ibland. Blir glad ibland.

Idag knäpper allt i mitt gamla hus och jag nojar. Jag avslutade mina 40 dagar och jag har druckit några gånger sedan dess. Inget sug följde men jag associerar fortfarande starkt till alkohol i vissa situationer. Min främsta vinst med mitt längre uppehåll och nedtrappande innan dess är att jag vet skillnad på att må bra och dåligt nu. Alkohol får mej verkligen att må pest. Jag känner mej äcklig när jag har druckit. Det är bra, tänker jag.

Fortsätter att räkna ner mina dagar nu. Känner mej bekväm med det. Trygg. Fin.

Så kan det gå. Jag som trodde att jag var oförbätterlig. Kanske inte, trots allt.

Kram, N

Hoppas att du snabbt tar dig upp "på hästen" igen. Återfall ingår ju oftast, som du själv skriver. Vi kan ju också dra lärdom av just dessa. Alla dina nyktra dagar har du ju med dig - de försvinner ju inte för att du tog ett återfall. Det är väl individuellt om man vill räkna dagar, börja om att räkna nyktra dagar osv?! Har sett de som skriver typ: 345 minus 1. 345 nyktra dagar o en onykter. Då får man ju med båda! Eller så skiter du i att räkna - och fortsätter att vara stolt över alla de nyktra dagar du har i ryggsäcken.

Styrka till dig Huskatten!!!

Jag vet inte om detta är en reaktion på det jag sa igår, men innan vi båda for på jobbet i morse så gav hon mig en kram och det ska ni veta har inte hänt på länge. Har ingen aning vad det betyder men jag tror att hon är rädd att jag ska åka ifrån henne, hon ser väldigt fram emot vårt nya hus och flytten så är det så att hon gör ett försök ändå, hon har inte sagt något mer efter att vi pratade igår och inte jag heller för den delen.
Tror också det finns en underliggande anledning till drickandet, hon har en pappa som är allkholist enligt mina ögon, nu har hon nästa ingen kontakt med honom då hennes föräldrar gick ifrån varandra då hon var liten.
Hon har själv sagt att det går i arv, men verkar än så länge inte villig att göra något åt det.
Vi har trevligt oftast under veckorna för då är hon nykter och jag "glömmer" bort hur hon är på helgerna men nu så har mina tankar börjat sväva iväg om jag ska leva själv, i alla fall för en stund och se vad som händer.
Jag ska som jag lovat barnen se hur helgen urartar sig, jag tror att hon kanske håller sg lugnare i och med att allt jag sagt åt henne under helgen/veckan, men som det känns så tror jag det är tillfälligt från hennes sida att nu håller hon sig lugn ett tag och tror att jag glömmer, ja jag vet ingenting längre.
Har själv inte många vänner som jag kan prata med förutom ett par som är våra gemensamma vänner, dom förstår min situation för dom har varit med så många gånger när hon spårat ur.
Annars är jag väldigt ensamen och jag har än så länge inte dragit vår släkt i detta, det är min och hennes mamma samt hennes styvfar (inte han som är alkholist). Jag känner att jag vill inte utsätta dom för detta, fast jag tror innerst inne att dom har en aning om hennes problem.
Ja som sagt jag funderar vidare och ser vad som händer.
Tacksam för alla råd jag kan få, för jag är väldigt ensamen i detta.

Ha en bra dag alla!

ultimatum till mej själv. Jag ger detta 1 år till, har det inte skett någon drastisk förändring så går jag. Jag har ställt påminnelse både på telefon och dator om 3,6,9 och 12 månader. Varför så lång tid?! Därför att jag är inte klar, jag vill inte detta egentligen och då kan jag aldrig anklaga mej själv för att förhasta mej vilket jag brukar göra. Jag känner ett lugn över att jag tagit beslutet !
Under tiden ska jag kolla jobb, dyker det upp något söker jag och jobbar på mitt jobb här hemma på ledig tid. Jag ska spara varenda krona som jag får över till kontantinsats till ett litet hus.
Jag ska försöka leva i harmoni med min man och när jag blir arg, ledsen och irriterad så ska jag tänka på mitt kommande liv och då behöver jag inte vara arg, ledsen och irriterad längre. Allt är övergående. Jag äger mitt liv !!

