Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår dig helt o hållet - har varit där du är. Alltför många gånger tyvärr. Jag har varit tvungen vid några tillfällen att få hjälp vid beroendeakuten - och sen också beroendeenheten. Jag hade inte något val - abstinensen blev farlig och riskabel. Jag förstår din oro inför socialen och journalföring. Om socialen kopplas in efter en orosanmälan från läkare så leder det oftast till ett samtal (vad jag har förstått och hört - har själv inga barn) som skall säkerställa att barnen inte far illa. Är familjen stabil så anser de oftast att det är en "styrka" att du har sökt hjälp - och faktiskt försöker göra något åt problemet. Åter igen - förstår din rädsla.

Vad gäller journaler så kan man spärra dessa från en vårdgivare/vårdenhet så att det inte syns om du går till någon annan läkare i annat ärende. De kan se att det finns spärrade uppgifter - men inte gå in och läsa. Detta om de har samma journalsystem (sammanhållen journalföring). Om inte, så syns inte dessa journaler hos vårdgivare som har annat journalsystem.

Jag har blivit väldigt väl mottagen och omhändertagen när jag har blivit inlagd. Numera så får man ha med sig mobilen på avd., så man behöver inte bli helt "inlåst". (Bor i Sthlm - vet inte om det är samma regler i hela landet?). Har fått möjlighet att bryta abstinensen under övervakning - vilket har känts väldigt tryggt. Man är självklart tilltufsad efteråt - och skam/skuldkänslorna är väl kanske ofrånkomliga?!

Vet inte riktigt om jag kan ge dig något råd - men jag tror att du inte skall förstora konsekvenserna av att ta hjälp. Det är faktiskt en styrka - du inser att du inte klarar det på egen hand. Och situationen du är i just nu är ju oerhört tuff - att inte våga sluta dricka för att man förstår att abstinensen kommer att bli fruktansvärd.

Hoppas att du lyckas lösa situationen - på egen hand eller med hjälp. All styrka till dig//Anders

Vilken inspiration du och din tråd är, Äntligen fri!!! Du inger verkligen hopp - och visar en väg som många av oss härinne skulle vilja ta. Tror att man måste komma till "kapitulationen" på riktigt - och ta det därifrån.

Tack för att du delar med dig av hur bra det kan bli när man "gör slut" med alkoholen på riktigt.//Anders

Låter rimligt.. tror på dig..
Jag vet att du kan din sak.

Kram

Livet flyter på riktigt bra än så länge.nu hoppas jag bara att min fru ska förstå att jag menar allvar.
Hon kör den hårda stilen och tycker att jag ska fixa det själv.hon är inte sugen att prata om mina problem
så då skriver jag hellre av mig här.

Tack för i kväll/Strulputte

Tack snälla för ditt inlägg, tycker inte att du är hård :-)

Jag fick nog "dricka klart" den här gången. Var helt slut, både fysiskt (trött, magkatarr, ökad vikt) och psykiskt (ångest över att jag gapar och inte orkar med barnen när jag är abstinent och ångest över att jag måste vara avtrubbad för att tycka att livet är kul) så jag hade inget val.

Min mamma har alltid förnekat sitt missbruk, även i avpackat tillstånd. Jag tror att jag hade lyssnat om någon nära kompis, eller familjemedlem hade försökt få mig att sluta om de sagt det på "rätt"sätt. På mig hade känslor bitit bra eftersom jag själv farit rätt illa som barn av min mammas drickande. Typ "Ska du inte dra ner på drickandet för barnens skull" eller om barnen sagt "jag tycker att du dricker för mycket". Nu har mitt stora barn snarare tyckt att det varit kul med en partymorsa som aldrig bangar alkohol och som mer än gärna dricker med alla som vill (har självklart aldrig köpt ut- eller druckit med mitt barn när det var omyndigt).

Men det är svårt att säga. Kanske hade jag förnekat också. För det är skamligt att inte klara av att sluta med något så "simpelt" som alkohol. När jag dessutom är uppvuxen med misär och alkoholism och lyckas göra en riktig hejdundrande klassresa själv. Och så börjar jag dricka som mamma. Hon drack för att hon hade det svårt med allt (jobb, kille, inkomst, bodde i ett fattigt område etc etc) jag för min del har det oförskämt bra på alla sätt, men kan inte låta bli att dricka. DET är sorgligt.