Tack ❤️

Jag har druckit sönder mig själv.
Sover oroligt, ont i magen, ingen lust till något just nu, smått deppig.
Tänker att det går över om jag kan vara utan alkohol.
Igår drack jag en starköl som jag hade gömt till ”nödfall”.
Idag är min första dag helt utan alkohol.
Än så länge.
Nu ger jag upp det här alkislivet! Det är för riskabelt, jag har riskerat mina barn och min hälsa.
Jag ser fram emot att få professionellt stöd. Om de bara kan höra av sig så jag får min planering.
Är på jobbet, inte lätt att försöka hålla god min och arbetslust. Känner mig totalt nere och vill bara hem och sova.
Det här vardagslivet är för stressigt...

Jag tar till mig dina ord,ska verkligen försöka.
Det är sant att man ändras som människa då man går igenom jobbigheter i livet.
Utan mina erfarenheter hade jag troligen inte varit den ödmjuka människa som jag är idag. Jag vill inte stressa mig igenom livet och sträva efter mer oengar, mer dyra ägodelar. Nej,nej jag lever idag. Här & nu, glädjs åt det lilla och känner tacksamhet för att ha överlevt.

Ha en fin dag ???

Igår var det måndag och jag drack vin "som vanligt". Det var ju precis det jag inte skulle göra. Jag funderar på att gå på mötet ikväll. Det brukar stärka min motivation att hålla mig nykter. Här hemma är tyvärr motivationen låg. Jag måste tyvärr inse att mitt äktenskap är så dåligt att inte ens en Greklandsresa med vin kan pigga upp det och då är det illa.

Dag full av kontroller; myror och värmepanna

I snart tre år har jag levt som helnykterist. Det har gått över förväntan. Visst har jag insett att det till stor del beror på att jag som typisk ensamdrickare nu lever med min man, och inte längre har möjlighet att flumma till med alkohol på det sätt jag vill. Jag har ofta funderat på vad som skulle hända om jag blir ensam på nytt? Hur länge tar det innan lusten och längtan och viljan att dricka något för egen del kommer tillbaka. Inte med det samma, har jag tänkt lite övermodigt. Nog bör det dröja en längre tid?

Det tog knapp en vecka. Min man har hamnat på sjukhus för operation och återhämtning, och jag blev ensam. Vardagarna var det inte några problem, lite skönt att slippa trälig skvalmusik på radion, ett enerverande harklande, hostande och spottande i tid och otid. Och jag såg fram emot helgen - samt den här veckan som jag tagit ledigt (beslut långt tidigare). Härligt att kunna klampa upp tidigt på morgonen och stöka omkring utan att ta hänsyn.

Så flög tanken på mig. Sådär bara från ingenstans. En liten flaska rött vin, kunde jag väl köpa? När jag ändå var i stan och uträttade diverse ärenden. Men, nej - jag insåg risken. Att det är just det där ensamdrickandet som jag aldrig kan tillåta mig mer. Klokt och förståndig, var jag. Hela vägen hem. Tills jag kom på att jag hade köpt en hel flaska vin för ett halvår sedan och gömt för min man smygdrickaren. Flaskan var till en träff med mor och syster, men blev aldrig av. Den har legat lugnt och fint och inte stört mina tankar det minsta.

Men nu dök den upp. Att ta ett glas eller två av. På min första ensamma lördagkväll på flera år. Lång historia kort. Det blev halva på lördagen, och trots att jag slutade "i tid" innan hela flaskan vaknade jag upp lite lätt bakis i söndags. Då gick resten och även en lika säkert sparat liten flaska whiskey. Gårdagen, min lediga måndag! tillbringade jag i sängen görandes skvatt ingenting. Så jäkla tung i huvudet och illamående. I min iver att dricka favvodrycken whiskey glömde jag principen vatten, vatten, vatten. Och rött vin som förrätt, nej det är inte att rekommendera.

Återfall är väl mer regel än undantag, och inte mycket att säga om. Urbota korkat, men gjort är gjort. Nu finns det inget mer lättdrucket och lockande i mina gömmor - och jag får i framtiden vara mer försiktig med sånt.

Det skrämmer en smula hur snabbt det gick från förflugen tanke till handling. På nolltid. Och egentligen ingen chans att stoppa sig själv. Eller, ja - men jag ville väl inte? Lite oklart nu hur bra det kändes den där korta stunden mellan det första glaset och det sista. Nu minns jag mest denna jävla baksmälla som helt enkelt inte var värt något alls. Måste jag börja räkna om mina nyktra dagar? Fira min första, andra, tredje osv månad? Trist. Jag som klarat mig så länge. Högmod går före fall som det heter. Och syndaren fick sitt straff i går ...

Imponerad över mina bkodprover, har utmärkta lever värden, har ändock fettlever och drack 1liter whisky igår

Tack studenten jag har nog inget annat val än att sluta helt,sitter på akutmotagningen med magsmärtar och kräks blod, förra gången jag drack så mådde jag dåligt i en vecka.

Förstår att du satt upp murar. Det gör ont att bara vara älskad när det inte gör ont, om du förstår vad jag menar.
Tänker massor nu, om att inte bli sedd och villkorad kärlek.
Hoppas du får genuin kontakt med någon som är både kunnig och ödmjuk och framför allt mer människa än yrkesroll när väl samtalsbehandlingen kommer igång.
Måste sova nu,
håll om dig själv

So far so good ?
Jag känner efter och det känns skönt att gå och lägga sig i skaplig tid och framförallt nykter.
Har druckit så mycket på senaste tiden, att jag känner hur stressad min kropp är, blodtrycket ligger lite för högt.
Jag känner mig ständigt trött.
Jag tänker på de positiva effekterna av att inte dricka, jag kommer att sova bättre, hoppas jag, åtminstone så blir sömnkvaliten bättre utan alkohol. Förhoppningsvis känner jag mig piggare hela dagen imorgon och klarar av att jobba.
Jag kan tänka klarare. Ja, nu är det läggdags.
Sov gott

...som slutar i nedförsbacke känns det som ??
Min man kom inte iväg till behandlingen i tisdags, däremot kom han iväg på sin resa norrut ?? med hyrbil ? på plats. Han ringde dagligen och var glad och positiv till det han hann uppleva ?
Jag passade på att bo i huset under tiden och packa ner det jag ska ha med till lägenheten. Fortfarande så glad ? att jag beslutade mig för att skiljas trots alla svårigheter det kommer innebära för mig och mina sjukdomar. Det kommer att ordna sig ? Jag kommer trots allt att bli friare och inte beroende av en alkohlist ???
Idag har min man varit iväg till behandlingen ? Han har även ringt mig ett flertal gånger ?? Första samtalen var givande och vi pratade om helgen och hur han upplevde dagens första möte ? Även en del ang. bodelningen.
Tyvärr blev samtalen mer och mer "negativa" (söker ett annat ord men kommer inte på det nu) allt eftersom ?
Jag har bara legat i soffan idag ? Ont i kroppen och orkeslös efter dagarna hemma med nerpackning av mina saker. Har sagt nej till att träffa mannen imorgon eftersom jag inte tror han är nykter. Han vägrar dessutom att tillmötesgå min önskan att bevisa det. Är hos brorsan nu och har ingen skjuts hem till huset imorgon. Nackdelen med att inte köra själv p.g.a. medicinerna ??
Har iaf ordnat skjuts till medberoendeträffen, för den ger mig en oerhörd styrka ??
Nya tag imorgon och förhoppningsvis en god natts sömn inatt ?
??

du börjar landa i ditt nya liv! Vilken tur att du bara hyrde ut huset, då kan du ju flytta tillbaka! Om du fortsätter att inte trivas i lägenhet i stan! Känner igen det där med att mannen vill så mycket i ord men inte i handling! Har fått mig att känna mig patetisk mer än en gång! Fick sms från mitt ex i helgen med ”saknar dig, kan inte sluta tänka på dig, ohjälpligt kär i dig”! Kände bara vilket j-vla ordbajseri! Nu ligger karln där och är bakis och tycker synd om sig själv! Svarade inte! Känns det inte konstigt att fortsätta vara gift med honom? Han vill inte skiljas men vad vill du? Bra att du börjat intressera dig för andra män, ett friskhetstecken! Jag försöker men det gååår bara inte! Orkar inte, död typ! Försöker spana lite men börjar jämt tänka på tvättstugan eller nåt annat vardagsbekymmer istället! ?

Stresshantering. På mitt senaste läkarintyg står det depression bara. Men psykologen antydde (sa rakt ut "detta är ju utmattning) på att det var mer än vara depression.

Ingen har tagit upp ptsd ännu. Får kolla upp det. Adhd kollade de för några år sedan, minns ibte riktigt vad de sa om det riktigt. Tror inte jag gav utslag för det (då iaf). Kanske kan kolla upp det igen.