Nu tar jag en dag i taget. Värst är det såhär på kvällen. Maran kommer alltid 19-23. Har käkat godis och morot. Planterat om blommor. Lägger mig snart för att inte låta maran vinna och ta ett återfall.

Tack för fina ord! Och tack för att du skrev om Sinclair-metoden, jag hade aldrig hört talas om den. Bra med tips om jag misslyckas. Har själv funderat på 12-stegsprogrammet men vill helst undvika det eftersom jag inte vill blanda in min arbetsgivare.
Hoppas att pojkvännen lyckas!

Kände exakt samma! Men jag tror nog att total stoppar enda sättet för mig. Kämpa på.

Blev att fortsätta med renoveringen av altanen. Nu lite höstmat med pumpasoppa och varma smörgåsar, vrålhungrig! Hoppas alla får en fin kväll?

Likadant för mig? klarade 6 dagar och sen blev det ett glas .... som blev?. sån ångest!
Det måste ta slut! Vet inte hur, första jag skriver här, men jag tror vi är i samma sits på flera sätt. Kämpa❤️

Likadant för mig? klarade 6 dagar och sen blev det ett glas .... som blev?. sån ångest!
Det måste ta slut! Vet inte hur, första jag skriver här, men jag tror vi är i samma sits på flera sätt. Kämpa❤️

Otroligt starkt av dig att ta tag i ditt drickande! Kan det vara så att du fick ”dricka klart” och komma till egen insikt, fatta ditt eget beslut? Eller hur tror du att du hade reagerat om någon tagit upp ditt drickande med dig för två år sedan? Hade du sagt ”tack för att du tar upp detta, jag skall ta tag i mina problem” eller hade du gjort som många andra alkoholister: slagit bakut, förnekat och börjat smyga? Omöjligt att säga så klart men jag tror inte att någon annan kan få en alkoholist att sluta dricka! Beslutet måste komma inifrån, av egen fri vilja! Kanske är både din man och dina barn medberoende? Anhöriga har en förmåga att anpassa sig till alkoholisten, särskilt om livet funkar någorlunda väl! Hoppas du inte tycker jag är hård, menar inget illa! Mest av allt en stor eloge till dig för att du har lagt ner drickandet! Lycka till! Kram

Dag 133.

Idag hade jag garanterat druckit om jag inte var på antabus. Allt är så högljudd alla ljud stör mig, ovanligt beteende stör mig så jag blir illamående, ringsignaler på folks mobiler får mig att gå i taket, fått utdragen panikattack hela dagen som irriterat mig. Torr i munnen och törstig också

Om 13dagar går jag kanske inte på antabus, kommer jag ge in å dricka alkohol på liknande dagar, kanske efter ett tag.

I dag blir det rester från i går.grillad lax och råstekt potatis.
Sen en promenad med hunden.i bland är livet ganska skönt.?
Och bäst av allt inget sug efter ja ni vet.

Mvh/strulputte

Sockerlobbyn vill ha det till att det är sämre än socker.

Internet är fullt av konspirationsteorier att det är carcinogent och är beroendeframkallande.

Kemiskt är det två olika substanser som har helt olika effekter på kroppens organ. Aspartam påverkan inte blodsocker, insulinbehov etc

Du får avgöra själv; jag vet vad jag tror på ?

Lurar man kroppen med Aspartam? Uppfattas det som socker av kroppen?
I så fall kanske det inte minskar sockerberoendet.
Bara en fundering..

Ta inga dåliga beslut när du är hungig, trött, ledsen eller irriterad bara ? Så ska det nog gå bra. Vi är många som väntat till omgivningen somnat så vi kan dricka ostört för att i mitt fall varva ner och somna! Fridfullheten som infann sig. Nu får man jobba på nya sätt!

Också helt chockerad att ingen mer än jag verkar ha fattat hur det stod till med min pojkvän. Jag fattade första gången jag träffade honom, trots att han egentligen inte var fullare än någon annan på festen; det var något med HUR han blev full som slog igång alla larm i kroppen jag har...

Sedan får jag ju erkänna att jag mer eller mindre avsiktligt blundade för det, när vi efter drygt ett år ramlade i säng - men jo, jag KAN ofta SE på folk hur det ligger till. Inte något att skryta om, för det är helt och hållet på grund av att jag vuxit upp med mycket missbrukare, och även umgåtts med uttalade alkoholister från typ 15-27, så jag antar att jag lärt mig att känna igen det på något undermedvetet plan...