Haha sexlivet är torrt nu. Noll lust. Nada. Så pojkarna får fint nöja sig med mitt sällskap endast. De verkar nöjda. Vill de ha mig i sitt liv får de lixom hela kakan, inte bara glassyren (Hahahahha Omg vilken snuskig liknelse ??‍♀️).
Fick ifs en jätte jätte fin wand som ser ut som en unicorn igår av min polare. Inte testat den, men herregud vad fin den är ? Super qute ?.

Haft sjuuuuukt med ångestpåslag idag. Nästan hela dagen. För mig är det som att jag får svårt att andas. Varje hjärtslag känns. Jag andas mer med öppen mun för luften är otillräcklig, och så blir jag yr och trött. Sov middag länge idag igen. Försöker djupandas igenom skiten.

Kanske har jag hängt runt så mycket på sistonde för att ångesten blir inte lika påtaglig när jag är med andra. Kanske.

Har oxå tänkt på Hur mina tankar blivit lite bittrare (Kanske inte rätt ord/känsla) på att släppa in in nya människor på livet. Som nu senast hos psykologen så kände jag att "varför ska jag öppna mig för dig?". För det spelar ju ingen roll egentligen. Jag kommer ändå ingenstans, de är bara flyktigt. Och det tar på mig att öppna mig för nya människor. Jag visar upp min sårbarhet, det är krävande. Fan vad krävande det är. Min far sa till mig när jag var kring 19-20 ish att "mitt namn, du måste vara modig och ärlig, annars kan de inte hjälpa dig".

Och jag är öppen och ärlig och modig. Och jag pratar med läkare och psykolog och samtalsmänniskor, öppnar mig, slussas vidare, väntar. Kämpar på att de ska lyssna (?) kanske. Att jag ska slippa dra på detta ensam.

Jag gör samma med männen och kvinnorna och de ickebinära som jag dejtar, är öppen, modig och ärlig. Jag tror det är det de tycker om med mig, "äktheten".
Exet lämnade ju mig för mitt mående, det gjorde nog ett djupare sår än vad jag trott.
För jag har blivit räddare att öppna mig.

Gamerboi har frågat lite om mina päron, och i vanliga fall har jag berättat en ganska lagom lång historia. För honom har jag bara sagt att det är en lång historia.
Han får inte komma in. Mina murar är uppe.

Samma känsla var det i fredags. Muren uppe. Blev lite irriterad på att behöva prata.
Gudars nu babblar Jag.

Jag vet inte riktigt om det är jätte bra att dra upp muren. När jag var tonåring så kom inget mig nära eller in (eller ut, grät inte ens på den tiden. Ingen (mamma) skulle få se mig sårbar) spelade ingen roll om hon så sparkade mig i magen. Jag grät inte. Tillls jag var ensam och hysteriskt kunde skrika ut min ångest i en kudde ( tragiskt i know Right ???‍♀️)(Men det var då. Jag gick i terapi för det. Kan ju gråta idag tex).

Jag vet inte hur jag ska göra. Vem jag ska lita på. Hur jag ska känna. Min ångest konsumerar mig. Tillåter jag den att göra det? Tar jag på mig en offerkofta? Eller får jag må såhär? Är det legitimt?

Fan jag orkar ju ingenting. Önskar jag bara kunde ha brutit lårbenet så att man kunde laga mig och sen var allt bra. Folk skulle ha skrivit roliga saker på gipset. Skickat blommor. Jag skulle kunna ha skrattat åt eländet. Sett en deadline tills man prelvisste att det skulle vara över.

Kommer jag någonsin bli frisk?
När det inte syns? Hur förklarar jag för andra då?
Min mamma har mer eller mindre avsagt kontakten nu, hon väntar tills jag är frisk och "normal" igen.
Jag saknar henne ibland.

Anyhow. Ångesten dunkar på i takt till musiken, och jag tog mina sömnpiller tidigt idag. Vill bara sova bort från allt.
Imorgon måste bli bättre. I morgon blir bättre (Gud det känns som att jag säger det varje kväll) (kanske tur att jag inte har något minne ?)

Okej. Sov sött alla fina rara.
Snokar i nästan allas trådar, ni är bra.
Ge inte upp.
I morgon blir bättre.
Fridens ?

Det är ju det som är det fina med forumet, det finns alltid någon eller några som inspirerar och ger igenkänning. Att ta rygg på någon och/eller peppa varandra har nog de flesta haft nytta av.

Du verkar beslutsam. Bra där. Önskar dig lycka till. ♡

Känner också så ibland. Kommer dock att sakna dig och dina värdefulla inlägg. Hoppas att det inte dröjer alltför länge innan du är tillbaka. En liten hälsning någon gång skulle vara kul. Men du, bara om du orkar och vill. Ingen press. ♡

John, synd att du tar paus precis samtidigt som Jasmine. Men det blir ju desto trevligare när ni är här igen - nyktra och pigga. ♡ Lycka till!

Kramar till er båda

Ska jobba med bl a barn och ungdomar igen. Det blir nog bra. Får se om jag ger mig ut på sjön till nästa sommar igen.Har sett matberoende och andra missbruk på nära håll på båten..Precis lika sjukt som alkohol eller annat..Jag har svårt när folk låtsas som att dom ej har problem..Jag vet att”sjukdomarna” innebär mycket förnekelse..Samtidigt finns det massor av människor som erkänner..Intressant att fundera på varför det är så..Kanske handlar om man har erkänt för sig själv eller ej..Blir lika beklämd vilka missbruk det än gäller..Kram

med nya livet. Börjar hitta rutiner för mat, städning och tvätt men inget går automatiskt och på rutin, utom jobbet. Börjar ta lite fler kontakter med folk runt omkring mig och prommenerar en stud varje dag.Nästan. Men känner mig fortfarande väldigt förvirrad i den nya tillvaron....vem är jag? Vad vill jag? Och hur gör jag? Men jag hetsar inte upp mig för det, så värst mycket, längre. Det får väl ta den tid det tar, tänker jag....... Häromdagen mötte jag en man jag blev lite intresserad av. Det var inte besvarat, på det romantiska sättet. Och det var väl rätt ok, ändå. Jag är inte redo för en ny relation. Men jag tyckte det var positivt, att jag kunde fundera kring en annan man än min alkoholist, att jag inte bara längtar tillbaka till det som varit. Mannen har en försvunnenperiod nu, jag tror jag vet var han är men kan ha fel och gör inget för att utforska det. Han får vara borta. Sist vi hade kontakt var han mycket tydlig med att han inte ville skiljas utan tvärtom ville jobba på vår relation. Jag tog det för vad det var, en önskan men inte mer. Han är inte beredd att göra jobbet. Det är sorgligt men inget jag kan göra något åt. Under flera år har jag gett honom "verktygen" tipsat om behandlingar och forum och sajter och ..... ni vet. Bokat tider och haft mig. Så jag vet att han vet vad och hur han ska göra, om han vill. Men det är inte min sak längre. Och det är skönt. (men för den som undrar kan jag berätta att jag fortfarande inte trivs i lägenhet i stan... ;)

Vad händer om du säger nej? Skyll på något tex jag ska tänka på min hälsa i under oktober. Googla Sober October, finns till och med en app. Folk håller ju på med olika saker för sin hälsa tänker jag, kan vara något för att komma igång? Om det är jobbigt att säga som det är.

Häng i, du fixar det!

Det blir för mycket... Ska också checka ut ett tag...
Man måste ta vara på sig själv..
Slappna av Jasmine.. Du är stark nu... Skönt
Lova att höra av dig..
Checkar ut nu jag med. Ska läsa lite bara ett tag..
Får se hur länge jag kan låta bli att skriva
Har dock fixat min nykterhet..toppen.

Kram

J

på dina förslag om hjälp utifrån tyder på att hon inte är klar med sin ”kompis” alkohol! Försvarsmekanismerna är oändliga för att få fortsätta dricka! Mitt ex sa jämt att hjärnskrynklare inte var något för honom! AA tyckte han var för såna som sitter på den berömda parkbänken! Han sa att han ville sluta dricka men klara det på egen hand! Finns säkert dom som klarar det på egen hand men de allra flesta behöver nog hjälp! Om det skall hålla långsiktigt i alla fall! Tror det finns någon underliggande anledning eller flera till att de tar till flaskan och det gäller nog att komma tillrätta med det! Att ”bara” hålla sig nykter räcker inte! Bra att du vänder fokus till dig själv och tänker på vad du själv behöver! Lyxigt att ha en sommarstuga att åka till för vila och ro?

Fy fasen vad duktig jag är! Löptränat för första gången på 5 år eller nåt, och det gick över förväntan! Ibland kan även jag?❤️