Jag tycker du gör det bra - jag börjar få insikt i hur svårt det är att sluta (I vårt fall kör vi Sinclair-metoden - men inte ens det gör det "lätt" varken för mig eller min pojkvän.

Tycker du ska vara JÄVLIGT stolt över din självinsikt och beslutsamhet!

Alkoholist är en svår term. Alkoholproblem lättare. Du får problem av alkohol därför har du alkoholproblem.
I ditt fall låter det just så.
Minnesluckor är inte bra alls.
Hamna i fyllecell och slåss är heller inte bra alls.
Vad händer om du råkar slå ihjäl någon på fyllan eller själv blir ihjälslagen? Ju oftare du utsätter dig för den situationen desto högre är risken att det går verkligen snett. Och det räcker med en gång för att ändra (eller avsluta) ditt liv för alltid.

Det positiva är att du är ung och att det går att fixa. Men bara om du verkligen vill.
”The best indicator of future behaviour is past behaviour”. Nästa gång du går all in på spriten lär det inte funka bättre än förra gången. Och går det bättre ett tag och du slappnar av och ger dig hän hårt, så lär du vara där igen.

Jag skulle rekomendera dig att fundera över vilken alkoholvana som funkar bäst för dig (ärligt). Dra ner, eller ingen alls.
Samtidigt tror jag du skulle må bra av att prata med någon om dina aggressioner. Det är säkert något du inte mår bra över som kommer ut när du är full. Det hjälper dig i långa loppet att ta tag i det samtidigt.
Vi finns här!

Låter som det orsakar konkreta problem för dig i din vardag och i dina relationer.
Tycker inte du behöver fundera på om du är alkoholist eller inte. Det räcker med att du funderar på om ditt liv skulle vara bättre om du drack mindre eller inte alls.
Man har svårt att ta in det, jag förstår att du blir irriterad över pekpinnar och åsikter om ditt drickande. Men fundera över vilken påverkan alkohol har på ditt liv och vilka konsekvenser ditt drickande får. Om du ser ”hela sanningen” i vitögat så kan du lättare hitta motivationen för att förändra din situation. Ingen kan få dig att sluta eller dra ner om du inte vill det själv.
Om du hittar ditt eget svar så har du gott om likasinnade här. Ta hand om dig.

Den ärftliga delen är omdiskuterad. Det finns ingen alkoholistgen (men vissa studier tyder på att gener kan påverka suget). Vissa tar efter en förälders intensiva drickande medans andra tar avstånd just på grund av föräldrars drickande.

(Sorry virvelvind, inte ett påhopp och vem vet kanske det är en specifik gen till slut men just nu är det svåravgjort om arv eller miljö)

Men du måste själv avgöra, om du har problem eller inte. Alkoholist är ingen klinisk diagnos som att du har mässlingen eller inte. Helgsupande i stora mängder har visat sig vara skadligt. Men ingen konsumtion av alkohol är riskfri. Mindre mängder gör dock risken nästan obefintlig.

Tycker du ska fundera på om ditt drickande skadar dina relationer och liv. Minnesluckor är väldigt dåligt fysiskt och du riskerar värre skador genom att fortsätta så. Skulle du vilja ha det annorlunda och på vilket sätt.

Att dra ner går men kräver disciplin och konstant vaksamhet. Det är svårt om man som du och jag dricker hårt. Då ska man när det är som roligast vid 3-4 öl sluta. Men det finns tekniker. Jag klarade det inte och mitt hårda helgfestande blev ofta några dagar till i veckan, så jag tog beslutet att lägga av. Funkar bra. Stolt över det.
Men hur som helst är det ditt liv och du som väljer hur du vill leva det. Så bestäm dig och satsa på den förändring du anser att du vill ha. Det är dock positivt att du är glad och trevlig på fyllan.
Frågar du mig så skulle jag säga att du borde se över minnesluckorna och vara vaksam eftersom det lätt rinner över till att bli oftare och suget starkare samt att det får fysiska konsekvenser för din kropp.

Vi finns här!

Åh vad BRA att du tog dig ifrån mannen. Helt rätt för dig och pojkarna, de ska inte behöva uppleva samma sak som du antagligen har gjort med din uppväxt.
Stå på dig! Låt ingen få sabba för dig igen och inte för dina grabbar. Ni kan bygga upp ett nytt tryggt och lugnt hem utan alkohol. Gå INTE på böner om att han bättrat sig etc utan STÅ PÅ DIG. Du är värd så mycket mer! Och det finns andra karlar därute utan alkoholproblem. KRAM!

Du vill inte att din särbo ska veta hur mkt du dricker?
Du använder alkoholen som en krycka för att ”göra livet lite roligare”.
Skulle du vilja att dina barn (när de blir äldre) dicker de mängder du gör?
Du tål otroligt mycket mer. Vad har hänt i din kropp för att du ska kunna göra det?

Jag kastar givetvis sten i glashus eftersom jag själv har problem (nu slutat helt). Men mellan raderna i det du skriver och dina funderingar har du svaret. Frågar du mig skulle jag säga ja, du har ett problem.

Du kan få bra stöd här när du landat i dina funderingar så välkommen att dela mer av hur du känner och tänker kring det.

Annher01

Jag blir alldeles kall. Tänker du på riktigt satsa på en man som är alkoholist, bostads- och arbetslös? Jag säger SPRING medan du kan! Du är värd så mycket mer! Det finns miljoner karlar därute UTAN problem, välj en sådan så får du garanterat ett mycket enklare liv!
Om du är ute efter utmaningar så köp ett gymkort, gå en kvällskurs eller vad sjutton som helst. Den där mannen kommer bara att ställa till problem för dig och dina barn. Om du har svårt att tänka klart så tänk på dina barn- de är värda en bättre styvpappa. Någon som åtmindstånde har bostad och jobb!

Jag tycker att den hjälper mig att hjälpa mig själv. Fastnar mindre lätt i nedåtgående spiraler. Viss effekt mot social fobi eftersom jag inte gräver mig lika djupt i funderingar kring vad andra tycker och tänker. Det är en viss skillnad på SSRI-zombie och depressions-zombie. Den sistnämnda är orsakad av mörkare och hopplösare känslor medan den förstnämnda är mer orsakad av en avsaknad av känslor. Men det är vid ganska höga doser imo. Men jag blir inte gladare av dem. De bara stoppar mig från för mycket känslor som leder till depression hos mig. Tror ändå det bästa är både piller och behandling.
Tyvärr har de inte hjälpt med mindre sug mot alkohol, men kanske med att hjälpa mig att lösa det själv. Men jag fick problem med alkohol under tiden jag åt piller men det var inte orsaken, det tror jag är jobbstress, vilket min dos inte hjälper mot :)
Testa det är en krycka för mig iaf. Även om stöd är viktigt.

RussianIdiot! Alkoholism är mycket ärftligt, därför måste vi som har missbrukande föräldrar vara extra uppmärksamma! Jag tror att många förr i tiden blev frireligiösa av den anledningen faktiskt, att man inte ville riskera att "väcka den björn som sover", dvs alkoholistgenen.

Hursomhelst. Du vet nog svaret själv, om du är alkoholist eller har ett beroende. Om du inte skulle se det som ett problem så skulle du inte posta en tråd här, så jag anar att du redan har svaret.

Om jag vore som dig så skulle jag ha pappa i åtanke. Han har genen, du har den med största sannolikhet. Du rår inte för att du har genen/sjukdomen men du styr över ditt tillfrisknande. Det är du som bestämmer om du vill bli fullblodsalkoholist eller om du vill bryta nu innan hälsan sviktar mer (du beskriver övervikt, minnesluckor) och du riskerar att kanske förlora jobbet pga spriten.

Jag tror att man måste vilja själv för att klara det. Du verkar vara på gång nu, genom att faktiskt ha analyserat din situation och reggat dig här för att ställa en fråga. Det är bra. Nu är det upp till dig att fatta ett beslut. Fortsätta som du gjort hittills? Dra ner på konsumtionen? Sluta helt?

Jag har själv svårt att "dricka lite" och har nu en vit period (som jag självklart hoppas blir livslång). Jag tror på 100 procent alkoholfri, men jag vet samtidigt att vissa verkar klara att "dricka lite". Jag tror dock att vi med sjukdomen i släkten kan ha det svårare... Stort lycka till! Modigt av dig!